Kristofer Andersson

Kristofer Andersson, 7 25 mars 1548 i Lübeck (Stiernman). Föräldrar: Anders Eriksson (Ekeblad av Hedåker, bd 12, s 613 f) o Anna Gudmundsdtr (Bagghuvud). Inskr vid univ i Greifswald 20 jan 25, i Wittenberg våren 25, i Jena hösten 27, mag i Wittenberg nov 29, inträdde i sv k kansliet 32, riksråd senast juni 32 (GIR), i beskickn till Danmark 32, 35, 37 o 43, till Preussen 37, riddare mellan 25 nov 36 o 29 aug 37. — Skrev sig till sätesgården Hedåker i Hyringa, Skar.

G 33 eller 34 m Brita Jönsdtr, d 80 eller 81, dtr till riddaren Jöns Ulfsson (Roos av Ervalla) o Ingeborg Larsdtr (Tott) samt förut g m Erik Nilsson (Gyllenstierna; d 20) o Måns Bryntesson (Lilliehöök; d 29).

K:s utländska studier finansierades med k stipendium o stöd från modern (om hennes släkt se Forstenasläkten, bd 16, s 382). Efter besök i hemlandet sommaren 1530, då han kunde lämna kungen underrättelser om det kyrkopolitiska läget i Tyskland (skriftlig rapport från K, dat Lübeck 4 april, tr i GIR, 7, s 461 ff), återvände han dit för fortsatta studier o kunskaparuppdrag. 32 var han tillbaka i Sverige o inträdde i kansliet. Hans första uppgift blev att tillsammans med sin gynnare skarabiskopen Sveno Jacobi företräda Sverige vid förhandlingarna med Danmark o hansestäderna sommaren 32 främst rörande uppgörelsen kring Kristian II :s internering. Inför beskickningsuppdraget försågs han med riksrådsvärdighet. Gustav I var tillfreds med resultatet, o i nov visste Laurentius Andreæ berätta för biskopen, att K skulle efterträda Olaus Petri som kansler. Men K vistades åter i Tyskland för studier, samtidigt som han flitigt rapporterade hem. Trots att kungen fann hans underrättelser väl fantasifulla, fick K sommaren 34 goda förläningar. Detta eller föregående år hade han ingått ett högadligt gifte. Ungefär samtidigt fick han hand om det k sekretet, dock utan att erhålla kanslerstiteln.

Den beskickning K tillsammans med Jon Olsson (Gyllenhorn) företog till Danmark våren 35 i Grevefejdens slutskede bl a för att utverka säkerhet för lån till grannen, blev emellertid ej lyckad. Enligt kungen hade han intet uträttat o ej återkommit med rapport. Vid sin hemkomst i sept 35 blev han berövad sin förläning Gäsene härad (Vg). Även vid följande beskickningar, till Preussen o Danmark 37, synes kungen ha visat bristande tillit till K o denne beklagade sig hos skarabiskopen över att han alltid skulle vara den andre, vem som än var den förste, o trots det alltid bära skulden för andras misstag. "Värdighet o förtjänster är det som främst skapar onåd hos vår konung", deklarerade han bittert, "och det är svårt att framleva sitt liv i fruktan".

Denna motsättning skärptes med den nye tyske kanslern Conrad von Pyhys ankomst 38. K kände sig förbigången, ej minst sedan Georg Norman 40 etablerat sig som biträdande kanslichef o kyrkominister. Han kom också att häftigt reagera mot de nya envåldstendenserna o framstår som en företrädare för den gamla högadelns skandinaviska tänkesätt med betonande av rådsaristokratins relativa självständighet. I det sv-danska förbundet 41 såg han ett värn mot en godtycklig kungamakt o förnekade Örebro-edens ovillkorliga giltighet — även kungen var bunden av förpliktelser mot sitt riksråd. Men hans brist på klarhet o kraft, hans sj älv-upptagenhet o lärdomsstolthet torde ha hindrat honom från att bli en samlande kraft för adelsoppositionen. När han tillsammans med Norman i jan 43 avgick i beskickning till Danmark, bl a för att utverka hjälp mot det upproriska Småland, var valet av honom främst motiverat av hans danskvänlighet. Kontakten med den tyska furstevärlden överlämnades åt Norman ensam i en hemlig instruktion. Medförande Kristian III:s uppmaning till Gustav I att söka fred med Dacke o själv i brev rekommenderande försoning med Berend v Melen begav sig K på hemväg men vågade ej fortsätta — troligen vid underrättelsen om kungens seger över bönderna i mars 43 — utan återvände till Danmark o senare till Wittenberg.

Brytningen blev fullständig från 44, då K:s förläningar indrogs, o han vädjade till den danske kungen om hjälp o internordisk skiljedom enligt brömsebrotraktatens bestämmelser. Men för Gustav I kunde K:s uteblivande o klagomål över avundsmäns intriger endast prövas under sv jurisdiktion av sv riksrådet. Under 45 o 46, då den sv kungen hyste stor fruktan för Kristian III o det Schmalkaldiska förbundet, där Melen var högt uppburen, beredde K:s förbindelser med Wittenberg honom stor oro, vilken ingalunda minskades av K:s försäkran, att hans samtal med Melen varit helt oskyldiga, eller av hans intyg från Wittenbergs rektorat om att han ej intrigerade mot kungen i den sv studentkolonin vid akademin. I o med det för de protestantiska furstarna olyckliga kriget med kejsaren 46—47 upphörde K att för Gustav Vasa vara ett reellt oroselement, o den villkorliga dom på liv o gods man nyåret 46 avkunnat blev i aug 47 stadfäst. Kristian kunde nu endast råda honom att se tiden an, o K:s antydan om att vända sig till andra furstar kunde endast bli ett tomt hot. Det var en sjuk o desillusionerad man som den 25 mars 48 avled i Lübeck. — Den krönika som tillskrivits K (Lundmark) är Göran Gyltas översättning till tyska av Olaus Petris krönika (Svalenius); ovisst är om han över huvud sysslat med historiskt författarskap.