Ellen E A Kleman

2 Kleman, Ellen Emma Augusta, f 24 juli 1867 i Karlskrona, d 28 sept 1943 i Sthlm, Skeppsh. Föräldrar: kommendörkaptenen Carl K o Johanna Augusta Grahm. Genomgick elementarlärov för flickor i Karlskrona 80—85, kassör vid sparkasseavd vid ab Blekinge bank där 86, bankanställd i Uppsala o Sthlm, led av styr för fören Dagny o red för veckotidn Dagny 08—13, led av styr för fören Självförsörjande bildade kvinnors vilohem 08—13, v ordf där 12—13, led av Sällsk Nya Iduns nämnd 09—24, red för Hertha 14—32, prot:sekr i Sv kvinnors nationalförb 21-—27, led av styr för Fredrika Bremer-förb 21—32, v ordf i förb:s sthlmskrets 21, ordf där 22—31, ordf i Fredrika Bremer-statykomm 25—27, sekr o kassaförvaltare i Insaml för landsflyktiga intellektuella 34—40. — Sthlms Dagbl:s stip för soc studier i Tyskland o Frankrike 20, Iqml 42. — Ogift.

Ellen K började som bankanställd, först i hemstaden Karlskrona därefter i Uppsala o Sthlm, men det var kvinnosaken som kom att bli hennes huvudsakliga verksamhetsområde. 1907 utsågs hon till redaktör för tidskriften Dagny, som fr o m 08 omorganiserades till veckotidning för att bli ett samlande organ för den sv kvinnorörelsen. K var då, som hon själv beskrivit i sin avskedsartikel i Hertha 32, "oerfaren i all journalistik, men med en liten litterär bokförsyndelse på mitt samvete, obeprövad i kvinnosakskretsar ...". Den lilla historiska roman hon i förbigående berörde, Fabian Wendts hustru (07), visar dock på en medvetenhet i kvinnofrågor, som ger belägg för hennes intresse o pekar framåt mot den upplysningsverksamhet, hon bedrev genom tidningen, o mot de forskningar o den litteraturkritik hon ägnade sig åt. I romanen framställer hon den kvinnotyp, som blivit styrd o ledd av andra, "stängd inne och bunden, utan möjlighet till utveckling och vetskap om sitt eget väsen".

Något mer skönlitterärt arbete skrev K aldrig, men som skribent sökte hon sig till kvinnor, som — i livet eller litteraturen — frigjort sig från den förödmjukande livsform, hon beskrivit i sin första bok. När det gällde Fredrika Bremer, som från instängdhet nådde världsrykte, underströk hon hennes utveckling från andligt kaos till fördjupad filosofisk kunskap. I sin mångåriga litteraturkritiska verksamhet, främst inriktad på verk av o om kvinnor, sökte hon ständigt den nya kvinnan, hon som nått självständighet o frigörelse — dock ej frigjordhet!

Redaktörskapet för Dagny, som utkom med ett 32-sidigt nr i veckan, skötte K utan medhjälpare. Utöver det tidskrävande redaktionella arbetet skrev hon artiklar inom vissa ämnesområden. Hennes signatur återfinns inte bara under ett stort antal recensioner utan också i samband med porträtt av märkeskvinnor o referat från in- o utländska kvinnokongresser. Stilistiskt sett är hennes artiklar ganska tunga o en smula överlastade, ibland dock målande. Sin förmåga att uttrycka sig direkt o livligt sparade hon till sina brev.

Bl a av ekonomiska skäl upphörde Dagny 13 som självständigt organ o återgick till Fredrika Bremer-förbundet under namnet Hertha. K utsågs till redaktör o byggde upp den nya tidskriften, som till en början utkom med 20 nr om året — antalet häften minskades så småningom. Hennes målsättning var att utöver ren kvinnosak spegla det sociala, litterära o politiska livet, men hon fick också, som redaktör för ett förbundsorgan, åta sig mera rutinbetonade uppgifter som referat av årsmöten o andra föreningsaktiviteter. K var också på andra sätt verksam inom FBF som ledamot av förbundsstyrelsen o ordf i förbundets sthlmskrets.

I Dagny o Hertha spårar man det allt större intresse, som K började ägna Fredrika Bremer. 13 utkom ett mindre arbete, kalendern Fredrika Bremers bild, en samling uppsatser utgiven tillsammans med Sigrid Leijonhufvud, där K medverkade med den populärt hållna essän Årsta. Tillsammans med sin mångåriga vän Klara Johanson, med vilken hon delade hem från 12 till sin död, utgav hon sedan i fyra stora band den kommenterade utgåva av Fredrika Bremers brev, som blivit högt skattad av forskare. Av breven sammanställde hon kort före sin död ett lättillgängligt urval, som utkom posthumt.

I serien Svenska kvinnor skrev K 25 den del som handlar om Fredrika Bremer. Hon hade fått tillgång till nytt källmaterial t ex om släkten Bremer o om förhållandet till Böklin. Boken har sin styrka i K:s stora kunskaper i ett omfattande biografiskt material. Hon döljer inte Fredrika Bremers konfliktfyllda barndom med dess tendens till mentala störningar men håller ändå skildringen i en mycket beundrande ton, vilket understryks av det nästan preciösa språket. — Efter pensioneringen från Hertha ägnade K ett intensivt arbete åt att hjälpa intellektuella flyktingar.