Kolbjörn Knudsen

Knudsen, Kolbjörn, f 13 okt 1897 i Bergen, Norge, d 8 jan 1967 i Gbg, Johanneberg. Föräldrar: kvarningenjören Niels K o Elida Sirene Langeland. Elev vid Lorensbergs-teatern i Gbg 19—23, skådespelare där 23—26, verksam vid Konserthusteatern i Sthlm 26—27, vid Dramatiska teatern där 27—32, medv i sv filmer 28—63, verksam vid Lorensbergsteatern 32—35, vid Gbgs stadsteater från 35, ledare för fästningsspelen i Varberg 47—59. — de Wahl-stipendiat 29.

G 23 aug 24 i Ronneby m Asta Siri Elvira Gunhild Thorsell, f 23 juli 96 i Karlshamn, dtr till länskommissarien Carl Gustaf T o Sofia Matilda Liedman.

Under sitt engagemang vid Dramatiska teatern 1927—32 hade K spelat mot Emil Hillberg o Anders de Wahl o tagit intryck av dessa framstående representanter för en teatertradition helt olik den som utbildades vid stadsteatern i Gbg, där man lade sig vinn om en mera lågmält nyanserad o inträngande spelstil. Utan att ge avkall på det monumentala formatet i sina rollgestalter kom K att dämpa det storslagna, retoriska känsloutspelet från de stora histrionernas epok o föra ner det på en stramare nivå. Denna sammansmältning av en äldre, magnifikare spelstil o en mer intimt nyanserad blev det karakteristiska för K. Hans styrka låg inte så mycket i den subtila psykologiska analysen utan mer i förmågan att med intuitiv inlevelse gestalta en människa som en helhet. Det är bilder av virila, hårdföra, primitivt helgjutna gestalter man oftast förknippar med K, figurer som t ex Götz von Berlichingen i Sartres Djävulen o Vår Herre: en bild av den barbariska o okuvliga urkraften — eller det bistra porträttet av Fursten i Montherlants Den döda drottningen, som han ställde på scenen som ett klippblock av oryggligt maktmedvetande i strömmen av mänskliga lidelser.

En annan av dessa kraftkarlar eller dundergubbar i K:s repertoar var Strindbergs Gustav Vasa (som han spelade både i Gbg o Sthlm), en maktmänniska hos vilken det storvulet bullrande blandades med gemytliga eller naiva smådrag. Inom Strindbergsrepertoaren firade K annars större segrar, t ex som Ryttmästaren i Fadren, där han laddade upp figuren med en inåtvänd, lågmält genomträngande bitterhet under en skeptisk världsmannamässig yta, liksom tankspritt trevande sig fram genom replikerna i ödslig ensamhet. Den sordinerat bittra tonen präglade också hans tolkning av Herrn i Oväder, en annan av hans minnesvärda gestalter.

Hos K, där tonvikten i så hög grad låg på styrka o vitalitet, kunde ibland halvtonerna, de fina nyanserna komma i kläm. Han var bäst då han fick spela ut för fullt — som t ex i Peer Gynt eller i det fräna o hårda utspel med vilket han gjorde Tartuffe vid fästningsspelen i Varberg 51. Men hans spel blev djupare o mer mångbottnat med åren. En av hans subtilaste o mest underfundigt nyanserade skapelser var porträttet av G B Shaw i Käre lögnare (60) — pjäsen som ställts samman ur Shaws brev.

Vad man minns från K:s sista år är flera gripande bilder av åldringar, t ex gamle Ekdal i Vildanden 65, en gestalt djupt insjunken i slagrört verklighetsfrämmande drömmerier, tyngdlös som ett spöke, nästan tragikomiskt karikerad i sitt ljudlösa tassande ut o in med halvt ohörbara repliker. Också minns man inte minst K:s sista roll i Dürrenmatts Meteoren, då han med den stora konstens enkelhet på ett lysande sätt gestaltade en människa på själva gränsen mellan liv o död i en föreställning som gavs en enda gång: den lades ned efter premiären på grund av K:s bortgång.