A Gotthard Johansson

Johansson, Anders Gotthard, f 8 maj 1891 i Åker, Jönk, d 2 febr 1968 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: byggmästaren Johan August J o Ida Paulina Johansdtr. Elev vid hal i Jönköping 02, studentex där vt 11, inskr vid StH ht 11—24, FK där 14 dec 18, konstrecensent i NDA 18—19, konst- o litteraturrecensent i Aftontidn 19—20, i Aftonbladet 21—29, medl av Bonniers konversationslex:s red 22—29, huvudred 27—29, medl av dess red:komm från 37, medarb i SvD 30—57, led av styr för Sv slöjdfören 31, ordf där 51—60, ordf i Eva Bonniers donationsnämnd 36—40, led av styr för Hemmens forskn:inst 44—52, för Nord konstförb från 45. Konstkritiker. — KorrespLVHAA 50, fil hedersdr vid UU 31 maj 55.

G 13 april 21 i Sthlm, Maria, m Saida Hilda Maria Malmberg, d 4 mars 96 i Uppsala, dtr till skogvaktaren Carl Gustaf M o Mathilda Eriksson.

"Jag är och håller det även i denna oförnuftiga tid för en mänsklig ära att vara rationalist. Men jag tror också på en värld utanför rationalismens — om högre eller lägre är mig egalt, men en annan. Konsten är för mig ett uttryck för det irrationella i tillvaron ..." Denna självkarakteristik är en av nyckelformuleringarna i Gotthard J:s inledning till sin bok Kritik, summeringen av hans verksamhet fram till 50-årsdagen. Den förklarar både vad som någon gång kan tyckas motsägelsefullt i hans insats och värderingar och den fruktbara spänningen och mångsidigheten i hans gärning.

Efter studentexamen i Jönköping började J — enligt ovan citerade självkarakteristik "en Martin Birck från landsorten" — sina akademiska studier vid Sthlms högskola för Karl Warburg och Martin Lamm. Han blev fil kand där 1918 och sysslade sedan en smula trevande med olika litteraturhistoriska forskningsprojekt, bland annat en studie över Naturskildringen i Röda rummet, samtidigt som han engagerade sig i den aktuella kulturdebatten som konstkritiker, främst i Aftonbladet. Han medarbetade också i Bonniers konversationslexikon, där han 1927 blev huvudredaktör. Inte minst denna senare fas i hans utveckling blev betydelsefull. Han förvärvade då sitt encyklopediska vetande och finslipade sitt i grunden lexikala skrivsätt, präglat av saklig förtätning och ofta bländande elegans. Under denna tidiga 20-talsperiod förblev han i tecknet av sin ungdoms idoler Oscar Levertin och Hjalmar Söderberg estet, livligt intresserad av modern litteratur med tonvikt på Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist, naivistiskt måleri och inte minst teater. Per Lindberg var hans vän från studieåren.

Redan 1924 kan man emellertid spåra hans begynnande uppbrott från esteticismen i en artikel om Skönhet och nytta, ett motsatspar som sedan dess skulle följa honom genom livet: "Jag vill i detta sammanhang göra den hårresande bekännelsen att jag på fjolårets Göteborgsutställning mottog det starkaste skönhetsintrycket icke på konstavdelningen .. . utan i maskinhallen. Men hur många människor uppskatta skönheten i ett modernt lokomotiv?" Fem år senare mötte han på en studieresa i Tyskland för första gången den kontinentala funktionalismen. Mötet innebar "en ny födelse", och när Sthlmsutställningen 1930 öppnades på Djurgården, stod han beredd att enrollera sig i generationskampen för den nya arkitekturen. I en serie magistrala artiklar i SvD, som från och med detta år blev hans språkrör, tog han reservationslöst ställning för de nya idealen, vilket väckte desto större uppmärksamhet som de liberala och socialdemokratiska tidningarna intog en skeptisk eller direkt avvisande hållning till funktionalismen.

För J blev bostadsproblematiken det centrala, och därmed fick han också den för honom själv avgörande kontakten med Sv slöjdföreningen och dess dåvarande direktör, Sthlmsutställningens generalkommissarie, Gregor Paulsson, som han skulle bli trogen livet ut. Därmed inträffade också det till synes paradoxala att J i stor utsträckning själv kom att deltaga i det praktiska arbetet, t ex vid planeringen och genomförandet av en lång rad utställningar alltifrån Fritiden i Ystad, där inledningskapitlet skrevs till folkhemmets fritidspolitik, och till H 55 i Helsingborg. 1939 tog Sv arkitekters riksförbund i samarbete med Slöjdföreningen initiativet till den första stora bostadsutredningen. Denna blev J:s mest angelägna och mest problematiska uppgift. När slutredovisningen offentliggjordes efter 20 års mödor, hade utvecklingen inte minst på den metodiska sidan rusat förbi. Emellertid blev den en pionjärinsats, ur vilken både Hemmens forskningsinstitut, Köksstandardiseringen och den övriga viktiga utredningsverksamheten växte fram. J gjorde vidare en vägröjande insats exempelvis för bevarandet av Gamla stan och för en planering av skärgårdens fritidsbebyggelse. I sin inställning till bostads- och planeringsfrågor tog han avstånd från politiken till skillnad från den ganska markanta gruppen av politiserande arkitekter.

Som konstkritiker var J lyhörd för budskapet från udda, särpräglade målare som Helene Schjerfbeck, Helmer Osslund, Carl Kylberg och bland de yngre Evert Lundquist, konstnärer som uttalat bekände sig till "det irrationella". Han var däremot överraskande och ofta kategoriskt negativ mot eller helt likgiltig för den kubism och de konstruktiva konstriktningar som idémässigt hörde samman med funktionalismen. I ett föredrag i början på 50-talet summerade han sin uppfattning: "För min del vill jag i varje fall hoppas att 50-talet skall ge oss en fri konst, som åter begagnar sin frihet, och en nyttokonst, som vill på en gång vara nyttig och konst." J var emellertid inte endast den briljante skribenten, analytikern och programskrivaren bakom i vissa stycken oöverträffade utställningar — kung Gustaf VI Adolf kallade honom i samband med utställningen på Guldheden "principielle Johansson" — han var i sin stora vänkrets en ojämförlig och flödande resonnör, som i ofta blixtrande kvicka monologer generöst delade med sig av djupa kunskaper och snillrika infall. "Bara en bråkdel av hans tankevärld finns bevarad i hans tryckta kvarlåtenskap."