Ola Jeppsson

Jeppsson, Ola, f 8 febr 1887 i Mörrum, Blek, d 17 juni 1941 i Visby. Föräldrar: lantbrukaren Nils J o Maria Olsdtr. Elev vid Blekinge läns folkhögsk 04—05, led av AK 18A—20 o 22—40 (led i tillf utsk 18A— 19A o 22—23, led i 2:a lagutsk 29—30, i särsk utsk 30 o 34, i statsutsk 33—38, i talmanskonferensen 34—40, andre v talman 35—36, förste v talman 37—40, statsrevisor 37), landstingsman 18—19, 23—31 o 33— 38 (ordf 33—38), statsråd o chef för kom-munikationsdep 7 juni 30—24 sept 32, ordf i Frisinnade folkpartiets förtroenderåd 32—

35, ordf i fiskeriutredn 3 mars 33—30 maj 34 o 28 juni 35—21 okt 37, i komm rör lantarbetstidslag 30 juni 33—30 sept 35, i komm rör reglering av strömmingshandeln 6 okt 33—29 jan 34, led av luftfartsutredn 15 dec 33—26 nov 34, gruppledare i AK 34, ordf i maltdryckskomm 27 april 34—15 jan

36, ordf i Folkpartiets verkst utsk 35—39, i vägsakk 15 juni 35—2 jan 39, led av Ble-kingeutredn 8 okt 35—13 okt 39, ordf i komm rör fiskets administration 8 juli 36— 30 okt 37, i komm rör förordn för yrkesmässig biltrafik 5 sept 36—18 dec 38, led av arbetslöshetskomm 30 juni 37—25 aug 39, led av Lunds domkapitel 37—38, landsh i Gotlands län 26 sept 38—41, ordf i komm rör förslag till brandlag o brandstadga 21 mars 41.

G 27 dec 19 i Mörrum, Blek, m Amanda Månsson, f 5 aug 89 där, d 22 okt 70 där, dtr till lantbrukaren Måns Svensson o Anna Johnsdtr.

J var en klok och driftig jordbrukare och anslöt sig tidigt till den ekonomiska föreningsrörelsen, närmast som representant för odlingen av fabrikspotatis. Vägväsendet, då ännu ej förstatligat, fann han alltför betungande för jordägarna och engagerade sig i denna fråga först på det kommunala planet, där han även i övrigt togs flitigt i anspråk, och sedermera i riksdagen och som kommunikationsminister. Hans anföranden under de första riksdagsåren begränsades i stort sett till dessa och liknande frågor. I de större debatterna av politisk karaktär höll han sig i bakgrunden ännu vid partisprängningen 27 maj 1923. För honom såsom sedan ungdomen organiserad nykterhetsman var det en självklarhet att följa C G Ekman till det då nybildade frisinnade folkpartiet.

En mera central politisk roll kom J att spela från 1933 i samband med det sk välfärdsutskottet och den överraskande uppgörelsen om jordbrukets och arbetsmarknadens krisfrågor mellan den socialdemokratiska regeringen och majoritetsgruppen inom dåvarande bondeförbundet under ledning av Axel Pehrsson-Bramstorp. J var visserligen inte ledamot av utskottet, men under dess utdragna arbete, då statsminister Hansson förde ingående förhandlingar vid sidan av utskottet med såväl vissa av dess ledamöter som utomstående riksdagsmän, slöt sig J till den minoritet inom frisinnade partiet, som förordade och i de avgörande voteringarna stödde denna uppgörelse, "kohandeln", mot partiets egna representanter. Det är klarlagt (Nyman), att J — till skillnad från flertalet liktänkande inom partigruppen — redan från början markerat sin sympati för uppgörelsen: "Jag önskar i första hand samverkan mellan samtliga partier, i andra hand mellan socialdemokraterna, bondeförbundet och oss". J:s härigenom vunna auktoritet gjorde honom till den främste talesmannen för denna grupp, vilken eljest genom parti-sprängningen 1923 och splittringen nu gav utomstående kritiker anledning framställa partiet såsom icke förhandlings- eller handlingsdugligt.

Härigenom kom J att också bli något av nyckelman vid den nybildning av de frisinnade och liberala partierna som beslöts påföljande år och resulterade i Folkpartiet. I den blandade kommitté som tillsattes för att utarbeta det nya partiets program ingick J. Han blev också ordf i det nya partiets verkställande utskott och därmed ledare för dess riksorganisation. Ledarefrågan inom riksdagsgruppen ordnades först vid 1935 års början, då J trädde tillbaka som fungerande ordf i andrakammargruppen och ersattes med Gustaf Andersson i Rasjön, medan Felix Hamrin kvarstod som förstakammargruppens talesman. J blev nu andre v talman.

Härmed var J:s aktiva politiska bana avslutad. 1937 avancerade han till förste v talman, och påföljande år utnämndes han till landshövding på Gotland. På detta arbetsfält odlade han samma intressen som under sin statsrådstid i den andra Ekmanska regeringen, nämligen förbättring av vägväsendet samtidigt med strävanden att lätta jordägarnas bördor för väghållningen, öns fastlandstrafik och länets skolförhållanden. Väl bekant från sin hembygd med ett smålåns bekymmer kom han bra överens med gotlänningarna liksom de med honom. Han omvittnas ha varit enkel och flärdfri, tolerant mot oliktänkande, rättfram och trohjärtad. Hans tid på Gotland blev tyvärr kort. 1941 rycktes han bort, 54 år gammal.