Olof Knös

2 Knös, Olof Andersson, son till K 1, f 21 mars 1756 i Leksberg, Skar, d 15 jan 1804 i Skara. Elev vid Skara skola 68, inskr vid UU 1 okt 72, disp pro exercitio där 76, FK där 6 maj 78, eo amanuens vid KB 12 dec 78, disp pro gradu vid UU 21 april 79, mag 10 juni 79, doc i litt:hist 20 nov 80, eo amanuens vid univ:bibl 9 juni 81, eo adjunkt vid fil fak 2 aug 84, allt vid UU, lektor i grekiska vid Skara gymnasium 30 nov 96 (tilltr 97).

G 4 sept 94 i Skara m Margareta Siberg, f 25 april 67 där, d 12 dec 23 där, dtr till rektor Erik S o Ursilia Maria Frigell.

K visade tidigt i skolåldern en intellektuell brådmogenhet, som i hög grad främjades av 1760-talets skaramiljö. Med centrum i gymnasiet o med lärare som Sven Hof, Sven Wilskman o Andreas Knös (Kl) hade där alltifrån seklets mitt skapats en ovanligt fruktbar jordmån för lärda studier o intressen. Ett starkt vittnesbörd därom utgör Topographiska sällskapet i Skara, stiftat 69 av en krets gymnasister o unga studenter med syfte att utforska natur- o kulturhistorien, särskilt i den västgötska hembygden. Sekreterare o sammanhållande kraft för den korta tid som sällskapet kunde bestå blev den 13-årige K. Alla de övriga medlemmarna blev framstående naturvetenskapsmän, medan K fullföljde en utpräglat humanistisk levnadsbana. Dock hyste även han livet igenom naturvetenskapliga intressen i linneansk anda. En tidig manifestation därav är bl a en utförlig dagbok över en resa på Kinnekulle 69, där med Linnés landskapsresor som förebild naturhistoriska, främst botaniska iakttagelser blandas med kulturhistorisk-antikvariska.

Den västgötska lokalpatriotismen är ett annat drag, som följer K:s lärda verksamhet åren igenom. Universitetsstudierna i Uppsala från 72 fick han på det dåförtiden vanliga sättet finansiera genom informatorstjänst, men han var ändå redan efter några år i färd med sitt första större vetenskapliga arbete. Hans tidiga intresse för klassisk poesi, vilket skall ha starkt uppmuntrats av Johan Ihre, förenades här med det lokalpatriotiska, o verket, som utgavs i en lång serie akademiska dissertationer, ägnades åt västgötska latinpoeter från äldsta tid (Brynolf Algotsson) till samtiden. Ett mönster för honom utgjorde tydligen J H Lidéns nyss framlagda verk om den sv poesiens historia men även Johan Wahlbergs något äldre verk om latinskalder i Sverige. Insamlingen av materialet, till stor del otryckt, fortgick i flera decennier med största ihärdighet. Trots sin provinsiella begränsning o sitt oavslutade skick utgör detta arbete, främst på grund av sin bibliografiska rikedom o noggrannhet, en grundläggande insats på ett område av Sveriges litteraturhistoria, som sedermera har alltför litet beaktats. Den bio- o bibliografiska omständligheten tog dock alltmer överhanden o hämmade verkets fortväxt. Detta gäller i än högre grad den andra sammanhängande historiska framställning han arbetade med o delvis utgav, en fortsättning av J o P Arrhenius Historia Academiae Upsaliensis. Vad han för övrigt fick till trycket var en rad editioner av dels strödda historiska aktstycken, dels samtida diktalster, alla återgivna med en för dåtiden enastående omsorg o kritiskt sinne. Andra likartade arbeten stannade i manuskript, såsom ett noggrant register över sv urkunder från 1521, ett par olika utkast till ett sv biografiskt lexikon, samlingar till ett lexikon över sv lärde samt diverse samlingar till västgötsk lokalhistoria.

Med denna läggning var K naturligen inriktad på biblioteksbanan, o efter sin kandidatexamen hade han 78 anställts vid KB tack vare C C Gjörwell, som i herrnhutisk gemenskap var gammal vän till familjen K. Som magister o oavlönad docent i litteratur- o lärdomshistoria (litterarum humaniorum docens) återbördades han dock redan 80 till Uppsala, där han följande år knöts till UUB. I Uppsalas lärda liv kom han sedan under femton år framåt att spela en betydande roll, mindre genom sin reguljära yrkesinsats än därigenom, att han med sin ovanliga boksynthet o enastående hjälpsamhet ideligen utnyttjades för personlig rådfrågning av äldre som yngre universitetsfolk. Därjämte bedrev han för brödfödans skull en omfattande privatundervisning; hans eo akademiadjunktur från 84 var en bisyssla med viss lärarverksamhet mot klent vederlag. Hans inriktning på de historiska disciplinerna fick sitt märkligaste uttryck i det på hans initiativ tillkomna Historiska sällskapet, stiftat 24 maj 86, ett slags akademi i otvungna former, bestående huvudsakligen av yngre lärdomsidkare, o med syfte att odla den sv historien o i synnerhet lärdomshistorien. Sällskapet samlades som regel varannan vecka under terminerna i K:s rum på biblioteket, där ingivna skrifter föredrogs o man diskuterade olika ämnen inom sällskapets intresseområde. Av dess Handlingar blev dock endast ett häfte synligt i tryck, o när K lämnade Uppsala, tynade hela denna ambitiösa verksamhet bort, men det är betygat, att den hos åtskilliga av medlemmarna stimulerade ett varaktigt historiskt intresse.

Med sin mångsidiga uppmärksamhet på det lärda livets händelser o sin obegränsade tjänstvillighet blev K med tiden ett slags informationscentral för lärdomsidkare runtom i riket. Metodiskt skapade han sig ett nät av korrespondenter, som från olika lärdomscentra försåg honom med nyheter om bokutgivning o forskningsrön, o tjänade i sin tur, såsom hans väldiga brevväxling omvittnar, åt otaliga personer ute i landsorten som meddelare, bokanskaffare o ombud i alla slags vetenskapliga ärenden. I denna osjälviska förmedlarroll ligger hans största insats i sv kulturhistoria; som ett slags det lärda o vittra livets serviceman figurerar han ideligen i detta tidevarvs annaler. Hans intressen gällde även den samtida skönlitteraturen, varav han (anonymt) utgav en samling av tongivande gustavianska poeters verk; han tillhörde Apollini sacra o Utile dulci o skrev själv vers på både latin o svenska. Om hans intresse för den nya förromantiska poesin vittnar bl a de översättningar av Ossian, som han utgav tillsammans med brodern Gustaf samt Gustaf Rosén. Samma dragning åt den känslobetonade tidsströmningen visar sig i hans religiösa orientering mot herrnhutismen, som efter hand kom honom — liksom familjen K i övrigt — att liera sig med de swedenborgska sthlmskretsarna.

Någon poetisk flykt utmärker dock alls inte hans trägna lärda alstring; där är han den närsynte bibliografen o textutgivaren, samlare o reproduktör men inte originellt skapande. Så blev han också en gång av sin västgötske landsman Kellgren ironiskt anförd som exempel på lärt pedanteri, o nog kan Leopold, en tid hans kollega i biblioteket o med vilken han f ö samarbetade i det litterära livet, ha haft bl a K i tankarna, när han skrev sin satir Lärdomshistorien. Trots sina betydliga lärdomsmeriter lyckades det honom inte att få någon akademisk befordran: när han sökte ordinarie lärartjänst 86 o vicebibliotekarietjänsten 88 fick han stå tillbaka för personer med längre tjänstetid, i det senare fallet uppenbart orättvist (Annerstedt). För att äntligen få en tryggad bärgning sökte han sig till sist, besviken o sjuklig, till hemstadens gymnasium, där han 97 fick lektoratet i grekiska. Bruten av lungtuberkulos kunde han dock endast tidvis sköta tjänsten o levde sina sista år mest som privatlärd i sin från ungdomen hopbragta samling böcker, handskrifter, porträtt o kopparstick, säkert en av de största i det dåtida Sverige. Tillsammans med ett par kolleger gjorde han 98 sitt sista, kortlivade försök till en publikationsserie, kallad Skara månadsskrift.