Anne Charlotte G Leffler

5 Leffler, Anna Charlotta (Anne Charlotte) Gustava, syster till L 3 och L 4, d 1 okt 1849 i Sthlm, Klara, d 21 okt 1892 i Neapel. Förf.

G 1) 16 nov 72 (—89) i Sthlm, Kat, mv häradsh Gustaf Elias Edgren, f 27 juni 37 i Skövde, d 9 aug 03 i Sthlm, Hedv El, son till fältläkaren MD Per Adolf E o Sofia Ulrika Grenander; 2)6 maj 90 i Rom m prof Pasquale Maria Attanasio Giuseppe Nicola Francesco Vincenzo Luigi del Pezzo, hertig av Cajanello, markis av Campodisola, f 2 maj 59 i Berlin, d 1936, son till Gaetano, hertig av Gajanello, o Angelica Caracciolo, principessa di Torella, samt omg 05 m sonens guvernant Elin Maria Carlsson.

"Min barndom var ovanligt lycklig och harmonisk", skriver L i ett otryckt Självbiografiskt utkast. Hon föddes som enda dottern i ett kultiverat, frisinnat sthlmshem o växte upp tillsammans med intellektuellt livaktiga bröder, av vilka två blev vetenskapsmän. Ferierna tillbragte hon ofta hos morfadern, prosten Mittag i Fågelås, en plats som för henne alltid framstod som ett barndomens paradis. Hon gick i Wallinska flickskolan o fick i övrigt den uppfostran som tillkom flickor av hennes klass, för vilka äktenskapet var det första självklara levnadsmålet. Det var en kringgärdad ungdomstid: "Jag kan säga att tills jag var 20 år upplevde jag absolut ingenting, som kunde kallas för en slitning, en konflikt." 23 år gammal ingick hon, utan förälskelse eller romantiska drömmar, ett i släktens ögon passande parti med juristen Gustaf Edgren, en nobel o korrekt man men klen till hälsan. På grund av hans sexuella oförmåga kom partemas samlevnad att grundas enbart på vänskap o lojalitet. L höll masken o spelade i det längsta rollen som ambitiös o representativ ämbetsmannafru.

L:s lust för författarskap röjdes redan i skolåldern. Som tonåring prövade hon sin förmåga i berättelser o skådespel. Hennes brist på livserfarenhet ersattes av läsintryck. Stilistiskt o idémässigt stod hon på signaturestetikens grund med svärmeri för det ädla o känslosamt idealistiska: "Sanningen, plikten, dygden stå dock över skönheten", skrev hon. Därtill kom på 60-talet intryck från den norska genombrottslitteraturen. Ibsens diktning var hennes ungdoms allt överskuggande litterära upplevelse, som kom att sätta sin prägel på en stor del av hennes produktion, ja på hennes personlighet. En av hennes tidiga noveller, Jag, är ett osjälvständigt eko av Brand med dess kompromisslösa helhetskrav. Den publicerades jämte ett par andra omogna novellförsök i samlingen Händelsevis, som 1869 utgavs anonymt på faderns bekostnad.

En hämsko på L:s litterära arbete sattes genom förlovningen med Edgren, som ogärna såg att hon sysslade med författarskap. Vid denna tid gjorde hon sina första teaterbesök. En Hamletföreställning grep henne starkt; ett par moderna komedier däremot sårade hennes vid denna tid nästan pietistiskt stränga sedlighetskänsla. Som nygift skrev hon i hemlighet dramat Skådespelerskan, som under sträng anonymitet inlämnades till K teatern o till L:s förtjusta häpnad antogs till uppförande. Skådespelerskan handlar om en begåvad kvinna, vars äktenskap med en kälkborgerlig man hotar att stäcka hennes utveckling. Stycket blev en stor succé o framfördes inte mindre än 30 gånger på hösten 73. Man fann här en modernare kvinnotyp än man var van att möta på scenen, speglande L:s egen, i verkligheten ännu undertryckta längtan efter frigörelse o självförverkligande. Något betydande drama är Skådespelerskan inte, skrivet som det är utan kännedom om scenens speciella krav. Förklaringen till framgången var snarare publikens intresse för sv originalstycken med samtidsmiljö samt hemlighetsmakeriet kring författarskapet.

Succén befäste L i hennes tro att hon hade sin framtid inom dramatiken. De följande åren skrev hon ytterligare tre skådespel, som dock mottogs betydligt svalare. Psykologiskt intressantast är Elfvan, som handlar om en ung kvinna, gift med en hederlig borgmästare i en trång småstadsmiljö. Hon lockas av en ny kärlek men övervinner frestelsen o stannar i sitt konventionella äktenskap. När Ibsens Et dukkehjem utkom o blev ett allmänt samtalsämne, sade sig L också ogilla Noras brytning med sin man. — Med sina sentimentala inslag, sina lättköpta "lyckliga" slut o sin ibland deklamatoriska, ibland stelt salongsmässiga dialog står L:s 70-talsskådespel i huvudsak kvar på den äldre borgerliga 1800-talsdramatikens grund.

Att L omkr 80 åter framträdde som novellist samtidigt som hennes samhällssyn blev radikalare hade flera orsaker. Av sina litterära vänner hade hon uppmanats att ägna sin talang åt prosaberättelsen. Hon hade läst Strindbergs Röda rummet "med verklig njutning" o gjort bekantskap med den franska naturalismen. Hon hade kommit att alltmer bejaka Brandes litteraturpolitiska program o hade fått den magistrale danske kritikerns uppmuntran för några av sina första mogna noveller. Nu ville hon "skildra livet och människorna sådana jag med egna ögon sett dem" o övergå till novellen, "där man ej behöver bindas av några konventionella formregler utan kan följa livet så troget man vill".

Med utsatt författarnamn framträdde L 82 med novellsamlingen Ur lifvet, en överrubrik som hon använde även för sina följande berättelser. Hennes förebilder i realistisk samtidsskildring var främst Bang o Kielland, o liksom Strindberg ville hon avslöja samhällets falskhet o fördomar. Boken fick ett mycket positivt mottagande, även av den konservative Wirsén, o ställde snabbt L i främsta ledet bland landets yngre realistiska förf. Hennes hem kom att på 80-talet bli en samlingsplats o ett debattcentrum för Sthlms litteratörer o kulturradikaler o hade även besök av storheter som Ibsen o Viktor Rydberg.

Sina novellmotiv hämtade L i de första samlingarna nästan alltid från de högre samhällsklasserna. I En bal i "societeten" avslöjar hon den ytliga lyxen o den andliga tomheten i ämbetsmanna- o officerskretsar, i Tvifvel konfronteras religiös fanatism med modern positivistisk livsåskådning, o i Doktorns hustru läggs skulden för en kvinnas alkoholism på den äkta mannens ansvarslös- het. Novellen En stor man, skildringen av en känd o allmänt aktad hög ämbetsmans o akademiledamots moraliska o sociala sammanbrott, väckte sensation genom sina paralleller med den s k hamiltonska skandalen 81. Tendensen i dessa samhällskritiska berättelser gestaltas i själva ämnesvalet o personteckningen; L är "rapportör", inte förkunnare. I allmänhet skildras kvinnorna, mer eller mindre förtryckta, som moraliskt överlägsna männen.

I andra delen av Ur lifvet är L ännu djärvare i sitt ämnesval, särskilt i novellen Aurora Bunge. Här berättas om en ung so-cietetskvinna som, trött på överklasslivet med dess flärd o onatur, under en vistelse i skärgården ger sig åt en ensam fyrvaktare. Hon blir gravid men räddar skenet genom att hennes mor ordnar ett giftermål med en utfattig adlig officer. Opinionen upprördes av vad många uppfattade som en hyllning till den fria kärleken. Sophie Adlersparre kallade novellen "historien om en ful älskog" o kände skam över att den skrivits av en kvinna. Osäkerheten i L:s konstnärliga handlag ännu vid denna tid framträder i den gottköpsromantiska karaktäristiken av den manliga huvudpersonen.

Mer genomförd är realismen i I krig med samhället, den andra längre novellen i Ur lifvet 2, där L i skildringen av den unge förf o samhällsreformatorn Berndtson tydligen haft Strindberg men också Brändes o Wick-sell som förebilder. En ämbetsmans hustru lämnar sitt triviala äktenskap o försöker bygga upp en ny meningsfullare tillvaro med den upproriske idealisten. Hon blir efter några år besviken o utbrytningen ser ut att misslyckas — här som oftast i sina verk lämnar L läsaren i ovisshet om den slutliga utgången. Äktenskapsproblematiken återkommer i skådespelet Sanna kvinnor (83), byggt på ett konkret kvinnoöde i L:s omgivning. Titeln är ironisk o syftar på de hustrur som offrar allt för en ovärdig makes skull. Det är ett verkningsfullt scenstycke med tacksamma roller o visade sig i TV-teaterns version 1976 kunna engagera även en nutida publik.

Sanna kvinnor uppfattades som ett inlägg för gift kvinnas äganderätt o bidrog starkt till att kvinnosakskvinnorna kom att räkna in L i sina led. Hon anslöt sig emellertid aldrig till den militanta emancipationsfalangen. Liksom Ellen Key ansåg hon det som en olycka, "om kvinnan förlorade några av sina specifikt kvinnliga egenskaper". Vad hon ivrade för var närmast kvinnans frihet inom äktenskapet: hennes rätt till personlig utveckling o till en verksamhet även utanför hemmets ram. Mot slutet av sitt liv såg hon alltmer skeptiskt på den extrema kvinnokampen. Det sena skådespelet Den kärleken! är en satir över dess överdrifter o rättshaveri.

L:s litterära inlägg i samhällsfrågorna präglas sällan av någon uttalad starkare indignation. Ett undantag är det sociala tendensdramat Hur man gör godt, skrivet efter en resa på kontinenten 84. L visar här sympati för den framväxande arbetarrörelsen o ger realistiska bilder från ett proletärhem. Stycket är en besk satir mot överklassens förljugna "välgörenhet" o brist på verklig solidaritet med samhällets sämst ställda, såsom de kvinnliga arbetarna. Pjäsen refuserades av K teatern "på grund av arbetarfrågan". — L:s idépolitiska intresse var inte starkt, men hon trodde vagt på socialismen som vägvisare mot framtidens bättre samhälle. Hon skrev en längre artikel om Lassalie o under besök i Tyskland blev hon bekant med flera socialistiska förgrundsgestalter. Hon skrev stolt att hon blivit van "att umgås med folk som suttit i fängelse".

Missnöjd med sitt förfelade äktenskap blev L med åren alltmer öppen för känslokontakter med andra män. Av stor betydelse för henne blev den innerliga förbindelsen med den danske skolmannen Adam Hauch, som från mitten av 80-talet var hennes "älskade vän" o förtrogne. Till honom anförtrodde hon sig med stor öppenhet, såsom hennes många brev till honom visar. Hauch berikade hennes tillvaro på det emotionella planet; "du fattas i mitt liv", skrev hon till honom. Att det var kärlek i varje fall från L:s sida är uppenbart. Men hon led också av halvheten i deras förhållande; de träffades relativt sällan o då under utåt korrekt familjära former.

Betydelse för L:s författarskap hade hennes väninna sedan skolåren Thecla Sköldberg, g Wrangel. Stort inflytande på den lättpåverkade L:s liv o utveckling fick också vänskapen med Sonja Kovalevsky, den intellektuellt o konstnärligt rikt utrustade ryska matematikern, som 84 blev prof vid Sthlms högskola. Under hennes inflytande vidgades L:s internationella vyer o idévärld. Den känslomässigt intensiva ryskan fick troligen också betydelse för L:s gradvisa frigörelse från de borgerliga värderingarnas band, så att nya vägar öppnades i hennes personliga liv. Vänskapen mellan de båda kvinnorna manifesterades litterärt i "parallelldramerna" Kampen för lyckan, som de författade i kompanjonskap. Det blev ett misslyckat experiment, som beredde L en svår besvikelse: "Med Kampen för lyckan gick min framgångs sol ned." Deprimerad o med en känsla av att vara i litterär motvind lämnade hon 88 Sverige med Italien som mål. Hon kände sig tydligen också i behov att frigöra sig från Kovalevskys dominans, hon ville "återtaga sig själv", o vänskapen ebbade ut. Efter Kovalevskys död 91 skrev L en vänbok om henne, ett högst subjektivt försök till psykologisk personlighetstolkning. Den rätlinjiga o borgerliga L saknade förmåga att helt begripa sin mångfasetterade geniala väninna.

I Neapel blev L genom sin bror Gösta bekant med den italienske prof Pasquale del Pezzo. En lidelsefull kärlek uppstod mellan de båda o en omvälvning skedde i L:s livshistoria. "Så mycket kan jag blott säga, att jag aldrig vetat vad livets lycka och skönhet velat säga förrän nu", skrev hon i ett brev från denna tid. Ett giftermål mellan henne o del Pezzo hindrades i det längsta av hans starkt konservativa o katolska familj. Först efter årslånga pinsamma förvecklingar o sedan L konverterat kunde hindren undanröjas. "Herr Edgren trädde villigt tillbaka, erkännande att han ingen rätt hade, och vi skildes som vänner", skriver L i Självbiogr utkast. Genom vigseln blev L duchessa di Cajanello o bosatte sig i Neapel. Hon födde en son o i breven till Sverige jublar hon av lycka. Efter knappt två års äktenskap avled hon av en häftigt drabbande sjukdom. "Hon ägde kärlekens geni", var makens eftermäle om henne.

Under åren i Italien fortsatte L flitigt sitt författarskap, nu med en positivare livssyn o mindre moralism än tidigare. I boken om Sonja Kovalevsky skrev hon, att "hjärtelivet är det väsentliga icke blott i den kvinnliga men i den mänskliga naturen". Denna syn präglar Kvinnlighet och erotik 2, den enda bok av henne som förtjänar namnet kärleksroman; tidigare hade hon väl behandlat kärlekstemat men som en utanförstående. Här är hon intensivt engagerad. Den något kaotiska romanen är inte dokumentärt självbiografisk, men det är tydligt att skildringen av en sv kvinnas hektiska kärlekshistoria med en italiensk ädling under Söderns sol är byggd över mönstret av hennes egen upplevelse. Nu är alla konventioner o teoretiska resonemang bortblåsta. Människoskildringen är levande, inte konstruerad för att tjäna ett syfte.

I en efterskrift till boken protesterar L mot att hon fått etiketten kvinnosakskvinna — hon har i sina verk enbart haft den konstnärliga avsikten "att förklara människan" o att skildra "detta förunderligt rika, skiftande liv". Till strax före sin död var L sysselsatt med ett stort romanprojekt, Trång horisont; det skulle bli "ett betydelsefullt arbete av en mogen och världserfaren författarinna, som icke längre kämpar för någon som helst tendens utan helt enkelt vill skildra livet så brett, så opartiskt och så allmänmänskligt som möjligt".

"Hon hade så lite förstånd på verkliga människor", skrev Brändes om L, o Strindberg talade om hennes "enfaldiga och karlilskna luntor". Men annars satte samtiden henne högt. Hon var, ansåg H Bang, "den på samma gång besinningsfullaste och modigaste av sitt lands författare", o Geijerstam utnämnde henne till landets mest berömda författarinna. Tidsperspektivet har gett hennes insats måttligare proportioner. Hon var på flera sätt en typisk åttitalist; på ett nästan övertydligt sätt företräder hon sin generations samhällskritik o sanningskrav. "Hon är representativ utan störande genialitet" (Böök). Onekligen var L för sin tid djärv i ämnesval o åsikter, någon sällsynt gång också i sitt uppträdande — Sthlms damer chockerades när de fick höra att hon under en promenad på det vintriga Djurgården kastat sig i en snödriva! Men mer stötande för konvenansen var att hon i En sommarsaga berörde den tabubelagda frågan om rationell barnbegränsning. I en ofullbordad berättelse ville hon försvara den ogifta kvinnans rätt till moderskap.

L hade en skarp o genomträngande syn på verkligheten o en sanningslidelse som inger respekt. Men hennes idéer var inte många, o hon saknade skapande fantasi. Om sina första noveller i Ur lifvet skrev hon att de var grundade på "egna, fullt självständiga iakttagelser av livet självt"; hon ville ej skildra "annat än vad jag med egna ögon iakttagit". Till Brändes skrev hon, typiskt för hennes stelt dogmatiska uppfattning av det realistiska programmet, att hon tagit sina färger var hon kunnat finna dem i verkligheten. "Hur skulle man eljest gå tillväga?" Hennes psykologi är inte sällan ytlig o onyanserad; tendensen var viktigare än karaktärerna. Särskilt i hennes tidigare verk saknar man ömsinthet o värme i människoskildringen. Hon var förstånds- o viljemänniskan. "I hennes skaplynne fanns ingen musik", skriver Ellen Key. I några kortare tendenslösa noveller (t ex Gusten får pastoratet, Moster Malvina) tecknade hon med medkänsla människor på livets skuggsida; här lyckades hon bättre än i de stora, mer pretentiösa berättelserna.

Realism o objektivitet var honnörsorden i L:s estetik. Hon ville "förstå, inte döma". Men hennes realism hade bestämda gränser. Den långt drivna naturalismen var hennes natur främmande. Hon fann Strindbergs språk rått, o Zolas verklighetsreportage kunde hon först sent uppskatta. Hennes styrka låg i att troget återge sv vardag i de miljöer hon själv upplevt. Sina uppslag o förebilder hämtade hon gärna ur sin egen omgivning, där man ibland skall ha bemött henne med en viss rädsla för att bli avporträtterad.

L:s verk är illusionsfria samtidsdokument av en intelligent iakttagare. Som diktare har hon i likhet med "Det unga Sverige" kommit i skuggan av Strindbergs väldiga insats. Som språkrör för sin tids feminism o företrädare för sitt köns vaknande medvetenhet i ett grundmurat manssamhälle erbjuder hon intresse från kvinnohistorisk synpunkt, även sedan hennes litterära berömmelse bleknat.