C H Sven R Lidman

1 Lidman, Carl Hindrik Sven Rudolphsson, f 30 juni 1882 i Karlskrona, d 14 febr 1960 i Sthlm, Matt. Föräldrar: tullförvaltaren Nils Rudolph L o Olga Catharina Elisabeth Wolff. Mogenhetsex vid Norra latin-lärov i Sthlm vt 00, inskr vid UU ht 00— 04, jur fil prehex 29 maj 01, underlöjtn i Andra livgrenadjärreg:s reserv 18 dec 03 —21 okt 10, red för Sv lösen 16—18, för Evangelii härold 22—4-8, led av styr för Förlaget Filadelfia ab 43—48. — Förf.

G 1) 15 april 08 (—17) i Sthlm, Engelbr, m Carin Thiel, f 9 febr 89 där, Mosaiska, d 3 mars 63 där, Engelbr, dtr till bankdir Ernest Jacques T o Anna Fredrika Josephson, samt senare (19) omg m arkitekten Ragnar Östberg; 2) 20 jan 20 i Sthlm, Engelbr, m Brita Augusta Otterdahl, f 12 nov 90 i Solna, dtr till lär Jakob Salomon O o Bertha Augusta Katharina Åkerberg.

Då Sven L var sju år, dog hans far, en i sin ungdom firad sällskapsmänniska som småningom blivit förgrämd o reducerad genom motgångar i karriär, ekonomi o privatliv. Modern o hennes två barn flyttade snart från Helsingborg till Sthlm, där hon livnärde sig o de sina på inackorderingar, o här kom L att växa upp under torftiga omständigheter, en fattig änkas son, en deklasserad. Mycket tidigt uppbådade han de motresurser som stod till buds, sina egna o släktens. Han var en dagdrömmare o en fantast, men märkligt nog också utrustad med skarpa vapen i kampen mot belackare o förhånare: han hade en kvickhet o en slagfärdighet som tillät honom att föra över kriget till motståndarens område. Så fredade han sin tillvaro, allt medan hans fantasiliv aktivt bearbetade det verklighetsmaterial som stod till buds. Släkten L o dess förgreningar erbjöd riklig kompensation både på bördens o lärdomens områden o inte minst ifråga om tragiska o heroiska öden. Farfadern, domprosten Sven L i Linköping, hade varit en av sin tids främsta orientalister, medlem av Götiska förbundet o vän med de stora skalderna. Säkerligen inte minst på grund av sin skarpa kritik av den prästerliga slentrianen gick han miste om biskopsstolen. Av hans tolv barn hade inte mindre än fyra söner drunknat vid olika tillfällen; två av döttrarna blev ingifta i högadeln o godsägararistokratin. Fastern, friherrinnan Ebba de Geer på Odersberga, var under betryckta ungdomsår genom sin blotta existens ett ovärderligt stöd för L, o hon var honom också reellt till stor hjälp.

Det är emellertid alldeles otillräckligt att betrakta dagdrömmarna o släktmyterna som utslag enbart av en grund självhävdelse. De innebar också ett smärtsamt åtagande, en meddelaktighet i den tragiska livskänsla som de alla vittnade om. I Blodsarv, en kommenterad dokumentsamling om släktens underbara öden, som L utgav, då han ännu var helt bunden till pingstväckelsen, har dessa komplikationer skymts; behovet av entydiga moraliteter har reducerat konflikterna. På ett helt annat sätt gjorde L rättvisa åt dem i de bekännelser som han utgav i fyra delar på sin ålderdom. Men det kan ifrågasättas om han inte här alltför strängt behandlat sin uppväxt ur domens o självräfstens synvinkel.

En av de kvarlevande farbröderna, kaptenen Sam Lidman, på sin tid en mycket lovande officer, blev i sin ungdom under en skjutövning på Ladugårdsgärde träffad av en kanonkula o fick benet amputerat vid höften. Han var helt igenom en heroisk natur, barsk, rättsinnig, gammaldags o fosterländsk, en senkommen göt som menade att ridderligheten var på utdöende i landet. Han var ristaren av de åttahundra manande steninskrifterna på Djäkneberget i Västerås, o han hade konstruerat en ättetavla som ledde släkten Lidmans anor tillbaka till den heliga Birgitta. Tavlan lät han upphänga över brorsonens säng, till maning o sporre på dygdens vägar. I sina mottagligaste år kom L att stå under denne jättes beskydd o tuktan, med alla de moraliska krav o samvetskval, all den rädsla som detta medförde, inte minst på det sexuella området. Många av den fruktade o avgudade onkelns ideal o fördomar inympades på lärjungen. Sam Lidman dog 1897. Hans femtonåriga brorson sörjde honom med naken förtvivlan, men det råder inget tvivel om att en avgörande spärr i hans ungdomsutveckling härmed fallit bort; den estetiska o erotiska linjen framträdde snart med provocerande styrka. Den första skoltiden tillbragte L i Östermalms lägre läroverk, den senare i Norra latinläroverket, o redan fyra år efter mogenhetsexamen kunde han debutera med en sensuellt avancerad diktsamling, Pasiphaë och andra dikter (04). Större delen av boken handlade om den kretensiske konungen Minos hustru Pasiphaë, o den unge diktaren hyllade hennes polygami o hennes obeslöjade sexuella lidelse. Denna första del var den svagaste, den fingerade världserfarenheten o de klassiska kulisserna kunde inte dölja den poetiske o erotiske nybörjaren. Men i den senare delen fanns några dikter som röjde större talang o äkthet, o i de följande samlingarna skapade L en kärlekslyrik som i sin förening av djärv, uppriktig sinnlighet o glansfull retorik var något nytt i sv poesi. Oscar Levertin (s 648) som i sin anmälan av Pasiphaë förhållit sig välvilligt o överseende avvaktande, kapitulerade nästan reservationslöst för Primavera (05) o Källorna (06). När den sista samlingen Elden och altaret (07) utkom, var Levertin redan död, o L förlorade därmed sin viktigaste förespråkare.

L:s ungdomslyrik har bedömts mycket olika, allteftersom den sammanfallit med eller sårat de dominerande tidsstämningarna. Fredrik Böök, som i Resa kring svenska parnassen (26) ägnade L en sympatisk essä, prisade hans romaner på bekostnad av dikterna; dessa senare fann han vara "la partie honteuse" i L:s författarskap. För honom var denna poesis brister främst två: den var dels oautentisk, dvs icke i bokstavlig mening upplevd, dels frivol — den var vad som senare skulle komma att kallas "entartet". L själv delade länge denna uppfattning. Först vid tiden för memoarernas publicering, i början av 50-talet, kom en avgörande uppvärdering. Bengt Holmqvists essä Sven Lidmans lyriska ungdom (i Boken om Sven Lidman) visade övertygande den lyriska o tankemässiga substansen bakom den glänsande formen o påvisade också den vitala oro som gick genom alla dessa samlingar. Originaliteten på sv botten hos denna lyrik som vågade så mycket framstod klarare än förut. De romerska förebilderna, Swinburne, Baudelaire o de franska parnassisterna var här glansfullt o osökt inarbetade utan att den personliga tonen gått förlorad. Den starkt retorikfientliga traditionen i sv estetisk bedömning hade otillbörligt skymt denna lyriks verkliga förtjänster. Den hade också resurser nedanför de stora orden: här fanns också ställvis lågmälda men genomträngande uttryck för själens rörelser. Högst når diktaren kanske i den svit om trettionio kärlekspoem som bildar första avdelningen i Elden och altaret. Här beskrivs ett kärleksförhållande, först i det närvarandes lycka o oro, sedan i minnets o eftertankens smärta. Dess register är stort o dess psykologi mer förfinad än i de kommande romanerna; diktaren prövade här med framgång sina krafter i en internationellt sett gångbar genre, som är relativt sparsamt företrädd i vårt land.

Samtida med dessa samlingar är två volymer dramer, Imperia (1907), o Härskare (08). Den förra innehåller tre dramatiska situationer, Den frankiske läkaren, som utspelas i palatset Rosornas dröm på en halvö i Bosporen under senare delen av 1500-talet, Imperia, som tilldrar sig i Rom vid samma tid, o Ättlingar, från 1500-talets Venedig. Härskare bestod av två stora dramer om makt o vanmakt, Konungen i Syracusae från tredje århundradet f Kr, o Det döende Venedig från mitten av 1700-talet. De var ståtliga utklädselstycken med en deklamatorisk briljans; den fria jambiska versen var ställvis överlägset behandlad. Alla dramerna balanserade på patetikens o de desperata känslornas spjutspets. De var snarast läsestycken, dramatiseringar av dikternas undergångsstämningar o kostymerade självbekännelser.

L hade, knappt nittonårig, avlagt den s k juridikofil-examen i Uppsala o samma år börjat sin utbildning till reservofficer, först i Norrköping, sedan i Karlsborg. Ett par år senare var han reservunderlöjtnant o det var med stöd av denna bakgrund som han gjorde sitt inträde i den sv o sthlmska litteraturen. Militärlivet hade betytt åtskilligt för hans mognad; hans verklighetssinne stadgades, hans erfarenheter av samtidens Sverige vidgades o hans självkännedom fördjupades. Redan under denna tid, alltså före lyrikdebuten, hade han förberett en serie noveller med motiv från kaserner o officersmässar, avsedda som den nya realismens signaler i sv litteratur. Men författaren tvekade i sista stund, o i stället kom den lyriska vårfloden.

Den unge diktarens biografi under de närmast följande åren tycktes som en ominös bekräftelse på hans dagdrömmar: han blev bekant med bankdirektören Ernest Thiel, ägaren av det Thielska palatset på Djurgården, o gift med dennes dotter Carin, o han var under några år en av de unga diktare av vilka man väntade sig mest. Från de små förutsättningarna o den till fädernearvet knutna moraliska strängheten hade L snabbt försatts till en glansfull o avundad position, där den estetiska livsstilen var skarpt markerad. Men han levde i konflikt med sig själv, o upplevelsen av alltför lätt vunna segrar förenades med känslan av att själv vara en falskspelare, en förslösare av de värden som släktarvet givit honom. Ur denna tvesyn föddes tanken på en släktkrönika på prosa, där plikt o pietet skulle konfronteras med den nihilism, vid vilken han under sina ungdomsår snuddat. Den första romanen i serien, Stensborg (10), visar också tydligast denna avsikt. Det är en roman om brott, straff o upprättelse. Diktaren har klätt ut sig till lantjunkaren Johan Silfverstååhl, som skriver på en falsk växel o sedan flyr till Monte Carlo för att spela tillbaka de förskingrade pengarna men omsider vänder hem, tar på sig skulden o sonar sitt brott.

En annan variation på dessa självspeglingar gav L i Thure-Gabriel Silfverstååhl (10), som tilldrar sig vid tiden för unionskrisen. Officeren Thure-Gabriel längtar efter en stor sak att satsa sitt liv på men finner bara ljumhet o kompromisser omkring sig. Det drömda kriget uteblir, o hjälten lämnar besviken sitt försumpade fosterland. I Köpmän och krigare (11) heroiseras för första gångens handelns o finansens män, som tidigare varit mycket styvmoderligt behandlade. Författaren besitter emellertid inte tillräcklig kunskap om ämnet för att göra dessa miljöer o personer trovärdiga. Carl Silfverstååhls upplefvelser (12) är mera av en bagatell, en berättelse från en militär landsortsstad, en kärlekshistoria med ett relativt operettmässigt förlopp. Själva miljön är här emellertid säkrare behandlad än i de tidigare romanerna. Bäst i sviten är den sista, Tvedräktens barn (13), där handlingen förflyttats tillbaka till den gustavianska tiden o napoleonkrigens år. Tidsbilden verkar här mycket säkrare än i samtidsskildringarna. Romanens första del skildrar med psykologisk insikt en religiös hysterika. Den sedan tio år sängliggande o "förlamade" Lisbetta i Solvarfvet avslöjas, men bokens unge Silfverstååhl ser tvärsigenom bedrägeriet o spårar en äkta men vilsegången mystik. Det var första gången L behandlade detta ämne som senare skulle bli en huvudsak i hans liv.

I romanens andra del, som tilldrar sig i Pommern 1805, kommer hjälten till insikt om sitt lands o sina landsmäns håglöshet o slapphet, men han inser också krigets meningslöshet o hjältedrömmarnas förljugenhet. Han tar avsked ur krigstjänsten, prästviger sig o blir, liksom författarens farfar, legationspredikant i Konstantinopel.

Under de följande åren förbereddes den stora personliga kris som ledde till L:s omvändelse. För att själv förverkliga några av de ideal som besjälat gestalterna i hans romaner, trohet, enkelhet, närhet till Sveriges jord, hade L 12 köpt gården Tuna i Tensta norr om Uppsala där hans farmor var född. Han bodde här i två år med hustru o två barn, men han var inne i en litterärt ofruktbar period, o det idealiserade bondelivet omöjliggjordes på grund av ekonomiska svårigheter — svärfaderns stora förluster tvingade honom att sälja gården o flytta tillbaka till huvudstaden. Här gick hans äktenskap sönder, hans tillvaro slogs i stycken o han återtog småningom sitt ungkarlsliv. Cirkeln hade slutits.

Första världskriget hade brutit ut, o L utvecklade nu en stark politisk aktivitet. Det låg en uppriktig övertygelse bakom hans starkt nationalistiska o konservativa intressen, men de var kanske främst en utfyllnad av det tomrum som uppstått i hans personliga o litterära tillvaro. Otto Järte var den drivande kraften bakom de strävanden som samlades kring tidskriften Svensk lösen, o det var på hans initiativ som L blev dess redaktör. Den religiösa oron hade emellertid sedan länge gjort sig påmind i diktarens liv — så tidigt som 09 hade han skrivit rent religiösa dikter i psalmton. Umgänget med den finländske vännen Pehr Norrmén blev av avgörande betydelse, o på alla områden, ekonomiskt, litterärt, äktenskapligt o etiskt, var tiden inne för ett stort avgörande. Det kom 17 mars 17, då diktaren häftigt befriades ur en djup förtvivlan o fann Gud — karakteristiskt för omvändelsen var att den hade formen av en poetisk förlösning. L skrev den natten bönen Frälsad (Lär mig, Gud, i Dina händer), o då han var färdig med den, inställde sig en ljusupplevelse som blev bestämmande för hans återstående liv. Omvändelsen verkade omedelbart främjande på L:s under flera år bundna produktivitet. Redan 14 hade han påbörjat Huset med de gamla fröknarna men hade då inte orkat fullfölja uppslaget. 18 slutfördes boken under den nya synvinkel som han hade nått fram till. Med rätta räknas den som hans förnämsta roman: den kristna ståndpunkten hade givit diktaren en djärvhet som gjorde honom obekymrad om en världslig kritiks meningar om boken. Med myndig auktoritet o med en humor som samarbetade med ett djupt allvarligt helhetsperspektiv skildrade han de gamla damerna i huset Malmtorgsgatan 9, deras kamp mot en pietetslös omvärld o deras försvar av sin värdighet, ofta i hopplöst underläge. Miljöskildringen är rik o levande, o draget av legend har inte hindrat berättaren från att låta de ting o människor som omger de gamla damerna framstå tydliga o nyanserade. I den bok som följde två år senare, Såsom genom eld, är tonen strävare o nyanserna färre: berättelsen om den självgoda o inskränkta änkefru Julia Wohlgemuts omvändelse är ett mirakelspel, avsiktligt hållet i en naivistisk o uppbygglig form. Författaren tycktes här ta ett ostentativt avsked av den litterära finkulturen.

Under de tre åren närmast efter omvändelsen prövade L sin nya övertygelse i stillhet o närmade sig olika lågkyrkliga rörelser. 21 hade han översatt Augustinus' Bekännelser o försett dem med ett märkligt företal, o samma år försvarade han den häcklade engelske pingstpredikanten Smitt Wigglesworth, då på besök i Sverige. Ingripandet ledde till en kontakt med Lewi Pethrus. L inbjöds till pingströrelsens bibelstudievecka i Kölingared. Här döptes han i sjön Stråken 4 juli o anslöt sig till väckelsen. Han blev följande år redaktör för veckotidningen) Evangelii härold. Härmed inleddes en lång harmonisk period i L:s liv. Han hade nu en fast förankring o framstod snart jämte Lewi Pethrus som pingströrelsens mest markanta personlighet. Han hade dock mera del i dess helg än i dess söcken, o ända fram till 41 kom han att se händelserna o de interna konflikterna ur ett visst försonande avståndsperspektiv. Utåt hade L:s tillvaro förändrats radikalt o lagts in i nya fåror. Han hade gift sig med Brita Otterdahl, som kom ur en rosenianskt kristen miljö o samtidigt med honom slutit sig till väckelsen. Han hade bosatt sig på en herrgård på landet (Stora Vilunda i Upplands Väsby) o en ny barnkull växte upp där. Förbindelsen med den tidigare litterära omgivningen hade brutits, med ett viktigt undantag. På Bonniers förlag, som tidigare givit ut hans dikter, dramer o romaner, utkom nu nästan varje år (utom 28—32) en samling predikningar o betraktelser. De allra flesta av dessa var väl förberedda men i detaljerna improviserade tal som L hållit i Filadelfiaförsamlingens lokal i Sthlm eller under någon av sina genom åren talrika predikoresor till församlingarna ute i landet. Lewi Pethrus föranstaltade från början om att stenografiska uppteckningar gjordes av hans framföranden, dessa infördes sedan efter ändringar o korrigeringar i Evangelii härold, för att sedan mot jultiden samlas i bokform, efter ytterligare genomgång. Upplagorna var mycket betydande. I dåtidens predikolitteratur var L:s böcker ett markant o avvikande inslag. I stället för den stela teologiska hållning o den ängsliga religiösa konvenans som behärskade genren fanns här en livfull o frodig exempelsamling hämtad ur vardagslivet, historien o berättarens egen tillvaro. Härvidlag verkade pingstväckelsens fria vittnesbördstradition befruktande. Improvisationen blev ett spontanitetens redskap som L handhade med allt större mästerskap. Men det bör betonas att dessa predikningar är typografiskt oreproducerbara. Syn- o hörselintrycken var en omistlig del av det skådespel de utgjorde.

Trettiotalet var för väckelsens del en period av både yttre o inre framgång. Med fyrtiotalet o andra världskriget kom förändringar i livssyn o samhällsmönster som skärpte motsättningen mellan "de frälsta" o "de ofrälsta". Väckelsens formalism o intolerans när det gällde att stävja relativt oskyldiga o normala livsyttringar, särskilt hos de unga, blev en allt tyngre belastning. För att öka rörelsens beredskap i kampen för sina ideal konsoliderade o utvidgade man de yttre maktmedlen. L:s spontana o känslomässigt styrda religiositet konfronterades nu med sekterismens rationalism o ledaren Pethrus' världsklokhet. Efter långa inre stridigheter o några månaders offentlig polemik, inledd av L själv (AB 28 jan 48), uteslöts L 5 april 48 ur Filadelfiaförsamlingen.

Härmed inleddes hans livs sista, mycket fruktbara skede, tolv år under vilka han obunden av taktiska hänsyn o lojaliteter kunde gå tillrätta med sig själv o sitt förflutna — o i inte ringa mån också med de människor som tillhört hans förflutna. Det omedelbara resultatet av schismen o uteslutningen blev Resan till domen (49), en litterärt lysande försvars- o anfallsskrift som förenar en symbolisk-allegorisk stämning med en polemisk verve o en slagkraft i argumenten som var ansenliga. Följande år utkom Stjärnan som tändes på nytt, den första av hans predikosamlingar som var helt litterärt genomarbetad, o samtidigt den sista av hans böcker i denna genre.

Vid den tiden hade L återigen, för första gången sedan ungdomstiden, börjat föra en systematisk dagbok, o arbetet med den aktualiserade tanken på en sammanhängande livsskildring som skulle tillgodose både självuppgörelsens o den breda tidsbildens krav. Redan 52 utkom Gossen i grottan, o under de följande åren, fram till 57, ytterligare tre volymer. Skildringen fördes fram till o med giftermålet med Carin Thiel. En femte del, med arbetstiteln Kolportören, var avsedd att omfatta perioden fram till omvändelsen. Den förblev ofullbordad o har inte utgivits. Man kan beklaga att detta viktiga skede inte blev färdigbehandlat; åtskilliga dunkla punkter kvarstår obelysta. Men materialet från de tidiga åren visade sig vara så rikt att framställningen dröjde utförligt vid dem. Släktarvet o den första barndomen behandlades i Gossen i grottan o Lågan och lindansaren (52), ungdomstiden i Mandoms möda (54) o Vällust och vedergällning (57). Stoffet hade tidigare nyttjats i Blodsarv o många gånger i enskilda predikningar, men aldrig tidigare med den kräsne historieberättarens o sedeskildrarens krav, inte heller av en diktare o en biktare som stod fri o oberoende.

L:s memoarer blev, liksom tidigare hans lyriska produktion, ytterst olika bedömda. Under det att de allra flesta erkände skildringarnas höga rang som tidsdokument o berättarkonst varierade synen på bekännelsernas moraliska halt o berättigande. Somliga fann bara en kall o virtuosmässig briljans i dem, o blottläggandet av ungdomssynderna uppfattades inte som något verkligt påkostande företag, eftersom författaren genom omvändelsen kommit till bättre insikt o även flerstädes påminde läsaren härom. Andra däremot fann dem vara skakande i sin uppriktighet o modiga i sitt avslöjande av pinsamma tillkortakommanden o uppfattade grundtonen i böckerna som varm, humoristisk, medmänsklig.

L:s sena dagböcker, en svit om trettio volymer om tillsammans över sextusen sidor, kastar åtskilligt ljus över några av de psykologiska gåtor som är knutna till bekännelsernas tillkomst. Det framgår där att L kände en djup skam o smärta, då han åter genomlevde sitt förflutna i minnet — o hans minne var bättre än de allra flestas. "Frälsningen" hade inte annullerat vare sig hans förgångna eller hans aktuella skulder, men den hade gjort det möjligt för honom att över huvud taget konfronteras med sig själv. Denna intima journal från timme till timme, från dag till dag under ett decennium, rymmer en rikedom av vardaglig o ohögtidlig livserfarenhet. Djupare än de fyra memoarböckerna övertygar den om hans själanöd, om hans autentiska egenskaper, om hans kamp för att lära sig älska medmänniskorna.

Under 50-talet återupptog L sina predikoresor; från gården Hörn på Mälar-Aspö, där han bodde under sitt sista årtionde, for han ofta till olika delar av landet, inbjuden av friförsamlingar eller av någon församling i Svenska kyrkan; inte sällan talade han i skolor. Det gensvar han mötte här var mycket starkt. Hans personliga utstrålning hade alltid förmått trollbinda. Sedan han lämnat pingstväckelsens disciplin, hade hans talarkonst förfinats o fördjupats. Det retoriska momentet dämpades, o inga eftergifter gjordes längre åt antiintellektuella strömningar hos åhörarna.

L:s personlighet o levnadslopp tillhör de märkligare under 1900-talet. Hans bestående litterära verk — delar av lyriken, romanen Huset med de gamla fröknarna, memoarerna o den outgivna stora ålderdomsdagboken — bör inte undanskymma hans insatser som talare o predikant. Som sådan var han sannolikt en av vårt lands mest betydande genom tiderna.