Einar Hammarsten

3 Hammarsten, Einar, son till H 2, f 4 jan 1889 i Norrköping, d 16 febr 1968 i Solna. Mogenhetsex vid Sthlms h latinlärov på Norrmalm 13 maj 07, MK vid Karol inst 29 maj 12, tf prof i kemi o farmaci där 19 maj 17—1 jan 19, ML där 22 sept 17, leg läk 24 sept 17, tf laborator i kemi o farmaci vid Karol inst 1 jan 19, laborator i nämnda ämnen 16 maj 19—26 april 28, disp 15 mars 24, MD 30 maj 24, prof i kemi o farmaci 27 april 28—57, allt vid Karol inst, led av Statens med forskn:råd 45—52. — Alvarengapriset 20, LVA 37, fil hedersdr vid UU 31 maj 45.

G 1) 4 aug 18(—28) i Sthlm (Sofia) m doc Greta H (H 4); 2) 26 okt 28 i Sthlm (Gustav Vasa) m Anna-Lisa Lilliehöök, f 30 aug 97 i Askersund, d 7 juni 50 i Sthlm (S:t Göran), dtr till majoren David Samuel L o Jenny Elna Sofia Norrbin; 3) 10 juni 51(—59) i Sthlm (S:t Göran) m leg läk Ingrid Margareta Hochberg, f 6 april 21 i Sundbyberg, dtr till bleckslagaren Salomon H o Anna Matilda Fagerblom.

Vid sin utnämning 1919 till innehavare av laboraturen liksom senare av professuren i kemi och farmaci vid Karolinska institutet i Sthlm tillhörde H och kollegerna Göran Liljestrand och Robin Fåhraeus en grupp läkare som väsentligt bidragit till att de medicinska högskolornas aktivitet i Sverige inriktats på forskning. Själv meriterade han sig på sitt område hos S P L Sörensen vid Carlsberglaboratoriet i Khvn ett år, 1916, och senare hos mikroanalytikern, Nobelpristagaren Fritz Pregl i Graz. Den medicinska kemin undergick vid den tiden i kulturländerna en expansiv utveckling med utformandet av nutritionsläran och upptäckten av de essentiella vitaminerna och enstaka hormoner. I Sverige har de medicinska fakulteterna endast enstaka namn som Olof H (H 1), Ivar Bang och Torsten Thunberg att uppvisa internationellt. Det gällde att höja den allmänna vetenskapliga standarden, och H ställde i detta syfte stora krav på sig själv och på institutionens amanuenser. En lycklig omständighet var att Rockefellerstiftelsen för att främja den allmänna hälsovården vid denna tid började understödja de medicinska högskolorna i Europa, främst i England och Skandinavien. Dess upprepade anslag till institutionschefer och docenter, vartill i regel kom ännu större från Wallenbergsstiftelsen, gav en möjlighet till vetenskapligt arbete, som tidigare inte förelegat.

H:s egen forskning kretsade så gott som uteslutande kring cellkärnans kemi, varför nukleinsyrorna från 1920 stod i förgrunden. Han var den förste som visade, att jäst-nukleinsyrans tetranukleotid, vår RNA, förekommer i animala organ, nämligen i pankreas (bukspottkörteln). Tidigare hade endast guanylsyran påvisats i samma organ, likaså av sv forskare. Dissertationsarbetet från 1924 gällde renframställning av thymonukleinsyran, våra dagars DNA, dess jonisation och osmotiska tryck, ett klassiskt arbete inom detta område. De s k nukleoproteiderna visades vara salter mellan nukleinsyran och basisk äggvita. Genom dubbel omsättning med koksalt erhölls proteinfri nukleinsyra. DNA befriades vidare från RNA genom den senares känslighet för alkali, som spjälkar den i lättlösliga nukleotider.

I fortsättningen togs histologisk teknik till hjälp att studera nukleinsyrorna i kromosomerna och cytoplasman. För ändamålet utvecklade Torbjörn Caspersson vid den kemiska institutionen i början på 1930-talet ultraviolettmikroskopin, som möjliggjorde direkt analys av cellen i nativt tillstånd utan fixering och färgning. H:s institution stod vid den tiden i centrum för cellforskarnas intresse, intimt samarbetande med inhemska och utländska representanter för ämnet. En av dem var John Runnström vid Sthlms högskola.

När isotoptekniken introducerades under senare hälften av 1940-talet, togs den upp för studiet av den intermediära protein- och nukleinsyraomsättningen respektive bildningen från prekursorer, en aktivitet, i vilken ett antal utländska och inhemska forskare deltog. Bland de senare kan nämnas Peter Reichard, Ulf Lagerkvist, Stig Åqvist, Bo Norberg, Berndt Malmgren, Bo Thorell, Gösta Ehrensvärd och Göran Hedén.

Som ett led i den forskningsverksamhet, som H med stöd av Rockefellerstiftelsen igångsatt, lyckades det Hugo Theorell 1932 att kristallisera myoglobin och utreda dess egenskaper, samt att hos Otto Warburg i Berlin utföra de undersökningar över det gula andningsfermentet, som 1955 belönades med Nobelpris. Som en direkt fortsättning på en studievistelse vid Rockefeller Institute, New York, kom Erik Jorpes uppklarande av heparinets kemi 1935 vid H:s institution och påvisandet tillsammans med Hjalmar Holmgren och Olof Wilander 1937 att heparinet bildas i mastcellerna. I samarbete med Gunnar Ågren framställde H ett sekretinpreparat, som användes av Hilding Berglund och Henrik Lagerlöf för utarbetande av en test på pankreas funktionskapacitet.

Med sitt levande intresse för forskningsverksamheten kom H att göra stora bestående insatser. Med stöd av Liljestrand och Hilding Bergstrand var han den främste tillskyndaren vid inrättandet av en professur i biokemi 1937 för Hugo Theorell och en i medicinsk cellforskning 1944 för Torbjörn Caspersson. Tillhörande forskningsinstitut kom till stånd vid Nobelstiftelsen 1948. En professur i medicinsk fysik för Arne Engström tillkom ytterligare några år senare. Som medlem av de Medicinska högskolornas organisationskommitté (MHO), vilken 1946 inkom med Förslag till organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning I, gjorde han sin kanske största insats. Förslaget, som i stort antogs av myndigheterna, innebar att antalet professurer i de teoretiska disciplinerna skulle fördubblas, annan institutionspersonal likaså kraftigt utökas och storleken av materielanslagen flerdubblas. Under H:s tid nybyggdes också 1950—51 den kemiska institutionen vid Karolinska institutet på Norrbackaområdet och fick en värdig och ändamålsenlig utformning.

Styrkan i sin personlighet visade H, när forskningsprojekt skulle genomföras eller nya möjligheter framskaffas. Merendels gällde det att bereda arbetsmöjlighet för respektive yngre forskare. Vid sin släkt och sina närmaste medarbetare var han fäst med starka personliga band. Ett omdöme om mycket utanför hans intressesfär sammanfattade han som följer: »Att en häst vid en travtävling springer snabbare än de andra, det vet jag. Vilken intresserar mig inte.»