Hans Kröpelin

Kröpelin, Hans, f i fastegångstid 1440 (Karlskrönikan, v 6590). I tjänst hos drottning Margareta senast våren 04, var hennes munskänk 07, fogde på Bohus åtminstone från 15 (DN 1) o ännu 19 o på Älvsborg (Fritz), vilka båda slott han möjligen innehaft redan omkr 10 (Styffe), på Sthlms slott från 19 eller 20 (Carlsson 1956), på Åbo slott från okt 36, nämnd som riksråd 22—25, 38 o 39.

G senast lim Katarina Nilsdtr, f tidigast 42, dtr till den danske riddaren Niels Kraghe o förut g m den danske riddaren Jens Andersen (Mule), f tidigast 07.

K:s föräldrar är inte kända, ej heller hans födelseort. Enligt Huitfeldt skall han ha inkommit till Norden från Preussen. Säkert är att han tillhört någon av de i Mecklenburg bosatta släkterna K. Han nämns i bevarade källor för första gången i ett ej långt före 3 maj 04 utfärdat brev, varigenom Gripsholm med underlydande i Kärnbo sn av Knut Bosson (Grip) o hans syster säljes till drottning Margareta. Som hennes o hennes efterträdares förtroendeman framträder K under tiden därefter; hösten 07 o våren 08 medverkade han å kronans vägnar på räfsteting i Danmark. Efter att ha fungerat som fogde på Bohus o Älvsborg vart K hövitsman på Sthlms slott, en post, som han skulle bekläda till hösten 35. Vad hans ämbetsområde från början omfattade torde åtminstone i stort sett kunna fastställas. 15 jan 32 heter det, att K, som styrde över Sthlm o Uppland, nu anammade Gästrikland o höll landsting med allmogen i Gävle. Tydligt framgår också, att Stakets län låg under hans förvaltning (Fritz). Under sin tid på Sthlm engagerades K i exploateringen av en ny malmfyndighet, möjligen Näveberg (senare Tunaberg) söder om Nyköping.

Som företrädare för unionskonungen Erik av Pommern i det strategiskt o handelspolitiskt viktiga Sthlm, ställdes K genom Engelbrekts frihetsrörelse inför svåra problem. Han sökte lösa dem genom att gång efter annan ta initiativ, som syftade till ett fredligt biläggande av motsättningarna. Då folkhären juli 34 nått Sthlm, vägrade han under hänvisning till sin trohetsplikt att överlämna slottet men lyckades enligt Karlskrönikan utverka upprepade stillestånd; i den unio-nella skiljedomstol, som efter kung Eriks ankomst tillsattes, blev han en av Sveriges representanter. Då kriget efter riksmötet i Arboga jan 35 hotade att blossa upp på nytt, tog han initiativ till en ny medling, ombesörjd av honom själv o av en till Sverige anländ tysk ordensriddare; efter förhandlingar i Danmark ledde den omsider till preliminär förlikning i Halmstad 3 maj 35. Då unionskonungen inte infann sig i tid till de där beslutade överläggningarna i Sthlm, blev det K, som fick lugna sinnena, o då Erik hösten 35 äntligen anlänt till sthlmstrakten, möttes han vid Aspösund av en sv beskickning med K i spetsen. Under de förhandlingar, som nu följde, blev K entledigad från sin post som slottshövitsman i Sthlm.

Enligt Karlskrönikan spelade K under den närmaste tiden alltjämt en viktig roll. Då upproret efter det andra riksmötet i Arboga jan 36 bröt ut på nytt, sökte K åter medla, denna gång med hjälp av två han-seatiska rådsherrar. Efter besök i Danmark lyckades han få till stånd en sammankomst i Vadstena i juni o ett möte i Kalmar i sept, bevistat även av kung Erik. Då denne emellertid inte infann sig till den i Kalmar avtalade sammankomsten i Söderköping, fick svenskarna därstädes på egen hand söka ordna rikets förvaltning. K erhöll härvid Abo slott o län. Nytt möte med Erik planerades till följande år i Kalmar, men då denne även här uteblev, dryftades läget av K o några andra sv o danska delegater hösten 37 i Lund. Då Erik inte heller kom till det här avtalade mötet, som ägde rum sommaren 38 i Kalmar, samlade sig ett hundratal biskopar, riksråd o herremän i Tälje, där de i ett öppet brev av 29 aug förband sig att värna sv lag o rätt. Bland dem var K, som kort därpå återvände till sitt län. Här blev hans närmaste uppgift att stilla den oro, vilken här som annorstädes i Norden vid denna tid gripit bondebefolkningen. I unionspolitiken framträdde han ännu en gång, då han under den oroliga sommaren 39 förgäves sökte förmå kung Erik att frivilligt träda tillbaka mot ekonomisk kompensation o bibehållen kungatitel.

Som hövitsman på Sthlms slott hade K en ansvarsfull o utsatt position, som gav kontakter åt skilda håll. Han korresponderade ofta med Tyska orden o med hansestäderna; emissarier därifrån bistod honom också i hans politiska medlarvärv i Sverige. Särskilt livliga synes hans förbindelser ha varit med Danzig, delvis säkerligen en följd av denna stads under 1400-talet starkt ökade handel med Sthlm; ett av hans ombud där hette Bernt Osenbrygge. Uppenbarligen stod också K i gott förhållande till Sthlms ännu till stor del tyska, affärsdrivande borgerskap. Han tog inträde i S:a Gertruds gille 21, i Helga Lekamens tio år senare o ägde själv ett hus i staden "östan mur nast sunnan". — Ej sällan möter man i källorna K:s namn i samband med tidens andiga institutioner. Han samarbetade med Sorö o Vadstena kloster, i senare fallet såsom drottning Filippas o kung Eriks förtroendeman. 7 jan 18 erhöll han o hans hustru delaktighetsbevis av predikarordens provincialprior i provinsens Dacia o visade även intresse för det till dominikanerna anknutna systraklostret vid S:t Martins kyrka i Skänninge; troligen fick han där sin grav. Hans ende son gick i kyrkans tjänst o blev kh vid S:t Nikolai i Sthlm.

K utökade efter hand ansenligt sitt jordinnehav i Sverige. Till vad han tidigare ägde i Danmark fogade han egendomsförvärv ej minst i mälarlandskapen. Han arrenderade eller köpte gårdar i Trögd, o 5 aug 32 (perg:brev, RA) bytte han till sig Årsta vid Sthlm. Hans förhållande till samtidens splittrade sv godsägararistokrati var som regel gott — något oklara förblir visserligen hans mellanhavanden med Finvid Jönsson (Stenstaätten) — han var god vän både med Kristiern Nilsson (Vasa) o Karl Knutsson (Bonde), o hans döttar gifte sig båda med män ur inhemskt högfrälse (Hammerstaätten o Oxenstierna). Den ena blev mor till dekanen o riddaren Hans K (f 1503 eller 1504) på Årota, som förde oxenstiernavapnet.

Under en lång följd av år tjänade K troget det unionskungadöme, som grundats av drottning Margareta o vid vars hov han också innehade en förtroendepost. 17 nov 07 omtalas han av en dansk brevskrivare såsom "myn frwes skaenk". I det längsta arbetade han för att Erik av Pommern — låt vara på nya villkor — skulle stå kvar som den skandinaviska trestatsunionens främste företrädare. Trots detta åtnjöt han personlig aktning inom den sv självständighetsrörelsen. Det intyg o skyddsbrev, som 26 okt 35 utfärdades för honom i Sthlm är härvidlag talande liksom vad som säges i Karlskrönikan: "the bönder monde Hanse tacka / mz oräth loth han thöm ey beschatta / han gjorde them nadhe huar han ma / the andre fogda giorde ey swa."

Denna K:s unika ställning bland kung Eriks fogdar i Sverige möjliggjorde hans medlarvärv. Det har också legat nära till hands att i honom (Erslev) eller i biskop Tomas (G Carlsson) se upphovsmannen till det märkliga förslag till unionsakt, som till- kommit troligen 36. Närmast torde K böra karakteriseras som moderat unionsvän av liknande typ som ärkebiskop Nils Ragvaldsson o biskop Tomas; måhända är det den senares uppfattning om K, som går igen i Karlskrönikans lovordande omdömen.