Johan August Strindberg

2 Strindberg, Johan August, brorsons son till S 1, f 22 jan 1849 i Sthlm, Nik (CIaI:17, p 134), d 14 maj 1912 där, Ad Fredr. Föräldrar: kryddkramhandlaren o ångbåtskommissionären Carl Oscar S o Ulrica Eleonora Norling. Elev vid Klara skola ht 57–ht 59, vid Jacobs l elementarlärov vt 60–vt 61, vid Sthlms lyceum ht 61, studentex där 25 maj 67, allt i Sthlm, inskr vid UU 18 sept 67, vik lär vid Sthlms folkskolor vt 68, informator ht 68, elev vid Teknologiska inst vt 69, vid K teatern ht 69, periodvisa studier vid UU ht 70–vt 72, red för Sv försäkr:tidn febr–juli 73, medarb i bl a DN 73–74, e o amanuens vid KB dec 74–aug 82. 

G 1) 30 dec 1877(–93) i Sthlm, Hovförs, m skådespelerskan Sigrid (Siri) Sofia Matilda Elisabet v Essen (bd 14), i hennes 2:a g, f 17 aug 1850 i Sthlm, Jak o Joh, d 21 april 1912 i Hfors (enl db för Sthlm, Maria), dtr till stabskaptenen Carl Reinhold v E (bd 14, s 550) o Elisabeth Charlotta In de Betou, samt tidigare g m frih Carl Gustaf Wrangel af Sauss; 2) 2 maj 1893(–97) i Helgoland, Tyskland, m journalisten o översättaren Maria Friedrike (Frida) Cornelia Uhl, f 4 april 1872 i Mondsee, Vöcklabruck, Österrike, d 28 juni 1943 i Salzburg, där, dtr till journalisten o författaren, hovrådet Friedrich U o Marie Watzl; 3) 6 maj 1901(–04) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Harriet Sofie Bosse (bd 5) i hennes 1:a g, f 19 febr 1878 i Kristiania (Oslo), Jakob, d 2 nov 1961 i Oslo (begr fam:grav Vår Frelsers), dtr till förläggaren Johan Heinrich Wilhelm B o Anne Marie Lehmann, samt senare g m skådespelaren Anders Gunnar Wingård o skådespelaren Gustav Edvin Adolphson.

August S är utan tvekan den viktigaste sv författaren hittills, med stor betydelse för dramats utveckling också internationellt. Under sin levnad var han ständigt omstridd, men förblev hela tiden ett riktmärke för andra sv författare. Med S:s gärning sammanfattas 1800-talets modernisering av den sv författaren, och skapas en modell med stor bärkraft för 1900-talets utövare av yrket.

S:s modernitet kan förstås på olika sätt. Ett första är att se honom som marknadsförfattare: med S blev den sv litteraturen definitivt marknadsbaserad. S symboliserar här fullbordandet av en historisk utveckling som tar sin början då C J L Almqvist och den sv realistiska romanen gör sitt inträde, och fortsätter med författare som Fredrika Bremer (bd 6) och Emilie Flygare-Carlén (bd 7) m fl. Marknadsberoendet illustreras av hur S helt försörjde sig på sin penna, skrev i alla ämnen och de flesta genrer, publicerade sig i olika sammanhang, ständigt bytte förlag och ständigt spanade efter nya marknader, gärna utländska, att lansera sig på. I kontrast till en äldre författartyp – Diktaren – var S en skribent som levde av sin penna, och inte av beskydd från institutioner som hovet, SA eller kyrkan. Hans verksamhet begränsades heller inte till skrivandet: han intog en förhållandevis viktig plats i både det sv måleriets och fotografiets historia. Därtill verkade han inom naturvetenskaperna, främst som kemist, om än utan vetenskaplig bärkraft, och som likaledes självlärd forskare inom språkvetenskapen och tidigare även andra fält. Han gjorde dessutom viktiga insatser som praktisk teaterman.

Även estetiskt framstår S som symbolen för den sv litteraturens modernisering. Det gäller särskilt på dramatikens område, där S framträdde som modernisten som skapade en helt ny typ av dramatik, först ett naturalistiskt drama (Fadren, 1887 och Fröken Julie, 1888), sedan ett allegoriserande drama (Till Damaskus 1–2, 1898) som övergick i drömspelsdramatiken (Ett drömspel, 1902), med förlängning till kammarspelen. Men S förnyade också andra litterära former, och man kan med fog påstå att han skapade den moderna självbiografin i sv litteratur med Tjänstekvinnans (Tjensteqvinnans) son (1–2, 1886). I sin prosa öppnade han nya möjligheter för litteraturen att beskriva samhället, både direkt och i mer indirekta, parodiska former. Från mitten av 1890-talet övergick hans bejakande av det nya i en uttalad vilja till experiment.

S var fr o m genombrottet med romanen Röda rummet (1879) en offentlig och mycket omstridd person. Anledningen var av både ideologisk och estetisk karaktär. Den tidige S syftade i hög grad till att avslöja samhället och dess hyckleri, och han blev så framgångsrik i detta projekt att några rader om nattvarden i novellen Dygdens lön (i Giftas I, 1884) vållade ett åtal för hädelse. Den s k Giftasprocessen, vilken utmynnade i ett frikännande, fick stor betydelse för S:s fortsatta verksamhet och bidrog till att han stannade i mer eller mindre självvald exil – i Danmark, Tyskland, Schweiz och Frankrike – fram till slutet av 1890-talet. Därtill var han själv en kraftfull polemiker, som inte drog sig för några strider i skriftens form. Men även estetiskt förblev S en omstridd författare. Hans radikala förnyelse av särskilt dramatik och prosa välkomnades av många, men möttes också av en konservativ kritik, som ofta ville sjukförklara honom. Den sv offentligheten delades i två läger. Det ena såg S som befriaren av det sv språket, som realismens och det nyas förkämpe – det andra vägrade honom hederstiteln diktare och betraktade honom i stället som ”scribbler” och smutsförfattare.

S representerar alltså en ur både sociologisk och estetisk synvinkel modern författartyp. Ett tredje sätt att bestämma hans modernitet kan utgå från den människa han framställer i sina verk. Subjektet hos S är, i motsats till den självbild som det oscariska Sverige utvecklade, inte någon harmonisk, måttfull, ansvarstagande och rationell undersåte. Tvärtom är det splittrat, driftsbaserat, instinktstyrt, irrationellt, inbegripet i strider både med sig självt och med omgivningen. S:s subjekt är ofta placerat i den borgerliga familjen, där det är inbegripet i en maktkamp mellan man och hustru. En motsvarande maktkamp utspelas mellan subjektet och Gud, eller Makterna, och mellan subjektet och samhället.

Moderniteten framträder i S:s författarskap sålunda inte bara i form av telefoner och ånglok, även om denna typ av teknologiska innovationer var nog så viktiga för honom, utan främst i form av nya sätt att konstruera och gestalta subjektivitet. Eftersom detta skedde under en brytningstid fick problematiken en oerhörd kraft, förnimbar fortfarande långt senare. S fick sin centrala position i sv litteraturhistoria genom att hans exceptionella talang kom till uttryck samtidigt med offentlighetens förvandling. Under hans tid genomgick pressen en enorm utveckling, nya oberoende förlag etablerades (särskilt Bonniers), arbetar-, kvinno-, frikyrkorörelserna utvecklades och fann sina former, frågan om demokratin och yttranderätten blev central. Den borgerliga offentligheten genererade nya sätt att förstå medborgarskap, nya relationer mellan stat och individ upprättades, och frågan om subjektet fick därmed samhällelig sprängkraft. S blev den författare som en borgerlig offentlighet krävde för att kunna fortsätta utvecklas. I bakgrunden skymtade, också i S:s eget liv, reformpedagogik och folkskolereformer, medieteknologiska innovationer som skrivmaskinen, telefonen, fonografen m m. Resandet underlättades av järnvägsnätets spridning – faktorer som dessutom i sig bidrog till samhällets uniformering.

S kan i själva verket ses som en effekt av författaryrkets och författarrollens omvandling. Hans namn skänker identitet åt en rad texter av extremt varierande karaktär, av vilka många inte alls var ämnade att bli ”verk” men som genom författarnamnet inordnas under det begreppet – det gäller framför allt de många breven men också den ”litterära kvarlåtenskapen”: S:s efterlämnade anteckningar och utkast. Författarnamnet gör det möjligt att omfatta denna väldiga samling av texter och skänka den identitet och därmed göra den möjlig att hantera, klassificera och systematisera. Den disparata textmassa som S producerade har gjorts till en enhet genom att länkas till liv, psyke, nycker. Det för många obegripliga eller – med ett av tidens favoritord – paradoxala i S:s texter har kunnat bli begripligt genom att hänföras till personligheten och subjektiviteten. Den snabbt växande produktionen av texter kräver en författare som skänker en identitet åt texterna som inte bara är estetisk utan kanske framför allt juridisk: författarnamnet beskriver en ägandets ekonomiska och juridiska relation till texterna. Texten blir en egendom och en vara att omsätta i en litterär ekonomi. En ny syn på upphovsrätten växte också fram under S:s levnad.

Den betydelse författarnamnet får mot slutet av 1800-talet (S gav upphov till beteckningen ”Strindbergslitteratur”, vilken alltså omfattade texter som han alls inte skrev) signalerar samtidigt litteraturens allt viktigare funktion som medium för individualisering. Det är under borgerligheten som människan i konstens olika former får utveckla sin mänsklighet, det är i konsten hon kan utveckla sig själv och nå den individualitet som förnekas henne i arbetet och samhällslivet: litteraturen blir den enskildes spegel. Ingen illustrerar denna ”författarfunktionens” individualisering tydligare än S, som systematiskt använder sitt eget och närståendes liv som konstnärligt material på sätt som både samtid och eftervärld ofta funnit djupt problematiska eller tvetydiga. S har med sin person kommit att illustrera denna utveckling, genom att hans verk av samtiden men också av en litteraturhistorisk forskning identifierats med honom själv och gjort honom till den främste representanten för den moderna individ han skapat, söndersliten av kampen mellan samhällelig normalitet och den egna viljan till befrielse. Litteraturen blir med S en profan form för bekännelsen, och det är bara genom att bekänna sig som människan blir ett subjekt i denna dubbla mening av intentionellt handlande individ och undersåte.

Den bild av S som modernitetens författartyp som översiktligt givits ovan kan konkret spåras också i hans liv. Det första litteraturhistoriska porträttet av S, skrivet av hans tidigare vän Karl Warburg, inleds med en berättelse om hur en ung man åker till Uppsala för att vid stadens universitet ”avlägga graden”. Men den unge mannen misslyckas med detta och döms i stället till att i sitt kommande författarskap ge ”uttryck åt sitt uppslitande liv”. Warburg markerade härigenom att S var en ny, icke-akademisk typ av författare vars författarskap baserades på hans eget liv, inte på de ”objektiva ämnen” (nationella, historiska) som tiden gärna såg som litteraturens mest högtstående.

I själva verket fick det principiella problemet med relationen mellan liv och litteratur med S en ny påtaglighet och sprängkraft. Den stora kvarlåtenskapen, liksom flera forskares personliga bekantskap med S, gav en till synes solid grund för litteraturvetenskapens vilja att bli mer exakt vetenskaplig genom en biografisk inriktning. S har av samtid och eftervärld lästs som en i första hand självbiografisk författare, vilken bekänner sitt liv inför offentligheten. Mot detta kan invändas empiriskt, då hans texter sällan överensstämmer med hans liv, liksom mer principiellt att självbiografin är en fråga om retorik och skrivsätt och inte bara om det liv som levdes. Det går också att inför relationen mellan liv och litteratur i S:s författarskap ställa frågan om livet inte levdes litterärt, för att tillfredsställa litterära behov.

I det följande ges inget sammanhängande referat av S:s liv. Framställningen koncentreras istället till vad som framstår som viktiga knutpunkter för författaren S.

Den familj S själv växte upp i skilde sig i flera avseenden från den han senare ofta skrev om. Strukturen var traditionellt patriarkalisk med en auktoritär fader och familjeförsörjare. Föräldrarna levde, i likhet med många andra vid tiden, länge ogifta och fick också flera av sina barn före giftermålet. Syskonskaran kom att omfatta sju överlevande barn. Äktenskapet byggde på kärlek men hade också en mycket tydlig praktisk-ekonomisk funktion. Modern dog redan vid 39 års ålder varvid fadern inledde en ny förbindelse, återigen med en kvinna från en lägre samhällsklass, som anställts i familjen under moderns sjukdom. De familjer S senare skrev om och själv levde i, är mycket mindre, med färre barn, och den ekonomiska aspekten av äktenskapet har förskjutits så att kvinnan också kan arbeta, åtminstone konstnärligt och intellektuellt. Den känslomässiga relationen är helt avgörande, och barn före äktenskapet en moralisk omöjlighet. Den första familjetypen kan sägas ha funktionen att med aga och bestraffningar upprätthålla en maktordning genom en hierarki, med fadern i toppen, medan den andra försöker upprätthålla maktordningen genom normalisering och disciplinering av familjemedlemmarna.

S:s skolgång ägde rum under en brytningstid, då skolan i viss mån reformerats sedan den allmänna skolpliktens införande. Det innebar att S först längre fram sattes att studera ett hatat ämne som latin, att agan och bestraffningen som pedagogiskt redskap var på väg ut. De hade dock inte försvunnit och S ger i Tjänstekvinnans son en bild av den tidiga skolgången som präglad av lärarnas övergrepp och av elevernas krig med varandra. Men S mötte också mer liberala skolmiljöer, där målet inte endast var att mata eleven med kunskaper utan också att utveckla denne som människa, vilket avlästes i ”mogenhetsexamen”. S var ingen framstående elev, men utvecklade tidigt ett intresse för läsning, liksom för ny teknik, och uppenbarligen var det hans egna intressen som styrde valet av böcker och ämnen. I vuxen ålder verkade S själv som lärare i olika sammanhang: som informator, folkskole- och privatlärare. Han använde sig också gärna av en lärarroll i sitt författarskap, i form av ett ofta återkommande didaktiskt inslag.

Universitetsstudierna i estetik blev inte särskilt framgångsrika, men under studietiden utvecklade S sina litterära intressen. Även bekantskapen med estetikprofessorn C R Nyblom (bd 27), och dennes hustru, författarinnan Helena Nyblom (bd 27), blev viktig. S:s tidiga försök att bli författare skedde helt enligt tidens normer. I Uppsala verkade han inom litterära sällskap, han prövade sig i olika etablerade former för litteraturen – tragedin av grekisk-antik typ, sagan av isländsk typ. Hans diktförsök präglades i hög grad av tidens konventioner och smak, och redovisades genom uppläsning i förbundet Runa. Men S:s framgång som författare av traditionell typ blev begränsad. Han refuserades flera gånger och misslyckades med att fullborda påbörjade projekt. En första framgång var pjäsen Den fredlöse som spelades på Dramaten i Sthlm 1871 (tryckt 1880), och S belönades för denna med en dusör av Karl XV. Samtidigt hade S dock slagit in på en ny väg i sin utbildning till författare: dagstidningen. Från 1872 skrev S i olika ämnen i olika tidningar – viktigast blev med tiden DN, där han också under en tid var anställd. En konsekvens av hans mer journalistiska arbete var att han, efter ett par artiklar som påtalade den viktiga roll KB hade för sv samhälle, fick anställning vid nämnda bibliotek. Tiden som biblioteksamanuens blev viktig för S; i bokbeståndet fann han ämnen och motiv som han i sitt författarskap skulle utnyttja under hela sin levnad. I hans bildningsgång ser vi alltså hur två typer av författare bryts mot varandra: den ena prövar sig i av tiden angivna ämnen och former och belönas kungligt, den andra utvecklar blick och språk i det snabbare medium som dagstidningen var. Det handlar om de två offentlighetstyperna, den representativa, knuten till kungamakten, och den borgerliga, vilken kräver en annan typ av författare än den kungligt beskyddade. Samtidigt är dessa två offentlighetsformer invävda i varandra, och denna samexistens mellan borgerlighet och hovkultur blev sedermera måltavla för S i romaner som Röda rummet och Det nya riket (1882).

En motsvarande allians och motsättning mellan aristokrati och borgerlighet skulle S själv komma att leva i genom sitt äktenskap med Siri v Essen. Med henne fick han också tre barn. När de träffades 1874 var hon gift med kaptenen friherre C G Wrangel medan S var biblioteksamanuens och en ännu inte särskilt framgångsrik författare och skribent. Siri v Essen gjorde under äktenskapet med S en viss karriär som skådespelerska. Parets kärleks- och äktenskapshistoria var inte oproblematisk men också, eller just därför, produktiv. I relationen till hustrun ställs frågan om relationen mellan liv och litteratur på sin spets hos S. Vad kommer först, livet eller litteraturen? Återger texterna äktenskapet, eller är äktenskapet en sorts testbänk för litteraturen? Använder S livet bara som litterärt material?

För samtiden blev detta äktenskap i hög grad offentligt då man såg S som den typ av författare som bara kunde ”ge uttryck åt sitt uppslitande liv”. Därför kunde också S mötas av en massiv, moralisk kritik för att ha utlämnat sin familj, avslöjat vad som borde ha förblivit förborgat, gjort det privata offentligt. Särskilt romanen En dåres försvarstal (skriven på franska 1888 under titeln Le plaidoyer d’un fou, översatt och utgiven i Tyskland 1893, i Frankrike 1895, och i sv översättning 1914 som dock föregåtts av två piratöversättningar från tyska 1893 och 1903) mötte denna reaktion. Senare har dock litteraturvetenskapen frångått den enkla modell enligt vilken litterära texter speglar, och därmed troget återger, författarens värld och åsikter, och i stället betonat litteraturen som en konstruktion av värld, ställd i en tvetydig relation till den redan existerande verkligheten. S tvekade visserligen inte att utnyttja material från sitt eget liv och från sin närmaste omgivning i författarskapet. Men han omvandlade det, så att textens betydelse inte kan reduceras till enbart en fråga om verklighetsförebilder.

Efter skilsmässan från Siri v Essen ingick S äktenskap med den österrikiska journalisten Frida Uhl, och fick med henne en dotter. Även i sitt sista äktenskap, med skådespelerskan Harriet Bosse, för vilken S skrev en rad roller, fick S en dotter.

S:s författarliv innebar under 1880och 90-talen att han med sina familjer ständigt bytte adress. Som särskilt viktiga framstår de långa utlandsvistelserna i olika länder i Europa. Denna på en gång självvalda och påtvingade ”exil” satte S i kontakt med andra litterära traditioner och kulturer än den svenska, och blev konstnärligt mycket produktiv. S skrev också flera av sina viktigaste verk direkt på franska. Han lyckades dock inte riktigt etablera sig som en stor författare utanför Sverige. Mest framgångsrik var han i Tyskland där han också under sin levnad var flitigt spelad. I Paris väckte han under en period intresse och publicerades i franska dagstidningar, men något avgörande genombrott ägde egentligen aldrig rum.

Under hela sitt författarliv var S beroende av viktiga vänskaper, men han förbrukade dem också i hög takt. Syskonen, särskilt brodern Axel, förblev viktiga, andra vänner kom och gick. Exiltiden innebar intensivt umgänge i mer eller mindre radikala konstnärskretsar – särskilt bland bildkonstnärerna fann S ofta ett sammanhang han kunde ingå i. Hans författarkontakter var ofta brevburna, som hans vänskap med den danske kritikern och författaren Edvard Brandes. Men med några umgicks han, såsom Gustaf af Geijerstam (bd 17) och senare Verner v Heidenstam (bd 18). Samtalen med den senare framstår som viktiga för förnyelsen av författarskapet kring 1890, medan den förre i hög grad fick verka som medhjälpare till S. Båda dessa vänskaper skulle S bryta. Men han hade vänskapskretsar också utanför de direkt konstnärliga, såsom flera ungdomsvänner och även politikern Hjalmar Branting (bd 6), de s k Beethovengubbarna, en krets vänner som spelade och lyssnade på Beethoven hos den åldrade S, och andra. Även vännerna var ett material för S:s skrivande. Men det var knappast några nyckelromaner eller -pjäser, vännerna utgjorde ett material som han omformade.

Ett viktigt, men även omdiskuterat, inslag i S:s levnadshistoria utgör den s k Infernokrisen vid 1890-talets mitt. Den sammanföll med hans intensiva upptagenhet vid kemiska experiment, hans intresse för religion och ockultism och relativa tystnad som författare. Frågan är i vilken mån denna kris var en svår psykisk kris och i vilken mån den var en estetisk förnyelse. Krisen har ansetts vara personlig och psykisk – med symptom som ångest, sömnstörningar, koncentrationssvårigheter och förföljelsemani – och har givits en rad olika medicinska och psykiatriska förklaringar, även av litteraturforskare. Andra har tonat ned det personliga momentet i förloppet och i stället betonat de konstnärliga experimenten, förnyelsen av formspråket och motsatt sig identifieringen av konstverket med upphovsmannen. Centralt i frågan står romanen Inferno (1898, sv översättning 1897), och huruvida den skall ses som självbiografisk (vilket S själv menade) och bekännande, eller som ett medvetet konstverk, som via andra texter konstruerar en ny typ av modernt subjekt. S använde i Inferno såväl Bibeln som äldre och nyare litteratur – Swedenborg och Dante respektive Baudelaire, Gérard de Nerval och andra. Denna konstruktion hade kanske även en förutsättning i S:s experimenterande med det egna jaget.

Efter de många åren utomlands återvände S 1898 till Sverige. Den första tiden tillbringade han i Lund där han umgicks bland yngre intellektuella och forskare och ivrigt registrerade deras enligt honom ockulta erfarenheter. 1899 bosatte han sig åter i Sthlm. S:s sista bostad var det s k Blå tornet på Drottninggatan, där sedermera ett museum inrättats.

I förordet till Giftas I, markerar S att hans samling ”äktenskapshistorier” skall redovisa ”ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru” och han betonar att han inte velat angripa kvinnan utan ”De Nuvarande Förhållanden”. Samlingen innehåller ingen som helst antydan om att dess grund skulle vara självbiografisk. Däremot skriver S i Företalets ”intervju” provokativt att hans bok är ”osedlig”, eftersom den härskande definitionen av sedlighet i själva verket är ”ett brott mot naturen”. Det åtal som boken gav upphov till, Giftasprocessen, gällde dock inte sedligheten.

S hade redan hunnit bli beryktad som en ”osedlig” författare, vilket förklarades med bristerna i hans karaktär. Samtidens konservativa opinion tenderade alltså att härleda författarskapet till författarens person, och den förklaringsmodellen för den ofta obegriplige S skapade också läsarter som hela tiden betonade det personliga i litteraturen. Det gällde också Giftas: var inte detta S:s eget liv som portionerades ut? I sitt skrivande närmade sig S hela tiden och från olika håll gränserna för vad som fick sägas offentligt. Kombinationen av personligt, politiskt och osedligt blev allt mer explosiv, och den i detta perspektiv till synes oproblematiska Giftas blev den text i vilken tidens förståelse av relationen mellan text och författare prövades. I författarrollens modernisering låg också att texten nu kunde och rentav förväntades överträda samhälleliga konventioner, samtidigt som den därigenom också blev straffbar: författaren identifierades både som ekonomisk ägare av texten och som dess rättsliga företrädare.

Åtalet gällde hädelse: S beskriver nattvardens sakrament som varor köpta från firmorna Högstedt och Letterström, inte som heliga symboler. Det är ett exempel på avslöjandets retorik hos S, hur han demonstrerar det samhälleliga ”skenet”. Åtalet och processen fick omedelbart symbolisk betydelse, och uppfattades i samtiden mer som ett åtal för osedlighet: S hade ju med en rad tidigare verk ”samlat ihop” till detta åtal. Därför var betydelsen av åtalet större än själva hädelseproblematiken – här ställdes i formell ordning den fråga som S själv ställt i text efter text: vad kan sägas, vad får sägas?

Trots att S frikändes gjorde rättsprocessen klart att författaren ansvarade för sin text och kunde ställas till svars för den. Identifieringen av litteraturen med författaren blev därmed stadfäst. Processen fick också stora efterverkningar. Stödet för S som företrädare för åttitalisterna och det moderna genombrottet sviktade alltmer, staten visade sin repressiva potential, vilket tillsammans med andra åtal i Norden ställde författarna inför risken att faktiskt straffas för det skrivna. S återvände till Schweiz, och när han märkte hur hans ställning försvagats blev exilen hans villkor fram till 1890-talets slut.

Giftasprocessen ställde frågan om rätten att tala som en för tiden helt avgörande problemställning. Även S:s motsägelsefulla ställning i offentligheten, där han dels sågs som genombrottsmannen, dels utmålades som osedlig, lögnaktig, lågsint och sinnessjuk, handlade om vem som hade rätt att tala, och på vilka villkor. Sedligheten och kvinnofrågan blev en brännpunkt för denna problematik, men samtidigt började helt nya grupper, såsom arbetar- och kvinnorörelserna, att formulera sig offentligt. Diskussionen om den nya litteraturens existensrätt var i själva verket spetsen på en genomgripande samhällelig problematik.

I sina texter framställer S gång på gång denna demokratiska fråga om vem som har rätt att tala. Det innebär att romaner som exempelvis Röda rummet inrymmer förtätade scener där frågan om talerätten ställs, så att den får giltighet också för själva det litterära verk där scenen ingår. Det texten till synes representerar går att förstå som en framställning av textens egen problematik. I Röda rummet kan detta exemplifieras med scenen i det s k arbetarförbundet Nordstjernan, där både Snickaren Eriksson och bildhuggaren Olle Montanus bryter mot den hierarkiska ordningen, kräver att få tala och framhärdar i ett personligt tal, vars legitimitet de garanterar med sina personer. Detta står i direkt motsats till det hycklande, representativa tal av floskler och klyschor som annars framförs av Nordstjernans potentater. Här pågår sålunda en kamp om ordet, och denna kamp förs också i den offentlighet där romanen själv är ett offentligt tal.

Romanen I hafsbandet (1890), utspelar sig bland en fiskarbefolkning vars näring sinat, men kan lika gärna läsas som en framställning av skriftens och den litterära representationens villkor. Fiskeriintendenten Axel Borg söker skapa illusionen av en italiensk renässansträdgård genom att skövla ett utskär, men bilden han framkallar är den av en kyrkogård. Upphovsmannen förmår, vare sig hans identitet uttyds som Borg, Gud eller författaren, inte kontrollera betydelsen av det skrivna, tvärtom riskerar det skrivna att alstra död.

På detta vis är S:s texter självreflexiva: de tematiserar sig själva som litterära skapelser och prövar sina villkor, inte minst den rätt att tala som de är beroende av och själva söker utnyttja. Frågan om skriften och rätten att tala är också kopplad till en fråga om makt: om överordning och underkastelse, om disciplin och upprätthållande av ordning. S:s författarskap är en insats i en kamp om makten.

Ingenstans framträder författarens uppgift att individualisera så tydligt som i S:s självbiografiska skrivande: litteraturens uppgift blir att framställa den skrivande själv, att bekänna jaget och i en offentlig form diskutera eller rentav dra upp gränserna för det individuella och det normala. Privatiseringen av litteraturens innehåll, utförd av såväl författare som samhälle, rymmer i själva verket en offentlig politik. Litteraturen framstår med självbiografin à la S som en profan variant av den kristna syndabekännelsen. S:s regelrätta självbiografi anses Tjänstekvinnans son vara.

Läses Tjänstekvinnans son som en självbiografi kan man konstatera att S tar sig friheter mot den ”verkliga” historien – han arrangerar och lägger till rätta, trots påbudet om en hänsynslös öppenhet. Samtidigt framstår verket som långt radikalare i sina sanningsanspråk än tidigare sv självbiografier, vilka oftast bestod i maktens mäns självberöm och ungdomsanekdoter. Men viktigare än överensstämmelser, eller brist på sådana, med den faktiska verkligheten är Tjänstekvinnans son som konstruktion av en individ. S visar hur individens tillblivelse alls inte är en fråga om mognad, tillväxt och självinsikt, utan om fostran, disciplin, underordning – d v s makt. Individen blir hos S till som en effekt av andras tal, av andras berättelser om jaget; individen är en effekt av den samhälleliga ordningen för vem som får tala, hur och när och var.

S klassificerade själv vid flera tillfällen vilka av hans verk som skulle ses som självbiografiska. Till dessa hörde, förutom Tjänstekvinnans son, också En dåres försvarstal. Romanens utgivningshistoria – skriven på franska och utgiven i Tyskland och Frankrike, piratöversatt till svenska och först efter S:s död utgiven i sv översättning från franska – demonstrerar hur upphovsrätten vid denna tid ännu inte hade fixerats, men skvallrar kanske också om den laddning romanen hade. Här tecknas inte längre jagets historia som en utvecklingshistoria, utan snarare ges en anatomi av ett äktenskap (mellan Axel och Maria): fortfarande är jaget en effekt av en relation till andra, men denna relation är nu alltmer krigisk till sin karaktär.

S använder sig i En dåres försvarstal av en juridisk retorik: termen försvarstal förutsätter att någon är anklagad. Romanen kan läsas som protokollet från en förundersökning, avslutad med en plädering där författaren svär sig fri från skuld. Den skrivande är sålunda, som inbegripen i denna juridiska process, tvingad att tala, jaget en effekt av en anklagelse. Samtidigt är denna roman en oförblommerad, skakande stark skildring av erotikens omvälvande kraft, djupt provocerande för sin samtid men också för efterföljande läsare när kärlekens närhet till hatet exponeras.

I sina självbiografiska verk – till vilka han även räknade Inferno, Legender (1898), båda huvudsakligen skrivna på franska, samt Ensam (1903) – visar S hur tanken om ett växande, mognande subjekt är en illusion: hans subjekt är en effekt av maktordningar och kampen kring dessa, en effekt av hur tal och mening konstrueras och distribueras. Denna bild av subjektskonstruktionen gör att S:s självbiografier framstår som avgörande insatser inte bara i den litterära genren utan också för en modern förståelse av vad en människa är.

Att S levde i en social och politisk brytningstid innebar också att hans idévärld var brokig och sammansatt. Den första viktiga impulsen var den kristna, länge av pietistisk karaktär, vilken han kom att förhålla sig och återvända till under hela sitt författarskap, också under den fas han själv kallade ateistisk. Liksom tiden kämpade S med frågan om Gud, om trons konsekvenser, om individens rätt i relationen till Gud. S:s tidiga kristendom fick via läsning av Kierkegaard ett skeptiskt tillskott.

S:s politiska intresse väcktes först av de liberala idéerna. Sedermera riktades det mot olika typer av socialistisk ideologi och under 1880-talet även anarkistiska tankar och praktiker. Men även här rörde sig S ideligen mellan ståndpunkter, intog sällan någon fullt ut, följde inte konsekvenserna av ett ställningstagande, blandade friskt. Särskilt under 1890-talet och de första åren efter sekelskiftet framstod S som politiskt reaktionär, innan han återigen rörde sig tillbaka mot tidigare, mer radikala ståndpunkter. Denna religiösa och politiska rörlighet kan ses som ett tecken på en enbart ytlig tillägnelse av riktningarnas idéer, men också som ett ytterst produktivt inslag i en konstnärlig världsbild.

Under 1880-talet blev, förutom socialismen, också vetenskaperna av stor betydelse för S. Särskilt gällde det psykologins olika riktningar, som italienaren Cesare Lombrosos kriminalantropologi. S utvecklade samtidigt ett starkt socialdarwinistiskt intresse av genetiskt slag, och hans naturvetenskapliga intresse fördjupades under hela årtiondet, för att under 1890-talet komma i förgrunden särskilt i form av de kemiska experiment han utförde och de skrifter i kemi han utgav. En avgörande bekantskap var också Nietzsche, som S läste mot slutet av 1880-talet och även hastigt växlade några brev med innan denne gick in i sinnessjukdom. Läsningen av Nietzsche gav S ytterligare kritisk ammunition, och bidrog åren kring 1890 till hans individualistiska samhällskritik.

Under 1890-talet intresserade sig S via naturvetenskapen alltmer för alkemin och för olika esoteriska läror. Hans kemiska experiment innefattade försök att framställa guld, och han trädde även i kontakt med flera av tidens ockulta berömdheter, som Papus (Gérard Encausse), ockultismens franske banérförare. En avgörande impuls blev läsningen av Swedenborg, som påbörjades 1896 i Österrike, och som S erövrade åt sitt författarskap i form av ”skuldrevy”, ”ödeläggelse”, upprepning o s v. Men den mest uppmärksammade delen av S:s idévärld handlar om kvinnan, om kvinnohat och antifeminism. Tidigt intog S vad han själv menade var en progressiv hållning i kvinnofrågan, vilket gav tydligast avtryck i Giftas I. Man kan ifrågasätta hur progressiv denna var, men tydligt är att S snabbt intog en allt mer konservativ hållning i frågan. Han försökte ge legitimitet åt sin hållning i en rad essäer, såsom exempelvis kvinnans underlägsenhet under mannen (1890 i Tryckt och otryckt I, se bidrag nedan). S påverkades av en starkt misogyn tradition, influerad av Rousseaus tankegångar, och som i den samtida tappningen hade naturvetenskapliga inslag. S kunde sålunda hävda exempelvis att kvinnan representerade ett tidigare, underlägset utvecklingsstadium än mannen, därtill inspirerad av bl a den österrikiske filosofen Otto Weininger. Kvinnofrågan svepte genom Europa vid denna tid, och hade en viktig utlösande orsak i kvinnorörelsen och i kvinnans sakta förändrade samhällsställning. S:s inställning i frågan var också framför allt antifeministisk, snarare än misogyn: han var politiskt en starkt konservativ motståndare till kvinnorörelsen, men knappast någon kvinnohatare. Även i andra frågor var S ofta på en gång tidstypisk och mer extrem än samtiden. Ett exempel är hans varierande antisemitism, vilken han själv diskuterade i essän Mitt judehat (1884, se bidrag nedan).

Under hela sitt författarliv var S en stor läsare, men han förhöll sig ytterst självsvåldigt i förhållande till det han tillägnat sig. Läsningen var inte vetenskapligt systematisk, utan snarare ett fritt strövande under vilket S plockade upp de fynd han trodde sig kunna ha användning för i sitt eget författarskap och som han gärna omformade så att det passade honom, utan att närmare bekymra sig om troheten mot det lästa. Här finns hos S ett godtycke, som retade samtidens vetenskap, men som gång på gång visade sig konstnärligt produktivt.

Redan i och med genombrottet 1879 började S att polarisera sin publik i ett ställningstagande för eller emot. Hans ställning i samtiden blev livet ut tvetydig och spänningsfylld. S:s konst är i grundläggande mening kritisk, och att en sådan väckte starka reaktioner i en kulturell miljö präglad av stillastående och samförstånd är inte förvånande. Ändå är kraften i ställningstagandena slående. S hälsades som en förnyare och ljusspridare och blev – dock motvilligt – en symbolisk ledargestalt för det moderna genombrottet och åttitalismen. Den positionen gjorde emellertid Giftasprocessen slut på och S stod därefter ensam, utan skolbildning omkring sig. Samtidigt väckte redan Röda rummet kritik, som med Det nya riket växte närmast till en storm. S skandaliserade sin samtid, hans parodiska prosa var mycket framgångsrik i demaskeringen av tidens retorik, samtidigt som den gynnade en läsart som syftade till att identifiera litterära gestalter med verkliga personer. En konservativ kritik kunde därmed angripa S för att vara en ”smutsförfattare” vars texter besudlade framstående medborgare. Men särskilt sedligheten blev den viktigaste vattendelaren. S beskylldes för att vara rå, grov och vulgär, en förförare av ungdomar och kvinnor och upplösare av samhällelig moral. Så småningom framträdde också en huvudfiende inom det konservativa lägret, akademiledamoten och kritikern C D af Wirsén, av S angripen redan i Det nya riket.

Den samtida konservativa kritiken hävdade att S:s sätt att skriva var obegripligt. Om inga rationella skäl fanns för de upprörande angreppen på samhälle och moral, måste orsaken sökas i författarens psyke. Och i takt med att författarskapet vann ryktbarhet och estetiskt radikaliserades, psykologiserades S allt mer och förklarades till sist sinnessjuk – någon annan förklaring till hans utfall kunde man inte finna. Innebörden i kritiken var att S borde förbjudas att publicera sig, och man vädjade till myndigheterna att ingripa. Dramat Fadren kan läsas som en bild av författarens ställning i tiden, omplanterad till ett familjedrama – ryttmästaren är den författare som av det borgerliga samhället görs sinnessjuk.

S hade emellertid samtidigt stöd i den liberala och socialistiska opinionen, även om också denna tid efter annan fann sig föranlåten att markera avstånd. För denna opinion var S länge en upplysningsman, som stred för underklassens sak och vars kritiska blick på det oscariska samhället var viktig. Men särskilt kvinnofrågan, och S:s allt mer konservativa inställning i den, vållade problem för anhängarna.

Både motståndare och anhängare stod i hög grad frågande inför den vändning S på 1890-talet gjorde mot religion och ockultism och som inte stämde med den förväntan som skapats kring honom. Mot slutet av sitt liv vann han dock genom den s k Strindbergsfejden åter vänsterns stöd, och på sin sista födelsedag uppvaktades han av ett medborgartåg. Även begravningen 1912 fick en stor folklig uppslutning. Fejden hade börjat med S:s kritik av den samtida litteraturen, representerad av bl a Heidenstam och Oscar Levertin (bd 22), men utvecklades snart till en oformlig polemik i skilda ämnen, som engagerade en mängd skribenter i en rad olika tidningar. Men ett viktigt tema kan urskiljas vid sidan av den litterära diskussionen: frågan om det nationellas innebörd.

Det är utan tvekan som dramatiker S haft störst litterär betydelse, och han kunde själv hävda att annat skrev han bara då han inte spelades på teatrarna. Redan från början stod teatern central för honom, han prövade in som skådespelare på Dramaten i Sthlm men misslyckades. Det var i Henrik Ibsens efterföljd S prövade sig som dramatiker, och Ibsen förblev den som S jämförde sig med. Flera av hans tidiga pjäsutkast refuserades likaså, och framgången med Den fredlöse blev inte varaktig. S:s stora satsning Mäster Olof, där ”prosaupplagan” från 1872 (tr 1881) refuserades, liksom också ”versupplagan” (1878) – den pjäs som brukar betecknas som det första moderna sv dramat spelades inte förrän 1881 (prosaupplagan) respektive 1890 (versupplagan). Ändå följde Mäster Olof tidens smak genom att vara ett historiedrama, men i pjäsens historiska problematik kring Olavus Petri och den sv reformationen skrev S också in vad som skulle bli ett av hans viktiga ämnen: konflikten mellan individ och samhälle, mellan människa och makt, person och Gud. I bakgrunden till pjäsen skymtar också den revolutionära Pariskommunen 1871: där blev dramats problematik samtidens.

S höll fast vid det historiska som yttre ram i sin fortsatta dramatik, när han efter genombrottet som prosaist återvände till dramat med Gillets hemlighet (1880) som utspelar sig under bygget av Uppsala domkyrka. De tidiga 1880-talsdramerna prövar temata och former som S senare kom att utforska djupare: individen mot samhället i Gillets hemlighet, samhället som sken och fernissa i det satiriska och mycket framgångsrika sagospelet Lycko-Pers resa (1882), äktenskapet som maktkamp i Herr Bengts hustru (1882). Nästa steg var att befria dramerna från den historiska förklädnaden och placera dem i den samtid som ändå åsyftades. För detta ändamål skapade S en naturalistisk dramatik, med pjäserna Fadren, Fröken Julie och Fordringsegare (1889, på svenska 1890). Pjäserna, som haft en ojämförlig betydelse för sv teater, refuserades av teatrar och även förlag, bl a därför att de lästes som självbiografiska rapporter från S:s eget äktenskap. Den läsarten – en effekt av författarrollens omvandlingar när varuformen helt kom att definiera också konstverket och sålunda gjorde författaren själv till en vara – drabbade återkommande S:s författarskap. Men Fadren handlar inte om S:s äktenskap utan om hur en maktkamp löses genom att den ena parten gör den andra galen, och denna galenskap kan mycket väl kopplas till litteraturen själv – också det naturalistiska dramat kommenterar sin egen status och roll som konstverk i det borgerliga samhället. Huvudpersonen, Ryttmästarn, går under därför att hans vapen i kampen är litterära, och därför otillräckliga.

Kring Fröken Julie har utspelat sig en gissningslek av denna biografiska typ, där dramats personer skall identifieras med förebilder ur verkligheten. S kunde själv underblåsa sådana lekar: de skänkte marknadsvärde. Men Fröken Julie är ett klassdrama, där kampen mellan över- och underklass (Julie resp betjänten Jean) psykologiseras till ett envig där positionerna kastas om och förbyts i varandra, en kamp som bara kunde sluta i kvinnans undergång: det borgerliga samhället krävde hennes offer.

Nästa banbrytande fas i S:s dramatik innebar, efter ett mellanspel med en rad korta enaktspjäser och återigen ett sagospel, en radikal modernisering av dramat. Med Till Damaskus skrev S ett drama som inte längre följde etablerade regler för scenkonsten – ett modernistiskt drama. Denna modernisering förutsatte ett återvändande till det medeltida mysteriespelet och den kristna allegorin, vilka blev viktiga källor för S. På samma gång var Till Damaskus ett samtidsdrama. Återigen spelade S i pjäsen medvetet med sitt eget liv, vilket skapade en biografisk tradition för både läsningen och framförandet av pjäserna, men centralgestalten bär ändå namnet Den okände. Denne är en författare på kollisionskurs med samhälle och sina närmaste, och hans vandring gäller försoning. Skeendet får en drömlik karaktär, upprepningar och förvandlingar är dramats grund snarare än en logiskt framåtskridande intrig. Det komplicerar ytterligare psykologin, som S redan i de naturalistiska dramerna gjort komplex. Gestalterna är inte sig själva, de är projektioner av andras berättelser, andras bestämningar av dem – de är fångar i omgivningens bilder av dem.

Än mer radikal är upplösningen av världens givna former i Ett drömspel. Under denna makalöst produktiva period hade S i Dödsdansen (1901) återvänt till det borgerliga äktenskapet i mer naturalistiska former men naturalismen där rymde också en stark metafysisk vision om livet som helvetet redan förverkligat. Ett drömspel är mjukare, mer lyriskt, präglat av S:s berömda ord i Företalet till pjäsen: ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.” Friheten är stor, gränsen mellan dröm och verklighet närmast godtycklig eller utsuddad.

Samtidigt som S skapade en modernistisk dramatik med Till Damaskus och Ett drömspel, förnyade han också den sv historiedramatiken. Hemkomsten till Sverige markerades med en svit historiedramer, och i det nationalistiska uppsving som rådde hälsades S välkommen hem med och till dessa ”objektiva” ämnen – men tiden skulle snart misstänka att S också i sina kungar och drottningar skrev in en hotfull subjektivitet, mer modern än historisk. De åtta dramerna ur sv historia sträcker sig från Folkungasagan (1899), om Magnus Erikssons tid vid makten, till Gustaf III (1903). Till höjdpunkterna i denna dramatik brukar räknas Carl XII (1901) och Kristina (1903). Pjäserna är förankrade i historien men samtidigt skrivna under ”drömspelsperioden”, och därför präglade också av dennas upplösning av givna former.

S mäktade ytterligare en dramatisk höjdpunkt, nämligen kammarspelen från 1907 – det mest kända är Spök-sonaten, de övriga Oväder, Brända tomten och Pelikanen, samt Svarta handsken (1909). I dessa, som återigen haft en stor formhistorisk betydelse för dramat, radikaliseras drömspelsvisionen och ges en absurd vinkling, samtidigt som den förankras i en naturalistisk miljö. Den borgerliga familjen är, som i Fadren och Dödsdansen, spelplatsen för ett drama som går långt utöver familjerelationernas koreografi. Men betydelsen av kammarspelen är inte bara estetisk. S skrev dem för Intima teatern; de var sålunda avsedda för en helt annan typ av scen än de stora institutionsteatrarna. Den enkelhet och stramhet som arbetet med Intima teatern fick till effekt i S:s skrivande har sedermera visat sig mycket utvecklingsbar och kammarspelen hör till S:s mest spelade verk.

Under ett par perioder av sitt liv var S indragen i ett mer konkret teaterarbete; han prövade sig som teaterman för att skapa en plattform åt sin egen dramatik. Han försökte tillsammans med Siri v Essen 1888–89 att bygga upp en scen för ny dramatik i Khvn, Skandinaviska försöksteatern, och han arbetade nära Intima teatern i Sthlm 1907–10, vilken han också hjälpte till att finansiera. S skrev sina kammarspel för Intima teatern, som efter tysk förebild skulle vara en ”litterär teater”, ägnad hans dramatik, och den gav under sin livstid mer än tusen föreställningar av olika pjäser av S. Direktör för teatern var August Falck (bd 15) som också, tillsammans med S i ett ofta konfliktfyllt samarbete, var konstnärlig ledare. S deltog dessutom i viss utsträckning i regiarbetet såtillvida att han tillsammans med Falck försökte lansera nya scenlösningar och nya sätt för skådespelarna att agera. Sina praktiska teateridéer meddelade S i en rad skrifter, formulerade som ”memorandum” eller ”brev” till teaterns skådespelare, och i en rad analyser av Shakespeares dramatik. Dessa texter är numera sammanförda till volymen Teater och Intima teatern (Samlade verk, del 64, 1999). Teatern lades ner efter svåra ekonomiska problem och under växande motsättningar mellan S och Falck.

S:s prosa har inte alls haft samma internationella genomslagskraft som dramatiken. Men i Sverige, och i viss mån Skandinavien, har prosan ändå haft stor betydelse och varit en väsentlig aspekt av moderniseringen av litteraturen. Genombrottet med Röda rummet ställde i ett slag en rad nya frågor om sv samhälle, vilket än mer underströks av Det nya riket. Det rör sig här om en satirisk och parodisk prosa, som genom att skrivas i klyftan mellan sken och verklighet vill låta samhället avslöja sig självt. I Röda rummet etablerade S också en hjältetyp som han kom att återvända till många gånger i både prosan och dramatiken, idealisten som måste få upp ögonen för världens sanna natur. Därmed också sagt att S hade viktiga inspirationskällor i den klassiska artonhundratalsromanen av Balzac och Dickens, men också många andra.

Det satiriska och parodiska draget försvinner i romaner som En dåres försvarstal och I havsbandet, men återkommer efter sekelskiftet i romanerna Götiska rummen (1904) och Svarta fanor (1907, dock skriven 1904). Även dessa är samhällskritiska sedeskildringar, och särskilt Svarta fanor uppfattades som direkt skandalös av samtiden. Man läste den självbiografiskt, identifierade en rad bemärkta personer som S tycktes smutskasta och skända, och han fick en mycket stark opinion mot sig. Men Svarta fanor har en djupare betydelse än den enkelt biografiska. Återigen fokuserar S hur en samhällelig självförståelse fungerar; denna gång emellertid inte – som i Röda rummet– bland brackorna utan snarare bland de intellektuella, till vilka han själv hörde.

En dåres försvarstal sveper däremot inte genom samhället utan stannar inom den klaustrofobiska kärleksrelationen, ofta förstådd som S:s egen med Siri v Essen även om romangestalterna hade andra namn. Det är en av de mest intensiva kärleksskildringar som skrivits och som gång på gång river gränsen mellan kärlek och hat i en ingående undersökning av vad relationen mellan könen kunde innebära när en manlig maktordning utmanades av kvinnan. Svärtan i En dåres försvarstal har få, om några, motsvarigheter i sv litteratur.

Vid denna tid skrev S också vad som skulle bli hans mest populära roman, Hemsöborna (1887). Skärgården tillhörde de platser som han ständigt återvände till, i liv såväl som i dikt. Där fann han ett rum för sina etnografiska intressen. Dessa utvecklade S också i reseboken Bland franska bönder (1889) och de var dessutom viktiga i ett tidigt skede av författarskapet, då Gamla Stockholm (1880–82, i samarbete med Claes Lundin) och Svenska folket (1881–82) tillkom. S studerade sin omgivning och dess seder och hans skärgårdsberättelser drar ideligen mot folklivsskildringen. Hemsöborna är emellertid också en studie i maktrelationer och hur dessa sätts i gungning när en utsocknes träder in i den slutna miljön och genom äktenskap erövrar en maktposition. Maktkampen tar, återigen, formen av en kamp mellan modernt och traditionellt. Samma sak kan sägas om I havsbandet. Här kommer den urbane fiskeriintendenten ut till ytterskärgården för att hjälpa till att reformera fisket. Romanen gestaltar en envig mellan övermänniskan och den lågt stående lokalbefolkningen, en kamp inte utan ockulta inslag. En viktig aspekt av S:s skärgårdsberättelser är den koloniala. De motsvarar den samtida europeiska litteraturens koloniala romaner, men låter kolonialismen äga rum i den stockholmska skärgården. Samtidigt diskuteras det konstnärliga skapandet, liksom konstnärens rätt att likt Gud skapa världen. Också den problematiken har en kolonial skuggning: vem har rätt att bestämma hur världen skall benämnas?

Störst internationell betydelse av S:s romaner har förmodligen Inferno haft. Den hör, tillsammans med Damaskusdramatiken och romanen Legender, till Infernokrisens tid, och återigen har läsningen här dominerats av ett självbiografiskt perspektiv. Men intressantare är kanske att läsa den som ett modernistiskt verk, där subjektivt bryts mot tradition. Bakgrunden till romanen är, återigen, den kristna allegorin som här används för att förstå ett modernt, komplext och upproriskt subjekt snarare än en troende undersåte. Inferno är en roman som i hög grad handlar om tolkning och förståelse, om hur de tecken som huvudpersonen ideligen möter skall läsas. Därmed dubblerar romanen den tolkningsakt som läsaren måste utföra, och återigen är en väsentlig aspekt den självreflexiva. Samma konstnärliga kraft har väl inte Legender, med undantag för dess avslutande del, Jakob brottas. Romanens alltför förutbestämda tolkning av världens ordning, får i slutdelen ge vika för en ny osäkerhet, och liksom i En dåres försvarstal använder sig S här av en juridisk form. Jakob brottas tar formen av ett försvar inför en anklagelseakt, och bekännelsen blir effekten av ett tvång. I den lilla romanen Ensam, som S alltså ville inordna bland sina självbiografiska verk, tar titeln fasta på en bestämning av människan som är genomgående i författarskapet, men som här ges en vackert melankolisk utformning.

Under hela sitt författarskap skrev S en lång rad noveller och kortare berättelser. De flesta av dem utgavs i samlingsverk, men inte alla. Den första samlingen var Svenska öden och äventyr, ursprungligen utgiven i häftesform med början 1882, men sedan utvidgad till att i två delar innefatta texter skrivna fram till 1890. Samlingen är av historisk natur, vilket tillät S att använda många läsefrukter i gestaltningen av villkoren för berättelserna. Men själva konflikten i texterna kunde lika gärna läsas som aktuella och samtida, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt, tradition och modernitet. Utgiven i häftesform blev samlingen mycket spridd och uppskattad. Betydligt mer kontroversiell var alltså den nästföljande samlingen, Giftas, som utkom i två delar. I dessa noveller ville S i realistisk anda använda fall ur verkligheten för att åstadkomma vad som närmast var en sorts handbok i äktenskap. Särskilt den första delens noveller är spänstigt skrivna, den andra delens hårdare och bittrare. Giftas präglas av en programmatisk strävan till ljussättning av en problematik, men det är när S lämnar programmet som den blir riktigt intressant. Återigen kan man säga att den ställer frågor om moderniteten, nu lokaliserade till könen, kroppen och sexualiteten. Giftas II (1886) blev dock genom sin rättshaveristiska framtoning i förordet och genom sin förenklade oförsonlighet i berättelserna, till en grund för synen på S som kvinnohatare. De fyra novellerna i Utopier i verkligheten (1885) delar samma intensiva upptagenhet vid samhället och dess reformering. Återigen handlar det om en sorts programmatiskt bestämd konst, men nu är det socialismen som skall undersökas och belysas. Skärkarlslif (1888) har en etnografisk sida, men hör samtidigt till S:s mer fria berättande, inte så begränsat av programmatiska strävanden.

S:s sista samling berättelser av större betydelse blev Sagor (1903). De är knappast sagor i någon enkel mening, men speglar ändå tidens intresse för konstsagan. S var också en stor beundrare av H C Andersen. På ett plan kan dessa berättelser också ofta läsas som sagor, som i det återkommande motivet med ynglingen som lär sig världens vägar. Men S kunde inte heller nu begränsa sig till det traditionella: Sagor innehåller några av hans mest intressanta framställningar av moderniteten.

Av S:s fristående berättelser och noveller skall här framhållas tre. Silfverträsket (1898, se bidrag nedan) är en skärgårdsberättelse från en sommargästs perspektiv. Men berättelsen om ett äktenskaps sönderfall rymmer också, liksom särskilt romanen I havsbandet, en stark kolonial aspekt, vilket återigen innebär att modernitet står mot tradition. Taklagsöl (1906), skildrar en konservators sista dagar och närmar sig det modernistiska greppet med en inre monolog, framkallad av ljudet från en fonografrulle. Här skildras den sönderfallande människan som en mannekäng eller docka, som av omgivningen försetts med personlighet: den borgerliga individen avslöjad som en mekanisk apparat. S:s sista berättelse blev Syndabocken (1907). Som titeln säger handlar den om ett samhälle som tvingar på en individ sin skuld. Det är en märklig, stramt skriven och för författarskapet kanske otypisk allegorisk berättelse, som i sig rymmer ett stort mörker.

S skrev under hela författarskapet en mängd artiklar och essäer i skilda ämnen. Även dessa samlades till egna volymer. Grovt sett kan de delas in i två huvudgrupper: samhällskritik under den tidigare delen av författarskapet, naturvetenskap under den senare. En blå bok (1–4, 1907–12) innehåller dock korta texter i en rad skilda ämnen, från teologi till astronomi.

Den första samlingen essäistik är Likt och olikt, (1–2, 1884), där det viktigaste bidraget är Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel. Samlingen präglas av en samhällskritik, inspirerad av Rousseau, men har i efterhand kompletterats med en rad artiklar särskilt i estetiska ämnen och om kvinnofrågan. Den andra samlingen, Blomstermålningar och djurstycken (1888), riktar sig till ”ungdomen” och består i charmerande kåserier om trädgårdsodling och mete, om blommor och fåglar. Samlingen Tryckt och otryckt, (1–2, 1890, 3, 1891 och 4, 1897), bestod ursprungligen i mest skönlitterära texter och har sedermera fördelats på andra samlingar. Sveriges natur (1901), fortsätter det botaniska spåret i författarskapet.

Under 1890-talet skrev S på franska en rad naturvetenskapliga studier i främst kemi, men samtidigt också några av sina viktigaste essäer: Sensations détraquées [Förvirrade sinnesintryck] och Des arts nouveaux! ou Le hasard dans la production artistique [Nya konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet] under 1894, och andra. Dessa texter, som hör till Inferno- och Damaskusdiktningens tid, är centrala för förståelsen av S som modernist: den första beskriver ett upplöst subjekt, den andra pläderar för en experimentell konst och diktning som inte kontrolleras av konstnären.

S:s kanske viktigaste essäistik återfinns i En blå bok. Enligt undertiteln utgör dessa fyra böcker en ”kommentar till Svarta fanor” men är i själva verket mycket mer än så. Ofta i form av korta dialoger mellan Mästaren och Lärjungen utlägger här den åldrande S sin världsbild. Samtidigt är formen tillräckligt långt driven för att skapa en spänning mellan åskådning och ideologi å ena sidan, skrivsätt och konkretion å den andra. Här finns många hugskott utan vetenskapligt värde, monotona klagosånger över världens och mänsklighetens förfall – men också konkreta studier i språkets sätt att fungera, ofta humoristiskt och överrumplande. Ämnena inordnas i registret under en rad rubriker, från litteraturhistoria och psykologi till mineralogi och astronomi. Men rubrikerna säger knappast allt om vad dessa, oftast mycket korta texter om någon sida handlar om. S kallade själv verket ett ”stenbrott”: i det finns slaggprodukter lika väl som glimrande fynd att göra.

Mot slutet av sitt liv, under Strindbergsfejden, samlade S också sina inlägg till ett par böcker: Tal till svenska nationen (1910), och Tsarens (Czarens) kurir (1912). S var en framstående polemiker, och även sent i livet kunde han ladda sina texter med både personangrepp och blixtrande formuleringar.

Minst till omfånget och kanske även till betydelsen är lyrikens del av S:s författarskap. Ändå är den inte utan intresse och har också den spelat en viktig roll för den sv lyrikens modernisering. Den första diktsamlingen är Dikter på vers och prosa (1883), som även den präglas av S:s polemiska vilja. Som bäst är det en explosiv och satirisk samhällskritik som här skrivs i diktens form, som sämst en sentimental idylldiktning nära tidens konventionella smak. Mer originell till sin helhet är samlingen Sömngångarnätter på vakna dagar – de fyra första ”nätterna” utgivna 1884, en femte 1890. Samlingen rör sig obesvärat mellan ämnen och tider, och bildar en generaluppgörelse med de officiella sanningarna: vetenskapliga, estetiska, nationella. Samlingen utgör också ett tidigt exempel på S:s förmåga att överge tidigare intagna ståndpunkter, och kanske är det denna dimension av självuppgörelse som ibland ingjuter hetta i dikten, samtidigt som den egentligen aldrig reflekterar över författarens egna ställningstaganden, till förmån för det som kritiseras. Den sista diktsamlingen av S blev Ordalek och småkonst (1905). Liksom de tidigare är den formmässigt skiftande, från hexameterdikt till nonsenspoesi, och i denna såväl ämnessom formmässiga frihetlighet består också en stor del av verkningskraften i S:s lyrik.

Som brevskrivare framträder S i tjugotvå volymer, tillsammans omfattande närmare niotusen brev i olika format. Här finns barndomens hälsningar till familjen, och ålderdomens ofta extremt korta brev och meddelanden. Några av brevsviterna har vunnit särskild berömmelse, t ex brevväxlingen med Siri v Essen, som S också ville utge som en brevroman under titeln Han och hon. I dessa brev tecknas en kärlekssagas uppgång och fall. En annan berömd svit utgör de sju, mycket långa breven till chefredaktören på GHT, Thorsten Hedlund (bd 18, s 486), tillika teosof. Inför denne, som han aldrig träffade, blottade S sina ockulta upplevelser och intressen, och breven utgör ett centralt led i förnyelsen av författarskapet under senare delen av 1890-talet. Andra brev, särskilt de till personliga vänner, kan vara absurda och groteska, grovkorniga och fyllda med umgängets jargong, medan breven till barnen är korta men fyllda med känslor. Genom breven kan man också följa S:s ofta trassliga och motsägelsefulla förhållande till sina förläggare, till vilka han skriver tiggarbrev eller praktiska anvisningar om hur verk skall sättas eller om storvulna planer på kommande verk med löften om framgång och berömmelse – idéer som i nästa dags brev är som bortblåsta. S:s brev framstår som en författarverkstad, där han prövar språk och tilltal, liksom även idéer. De utgör sammantagna en märkvärdig läsning.

Med större eller, oftast, mindre framgång framträdde S också med vetenskapliga anspråk i olika ämnen. Hans första vetenskapliga arbete var av bokhistorisk karaktär och tillkom under amanuenstiden på KB. S återkom mot slutet av 1880-talet till lärdomshistorien med studier i särskilt franskt inflytande på sv kultur, numera samlade i volymen Svensk-romanska studier (Samlade verk, 30, 1992). Hans viktigaste vetenskapliga arbeten är förmodligen de kulturhistoriska och etnografiska (Gamla Stockholm och Svenska folket), som i sin uttalade vilja att skriva en annan historia än den kungliga och officiella pekar framåt mot senare tiders sätt att skriva historia. På det naturvetenskapliga fältet försökte S göra sig gällande inom främst kemin. Det handlade om huruvida svavel var ett grundämne, och det kom även för S att handla om att i alkemistisk tradition försöka framställa guld. Det naturvetenskapliga intresset, som även innefattade botanik, och det kemiska arbetet resulterade i en rad volymer under 1890-talet, delvis skrivna på franska: Antibarbarus (skriven 1893, tr på svenska 1906), Introduction à une chimie unitaire (1895), Jardin des plantes (1896). Man läser gärna dessa arbeten som ett utslag av S:s grundmurade vilja att till varje pris ifrågasätta etablerade sanningar, liksom av tvånget att individualisera sig som författare. Mot slutet av S:s liv var det särskilt språkvetenskapliga frågor som intresserade honom. Utifrån tanken att alla språk går tillbaka på ett gemensamt urspråk – hebreiskan – studerade S en rad olika språk och upprättade långa listor över ordlikheter mellan dem. Han utgav också flera böcker i ämnet, vilka sedan av den förste utgivaren av S:s samlade skrifter, John Landquist (bd 22), fogades till volymen Språkvetenskapliga studier (del 52, 1920 – motsvarande texter i Samlade verk återfinns i Språkvetenskapliga skrifter I–II, del 69–70, 2009). På de språk- eller naturvetenskapliga fälten kan S dock knappast sägas ha gjort någon reell insats. Hans arbeten har tvärtom avfärdats som dilettantiska och fyllda med missförstånd, skrivna av en entusiastisk amatör. Deras värde är inte vetenskapligt utan består i den del av författarskapet de utgör och i vittnesmål om numera förlegade vetenskapliga arbetssätt och kulturer.

Som bildkonstnär har S i modern tid väckt intresse. Han vände sig till måleriet under flera perioder av sitt liv, varav den första inföll i början av 1870-talet. Under resten av decenniet var S dock mer kritiker än konstnär. Han intresserade sig också tidigt för franskt måleri, men var skeptisk till impressionismen. En viktigare period var andra hälften av 1880-talet, då S umgicks med skandinaviska konstnärer i Grez-sur-Loing utanför Paris. Särskilt Carl Larsson (bd 22) och Karl Nordström (bd 27) kom att betyda mycket, både då och senare: liksom han själv stod de i opposition till det härskande måleriet i Sverige. I början av 1890-talet ägnade sig S med stor kraft åt att måla, samtidigt som han umgicks med konstnärer som Edvard Munch i Berlin och Paris. Vid mitten av decenniet umgicks han med Paul Gauguin i Paris, och skickade honom också ett brev som denne använde som katalogförord till en utställning av sitt måleri. En sista målarperiod inföll under de första åren av 1900-talet.

S ställde 1892 ut sina målningar i Sthlm men kritiken uppfattade verken närmast som skämt, utförda av en amatör. Senare har dock S:s måleri omvärderats, och även hyllats som ett modernistiskt pionjärarbete. Oavsett om målningarna ses som en effekt av bristande kunnande, eller som experiment i nya formspråk, har de ofta en påtaglig kraft, påminnande om S:s texter. Det handlar oftast om landskapsmåleri, ibland med naturen i storm, så att ögat kan ha svårt att fixera motivet. Målningarna är också påtagligt befriade från människor: måleriet är ensamt.

Uppenbarligen hade S sin första kontakt med den moderna uppfinningen kameran redan som tonåring. Det var dock i samband med reportageresan 1886, som skulle resultera i Bland franska bönder, som han på allvar började intressera sig för fotografiets möjligheter. Något material från resan finns ej bevarat men S tog samma år, samt även 1891 och 1892, en rad fotografier av sin familj liksom en svit självporträtt. Under 1890-talet experimenterade han med kameran. Han prövade att fotografera i färg, och utan lins på kameran. Han skapade också ockulta foton, ”celestografier”, av stjärnhimlen, solen och molnen. Vid sekelskiftet lärde S känna fotografen Herman Andersson, som tog flera porträtt av honom. Men kontakten inspirerade också S till egna experiment, foton av molnformationer över Sthlm och självporträtt. Han skrev också om fotografiet, främst i essän Om ljusverkan vid fotografering (1897 i Tryckt och otryckt IV, se bidrag nedan).

På KB i Sthlm förvaras S:s litterära kvarlåtenskap, en rik samling utkast, anteckningar, varianter, ordlistor och slaktat tryck, känd som ”Gröna säcken”, efter den kappsäck S använde att förvara sitt material i under resor. Samlingen, som omfattar tusentals blad fördelade på 69 kartonger samt mappar och kuvert, är dock långt ifrån komplett, utan omfattar framför allt den senare delen av författarskapet. Ändå vittnar den om S:s arbetssätt, om hur hans litterära fantasi fungerade. Den framstår som materiell, riktad mot rum, miljöer, föremål, namn, personer, snarare än mot intriger och förlopp. S arbetade också extremt snabbt. Anteckningarna var normalt få inför ett verk, han klarlade för sig själv i anteckningens form villkor som personer och miljöer, men skrev sedan ofta sina verk mer eller mindre i ett svep. Hans produktivitet var extrem, och gärna koncentrerad till kortare perioder efter, som han uppgav, svåra ”krascher” i kärleks- eller vänskapsrelationer, då flera viktiga verk kunde tillkomma under mycket kort tid. Men de efterlämnade anteckningarna vittnar också om att han använde ”Gröna säcken” som en källa att gå tillbaka till, med olika pennor och kritor markerade han för sig hur idéer och uppslag kunde hanteras.

En särskild del av kvarlåtenskapen är den s k Ockulta dagboken, vilken S skrev mellan 1896 och 1908. Den består i mer konventionella dagboksanteckningar, men också i korthugget formulerade iakttagelser eller idéer, inklistrade notiser och lappar. Dagboken kan ses som ett eftersökande av dolda samband i världen, både på ett mer personligt och ett mer samhälleligt och politiskt plan. Dess ställning i författarskapet är osäker, såtillvida att S själv belade den med publiceringsförbud men samtidigt inräknade den bland sina självbiografiska skrifter. Den utgavs första gången i sin helhet i faksimiltryck 1977.

Redan i och med Röda rummet inleddes diskussionen om vari S:s förnyelse av den sv litteraturen egentligen består. Delvis är den innehållslig i den meningen att S öppnade nya ämnesfält för litterär gestaltning och skrev om sådant som egentligen inte fick sägas offentligt. Delvis är den språklig och stilistisk, men frågan om S:s stil måste också relateras till den litteratur och de språkformer som omgav honom, bland vilka en högstämd, nationell retorik var framträdande. Lågheten i S:s stil är genomgående: många samtida kritiker menade att S:s verk var grova, råa, fulla med anstötliga uttryck. Men i exempelvis Almqvists Det går an från 1839 finner man betydligt fler svordomar än i någon av S:s texter. Det handlar alltså om vad en tid tillåter, om vilka normer som råder vid en given tidpunkt: S verkade i en tid då en konservativ och kyrklig opinion kämpade för sin legitimitet, bl a genom krav på sedlighet i litteraturen.

I breven och den tidiga journalistiken, liksom i S:s tidiga litterära försök, kan man se hur en stil växer fram som kommer att bära genom författarskapet. I de tidiga breven använder sig S ofta av en mycket korthuggen stil, med tankestrecket som viktigaste skiljetecken. Effekten är en snabb och livfull rytm, varje sats står för sig, utan att harmoniserande flätas samman med de omgivande satserna. Många försök att bestämma S:s mogna litterära stil vill betona just det snabba – särskilt den dramatiska dialogen, som i Dödsdansen, kan vara oerhört rapp. Det har också sin betydelse att S skrev några av sina viktigaste verk på ett för honom främmande språk, franska, vilket i En dåres försvarstal och Inferno tvingade honom till en mycket effektiv stilistisk koncentration. Stilen kan vara låg och vardaglig men också fylld med lärda och utländska uttryck, någon gång är den också långrandigt beskrivande. Ett viktigt inslag är parodin: S härmar en annan text, men modifierar den så att dess språkliga hyckleri skall framträda – Röda rummet innehåller en rad exempel på detta. De stilarter S särskilt parodierar är det oscariska Sveriges blomsterstilar.

Kopplad till parodin är det kanske främsta stildraget hos S, särskilt i jämförelse med tidens litteratur, nämligen den antiretoriska karaktären. Formen är inte utsmyckad på samma sätt som i de stilar han parodierar: han söker det omedelbara och slående hellre än det utarbetade men i grunden konventionella. Det S demonstrerar genom sina stilistiska val är en kritik av den språkliga hållning som inte tar personligt ansvar för det sagda – att tala sant är hos S något som garanteras av den talandes person. Som allra tydligast och mest effektivt framträder kanske S:s antiretoriska stil i Ockulta dagboken och de efterlämnade anteckningarna, ofta reducerade bara till enstaka ord eller en kort sats.

S:s betydelse för den sv litteraturen kan knappast överskattas. Om än hans författarskap värderats mycket olika är det obestridligt att han på en rad olika sätt blivit en förebildlig författare som fått många efterföljare. Redan under hans levnad tvingades de nya författarna, t ex Verner v Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg, att förhålla sig till honom och att inspireras, men också markera avstånd och skillnad. Även efter sin död har S utövat ett enormt inflytande och inspirerat såväl enskilda verk som själva författarhållningen.

S blev tidigt läst också i breda befolkningslager tack vare billighetsboken som lanserades under hans verksamhetstid. Med den, och de alltmer spridda folk- och rörelsebiblioteken, fick helt nya läsargrupper tillgång till litteraturen. Särskilt inom arbetarrörelsen blev S därmed en viktig författare. Även om hans egen bakgrund var en annan användes och mytologiserades han – ”tjänstekvinnans son” – som titanisk upprorsman med enkel bakgrund. S fick därför också en viktig roll i en ny förståelse av vad medborgarskap och nationell identitet innebar.

Verk av S filmatiserades tidigt, och några fick avgörande betydelse i sv film- och televisionskonst: Fröken Julie (regisserad av Alf Sjöberg, 1951), och Hemsöborna (regi för tv av Bengt Lagerkvist, 1966). En rad romaner och pjäser har skrivits om S, bl a Tribadernas natt (1975) och manus till tvserien Strindberg: ett liv (1985) av P O Enquist. Röda rummet har även förvandlats till tecknad serie av Per Demervall (1986–88). Enskilda dikter har tonsatts, t ex Solsången ur Spöksonaten av Anton Webern (op 12, 1915), och hela verk har legat till grund för operor, såsom Ture Rangströms Kronbruden (1919) och Ingvar Lidholms Ett drömspel (1992). Birgit Cullberg förvandlade Fröken Julie till balett (1950).

Men det är framför allt teatern som hållit liv i och förnyat bilden av S som konstnär, och det är också som dramatiker han är mest spridd utanför Sveriges gränser. Av sv regissörer kan bland många framhållas Alf Sjöberg och Ingmar Bergman, av utländska – förutom pionjärerna André Antoine, Aurélien Lugné-Poe och Max Reinhardt – t ex italienaren Giorgio Strehler, amerikanen Robert Wilson eller engelskan Katie Mitchell.

Av författare utanför Norden som inspirerats av S kan som exempel nämnas Franz Kafka och ryssen Aleksandr Blok samt amerikanska dramatiker som Tennessee Williams och Eugene O’Neill. S var likaså avgörande för framväxten av en expressionistisk teater liksom för den absurda teatern, exempelvis Samuel Beckett, och har en plats i Europas (vänster)intellektuella historia som objekt för tänkare som Walter Benjamin, Theodor W Adorno och många andra. S har också varit föremål för en lång rad konstnärers intresse. Hans verk har givit upphov till bildtolkningar, och berömda porträtt av honom finns av bland andra Edvard Munch och Carl Eldh.

Forskningen om S:s författarskap fick redan från början, med litteraturhistoriker som Karl Warburg och Johan Mortensen, en bestämd biografisk inriktning. Forskarna kunde ibland utnyttja sin personliga bekantskap med S, liksom brev de fått från honom, i sina framställningar. Den biografiska inriktningen hade också att göra med att S framstod som en ny typ av författare, vars subjektivism och nyckfullhet bara kunde förklaras med personen och personliga omständigheter. Därtill var den tidiga litteraturvetenskapen i behov av vetenskaplig legitimitet, och den biografiska forskningen tyckte sig kunna belägga sina hypoteser genom hänvisningar till brev och andra dokument. S kan också sägas ha deltagit i denna biografisering genom att ständigt använda sig av sitt liv och sin omedelbara omgivning i sina verk.

Inriktningen på relationen mellan verk och liv, och behovet av vetenskaplig legitimitet, gjorde att forskningen också övertog den samtida kritikens och den tidiga psykiatrins sjukförklaringar av S. Han har påfallande ofta diagnostiserats som i någon mening sinnessjuk av både psykiatrer och litteraturforskare – som aldrig träffade patienten. Men också andra former av mytologiseringar har varit vanliga. S som himlastormare och revolutionär är en typisk sådan, i hög grad odlad inom vad man kan kalla vänsterns Strindbergsreception.

Endast långsamt har forskningen befriat sig från dessa fixbilder av S, och den utländska forskningen – dansk, tysk, fransk, amerikansk, brittisk – har här ofta varit pådrivande. En första vetenskaplig nivå nåddes med Martin Lamms studier i S:s dramatik och hans sammanfattande verk om denne i två delar (1940–42). Efter andra världskriget förfinades och moderniserades forskningen – liksom litteraturvetenskapen i stort – och fokuserade allt mer texterna och mindre författaren. Viktiga verk är t ex Gunnar Brandells Strindbergs infernokris (1950), som på en gång är en noggrann textläsning, en kulturhistorisk inplacering av S i tiden, och även en djupt problematisk sjukförklaring av honom. Brandell har också skrivit den viktigaste biografin, August Strindberg: ett författarliv, i fyra delar (1983–89). Även utanför den akademiska litteraturvetenskapen har biografier skrivits: av Olof Lagercrantz (1979) och Jan Myrdal (2000) m fl.

Forskningen om S har med åren blivit rik och bred, och nått en sådan omfattning att en kortfattad summering är svår att ge. Vid sidan av den biografiska fåran finns genrestudier i dramatiken, prosan respektive breven, studier av tematisk eller motivisk karaktär, monografier om enskilda verk, liksom forskning av mer marginell karaktär. Även nyare litteraturteoretiska perspektiv, som feministiska eller diskursanalytiska, har trots den traditionella forskningens aktiva motstånd och försvar av biografismens detaljkunskap vunnit insteg. Michael Robinsons bibliografi i fyra band, An international annotated bibliography of Strindberg studies 1870–2005 (2008), ger en bild av forskningens utveckling och bredd.

Nedan förtecknas några av de tyngst vägande Strindbergsstudierna. Ur ett modernt litteraturvetenskapligt perspektiv framstår dock vissa insatser mer än andra som åtminstone symboliska brytpunkter. En första problematisering av den biografiska förståelsen av författarskapet är Olof Lagercrantz redan nämnda biografi: Lagercrantz vänder på bilden av texten som en effekt av livet, och ser i stället livet som ett projekt underordnat författarskapet. En mer teoretisk utmaning av biografismen är Michael Robinsons Strindberg and autobiography (1986). Hans poststrukturalistiska betoning av det självbiografiska som retorik har sedan utvecklats och varierats av en rad forskare. Standardverket om S:s självbiografiska texter är Per Stounbjergs Uro og urenhed (2005).

Med biografismens försvagning har analyser av S:s text blivit en allt viktigare del av forskningen. Även här har viktiga initiativ tagits av utländska forskare, såsom Eric O Johannessons The novels of August Strindberg (1968), men även sv bidrag har bidragit till förnyelsen. Karl Åke Kärnells Strindbergs bildspråk (1962), är en uppslagsrik studie i S:s bildsättning av samtiden. Ulf Olssons Levande död (1996) är en textanalytisk undersökning av S:s prosa t o m Inferno. Egil Törnqvists noggranna analyser, alltifrån Strindbergian drama (1982), av olika aspekter av dramatiken skall också – liksom Fritz Pauls arbeten – framhållas.

S har även analyserats ur litteratursociologiska och kulturhistoriska perspektiv, ofta i rikt dokumenterade studier. Hit hör Ulf Boëthius Strindberg och kvinnofrågan (1969) och Björn Meidals Profet och folktribun (1982). Den förra landar i åtalet mot Giftas, den senare diskuterar S:s sista strider under Strindbergsfejden. Ulf Olssons Jag blir galen (2002) är en diskursanalytisk studie i hur S av samtid och eftervärld sjukförklarats.

Grundläggande studier av S som målare och fotograf är Göran Söderströms Strindberg och bildkonsten (1972) respektive Per Hemmingssons Strindberg som fotograf (1963).

Strindbergsforskningen är också ett fält under ständig utvidgning. Även om bilden av S idag inte har samma direkta politiska betydelse som för hans samtid, så är denna forskning fortfarande präglad av motsättningar. Någon övergripande konsensus om hur en vetenskaplig bild av S skall konstrueras finns knappast. Man kan betrakta fältets olika delar som ett utslag av metodisk pluralism, men också som en akademiskt etablerad, konservativ förståelseforms kamp för överlevnad när den utmanas av perspektiv grundade i helt andra vetenskapliga betraktelsesätt.

S:s Samlade verk är sedan 1981 under utgivning (2010) i den s k Nationalutgåvan. Texterna i denna utgåva granskas vetenskapligt och restaureras, så att tidigare felaktigheter och förvrängningar minimeras. Texterna och de vetenskapliga kommentarer som ingår i textvolymerna kommer också att göras tillgängliga i elektronisk form (de textkritiska kommentarer som publiceras separat kommer endast att publiceras i elektronisk form). Samlade verk om beräknade 72 volymer kommer att ersätta den äldre, av John Landquist redigerade, Samlade skrifter i 55 volymer (1912–20). Breven finns utgivna i sammanlagt 22 volymer (1948–2001), under redaktion av Torsten Eklund, (bd 1–15) och Björn Meidal (16–22). En katalog över de första tio kartongerna av S:s efterlämnade arbetsmaterial har utgivits av Barbro Ståhle Sjönell, Katalog över ”Gröna säcken” (1991). Av värde är också Hans Lindströms förteckning över S:s bokinnehav och -lån, Strindberg och böckerna (1977–90).