Sture (yngre ätten), släkt

Sture (yngre ätten). Väpnaren Nils S (d tidigast 1393) förde i sitt vapen en spets nedifrån. Han har tidigast kunnat beläggas 1364, då han i Halmstad tillsammans med Erik Kettilsson (Puke; bd 29), den svenske kungen Magnus Erikssons trognaste anhängare, beseglade ett brev, som utfärdats av den danska ätten Brahes äldste säkert kände halländske stamfar. Något av åren 1364–66 dubbades han till riddare, sannolikt samtidigt med Erik Kettilsson och i så fall av kung Magnus. S var en av de 44 riddare som 1377 i Nyborg på Fyn tillsammans med drottning Margareta, hennes son Olof, de danska biskoparna och 88 väpnare utfärdade ett förpliktelsebrev att upprätthålla det bestående rättstillståndet. Hans gods låg i Halland och Skåne, och han har endast kunnat beläggas i sju eller åtta brev, av vilka ett för drottningen men intet från kung Albrekts territorium.

Hans son Sven S (d 1424) har tidigast kunnat beläggas 1386 och nämns två år senare som en av Algot Magnussons sju medsigillanter i dennes brev för Margareta om Öresten, Opensten, Mark och Kind. Liksom Algot Magnusson (Sture, sjöbladsätten) förekommer han också i breven från Lindholmen och Helsingborg 1395 samt Nyköping 1396. Av brev från 1396 och 1397 framgår, att S som drottningens hövitsman på Gotland skadade hansestädernas och Tyska ordens köpmän genom sjöröveri. Sedan kung Albrekts son Erik (bd l4) kommit till Gotland, blev han besegrad av denne och gick i dennes tjänst. Sommaren 1397 var S den ene av befälhavarna för dennes misslyckade flottexpedition mot det av hanseaterna besatta Sthlm. Sedan Tyska orden våren 1398 besatt Gotland, måste han lämna ön, och på hösten samma år var han den främste av de femton personer som till kung Erik och drottning Margareta överlämnade Faxeholm med Hälsingland och halva Medelpad, Styresholm med Ångermanland och den andra hälften av Medelpad samt Korsholm med Norrbotten. I stilleståndsfördraget i Slite 1404 med befälhavarna för Tyska ordens trupper på Gotland nämns S bland Algot Magnussons underbefälhavare. Han dubbades till riddare något av åren 1405–07, sannolikt (Carlsson 1941, s 107, och 1965, s 23) vid drottning Filippas (bd 16) kröning 1406. Enligt kung Eriks förbundsfördrag med Polen-Litauen 1419 och med hansestäderna 1423 var S bosatt på fästet Sundholm, Ramkvilla sn (Mattisson 1989), där han daterat två brev 1416.

Hans dotter Katarina Svensdotter (d något av åren 1464–69) blev i sitt äktenskap med riksrådet Bo Stensson (Natt och Dag; bd 26) mor till riddaren Svante Bosson (d senast 1469), Sven S (d något av åren 1435–69), vilken 1435 planerades gå i Tyska ordens tjänst, och riksrådet Nils S (S 1).

Den sistnämnde och hans ättlingar förde trots släktnamnet ej hans morfars vapen, spets nedifrån, utan sin fädernesläkts delade sköld. Hans son riksföreståndaren Svante Nilsson (S 2) blev far till de tidigt avlidna sönerna Mauritz S (d 1493) och Karl samt riksföreståndaren Sten S den yngre (S 3).

Den sistnämndes äldste son i hans äktenskap med Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna; bd 17) var Nils Stensson eller Nils S (1512–1527 eller 1528). Då kanslern Peder Jakobsson ”sunnanväder” (bd 28) våren 1520 sändes till Polen för underhandlingar om förbund med Sverige, följde den sjuårige S honom på resan över Östersjön. Efter Kristian II:s erövring av Sverige samma år återkom han till Sthlm, varifrån han i juli 1521 fördes till Khvn. I Sverige har han ej kunnat beläggas, förrän modern 1524 återkom från sin danska fångenskap. Då hennes frände Gustav I 1525 intog Kalmar (jfr bd 25, s 364), befann sig den nu tolvårige S där. Enligt Peder Svarts (bd 28) under kungens medverkan tillkomna krönika dog han redan 1526 i Uppsala och begravdes i domkyrkan där, vilket ej kunnat verifieras i andra källor, ty han levde ännu våren 1527 enligt två brev i riksregistraturet. I det ena klagar kungen över S:s bristande tjänsteambition, för vilken han straffats med förebråelser och ”skälig aga”; eftersom han undvek Gustav, sändes han till sin mor. Enligt det andra brevet hade han av kungen begärt tillstånd att under någon tid resa till Tyskland. Ungefär samtidigt uppträdde i Dalarna en mot Gustav agiterande person, i historisk litteratur kallad ”daljunkern”, som uppgav sig vara S och på hösten samma år blev väl mottagen i aristokratins ledande kretsar i Norge men avrättades i Rostock 1528 på kung Gustavs initiativ.

En yngre son till S 3 var Svante S (S 4). Den äldste av dennes söner som överlevde barnaåren var Nils S, ibland kallad Nils Svantesson (1543–67). Han bar Upplands landskapsfana vid Gustav I:s begravning och sändes 1561 till England för att förbereda Erik XIV:s planerade friarresa till drottning Elisabet. Våren 1562 skickades S till hertig Johan i Finland med anledning av kungens förändrade inställning till dennes stillestånd med polackerna i Balticum. I räntekammarböckerna för 1565 kallas han kammarjunkare. Samma år sårades S i slaget vid Axtorna, och 1566 deltog han i belägringen av Bohus (jfr bd 5, s 220 f). Samma år dömdes han till döden av Erik XIV:s nämnd för att ha underlåtit att inskrida mot vanartiga tyska ryttare i Västergötland och mot våldsverkare vid belägringen av Varberg. Dödsdomen ändrades emellertid till ett uppseendeväckande skymfligt tåg genom Sthlm. Kort därpå sändes S till Lothringen för att skaffa slutligt besked om resultatet av Eriks frieri där. Efter hemkomsten 1567 mördades han av kungen personligen på slottet i Uppsala.

Hans bror Sten Svantesson (1544–65) nämns i Erik XIV:s nämnds dombok 1563 bland tillfälliga bisittare (Rosén) och 1564 i samma källa för att han beklagat sig över Gustav I:s åtkomst till Venngarn och liksom sin bror Erik (se nedan) varit vittne till deras kusin Olof Gustafssons (Stenbock) uttalanden. Han stupade i sjöslaget mot danskarna mellan Bornholm och Rügen (jfr bd 2, s 639, o bd 19, s 357), där han blev träffad av ett skott i pannan. I det epitafium på vers över honom som kungen lät uppsätta efter hans begravning i Uppsala domkyrka kallas han Sten S.

En av hans bröder, som enligt sin namnteckning (DGA; Handl:ar rör S-mordet, s 68) hette Erik S (1546–67) men även kallades Erik Svantesson (Konung Erik XIV:s nämnds dombok), var 1561 hos hertig Johan på Åbo slott. Han kallades fodermarsk, då han 1562 följde hertigen till Danzig (Gdansk), och uppges 1563 ha varit hovjunkare. Då motsättningen mellan hertigen och kung Erik sistnämnda år utvecklades till öppen konflikt, sökte S:s far förmå honom att lämna hertigen, men denne brände faderns brev utan att låta sonen läsa det. Enligt Erik XIV:s nämnds dombok 1564 var S liksom brodern Sten (se ovan) vittne till kusinen Olof Gustafssons (Stenbock) uttalanden. Under kriget mot danskarna blev han sårad i högra låret 12 maj 1564 (Loenbom, s 22) eller samma dag 1565 (Leijonhufvud). Liksom fadern och brodern Nils (se ovan) mördades S på slottet i Uppsala, S enligt uppgift genom 47 slag med vedträn, då han sökte försvara sig (Loenbom).

S 4:s yngste son Carl S (1555–98) var 1571 hovjunkare hos Johan III (Fant efter Mantalsreg: Hovet 1568–1621) men är mest känd som en trogen anhängare till mödernekusinen hertig Karl. Under de år 1581–86, 1588–89 och 1592–97, för vilka dennes kalendarieanteckningar är bevarade, förekommer han där flera gånger varje år. Från 1585 kan S beläggas som ett av dennes råd. Han var lagman i Närke 1579–95 och i Södermanland från sistnämnda år till sin död. Båda dessa landskap ingick i Karls hertigdöme, vari han 1577–96 även var häradshövding i Hölebo i Södermanland. I detta härad låg hans ärvda sätesgård Tullgarn, vars första slott han lät uppföra, och S:s och hans maka Karin Joensdotters ståtliga gravmonument i Hölö kyrka är bevarat. 1579 var han med vid hertigens bröllop i Heidelberg med Maria av Pfalz (Mannerfelt, jfr HKR). 1583 deltog S i kriget mot ryssarna (Handl:ar rör ryska kriget; Lossius). 1587 följde han den nyvalde Sigismund till Polen (Ahlén; H Almquist). Efter Johan III:s död sändes S och Kristiern Klasson (Horn; bd 19, s 347) av hertig Karl till Djursholm för förhandlingar med Gustaf Banér, Sten Banér och Erik Sparre, vilket ledde till att de av kung Johan avsatta riksråden kunde återinträda i rådet (Boëthius 1877–78). 1594 kallas S och Axel Ryning (bd 31, s 137) hertigens ”edsvorne män”, då de blev ståthållare på Sthlms slott. Hertigens utnämning av dem innebar desavouering av att kung Sigismund några månader tidigare gjort S:s kusinbarn bröderna Erik och Gustaf Brahe (bd 5) till innehavare av samma ämbete trots den förres katolska religion. 1595 lämnade både S och bröderna Brahe ståthållarskapet. Samma år blev han under en träta på Stortorget i Sthlm stucken i ena armen med en värja av Johan Sparre (A Brahe, jfr bd 32, s 701 f). 1597 deltog S i hertig Karls första tåg till Finland (Gyllenhjelm).

Carls äldre bror Mauritz S (1552–92) var liksom han hovjunkare hos Johan III 1571. 1573 ingick han i sin svåger Hogenskild Bielkes beskickning till det polska kungavalet (jfr bd 15, s 440), och 1574 (HKR) var han hos Johan III:s kusin biskopen av Osnabrück. S uppges (Werwing) även ha rest genom Holland, England, Frankrike och Italien. 1578 var han i Pfalz (HKR), där han 1579 liksom brodern Carl var med på sin kusin hertig Karls bröllop i Heidelberg (Mannerfelt). Han nämns i tre listor över till hovråd föreslagna personer (Edén, s 174), som torde härröra från 1585, och 1587 var han liksom brodern Carl bland de personer som följde den nyvalde Sigismund till Polen. En uppgift (Rosenhane; Uggla), att han skulle ha varit hovmarskalk och 1586 kallats till riksråd, har ej kunnat verifieras, men 1589 var han bland de riksråd som i Reval (Tallinn) motsatte sig Sigismunds av Johan III understödda plan att avsäga sig den polska kronan. Ännu 1591 var S riksråd (Ekström o Bergman).

I sitt äktenskap med riksrådet Claes Kristiernssons (Horn; bd 19) dotter Anna blev han far till sönerna Svante S (1587–1616) och Claus S (d 1616), av vilka den senare som ryttmästare blev svårt sårad 1614 under kriget mot ryssarna och dog utanför Lübeck hos en läkare, som sökte bota honom.

Brodern Svante S inskrevs vid universiteten i Rostock och Frankfurt an der Oder 1603 och i Orléans 1606. Han uppges ha varit hertig Johans (bd 20) råd (Henricus Martini), men att han skulle ha varit dennes kansler (Rosenhane) har ej kunnat verifieras (jfr Lindberg 1941). Med honom dog denna släkt S ut på manssidan, och han begravdes i Uppsala domkyrka (Peringskiöld). Hans ärvda grevskap Stegeholm och Västervik indrogs till kronan 1618. Bland S:s övriga gods var Averhulta i Botkyrka sn i Södermanland, som senare fick namnet Sturehov.

I sitt äktenskap med drotsen greve Moritz Stenssons (Leijonhufvud; bd 22) dotter Ebba, senare omgift med riksrådet Claes Horn (bd 19, s 343 f), hade S dottern Anna Margareta S (1615–46), som blev riksrådet greve Johan Oxenstiernas (bd 18, s 473) första hustru (jfr bd 5, s 706). Eftersom Anna S inte fick några barn, ärvdes hon av sin mor, som testamenterade sin egendom till svärsonen Johan Oxenstierna. Efter process delades den emellertid mellan hennes kusiner Ebba Brahe (bd 5) och Ebba Grip (bd 17, s 302). Arkivalier från ätten S har från Ebba Brahe ärvts till hennes ättlingar av ätten De la Gardie och finns nu i LUB.