Klingspor, släkter

Klingspor, släkt, enligt obestyrkt uppgift (X 16) ursprungligen från Franken. Namnet kan under medeltiden beläggas i Hamburg (Scriptores rerum danicarum; Schleswig-Holsteinische Regesten und Urkunden).

Mattias K (d omkr 1537), som 1507 fick gods i Uexkülls sn i Livland av ärkebiskopen i Riga, var far (likpred, tr av C A Klingspor 1876) till Stephan K. Denne var 1566 hövitsman på biskopsslottet Amboten (Embute) i västra Kurland enligt ett brev (J 30) från den danske kungasonen o biskopen av Kurland Magnus, som 1570 (Wieser) använde honom som sändebud till Reval, då detta genom Clas Kursells bekanta kupp (jfr bd 11, s 493) erövrats från svenskarna. Ännu 1620—22 (RR) var en fordran, som K hade hos Magnus, obetald enligt krav hos den danske konungen från K:s son Johan K (1578-tidigast 1625). Den senare sålde 1600 de ovannämnda godsen i Uexkülls sn, vilka då kallades Klingsporshof men senare efter andra ägare Bandemershof o Präbstingshof. Han namnes i en odaterad förteckning från omkr 1602 över livländsk adel på sv sida (Bienemann), förekommer i räntekammarböckerna fr o m 1604 som hovjunkare o jägmästare samt blev senare överste jägmästare hos hertig Johan av Östergötland o kapten vid Herman Wrangels småländska infanteriregemente; uppgiften (X 16; SBL, Ny följd), att han skulle ha kommit till Sverige redan 1563 som page hos Katarina Jagellonica, har ej kunnat verifieras o är kronologiskt orimlig. En 1800-talskopia av ett porträtt av K med uppgift om födelseår finns i serien av porträtt på Skokloster av Herman Wrangels krigskamrater. I Sverige fick han som donation av hertig Johan bl a Bällsta i Vallentuna, Sth, som han gjorde till säteri, o som under ett par generationer ärvdes av ättlingar till honom.

K:s son Johan Gustaf K (1605—36), som sårades vid Rigas belägring 1621, gifte sig med en brorsdotter till biskop Johan Matthiæ (bd 20), introducerades på sv riddarhuset 1633 o blev 1635 major vid Östgöta ryttare. Dennes bror Stephan K (1611— 76), som skrev sig v K, deltog i kriget i Skåne 1644 o Karl X Gustavs polska krig, befordrades vid Smålands ryttare till överste 1657 o blev generalmajor 1674. I äktenskap med en syster till historieskrivaren Bogislaus Philipp von Chemnitz (bd 8) var han far till sju söner, av vilka två stupade under Karl XI :s danska krig. En tredje, Adolph Magnus K (1647—1701) på Bällsta, deltog också i detta krig, befordrades till överstelöjtnant vid Nylands o Tavastehus läns kavalleriregemente 1694, var tf landshövding i Nylands o Tavastehus (ej Åbo) län 1697—98, blev överste för nämnda regemente 1700 o stupade i en strid mot ryssar o sachsare i Livland. Han lät uppföra det K:ska gravkoret i Vallentuna kyrka o efterlämnade en utförlig dagbok med latinska verser, vilken torde ha förstörts vid Åbo biblioteks brand 1827 men är känd genom långa referat i Åbo tidningar 1791. Rester av K:s arkiv fanns åtminstone i slutet av 1800-talet (G A Klingspor 1881, s 16) på Prästkulla i Tenala, Nylands län.

En äldre bror till honom var farfars farfars far till riksheraldikern Carl Arvid K (K 2). Dennes farbror David Magnus K (1783—1851) blev tillfångatagen av ryssarna i striden vid Salmis 1808 o deltog i fälttågen i Tyskland 1813 o Norge 1814 samt blev överste i armén 1834. Son till honom var kaptenlöjtnanten Gerhard (Gerdt) Justin K (1829—1911), vilken som marinmålare är representerad i NM, Norrköpings museum o LU. Dennes brorson David Magnus (Kurre) K (1864—1950), som blev löjtnant 1897 o kapten 1905, köpte 1899 Sånnahults Storegård 2: 3 i Urshult, Kron, som efter honom kallades Kurrebo, o där han målmedvetet byggde upp en storartad fruktodling. 1908—32 ledde David K Södra Sveriges fiskeriförenings insjöfiskeförsök, o 1917—34 var han VD i denna förening. I Kronobergs läns hushållningssällskap var han ledamot av förvaltningsutskottet 1912—30 o vice ordf 1926—30. I Smålands m fl provinsers hypoteksförening var K VD 1930 —38 o ordf 1936—38. 1942 sålde han sin gård till hushållningssällskapet, som omvandlade den till landets första särskilda fruktodlingsskola.

Adolph Magnus K:s yngste bror var far till Stephan K (1690—1766) på Lidhem i Locknevi, Kalm, som blev svårt sårad i slaget vid Helsingborg 1710 o fick överstelöjtnants avsked 1719. Han anlade Toverums järnbruk med masugn i Locknevi 1744—46. Hans son Christian Joakim K (1714—78) på Mauritsberg i Östra Husby, Ög, deltog i finska kriget 1741, blev 1760 svårt sårad i striden vid Taschenberg under Pommerska kriget, blev 1762 överste o fick så generalmajors avsked. Han var en av mössornas flitigaste talare på riddarhuset under frihetstidens sista decennier o gjorde sig känd för hovsamhet o sunt omdöme. Hans son ryttmästare Gerdt Adolph K (1753—1814) på Mauritsberg gjorde sig känd som oppositionsman på riksdagarna 1789, 1792 o 1800, men under riksdagen 1809—10 övergick han från 1809 års män till gustavianerna. Han var far till Christian Wathier K (1784—1860), som deltog i fälttågen i Norge 1808 o 1813—14 samt fick överstes n h o v 1860. Christian Joakim K:s bror Carl Henric K (1715—74) på Vinketomta vid Vimmerby blev tillfångatagen av ryssarna under Polska tronföljdskriget, deltog i fransk tjänst i Österrikiska tronföljdskriget o Sjuåriga kriget o blev sv överste 1764. Han var far till Christian Adolph K (1765—1814), som blev sårad i finska kriget 1790 o deltog i krigen i Pommern 1807 samt mot Norge 1808 o 1814. Han var även verksam i G Adlersparres resning 1809 o blev överste för Dalregementet 1810. En kusin till denne var far till underlöjtnanten Karl August K (1812—91), som 1864—73 var föreståndare för dövstuminstitutet i Hjorted, Kalm. Son till August K var kh Oscar Stefan Carl Ossian K (1851—98) i Umeå. Christian Joakim o Carl Henric K:s kusin Joen Philip K (1714—86) på Tranås deltog i fransk tjänst i Polska o Österrikiska tronföljdskrigen samt Sjuåriga kriget, var 1770—73 överste för Västgöta-Dals regemente o fick 1773 generalmajors n h o v.

Hans äldre bror Christian Fredric K (1711—85) blev kammarherre 1743 o assessor i Göta hovrätt 1754, hovrättsråd där 1756 o vice president 1770 samt upphöjdes till friherre 1771. Vid Gustav III:s bekanta räfst med denna hovrätt dömdes han 1775 att under ett år mista ämbete o lön. Hans son Fredric Philip K (1761—1832) var 1793—95 överstelöjtnant vid Jämtlands dragonregemente o blev 1806 kammarherre hos hertiginnan H E Charlotta, vid hennes upphöjelse till drottning 1809 hennes hovmarskalk, 1817 ordförande i slottsbyggnadsdirektionen o 1818 ståthållare på Sthlms slott. Han gjorde sig känd som konstvän o konstkännare o tog som ståthållare initiativ till reparationsarbeten på slottet o särskilt till iståndsättandet av Logården o nyanläggningen av Lejonbacken. Som ledamot av riddarhusdirektionen 1812—32 hade K 1815—16 haft överinseendet över en konserverande reparation av riddarhuset. Hans verksamhet som miniatyrmålare hade föranlett, att han 1795 valts till hedersledamot av K målar- o bildhuggarakademien (från 1810 FrKA). Miniatyrmålningar o teckningar av K finns i NM o UUB o anses vittna om "en talang, betydligt över det dilettantmässiga" (SKL). Hans äldre bror överstelöjtnant Otto Reinhold K (1751— 1802) var 1788 en av de sju undertecknarna av Liikalanoten o J A Jägerhorns (bd 20) ende följeslagare på den ritt som slutade med det fingerade ryska tillfångatagandet av denne o notens överlämnande; Otto K återvände ensam. 1790 dömdes han liksom de flesta anjalamännen till döden. Exekutionen uppsköts emellertid, o K:s uppträdande föranledde, att han från fängelset på Fredrikshov överfördes till Danvikens hospital, varifrån han i enlighet med av brodern sedermera fältmarskalken Wilhelm Mauritz K (K 1) redan före förflyttningen utverkat k medgivande rymde över Helsingör till Al-tona hösten 1791. Efter Gustav III:s död återfick han 1792 ära o gods, dock utan rätt att bosätta sig i Sverige, o 1793 köpte han en mindre gård, Carolinenhof, vid Reinbeck i Holstein, där även Jägerhorn o B J Hastfer (bd 18) samt de för delaktighet i mordet på Gustav III landsförvista G F (Gyllembourg-)Ehrensvärd (bd 12) o C P Lilliehorn bosatt sig. S å for K tillsammans med Jägerhorn till Petersburg, där han 1794-lyckades utverka en gratifikation på 5 000 rubel o en årlig pension på 2 000 rubel. 1796 gifte han sig med en dotter till en förmögen holsteinsk ämbetsman o 1798 — efter hennes död i barnsäng — med en syster till henne. 1799 sålde K Carolinenhof o flyttade till trakten av Itzehoe. Hans son Otto Mauritz Friedrich K (1802—85) blev 1883 erkänd som preussisk friherre. Han adopterade sin avlägsne släkting Carl Arvid K (K 2), vilket dock inte medförde, att friherrevärdigheten övergick till denne (se s 333).

Otto R o Fredric Philip K:s förutnämnde äldste bror, sedermera fältmarskalken Wilhelm Mauritz K (K 1), blev greve 1799 med förbehållet, att titeln skulle endast gälla huvudmannen o hans manliga ättlingar enligt primogenitur. Hans äldste son i första äktenskapet — med en dotter till miljonären Herman Petersen — överstelöjtnanten o hovmarskalken Gustaf K (1772—1840) blev sårad i striden vid Kakkis 1790 o tillfångatagen vid Viborgska gatloppet s å. Han fick i enlighet med sin farbror hovstallmästaren Gustaf Adolph K:s (1748—1800) testamente efter dennes änkas död 1823 fideikommisset Grönlund i Åsbo, Ög, som sedan dess ägts av ättlingar till honom. Hans son kapten Mauritz Staffan Philip K (1800— 58) blev känd som oppositionsman, särskilt på riksdagarna 1834—35 o 1840—41. Vid den förra fick Mauritz K varning av lantmarskalken för ett hetsigt uttalande, att regeringen med otillåtna medel sökt genomdriva ett lån, o bortkommenderades från Sthlm för adjutantstjänstgöring på Karlstens fästning. Han tog 1841 avsked från sin tjänst o blev vid sin svagsinte äldre brors död 1848 greve o fideikommissarie samt publicerade i Östgötha Correspondenten ofta vanligen anonyma politiska artiklar, särskilt mot Henning Hamilton (bd 18). En yngre bror till honom var i äktenskap med en dotter till Mathilda Gyllenhaal (bd 17) i hennes äktenskap med överste Josias Montgomery-Cederhielm far till hovmarskalkarna o rdgm:nen Philip Otto Leonard K (K 3) o Carl Gustaf Adolph K (K 4). Söner till K 4 var förste hovjägmästaren Carl Wilhelm Orozco K (1880—1963) på Hellekis i Medelplana, Skar, som var ordförande eller styrelseledamot i flera stora industriföretag o blev greve vid en kusins död 1959, hovstallmästaren Otto Gustaf Adolf K (1882— 1964) på Stora Sundby i Öja, Söd, o kammarherren Dr phil Carl Mauritz Bogislaw K (1887—1961) på Öströö i Dagsås, Hall, som skrev Grunddragen av Sveriges äldsta bebyggelsehistoria i geografisk-arkeologisk belysning (1937) o 1961 för arkeologisk forskning donerade 100 000 kr till VHAA.

Såväl adliga som ofrälse släkter med namnet K har funnits i Tyskland. Ett par av de förra fick i slutet av 1700-talet riksgrevlig resp preussisk grevlig värdighet men är numera utdöda. En förmodan (SBL, Ny följd; Elgenstierna), att dessa skulle ha härstammat från en bror till den ovannämnde överste jägmästaren o kaptenen Johan K, har ej kunnat verifieras. Den siste obetitlade adlige K i Tyskland dog 1923. En dotterson till honom antog namnet v K-Düvel (G A Klingspor 1948).