Jöran Persson

Jöran Persson, f omkr 1530, sannolikt i gruvbyn Sala, avrättad 22 sept 1568 i Sthlm. Föräldrar: kh Per Johansson o Anna Jönsdtr. Inskr vid univ i Wittenberg 2 okt 50, i Gustav I:s kansli 55, sekr där 58, sekr vid hertig Eriks hov i Kalmar 58, k sekr hos Erik XIV 60, prokurator vid konungens höga nämnd.

G senast 60 m Anna Andersdtr, trol f i Finland, f mellan 98 o 05, omg senast 76 m hertig Karls räntmästare Knut Henriksson (d senast 88).

J har av allt att döma tillbringat en del av sin ungdomstid i Strängnäs och undervisats vid därvarande domskola eller gymnasium. Under 1550-talets första hälft har han uppenbarligen vistats i Wittenberg tills han trädde i Gustav I:s tjänst. Härvid har han underhållits på statlig bekostnad i enlighet med kungens målmedvetna strävanden att skaffa dugliga ofrälse ämbetsmän i förvaltningen. För J:s vidkommande har det av allt att döma främst gällt juridisk skolning.

I och med Erik XIV:s trontillträde 1560 kom J att spela en roll inom rikets styrelse och förvaltning. Han har för eftervärlden kommit att framstå såsom prototypen för sekreterarregementet. Det finns också åtskilliga belägg på att samtiden betraktat J som den mest inflytelserike i den nye kungens omgivning och att den bästa vägen att få någonting framfört till denne gick över J.

Under de följande åren är J:s bevarade korrespondens uppfylld av en rad böneskrifter från personer, tillhörande de mest skilda samhällsklasser från högaristokratin till borgare, med ödmjuk anhållan att han måtte utverka förmåner hos kungen. Böneskrifterna kunde gälla de mest skilda ting. Men det är tydligt att J:s föredragningar inför kungen beträffande utnämningsärenden samt i fråga om indragningar och utdelningar av län ansetts ha haft den största betydelsen. Eftersom sekreterartjänster av detta slag i regel ansågs kräva kontanta belöningar, samlade J efter hand en ganska stor förmögenhet, vilken ytterligare ökades genom kungliga gåvor och förläningar.

Sin mest kända insats gjorde J såsom "prokurator", dvs kungens åklagare, i den av Erik XIV omedelbart efter trontillträdet inrättade Höga nämnden. Då nämnden även skulle besöka hertigdömena, var den ägnad att utöva en fortlöpande kontroll över dessas judiciella förhållanden och att undantränga hertigarna från rättsväsendet. Redan i denna omständighet låg ett embryo till en politisering av nämnden. Brytningen mellan Erik XIV och hertig Johan 1562—63, krigsutbrottet mellan Sverige och Danmark sistnämnda år samt den alltmera skärpta motsättningen mellan kungen och medlemmar av högadeln, som kulminerade i Sturemorden 1567, förvandlade nämnden till ett redskap för kungamaktens rent politiska syften. De stora politiska rättegångarna, t ex de mot hertig Johan och hans tjänare 1562— 63, mot Nils Sture 1566 och mot de främsta medlemmarna av Sturepartiet följande år, förde automatiskt fram J i rampljuset i hans egenskap av åklagare. Därtill kom att kungen med sitt labila sinnestillstånd ibland misstänkte allt och alla i sin omgivning och anbefallde rättegång utan att några som helst reella skäl förelåg. J, som dessutom var nödsakad att väcka åtal, kom därigenom i en egendomlig dager. Då han ansågs ha stort inflytande över Erik XIV:s förläningspolitik, som bl a innebar en stark reducering av högadelns godsinnehav, var det naturligt att aristokratins missnöje med den härskande regimen främst skulle rikta sig mot honom.

Ett tillfälle att få J avlägsnad från inflytande kom efter Sturemorden i maj 1567. Kungens sinnessjukdom, som tidigare kunnat spåras, kom i samband därmed till öppet utbrott. Den resulterade i ett svaghetstillstånd, som varade under hela 1567. Under sådana omständigheter tog rådet ledningen av rikets styrelse. Men man syftade ännu inte till någon avsättning av Erik XIV. I stället ingicks försoning i dennes namn med de i Sturemorden omkomna herrarnas efterlevande. Kungen framställdes som oskyldig och förledd av dåliga rådgivare. Bland dem nämndes J framför andra som "roten till allt ont". Material samlades mot honom. Bl a förmåddes nu Höga nämnden intyga, att han gått hårt fram mot personer, som han i sin egenskap av k prokurator anklagat för brott, som borde leda till dödsstraff, men som i brist på bevis friats av nämnden. Eftersom J "haver låtit dem pina och plåga med bojor och annat olideligt och otillbörligt arbete, kan man icke annat tänka än att han icke haver deras sak rätteligen och sannfärdeligen andragit för högst-bemälte K Maj:t utan den falskeligen och alldeles emot rättvisan berättat". J skulle med andra ord genom falska beskyllningar uppnått kungens order om rättegång.

Anklagelserna mot J har lett till att det högadliga rådet förmådde nämnden att avkunna dödsdom över honom 5 sept 1567. Även hans hustru dömdes till döden, ovisst under vilken motivering. Rådet vågade emellertid inte låta domarna gå i verkställighet utan båda makarna hölls i fängsligt förvar. I en skrivelse till kungen klagade J över sitt hårda fängelse, som han ansåg stå i strid med löftet att han skulle få vistas i sitt eget hus. I början av 1568 var Erik XIV emellertid så pass återställd efter sin sjukdom att han själv kunde återta regeringstyglarna. Detta medförde också upprättelse för J. Han återfick sin tidigare ställning, men lyckan blev inte långvarig. Hertigarna Johan och Karl reste upprorsfanan och började belägra Sthlm, Erik tvingades utlämna J till belägringshären, där dödsdomen från föregående år omedelbart verkställdes genom stegling. Samtidigt fängslades hans åldriga moder, anklagad för trolldom. Hon avled i belägringshären några dagar senare. Däremot hade J:s maka och barn lyckats undkomma.

Det är en debatterad fråga, vilken roll J i verkligheten spelat under Erik XIV:s regim. Hans historia har skrivits av hans fiender. 1567 blev han syndabocken, som offrades vid försoningen mellan kung och aristokrati. I samtida och senare stridsskrifter, främst den s k Sturerelationen och 1569 års anklagelseakt mot Erik XIV framställdes han som den avsatte kungens onda genius. Hans främsta verksamhetsfält, Höga nämnden, hade tillkommit för att ingen skulle kunna undkomma kungens "giller och snaror" och den tvangs att döma såsom Erik och J önskade.

Det samtida materialet ger en betydligt mera nyanserad bild. J kan inte visas ha på något sätt påverkat utrikespolitiken. Vad beträffar den inre politiken vet man inte, om initiativet till de kungliga åtgärderna i något fall kommit från J. Men han har som en trogen kungatjänare försökt vara sin herre till lags. Därpå berodde ju hans och hans familjs ställning. Det finns emellertid tydliga tecken, som tyder på att J så långt han vågat och kunnat verkat överslätande och återhållande gentemot kungens alltför drastiska och av sinnessjukdom präglade åtgärder.

J:s söner Erik (se Tegel), Anders och Nils var alla i Karl IX:s tjänst.