Joseph Hansson

Hansson, Joseph, f trol 16 mars 1707 el 1708 i Mossebo (Älvsb), d 5 dec 1784 där. Fader: skattebonden Hans Nilsson. Åbo på Mossebo stom, Mossebo, senast 31 (erhöll skatteköpsbrev på hemmanet 43), nämndeman vid Kinds häradsrätt 36 el 37, klockare i Mossebo (enl inventariefört 49), led av bondeståndet 40—41, 42—43, 51—52 (för Kind o Redväg), 55—56 (för Kind, Redväg, Mark o Bollebygd), 60—62 (för Kind o Redväg, från 16 april 61 även för Gäsene hd), 65—66 (för Kind, Mark o Bollebygd samt Mo i Jönköpings län, från 19 juni 66 även för As), 71—72 (för Kind o Mo), led av bl a allm besvärsdeputationen 41, kammar-, ekonomi- o kommersdeputationen 41, 51—52 o 60—62, lant- o sjömilitieekonomideputationen 42—43, sekreta deputationen 43, stora sekreta deputationen 43, 51—52, 55—56 o 61—62, sekreta handels- o manufakturdeputationen 43, 55— 56 o 60—62, SU juli—sept 43, bondeståndets talman 65—66 o 71—72. Förvärvade ett flertal skatte- o skattefrälsehemman samt under panträtt flera frälsehemman i Älvsb, bl a frälsesäterierna Hallabo i Ambjörnarp 67, Bosared i Sjötofta 72 o St Mossebo i Mossebo (70-talet).

G omkr 1730 m Ingeborg Arvidsdtr, f trol 20 mars 06 el 07, trol i Bohult, Mossebo, d 31 jan 93 i Mossebo.

Som åbo på ett s k stomhemman (prästestom) begärde H, liksom en del andra dylika åboar i Älvsborgs och Skaraborgs län, att få lösa hemmanet till skatte, oaktat 1723 års skatteköpsförordning stadgade, att dylika hemman i regel inte skulle få skatteköpas; även 1723 års prästerliga privilegier lade hinder i vägen. Åboarna fick stöd i olika instanser, men kammarkollegium förvägrade dem skattebrev under hänvisning till de besvär som anförts av vederbörande präster. När H 1740 bevistade sin första riksdag, fick han tillfälle att påverka ärendet. Han framdrog ett k brev av år 1572, som kunde tolkas så, att prästerna inte hade annan rätt än att i behaglig tid åtnjuta räntan av dessa hemman, utan rätt att städsla åbo. Kammar-, ekonomi- o kommersdeputationen, i vilken H 1741 blev ledamot, tog böndernas parti, och ett k brev s å tolkade 1723 års skatteköpsförordning på ett för åboarna fördelaktigt sätt. Genom att kombinera frågan med andra riksdagsärenden lyckades emellertid prästerna 1747 förmå bondeståndets majoritet — trots protester från främst Älvsborgs län (H var då inte riksdagsman) — att gå med på ett upphävande av skatteköpsrätten. Redan beviljade skatteköp berördes dock inte, så länge hemmanen inte utbjöds till försäljning utom börd. Mossebo stom stannade i H:s släkt, och pastoratet miste sitt änkesäte.

I övrigt spelade H en obetydlig roll vid sin första riksdag. Att han inte var någon utpräglad mössympatisör framgår därav, att han i likhet med ståndets majoritet yrkade dödsstraff för en av mössorna försvarad kanslitjänsteman, som anklagades för samröre med ryska legationen.

H:s kommittenter i Kinds och Redvägs härader anförde 1740 i enskilda besvär klagomål över att många skattehemman blivit försvagade genom att torp anlagts på deras jord och avförts från stamhemmanet. H tycks 1740 inte ha gjort något åt saken men begärde 1742, att torp och nyodlingar skulle kvarstanna under sina moderhemman utan att dessa belastades med ökad skatt. Kammarkollegium och länsstyrelsen anmälde avvikande mening, men bondeståndet tog upp ärendet i sina besvär och fick med sig medstånden, varpå ett k brev utfärdades 1743 i huvudsaklig anslutning till H:s inlaga. Denna var närmast förestavad av omtanke om skatteböndernas äganderätt men fick sin främsta betydelse däri, att den undanröjde ett hinder för nyodlingar.

Under riksdagen 1742—43 började förtroendeuppdragen hopa sig för H. Inom sitt eget län blev han den självskrivne talesmannen i olika sammanhang, vilket sedermera föranledde en harmsen protest av en länskamrat. Ståndet som helhet anlitade honom nu och framgent med förkärlek som ordförande i de deputationer, som brukade sändas till medstånden med underrättelser om böndernas önskemål och ställningstaganden. H:s koncilianta väsen och »lätta talegåva» gjorde honom mycket lämpad härför. I successionsfrågan tycks H ursprungligen ha varit anhängare av den danske kronprinsens kandidatur. Sålunda tillhörde han i okt 1742 den minoritet inom ståndet, som ville ha uppskov med valet av hertig Karl Peter Ulrik. I juni 1743, under debattens slutskede, var han däremot ivrig att genast få Adolf Fredrik vald och därmed vinna en snabb fred. Den danska kandidaturen, som alltjämt hade anhängare i hans hembygd, önskade han nu avföra från diskussionen. Gent emot de upproriska dalkarlarna intog han vid denna tid en stram ståndpunkt och ville inte ge »löst folk» något tillfälle till självsvåld. En av det danska partiets anhängare gjorde 1748 gällande, att H 1743 stått i nära kontakt med Fredrik I och sagt sig vilja sätta »hatten på far», dvs ge kungen ökad makt eller rent av envälde. Uppgiften var säkerligen felaktig, men det kan nämnas, att H 1743 i bondeståndet krävde ökad myndighet åt konung och råd, så att allmogen slapp att klaga så mycket över vanvördnad mot k beslut.

En viss rojalistisk tendens kan spåras i H:s ställningstaganden under riksdagen 1751—52. Han sökte då förgäves få uppskov med beslutet om att konungen skulle fråntas allt inflytande över tillsättandet av kanslipresident. Dock var han inte lika bestämd härvidlag som hovets specielle förtroendeman i ståndet, dalkarlen Johan Pehrsson i Tuna. Att H stod väl till boks i kungafamiljen framgår därav, att han vid riksdagens slut av kronprins Gustav — d v s i realiteten av kungaparet — erhöll en förgylld bägare.

H var dock alltför klok och försiktig för att direkt liera sig med hovet. Visserligen förordade han i nov 1755 brukandet av »de lindrigaste ord» i ständernas svar till Adolf Fredrik under dennes tvist med rådet, men han distanserade sig klart från Johan Pehrsson och ännu mer från de ursinniga rojalistiska ståndsbröder, som kort därpå under en upprörd debatt började skrida till handgripligheter mot talmannen och sekreteraren. H tog då upp psalmen »Vår fiende ifrån oss driv», med påföljd att en del ledamöter »först lyssnade och stodo likasom i förundran men sedan sjöngo med de andre de tvenne efterföljande verser». Situationen är belysande för H:s vilja och förmåga att gjuta olja på vågorna.

Vid detta och andra tillfällen framstod H som ett gott stöd åt ståndets mäktige talman Olof Håkansson, låt vara att deras åsikter inte alltid sammanföll. Ännu i början av 1760—62 års riksdag tog H flera gånger talmannens parti. Inom kort gick emellertid deras vägar i sär, i och med att H klart sällade sig till mössorna. Han tvangs då att avvisa beskyllningar för att direkt vilja utså misstro mot talmannen (»Gud bevare därföre», BondRP, 1, s 344, 435). Att H som representant för en gårdfarihandlarbygd var en deciderad motståndare, även på riksdagsplanet, till borgarståndets, i synnerhet staden Borås, vakthållning kring sina handelsprivilegier, spelade utan tvivel en viktig roll för hans mössorientering. Karakteristiskt är, att han tog del i mössornas angrepp mot det bottniska stapeltvånget. Hans kritik av hattregimens finanspolitik och hans försvar för mössornas omstridda finansiella orakel A Nordencrantz visar också hans partipolitiska engagemang, likaså hans misstro mot den med hattarna lierade herrnhutaren A C Rutström, som av H misstänktes vara motståndare till den rena evangeliska läran. I sitt klander mot hattrådets krigspolitik var H dock så till vida moderat, som han förordade skonsamhet mot kanslipresidenten A J v Höpken; kanske spelade det i detta sammanhang en viss roll, att H:s son eo hovpredikanten Nils Josephsson varit huspredikant hos denne.

Med anmärkningsvärd hetta deltog H under denna riksdag i debatten om voteringssättet inom bondeståndet. Med stöd av riksdagsordningen krävde han förgäves användandet av slutna sedlar, ett krav som förskräckte de inte skrivkunniga inom ståndet. Det gick så långt, att H vid ett tillfälle lämnade förhandlingarna (»Bröder, lät oss gå härifrån», BondRP, 1, s 396) och att han sedan hotade att resa hem. Sedan H lugnat sig, gjorde han emellertid gällande, att hans resplaner blott gällt »någon angelägenhet», som inte längre påfordrade hans avfärd från Sthlm.

H intog i princip den ståndpunkten, att ständerna inte borde befatta sig med befordringsfrågor. Detta hindrade honom dock inte att göra åtskilliga rekommendationer, bl a till förmån för sonen Nils, som på faderns och bondeståndets tillskyndan befordrades till kyrkoherde i hemstiftet. Biskop E Lamberg sökte förgäves hindra detta åsidosättande av domkapitlets mening.

H:s oerhörda aktivitet under 1760—62 års riksdag är desto mer märklig, som han före eller i början av riksdagen råkade ut för ett benbrott. På grund av sina rörelsesvårigheter placerade han sig »på gången» i stället för att sitta »uti en bänk» tillsammans med sina länskamrater. Därmed kom han i händelsernas centrum; saken påtalades av en meningsmotståndare. Partiskiftet 1765 gjorde H till en centralgestalt. Med stor majoritet, 103 röster mot 35, valdes han till talman i stället för Olof Håkansson. Valet företogs med slutna sedlar, vilket i och för sig var en triumf för H. Hans moderation upphörde emellertid inte. Sålunda sökte han, ehuru förgäves, avstyra att Olof Håkansson och tre andra ledamöter uteslöts ur ståndet. Han intog också, likaså utan framgång, en relativt försonlig hållning under räfsten med det hattorienterade Kiermanska växelkontoret. Liksom i tidigare sammanhang uttryckte han sin motvilja mot att de ordinarie domstolarna förbigicks. Under debatten om den s k vederlagsspannmålen, en prästerlig förmån som sågs med oblida ögon av adelsmän och borgare, lyckades H till sist få det därhän, att bondeståndets ledamöter i expeditionsdeputationen i strid med ståndets tidigare beslut förenade sig med prästerna, vilkas privilegium därigenom räddades. En sträng hållning intog H däremot mot sin länskamrat, rusthållaren Sven Hofman — blivande rojalistisk upprorsledare — vars riksdagsfullmakt underkändes av bondeståndet, emedan han tidigare förklarats ovärdig att föra annans talan. H torde här ha påverkats både av partipolitiska överväganden och av sin allmänna misstro mot rusthållare, som enligt hans uppfattning mestadels var ståndspersoner med andra intressen än bönderna.

Trots att mössorna vid 1769 års riksdagsmannaval seglade i motvind, blev H omvald. Valet underkändes emellertid av häradshövding, landshövding och råd under den högst tvivelaktiga motiveringen, att han såsom innehavare (under pant) av frälsesäteri var obehörig som bonderiksdagsman. Häradshövdingen på orten, W Planck, gick här emot H, trots att denne tidigare rekommenderat honom till lagmans namn.

1771 valdes H åter till riksdagsman. Hans fullmakt underkändes ånyo av häradshövdingen, men bondeståndets mössvänliga majoritet förklarade nu, att hans säteriinnehav inte diskvalificerade honom, emedan han alltjämt var skattebonde och dessutom var förpliktigad att avstå säteriet till vilken frälseman som helst, därest denne underkastade sig förpantningsvillkoren. H valdes nu till talman med 84 röster mot 61. Med sedvanlig skicklighet och moderation ledde han sitt stånd under detta skickelsedigra ständermöte. Trots självklara sympatier för böndernas gamla krav på tillträde till sekreta utskottet avböjde han till att börja med att föra fram detta yrkande, vars aktualisering enligt hans mening kunde inverka ofördelaktigt på debatterna om konungaförsäkran och de ofrälses privilegier. När motsättningarna mellan stånden inom kort skärptes, gick han dock med på att föra fram kravet. Mot Gustav III:s kompositionsplaner förhöll han sig avvisande, och han kan inte ha tyckt om den k statskuppen 1772. I sitt tal till ståndet omedelbart efter kuppen prisade han uttryckligen den frihet, som genom Guds försyn hade återupplivats vid frihetstidens början, och sökte göra gällande, att den nya regeringsformen var frukten av en överenskommelse mellan konung och ständer i syfte att återföra konungen till hans makt och ständerna till deras frihet, »såsom före 1680». Sedermera måste H under k tryck förmå sitt stånd till reträtt i frågorna om brännvinsbevillning och medicinalfond. Bonderiksdagsmännen var nu oroliga för att deras komittenter skulle bemöta dem med ovilja och bl a vägra utbetalandet av arvoden. På ståndets uppdrag utverkade H därför en k kungörelse om att ingen fick ofreda riksdagens ledamöter. Inom kort tycks H ha kommit på god fot med kungahuset. Drottning Sofia Magdalena skänkte honom 1775 en silverpokal.

H blev med tiden mycket förmögen. En i litteraturen förekommande uppgift, att grunden lagts redan på 1730-talet genom gårdfarihandel, är inte osannolik men synes sakna dokumentariskt stöd. Kvarn- och sågverksrörelse, egendomsaffärer och offentliga uppdrag måste sedermera ha spelat en väsentlig roll. Talmansarvodena kan misstänkas ha varit förutsättningen för de stora fastighetsförvärv, som H gjorde 1767 och 1772. På 1770-talet satt H som innehavare av tre frälsesäterier, en för en bonde unik ställning. Som bonde var H inte berättigad att förvärva frälsejord, men förbudet kringgicks genom tillgripandet av pantsättning. Bouppteckningen visar en behållen förmögenhet på 10 686 rdr specie. Häri ingick stora poster guld, silver, tenn, porslin, böcker och utestående lån, men huvudparten utgjordes av fastigheter (2 1/2 mantal skatte och skattefrälse, två frälsesäterier och 13/4 mantal allmänt frälse). Dessutom hade han och hans hustru 1770 gjort en donation till förmån för Mossebo sockens fattiga och till dess studerande ungdom, med företräde för släktingar.

Efter en flerårig strid med prosten M Kjerrulf genomdrev H 1773 att Mossebo gamla kyrka, som prosten blott ville reparera, blev fullständigt ombyggd. Tack vare sin politiska makt lyckades H utverka, att regeringen på ständernas begäran medgav upptagandet av två rikskollekter för detta ändamål, en förmån som eljest var ganska svår att erhålla. 1776 skänkte H och hans hustru ett orgelverk till kyrkan.

I hembygden har minnet av H varit mycket levande, särskilt bland hans talrika ättlingar. Flera anekdoter belyser han finurlighet och slagfärdighet samt hans genom åren bevarade bondska vanor. Som politiker var han mycket framstående, med starkt sinne för det möjligas konst och påtaglig förmåga att för det mesta styra sitt eget temperament. Det övriga Europa hade vid mitten av 1700-talet inga motstycken till bondepolitiker av Olof Håkanssons och H:s format.