P Torsten Jovinge

Jovinge, Per Torsten, f 17 juni 1898 i Sthlm, Maria, d 20 juli 1936 i Sevilla, Spanien (enl db för S:t Göran, Sthlm). Föräldrar: kamreraren Per Edvard J o Anna Birgitta Petersson. Studentex i Sthlm vt 19, inskr vid StH ht 19—vt 21, studier vid Althins målarskola i Sthlm, vid Carl Wilhelmsons målarskola där 23—25, studier i Paris o Sydfrankrike 25—27, vistades huvudsakl i Båstad o Khvn 33—35, resa till Marocko o Spanien 36. Målare, tecknare.

G 12 juni 26 i Paris (enl vb för Kungsh, Sthlm) m konstnärinnan Stella Margareta Falkner, f 11 mars 04 i Sthlm, Hedv El, dtr till handlanden Frans Nilsson F o Anna Neta Hansen samt senare omg Söderberg.

Torsten J fick sin grundläggande konstnärsutbildning vid Carl Wilhelmsons målarskola. Denna utbildning, som bl a innebar en första skolning i kubistisk formdisciplin, avrundades med ett halvårs studier hos André Lhote i Paris och omfattande självstudier på museer och konstgallerier. J kom här i kontakt med den internationella avantgardekonsten i nysaklig och postkubistisk anda som kom att bilda utgångspunkten för hans eget mogna måleri.

Efter sitt giftermål 1926 vistades han under ett år vid franska Rivieran, först i Menton, där han blev medlem av en liten sv konstnärskoloni, bestående av förutom hustrun Stella, Jerome och Märta Zetterqvist, Bo E:son v Zweigbergk och som centralgestalt Martin Åberg. Under några månader i Cagnes med bl a Helge Linden lärde han känna arkitekten Nils Einar Eriksson och konstkritikern Gotthard Johansson — några år senare ivriga förkämpar för den funktionalistiska arkitekturriktningen, som också för J:s konst innebar en vändpunkt.

Återkommen till Sthlm sommaren 1927 utförde J ett antal målningar, delvis efter skisser från Frankrike, som markerar inledningen till en självständig och särpräglad utveckling. Han släpper efterhand kravet på detaljtrogen naturåtergivning, som under studieåren uppenbart berett honom mycken möda. I stället framträder allt tydligare en subtil känslighet för rumsbildningsproblemen och för bildskapandets arkitektoniska värden. Han finner i den samtida industri-och bostadsarkitekturen i Sthlm och dess närmaste omgivningar en motivkrets som svarar mot hans strävan till abstrakt bildkonstruktion och samtidigt kan förmedla den rumsupplevelse som alltmer framstår som det centrala temat i hans konst. Den stundtals våldsamma uttrycksviljan resulterar redan nu i några verk av en ovanlig intensitet (Bryggeriskorsten, 1928) men leder ofta till deformeringar av motivet och skärande färgkontraster som ger ett disharmoniskt helhetsintryck.

Det är det funktionalistiska genombrottet, manifesterat i Sthlmsutställningen 1930 och i framväxten av en radikalt ny arkitektur i Sthlm under 30-talets första år, som för J medför den definitiva befriande upple- velsen. Snabbt uppfattar han sin djupa väsensfrändskap med den funktionalistiska estetikens intentioner och låter den nya arkitekturen bli det centrala motivet för sina bildkonstruktioner (Den nya staden, Från Centralpalatset, Fabrik och ledningsstolpar mfl). Men i J:s vision förvandlas floran av moderna affärspalats och hyresfastigheter till en abstrakt drömvärld, där arkitekturen och gaturummet i väl avvägt samspel lever ett subtilt egenliv. Bildmässigt innebär de nya målningarna en syntes mellan strävan till tredimensionell verklighetsbeskrivning och plan bildkonstruktion. Den anspända rörelsen i de tidigare bilderna ersätts av ett avklarat lugn, som kunde kallas klassiskt. Också den högt uppdrivna färgskalan med kontrasteringar av spektralfärger i hela plan bringas nu att klinga rent och klart. Gotthard Johansson har beskrivit J:s måleri från denna lyckliga period som en oöverträffad tolkning av de trosvissa stämningar och optimistiska förhoppningar om en ny och bättre värld, som besjälade den funktionalistiska pionjärgenerationen.

Dessa målningar kom att utgöra tyngdpunkten i J:s debututställning i Josefsons konsthall i Sthlm våren 1933. Varken ekonomiskt eller kritikmässigt blev utställningen den framgång J hade väntat. Orsaken härtill torde delvis varit, att hans särart knappast stod i samklang med de nya stilströmningarna vid 30-talets början. I själva verket innebar dessa en reaktion mot de konstruktivistiska tendenser som J tagit upp och vidareutvecklat. Efter 1933 övergick han därför mer eller mindre till ett naturalistiskt akvarellmåleri i en närmast impressionistisk teknik. Trots en betydande friskhet och spänst når dessa akvareller konstnärligt sett inte upp till hans tidigare produktion. Ett par mindre utställningar under de följande åren ledde inte heller ekonomiskt till någon egentlig förbättring och en brytning med hustrun torde ytterligare ha försvårat J:s situation. Våren 1936 företog han i sällskap med arkitekten Olle Santesson en resa till Spanien. Han avled där i juli s å på sitt hotellrum i Sevilla. En minnesutställning på Konstnärshuset våren 1937, anordnad av hustrun, medförde ett senkommet erkännande av hans betydelse och roll i sv konstliv. Stilhistoriskt brukar J:s måleri hänföras till purismen. Det stilmässiga sambandet med den ursprungliga purismen i Ozenfants och Le Corbusiers anda bör emellertid inte överbetonas. J:s konst har sina rötter mera allmänt i 20-talets postkubistiska strömningar. Lika litet träffande är den sammanställning som brukar göras med den sv 30-talspurismen, med företrädare som Helge Linden, Tor Hörlin och Erik Byström — även om J otvivelaktigt hade personliga relationer till denna grupp. I sv konst förblir J en isolerad gestalt. De närmaste parallellerna finner man i den ultrarealism som odlades av en del amerikanska konstnärer under mellankrigstiden, t ex Charles Sheeler.