Fredrik Hammarsten

2 Hammarsten, Fredrik, bror till H 1, f 16 aug 1846 i Norrköping, d 11 jan 1922 i Sthlm (Jak). Inskr vid UU 3 febr 68, teol fil ex 24 mars 69, teor teol ex 31 jan 71, prakt teol ex 9 dec 71, prästv 12 jan 72, pastorsadjunkt i Västerlösa (Ög) 73, komminister i Hannäs (Kalm) 19 febr 75 (tilltr 1 maj 77), pastoralex 26 febr 81, komminister i Hedvigs förs i Norrköping 27 aug 83 (tilltr 1 maj 86), kh i Örtomta (Ög) 30 okt 91 (tilltr 1 maj 94), i Solna 19 okt 96 (tilltr 1 maj 98), dessutom slottspastor på Karlberg 23 okt 96 (tilltr 1 maj 98), eo k hovpredikant 30 sept 98, led av styr för Evangeliska fosterlandsstiftelsen från 99, pastor vid Blasieholmskyrkan i Sthlm 16 juni 99, kh i Jakobs förs där 18 jan 08 (tilltr 1 febr 08), led av styr för Sv bibelsällsk från 08, av kyrkomötena 09 o 10, av dir för Sthlms stads undervisn:verk 14—16. — Teol hed:dr vid UU 31 maj 21.

G 8 jan 79 i Hällestad (Ög) m Elin Augusta Emanuelsson, f 20 aug 55 där, d 26 april 29 i Sthlm (Jak), dtr till kh o kontraktsprosten Per Jakob E o Charlotta Fredrika Haeger.

H var yngst av fyra syskon och uppvuxen i ett gammaldags fromt Norrköpingshem av närmast småborgerlig typ. Modern tycks med sin försynta fromhet ha utövat ett förblivande intryck på barnen och ej minst på den yngste sonen. Enligt en av döttrarna, författarinnan Wilma Lindhé, uttalade hon en tyst bön var gång hon trädde innanför hemmets dörrar. Samtidigt rådde ett glatt och harmoniskt umgängesliv. Familjens tidigare goda ekonomi försämrades under hand, och när H lämnade skolan, såg han sig nödsakad att välja ett yrke, som ej krävde alltför lång studietid. Han valde därför att studera teologi, fastän hans intressen närmast låg åt naturvetenskapligt håll. Hans allvarliga läggning, som förenades med blyghet och yttersta sparsamhet, gjorde att beslutet på intet sätt innebar någon samvetskonflikt.

Efter avslutade studier i Uppsala prästvigdes H 1872 för hemstiftet och missiverades till Ljung och Gryt. Han gick med glädje in i de nya uppgifterna, men den första tiden blev inte lätt. En lågkyrklig väckelse drog fram genom trakten. Svårigheten att få kontakt med väckelsefolket upplevde H som en brist hos sig själv. Han har själv berättat, att han vann »föga förståelse» och efteråt förklarat detta med att han vid denna tid var »främmande för andliga livserfarenheter». Han hamnade i en kris, men det positiva sätt, på vilket han mottogs i Västerlösa församling, dit han följande år förflyttades, blev avgörande för hans kommande livsutveckling. Under hans tid i Västerlösa uppstod en stark andlig rörelse i församlingen, i vilken han själv drogs in. Enligt egen uppgift upplevde han en »omvändelse eller, om man hellre så vill,» en »avgörelse». I samband med väckelsen fick han bl a bevittna, hur »hela konfirmandflocken» anslöt sig. Intrycken från denna tid följde honom genom livet, och i tal och skrift återvände han ofta till dessa.

Sitt första egna hem fick H i Hannäs, där han 1877 blev komminister och två år senare som maka hemförde en dotter till den kände väckelsemannen, prosten P J Emanuelsson i Hällestad. En syster till henne var gift med G E Beskow, Blasieholms-kyrkans grundare och pastor. Även genom sitt äktenskap knöts alltså H till den lågkyrkliga väckelse, som vid denna tid funnit sitt andliga hem i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Ett vidgat verksamhetsfält fick H, sedan han 1886 tillträtt komministertjänsten i Hedvigs församling i Norrköping. På denna plats blev han alltmer känd, även i stifts- och rikssammanhang. Han blev en av centralgestalterna i en brödrakrets av likasinnade präster och lekmän, som regelbun- det samlades till samtal och bön. Mest uppmärksammad blev han som predikant. Som en följd av hans predikoverksamhet tillkom hans första och mest lästa betraktelsesamling, »Dagliga betraktelser öfver kyrkoårets evangelier och högmessotexter» (1889, 11 uppl 1921). Med denna och en lång rad senare utgivna predikosamlingar blev han en av sin tids mest lästa uppbyggelseförfattare.

Trots all uppskattning under Norrköpingsåren är det tydligt, att kritik av principiell art också förekom, bl a från kyrkligt konservativt håll. Möjligen bidrog detta till att H accepterade en kallelse till Örtomta patronella pastorat. Tiden här blev i viss mån en besvikelse men bidrog till hans utveckling och kringsyn. De flesta av hans åhörare tillhörde en friförsamling. När Solna pastorat blev ledigt och han uppmanades att söka befattningen, uppfattade han detta som en direkt fingervisning.

Under de följande åren blev H känd i huvudstaden, där man på många håll med stora förväntningar hälsade en präst, som var accepterad av väckelsefolkets breda lager. Förordnanden som slottspastor på Karlberg och eo hovpredikant införde honom samtidigt i tidens fromma societetskretsar. Hans svåger, G E Beskow, hade på sin dödsbädd utpekat honom som sin efterträdare, och 1900 tillträdde han pastorsbefattningen vid Blasieholmskyrkan, där han nästan helt fick ägna sig åt den andliga delen av prästens gärning, förkunnelse, konfirmationsundervisning och själavård.

Det har ofta omvittnats, att H hellre skulle höras än läsas. Edv Rodhe säger, att han »var såsom präst alltigenom predikant. Han gav sig aldrig dispens från grundlig förberedelse. ---. På predikstolen var han stilla, anspråkslös och försynt, såsom han var det i den dagliga umgängelsen. Men i sin allvarliga stillhet var han i hög grad fängslande». I trohet mot det lutherska och rosenianska arvet var hans förkunnelse starkt kristocentrisk. Samtidigt var den fri från all polemik mot de religiösa riktningar, som han ej kunde gilla.

När H 1908 blev kyrkoherde i S:t Jakobs församling, var detta ett bevis inte bara på personlig uppskattning utan på »den förändring som hade inträtt i det kyrkliga läget i allmänhet» (Edv Rodhe). Även här gällde vad H E Hallberg uppger i en minnesteckning, att det i Sthlm inte fanns någon annan predikant, vilken »såsom han årtionde efter årtionde — — — förmådde fylla kyrkan med andäktiga åhörare». Ehuru han själv säger, att han på äldre dagar lärt sig att mer värdesätta den expeditionella delen av arbetet, blev han aldrig någon auktoritet, när det gällde praktiska eller kyrkopolitiska ting. Som ledamot av kyrkomötena 1909 och 1910 tog han bl a energiskt till orda för att det skulle tillåtas föräldrar, som ej kunde gilla skolans kristendomsundervisning, att få sina barn befriade från denna. Förslaget som framförts av P P Waldenström, bekämpades bl a av den unge J A Eklund och fälldes med 39 röster mot 10.

Mot slutet av sitt liv kände sig H främmande för åtskilligt i den nya tiden. Sedan 1899 hade han tillhört styrelsen för Evangeliska fosterlandsstiftelsen och led djupt av den genom Axel B Svensson framkallade striden om bibelns inspiration, som pågick 1909—11. Ett brevcitat från denna tid antyder hans desillusion, samtidigt som det visar hans förmåga att finna expressiva bilder: Tiden är »sådan som vädret, smutsig, grådaskig och ohälsosam. F ö ville jag ta en annan bild och säga: den är som en automobil, som rusar iväg förbi mig och som jag ej ens tänker på att hinna i fatt — men som luktar illa i förbifarten» (brev till G Gauffin 19 dec 1910).

Kyrkligt och religiöst orienterad i en bestämd riktning syns H ej haft några djupare sociala eller politiska intressen, ehuru hans villighet att bistå människor på livets skuggsida av honom själv fattades som en naturlig konsekvens av evangeliet. Allt samlade sig kring vittnesbördet och förkunnelsen. Han var väl medveten om yttre och inre svagheter samt drog sig ej för en realistisk introspektion — »jag har ... ej så lätt att kasta min omsorg på Herren. Få hava mer behov därav för sitt fysiska välbefinnande än jag» (brev till Gauffin 21 juli 1905) — men när han väl stod i predikstolen, syntes han, som en åhörare skriver, »lyft över alltsammans».