J Erik Jorpes

Jorpes, Johan Erik, f 15 juli 1894 i Kökar, Åland, Finland, d 10 juli 1973 i Sthlm, Finska. Föräldrar: hemmansägaren Johan Emil Pettersson o Anna Julia Öberg. Stu-dentex vid Åbo sv klassiska lyceum 12 maj 14, MK vid univ i Hfors 30 jan 18, vid Kl 20 nov 20, amanuens i kemi 4 dec 23—31 dec 27, ML 14 dec 25, disp 12 maj 28, MD 28 maj 30, allt vid Kl, Rockefellerstipen-diat i New York sept 28—dec 29, laborator i kemi o farmaci vid Kl 8 febr 29—47, sekr i komm ang organisatoriska åtgärder för den med forskningens främjande hösten 43—23 nov 44, led av Försvarets sjukvårdsstyr:s vetensk råd 44, innehade personlig professur i speciell med kemi vid Kl 26 juli 47—55, ord prof i med kemi där 17 juni 55—1 juli 63. — Sv läkaresällsk:s Alvarengapris 32, dess jubileumspris 39, LVA 45, Sv läkare-sällsk:s Berzeliusmedalj i guld 61, Anders Jahres medisinske pris 63, farm hedersdr vid Farmaceutiska inst, Sthlm, 29 maj 64, VA:s Berzeliusmedalj i guld 72.

G 18 okt 30 i Sthlm (enl vb för Äspinge, Malm) m Ida Elvira Ståhl, f 21 maj 96 i Äspinge, dtr till hemmansäg Nils S o Anna Persdtr.

Erik J:s utpräglade intellektuella läggning upptäcktes av läraren och prästen i församlingen, på vilkas inrådan han fick fortsätta att studera. Under gymnasietiden i Åbo var han speciellt intresserad av botanik och blev lokalt berömd för ett fint herbarium. Från Åbo kom han till univ i Hfors, där han 1918 blev med kand. Studierna avbröts av inbördeskriget i Finland, då J kom att tjänstgöra som läkare på den röda sidan. Efter kriget hamnade han i Sverige, där han 1920 beviljades tillstånd att fortsätta sina medicinska studier. Hans skoldagars intresse för botaniken hade nu överflyttats till kemin och i dec 1923 blev han amanuens hos prof John Sjöqvist vid KI:s kemiska institution.

J:s första större vetenskapliga arbete låg inom dåvarande laborator E Hammarstens (bd 18) forskningsfält och gällde nukleinsyrorna, närmare bestämt i pankreaskörteln. En noggrant utförd kvantitativ analys av de ingående komponenterna i dessa syror ledde till resultat, som tydde på att den då gängse uppfattningen om nukleinsyrornas struktur var felaktig. Detta bidrog till ett starkt ökat intresse för dessa föreningar, som skulle resultera i en veritabel forskningsexplosion med en massiv förändring av biokemin som följd. J deltog dock inte nämnvärt i denna vidare utveckling på nukleinsyreområdet. Efter att 1928 ha försvarat sin gradualavhandling om pankreaskörtelns nukleinsyrehalt vistades han ett år som stipendiat vid Rockefellerinstitutet i New York, där han hos P A Levene fick kontakt förutom med nukleinsyre- också med kolhydratkemin. Vid hemkomsten 1929 tillträdde han laboratorstjänsten i kemi och farmaci vid KL Som laborator gjorde J de första åren punktformiga insatser över ett brett register inom den medicinska kemin men fördjupade sig som medarbetare till E Hammarsten och G Ågren i försök att ren-framställa sekretin. Arbetet förde fram till ett kliniskt användbart sekretinpreparat, med vars hjälp H Lagerlöf utarbetade grunddragen för sekretinets kliniska användning.

I mitten av 1930-talet började emellertid J arbeta med det av McLean och Howell 1916 upptäckta heparinet. Den erfarenhet i kolhydratkemin han förvärvat vid Rockefellerinstitutet kom honom nu väl till pass. Han upptäckte att heparinet var en med svavelsyra höggradigt förestrad mucopolysackarid. Tillsammans med S Bergström fann han 1936 att dess aminosyrakomponent utgjordes av glukosamin. Betydligt senare (1950) visade han tillsammans med H Boström och V Mutt att glukosaminets aminogrupp inte som man kunde förväntat var acetylerad i analogi med andra hexosaminhaltiga polysackarider utan att den var sulfamidbunden till svavelsyra. Denna typ av bindning hade inte tidigare påvisats i naturen. Tillsammans med Hj Holmgren och O Wilander fann J att heparinet i organismen var lokaliserat till mastcellerna. Att heparinet inte för en längre tid blev ett kemiskt kuriosum utan snabbt fick sin stora kliniska användning vid behandling av trombostillstånd, sedermera även i hjärtlungapparatur m m var i mycket J:s förtjänst, även om arbetet påskyndades av en i samma riktning löpande verksamhet i Toronto. Härvid samarbetade han med kliniker som C Crafoord, P Wetterdal, G Bauer, H Zilliacus och andra. He-parinarbetet ledde till ett brett intresse för polysackaridkemin på den institution vid Kl, som J sedan 1947 förestod som prof i speciell medicinsk kemi. Denna arbetsinriktning fortsattes av hans lärjunge och medarbetare S Gardell, sedermera i Lund. I samarbete med läkemedelsföretaget Vitrum och där speciellt med dess föreståndare G Bjurling och ingenjör G Linden utarbetade J en metod för tillverkning i stor skala av kliniskt användbart heparin.

Heparinarbetet befäste ett djupt och bestående intresse hos J för kliniska frågeställningar, vilket återspeglas i hans senare val av medarbetare och arbetsuppgifter, t ex P Edmans arbete med hypertensin, A Wretlinds framställning av äggvitehydrolysat för intravenös nutrition, M och B Blombäcks arbete med fibrinogen och antihemofilt globulin och S Magnussons arbete med trombin. I samarbete med V Mutt ägnade han under senare delen av sitt liv, även under emeri-tusåren, intresse åt de intestinala hormonerna. Dessa arbeten ledde bl a fram till renframställning och strukturbestämning av sekretin och cholecystokinin-pankreozymin. Heparinarbetet förblev dock alltid i J:s sinne höjdpunkten i hans vetenskapliga liv och till "heparintiden" alluderade han ofta med en på 30-talet populär refräng: "Das gibt's nur einmal, das kommt nicht wieder."

Vid sidan av de rent vetenskapliga uppgifterna lade J ner ett omfattande praktiskt arbete på olika områden t ex på att under andra världskriget få i gång en tillräckligt stor inhemsk produktion av insulin. Sakkunniguppdrag och kollegiearbete ägnade han stor omsorg liksom undervisningen. Han hade ett levande intresse för medicinens historia, i vilken han var mycket väl bevandrad. Särskilt gärna visade han för utländska besökare VA:s Berzeliusmuseum. J hade en alldeles ovanlig arbetsförmåga. Under större delen av sitt verksamma liv arbetade han på sitt laboratorium varje dag från kl 9, då han punktligen anlände, till framemot midnatt. Till sin läggning var han harmonisk, humoristisk och personligen ytterst anspråkslös. När han kom ut till sin sommarstuga på Runmarö, blev han gärna fiskaren från Åland som i en helt liten båt sökte sig ut till den yttre skärgården för att se havet och sjöfåglarna. I sin relation till medmänniskor försökte han tillämpa rådet från Frödings fattige munk från Skara, vilken han ofta citerade: ".. . thy skall du ej mycket berömma, ej mycket häckla och döma." — Sin åländska hembygd förblev han trogen och understödde kulturella strävanden där på mångahanda sätt.