Oscar I Levertin

2 Levertin, Oscar Ivar, kusin till L 1, f 17 juli 1862 i Gryt vid Norrköping (enl fdb för Mosaiska, Sthlm), f 22 sept 1906 i Sthlm, Mosaiska. Föräldrar: konst- o antikvitetshandl Wilhelm Philip L o Sophia Albertina Davidson. Mogenhetsex vid Norra latinlärov i Sthlm maj 81, inskr vid UU vt 82, FK där 28 maj 84, litt:kritiker i AB 85, FL vid UU 28 maj 87, disp 11 febr 88, FD 31 maj 88, doc i litt:hist 4 juni 89–3 okt 99, allt vid UU, föreläsare vid StH 16 jan 93 o förordn som sådan på tre år 22 maj 94, litt:kritiker i SvD från 97, prof i litt:hist vid StH från 3 maj 99 (stadf 29 jan 04).

G 1) 9 aug 87 i Sthlm, Maria, m Lovisa (Lisen) Fransiska Svanström, f 4 okt 61 där, ibid, f 19 mars 89 i Uppsala, dtr till pappershandl Frans Jonas Peter S o Johanna Sofia Gustava Eriksdtr; 2) 15 maj 99 i Sthlm, Mosaiska, m Ebba Nathalia v Redlich, f 30 juni 67 i Hamburg, f 27 nov 12 i Sthlm, Svea art, dtr till tyske generalkonsuln Heinrich Wilhelm v R o Matilda Lovisa Charlotta Bohnstedt samt förut g m löjtn Carl Daniel Mesterton (d 89).

Oscar L:s barndoms- o uppväxtmiljö präglades av stark familjesammanhållning. Sina estetiska intressen o sin anknytning till franskt 1700-tal torde han tidigt fått från fadern, antikvitetshandlaren som hellre emotsåg ekonomisk kris än offrade sina mest älskade försäljningsobjekt. Hos fadern fanns också ett starkt inslag av upplysningsrationalism, som gjorde honom öppen för sonens generationsproblem. Hemmet blev härigenom för L ett självklart centrum för estetisk o social diskussion med bl a de jämnåriga kamrater som senare kom att bilda gruppen Det unga Sverige. Det judiska arvet förmedlades främst genom modern, vars ortodoxa föräldrahem L på ett sensibelt o mångtydigt sätt skildrat i novellen Kalonymos (i Rococo-noveller). Georg Brandes o Strindberg var två ledstjärnor gymnasisten L åberopade i sin verksamhet vid Norra Latins litterära förening Concordia, utan att därför åsidosätta två äldre samtida diktare som Viktor Rydberg o Carl Snoilsky. Via Brandes o Strindberg fick L också tidigt en orientering i tänkare som Spencer o Mill. När han 1882 påbörjade sina studier i Uppsala, kom han genom dåvarande docenten Henrik Schuck in i ett litteraturhistoriskt forskningsklimat, där franska föregångare som Taine och Brunetière visat vägen.

Redan dessförinnan hade L fått stifta en mer direkt bekantskap med det franska klimatet. Efter sin studentexamen 81 reste han av hälsoskäl – hans lungsjukdom visade sig redan tidigt – till Mentone tillsammans med bl a Lisen Svanström. Resultatet av resan förelåg 83 i bokform, L:s debutbok, Från Rivieran, en samling lyriska stämningsskisser på prosa med novellistiska inslag. Återkommen från sin resa kom L att knytas till generationsgruppen Det unga Sverige. 83–86 medarbetade han i Ahnfelts periodiskt utkommande Ur dagens krönika med anmälningar av främst nordisk o fransk genombrottslitteratur samt i Aftonbladet, där tonvikten låg på den franska sennaturalistiska litteraturen. Vid sidan av Ola Hansson blev L nu dess främste introduktör på svenska.

När Aftonbladet 85, delvis som en följd av Giftasåtalet mot Strindberg, stängdes för Det unga Sverige, fortsatte L sin introduktionsverksamhet i nordiska granntidningar. I två novellsamlingar – Småmynt o Konflikter – gav han skönlitterära exempel på sitt sociala engagemang. Ett sådant är På julafton (i Småmynt) som skildrar stalldrängsdottern Evas tjänstgöring en julaftonsnatt i en tobaksbod – ett laglöst utnyttjande av den anställningsotrygga. Men det fanns också en tydlig motpol i dessa ungdomsnoveller som i Evoi (i Konflikter), en historisk skildring av en dionysosfest kompletterad med sakliga noter, vars hedonistiskt orgiastiska yra starkt tilltalade Strindberg men bidrog till L:s fjärmande från Aftonbladet. Dessa två tidiga noveller illustrerar en dualism mellan förnuft o känsla som allt framgent skulle karaktärisera L:s skönlitterära alstring. I den långa novellen Livets fiender förlägger han denna dualism till ett aktuellt politiskt skeende, där huvudpersonen Otto Imhoffs yttre fasad rivs ned av paranoida reaktioner. 88 planlades denna slutsten i L:s sociala 80-talsengagemang, där han samtidigt tagit starka intryck av den sennaturalistiska psykologi författare som Bourget o Ola Hansson ställt upp som alternativ till Zolas mer fysiologiskt centrerade.

87 ingick L äktenskap med sin reskamrat från Rivieran, Lisen Svanström. De bosatte sig i Uppsala, o året därpå disputerade han i litteraturhistoria på avhandlingen Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière. Själv tillhörande kretsen kring Verdandi, hade han tillfälle att lyssna till, träffa o i sitt uppsalahem hälsa gästföreläsaren Georg Brandes. Men i mars 89 dog, plötsligt o oväntat, hustrun Lisen efter en kort tids sjukdom. Den häftiga sorgen tog sig hos den unge änklingen psykosomatiska uttryck. Lungsjuk vistades han under sommaren o hösten i Varberg o Davos. På båda ställena sökte Verner v Heidenstam upp honom. Ett helt nytt kapitel i L:s liv o dikt tog här sin början.

I den nya vänskapens tecken skrevs, på Heidenstams initiativ, pamfletten Pepitas bröllop, en litteraturanmälan av en fiktiv roman. Men citaten var ordagrant hämtade från skilda böcker, skrivna av representanter för Det unga Sverige. De vederfors alla ironisk o skarp kritik för sin ytliga "skomakarrealism", o L:s egen novellistik hörde inte till det som lindrigast kom undan. Pamfletten var närmast tänkt som ett litterärt skämt men togs ytterst illa upp av de berörda, särskilt av gruppens ledare, Gustaf af Geijerstam, som i privatbrev o i en senare smädedikt karaktäriserade L som en förrädare mot 80-talets grundläggande idéer. Kanske utan att mena allt så allvarligt drog författarna till Pepitas bröllop här en gräns mellan 80- och 90-tal som för eftervärlden blivit bestående. Men för L:s del betydde mötet o vänskapen med Heidenstam något mycket mer än denna stridsskrift – han kunde uttrycka sitt sorgearbete i dikt. Resultatet blev Legender och visor, L:s debutdiktsamling (91), till stora delar skriven i Davos.

"Min dikt är svart med purpurröda sömmar". Med dessa ord öppnar L sin Epilog till samlingen. De karaktäriserar rätt väl den levertinska lyriken också i fortsättningen. Känslan, som debutdiktsamlingen byggts upp kring, är sorg, oförtäckt o förlamande gestaltad i dikter som Sömnens slott o I sorgens arm, mer distanserat o pastischartat utformad i den nyanserade Florez och Blanzeflor, senare tonsatt av Stenhammar, en dikt som två unga studenter, Bo Bergman o Hjalmar Söderberg, läste i en rökig kroglokal i Uppsala, omedelbart o gemensamt inseende att Sverige här hade fått en ny, stor diktare. Pastischdraget kommer tydligt fram i andra "visor", o förebilder är hämtade från äldre tiders dikt o konst. Ett avsnitt tar upp judiska motiv, o här återfinns den kanske oftast citerade strofen i L:s lyrik, inledningen till På judiska kyrkogården i Prag: "Lägg icke blommor, band och fransar / på vården över deras ben, / ej livet gav dem gröna kransar / men sten. På vårdarna lägg sten!" Men det finns också inslag av sensuell lidelse ("purpurröda sömmar") i debutboken, o i en dikt som Lycka sammansmälter lidelse- o dödsmotiv på ett sätt som associerar till Stagnelius (Till förruttnelsen) o Baudelaire (Kadavret), men också till samtida franska dekadenta sensualister som Richepin (jfr Fehrman).

89 hade L blivit docent i litteraturhistoria (speciminerade med avhandlingen Teater och drama under Gustaf III), o under 90-talet fortsatte han sitt vetenskapliga arbete, främst inriktat på litteratur-, konst- o kulturhistoria. Sv 1700-tal o fransk rokoko stod i centrum för hans forskningsarbete. Lärofadern Schücks magistrala totalkartläggning av kulturlandskap ville L aldrig tävla med. I stället valde han, med Sainte-Beuve som föredöme, att punktvis tränga in i den kulturella atmosfären o skildra den inifrån enskilda diktar- o konstnärstemperament. L:s rokokouppfattning, i mycket bestämd av bröderna Goncourt, där sinnesberusning o förgänglighetskänsla förenas, har åtskilligt av samtidens sekelskiftespessimism inom sig o Bellmansteckningen i essäsamlingen från Gustaf III:s dagar formar sig även till ett tidsaktuellt diktarporträtt, som röjer sin släktskap med fransk symbolism. Under senare delen av 90-talet kom dock L, som Ahlenius först påpekat, att allt tydligare ta avstånd från rokokon o i stället söka sig till andra, äldre o senare källsprång för den sv dikten. Som ett skönlitterärt slutdokument av L:s 90-talsforskning kan man betrakta Rococo-noveller, där L på en utsökt o tids-troget pastischerande prosa tar upp o varierar för honom själv starkt känsloladdade motiv som exempelvis erotik kontra vänskap i Hovmannen (där Heidenstam spelar en huvudroll) eller den judiska isoleringen o utvaldheten i den tidigare nämnda Kalonymos. Forskningsarbetet åren 89—97 medgav inte, att L utåt kunde markera sin hållning till den aktuella litteraturen på samma sätt som tidigare. Publiceringsmöjligheterna var också begränsade, men i o med att Karl Wåhlin 92 startade tidskriften Ord och Bild kom L att tämligen regelbundet medverka med recensioner o essäer. Här publicerade han bl a en lång anmälan av Heidenstams Hans Alienus, av Böök karaktäriserad som "en väns förord till Hans Alienus". I utvidgad form skulle den återkomma i Diktare och drömmare (98), en essäsamling som kronologiskt spänner från Lucretius till det slutande 1800-talet. Här återfinns också studier över Nietzsche o Renan, två tänkare som ofta skymtar bakom L:s andra diktsamling, Nya dikter (94).

Sorgen efter hustruns död är här ersatt av livskraft o hoppfullhet. Ambivalensen finns dock kvar, hoppet om en ny förening förkvävs o sinnesruset förtär o hotar konstnärsskåpet. Drömmen om en tillvaro utanför den hektiska erotiken gestaltas tydligast i dikten Ithaka, inspirerad av 90-talets favoritmålare Böcklin, vars Toteninsel med mörka susande popplar suger diktaren bort från "världens vägar". Men det erotiskt lockande bryter tydligast fram i De visa och de fåvitska jungfrurna med dess omvänt bibliska budskap, lovprisandet av de fåvitska: "I sitten i säven vid lustgårdens sjö / och lösen spänne och sölja . . ." Samlingens märkligaste dikt, Sång före natten, skrevs i schweiziska Riffelalp — i ett landskap som i fortsättningen alltid verkade stimulerande på L:s poetiska skaparkraft — i juli 94. Här tar han definitivt avstånd från sin ungdoms sociala radikalism o söker sammanfatta sin mogna livshållning med Renan (Böök) o Nietzsche (Fehrman) som ledstjärnor. Här finns också en bejakelse av livet på ont o gott som kan resultera i en kärleksbekännelse utan andra förebilder än de privata upplevelsernas: "Jag älskar dig för att jag dig ej tror, / för att med dig jag måste le och gråta, / för att på dina tunna läppar bor / all livets himmelska och hemska gåta." Redan här kan man ana en väg in i resignationen, i avståendet från sinneslycka som tänkare från Predikaren till Schopenhauer anbefallt. Den vägen skulle också bli L:s, men sommaren 94 låg ännu de privata upplevelserna alltför nära. Förhållandet till en ung kvinna, Maria Roth, hade tagit slut, mycket beroende på hennes familjs antisemitiska inställning. L:s häftigaste livsengagemang — Anna Sjöberg, gift trebarnsmor, kallad Nike av L, Nicke av vänkretsen — kunde inte leda till äktenskap, ekonomiskt helt otrygg som han var.

Det tredje o sista kapitlet i L:s liv började 97. Hans våldsamma satsning på specimineringsarbete, speciellt i konsthistoria (t ex boken om Niclas Lafrensen dy, 99), till professuren i estetik i Lund, hjälpte inte. Men vid denna tid hade Svenska Dagbladet reorganiserats med ekonomisk hjälp av bl a Ernest Thiel, o L fick fast anställning som litteraturbevakare. Här förändrades hans yttre liv. Alla lösa uppdrag som föreläsare o fri skribent ersattes av en fast lön, L:s första, uppnådd vid 35 års ålder. 99 inrättas en personlig professur vid StH, tack vare Ernest Thiel o Karl-Otto Bonnier, o L tillträdde sommaren 99. Han gifte sig för andra gången, med Ebba Mesterton, en berest, språkkunnig o socialt stabil officersänka med tre barn, o flyttade in i en ljus, stor våning nära Karlaplan i Sthlm. Intellektuellt o praktiskt blev hustrun Ebba hans trofasta medarbetare. Kamratskap o samarbete växte mellan dem. Men kyla fanns också o distans. Den varma känslan fanns däremot inte. I stället växte för L:s del resignation o önskan att göra upp med sitt tidigare, irrationella förflutna. L:s tredje diktsamling, Dikter (01), bär många spår av det förändrade känsloklimat han nu kom att vistas i. "Vad vintern är lång i fiendeland" klagar han i dikten I fiendeland, tillkommen under bröllopsresan med Ebba till Italien. Domar är en dikt om fursten "som skildes från hund och följe". Den handlar om den bergtagne, till sömn o död förvandlade — "men jag vill sova i tidernas tid" — som avskärmar sig från alla de sökande. Berömd o ofta citerad är också hans rapport från Nifelhem, där det judiskt varma familjeuppgåendet implicit ställs mot det nordiskt frusna, som tränger in också till det mest intima: "även på samma örongott / hjärtana bli eremiter". I sin tredje diktsamling använde L fullt medvetet ett mindre melodiskt språk än tidigare. Mottagandet blev också kärvare, lyrikern L tycktes ha mist mycket av sin tidigare tjusning, o omställningen stod många anmälare helt främmande för. Resignationen satte också sin prägel på prosaboken Magistrarne i Österås, där ungdomsdrömmarna kapslats in i en sv småstadstillvaro, o möjligheterna att överleva bara fanns kvar i fixeringen vid traditionen o det förgångna. Samma tema upprepades i dikten Dykaren i tredje samlingen, samtidigt på ett privat o på ett historiskt plan: "Dykarn är fången/hos det som förlist."

Sin egentliga livsgärning kom L att under dessa år (97–06) utföra i SvD. Sammanlagt skrev han 356 artiklar för sin tidning o av dessa var närmare 300 recensioner (Rydén 1977). Främst bevakade han nyutkommen sv skönlitteratur. L blev den första sv recensent som mötte diktarna på deras egna villkor. Han blev den inkännande, den "sympatiske" (Fehrman) kritikern i motsats till tidigare "kriarättare", där Carl David af Wirsén stod som L:s självklara antipod med rödpennans moraliska o estetiska bockar i diktmarginalen. Men sympatin hindrade inte, att L oavbrutet värnade om det estetiskt fullgångna o hårt motarbetade varje form av kulturell dilettantism. L:s recensionsverksamhet i SvD blev banbrytande, o hans inlevelse i de anmälda böckerna skapade en ny respekt för dagskritikerns uppgift. Visserligen var han traditionell o genrebunden (påvisat av Rydén o Hägg) o stod därigenom främmande för nya impulser som exempelvis ungdomsidolen Strindbergs nyorientering efter Infernokrisen, eller vissa sidor av Vilhelm Ekelund — o visserligen misspryds hans recensioner ofta av ett vidlyftigt blomstrande bildspråk, som vid olyckliga tillfällen kunde slå knut på sig själv. Men kvar finns ändå L:s totala inlevelseförmåga, hans för framtiden banbrytande gärning att i Sverige förvandla dagskritiken till "den tionde musan", som han i ett personligt tal till Georg Brandes i slutet av 80-talet uttryckte sina intentioner härvidlag. L:s recensioner var tongivande i det borgerliga Sverige — hans domar ifrågasattes efter hans död av den socialistiskt stridbara Bengt Lidforss o av Strindberg i den fejd han kastade sig in i åren kring 10. Systemet att reklamera för nya böcker i annonser med recensionsutdrag, helst ur L:s anmälningar, växer fram under dessa år. En ung diktare som Sven Lidman uttryckte saken så att det var L som spände för den vagn som förde den unge poeten ända in i det Thielska galleriets innersta salar. Vid sidan av recensionerna skrev L också mycket annat i SvD – resebrev, framför allt från Schweiz, nekrologer, kåserier o ledarartiklar. L stod också i främsta ledet, när det gällde oppositionen mot det första Nobelprisets utdelande till Prudhomme. I en öppen protest, publicerad i SvD, slogs det fast, att Tolstoj borde varit den givna, första Nobelpristagaren.

Utåt sett var de första åren av 1900-talet L:s mest lysande. Hans föreläsningar vid Sthlms högskola lockade en stor publik, långt utanför de få studerande, o hans ord i SvD var vägande för bokförsäljningen o hans essäsamling Svenska gestalter (03) blev en stor framgång. Men själv trevade han sig fram på andra vägar. Han for med sin hustru Ebba till London o planerade noveller i en ny realistisk riktning, som låg i linje med aktuella sthlmsförfattare som v Melsted, Henning Berger eller Hugo Öberg. Han fördjupade sig i den naturvetenskapliga bakgrunden till Linnés livsuppfattning (några kapitel blev färdiga) o påbörjade till o med privatlektioner i matematik för att förändra sin humanistiska snedbelastning.

Somrarna 04 o 05 vistades L i Schweiz för att fullborda diktsamlingen Kung Salomo och Morolf, som han betraktade som krönet på sin diktarbana. Diktsamlingen är cykliskt uppbyggd med en precision som gör den jämförbar med verk som Frithjofs saga, Kung Fjalar eller, för att ta ett senare exempel, Aniara. Här summerar L hela sitt livs erfarenheter. Frestelsen o lockelsen ut till ett aktivt liv, ungdomens sociala engagemang o 90-talets hektiska erotiska hunger ställs i den senare delen mot det passiva livet, det speglande, dödsinväntande. Mot det sydländska, öppet känslostormande judiska står det kalla, förfrusna avståendet. Salomo, Sulamith o Drottningen av Saba återfinns i diktarens eget liv i triangelspelet mellan L, Nike o Ebba. Morolf, hans motpart i samlingen är mer svårfångad. Till största delen är han tecknad efter vännenkonkurrenten Heidenstams kontur. Heidenstam bekräftar själv detta i ett tackbrev till L, undertecknat "din egen Morolf". Men det finns också drag av folkkära naturskalder som Fröding o Karlfeldt i Mo-rolfgestalten: "Att folket älskar Morolfs sånger, / men finner främmande och tunga / och föga glada Salomos — / jag väl förstår." De två viktigaste dikterna i Kung Salomo och Morolf är kanske Salomos månhymn, där L definitivt tar avstånd från sin ungdoms o mannaålders drömmar o genomskådar erotiken som "naturens snara" i Schopenhauers efterföljd, o dödsmässan Drömmen om mullen och vindarna. Här förenas längtan till liv med längtan efter död, det sydländskt livslockande med det nordiskt inkapslade i slutorden: "Jord på händerna, som vridit / sig i lust och kval, men frid ej funnit. / Jord på ögonen, som svidit. / Jord på hjärtat, som förbrunnit. / Höljen i jorden mig, vindar."

När L:s Kung Salomo och Morolf kom ut hösten 05, bemöttes den hövligt men behärskat, frånsett Georg Brandes som skrev ganska oförstående. Dödstanken, som dominerat L:s två sista diktsamlingar, fick en sällsam bekräftelse i sept 06. L hade insjunknat i influensa o ordinerats att gurgla sig med klorsyrat kali. På kvällen 22 sept ställde hustrun ett glas nära hans säng. På natten hade L (troligen av misstag) druckit ur detta glas o återfanns på morgonen död. Dödsattesten uppgav "idiosynkrasi mot klorsyrat kali". Kulturell landssorg proklamerades. Gustaf Hellström har långt senare, i romanen Det var en tjusande idyll (38) uttryckt sin författargenerations reaktion med orden "det var som en hel epok gått i graven". Books ord om att detta dödsfall ägde "en sällsam inre logik, som gör att man däri tycker sig spåra något annat än slumpens verk", är nog det sannaste man kan komma fram till beträffande händelseförloppet natten mellan 22 och 23 sept 06.

Som lyriker kom L endast i sällsynta undantagsfall upp till den nivå de tre andra stora 90-talistema – Heidenstam, Fröding o Karlfeldt – nådde. Hans lyrik var ojämn o trevande; den har föga av samtidskollegernas virtuositet i sig. Men i enstaka dikter som Ithaka, Domar eller Folket i Nifelhem når han otvivelaktigt deras nivå, o i sin sista samling, Kung Salomo och Morolf, förmådde han skapa en lyrisk helhetskomposition som gör honom ensamstående i sin författargeneration. Som tolkare av äldre sv o fransk litteratur i essäens form är han också unik o som recensent är han, trots sin traditionalism, banbrytande just genom sin inlevelse, sin förmåga att tolka diktarna på deras egna villkor. Språkliga inadvertenser har ofta lagts L till last, o de korrigeringar som hans änka Ebba L, tillsammans med Axel Lundegård, utfört i hans Samlade skrifter (1–24) kan bara delvis skyla över vad en eftervärld främst anklagat L för. Men bakom den genialt smidiga pastischören o det ofta efterhärmade blomsterspråket dolde sig en livsfrämling. Med "hjärtats slag i1 diktens form" ville han uttrycka sin starka känsla — "men vers är ord och ord är känslans skugga". Det är i den skuggan L har fått möta en eftervärlds dom. Hans känsla var hans egentliga styrka. Allra hetast brann den för svensk dikt. Fattigare vore den utan L:s satsning.