Frans T Hedberg

1 Hedberg, Frans Theodor, f 2 mars 1828 i Sthlm (Pro Patria), d 8 juni 1908 där (Ad Fredr). Moder: Greta H. Debuterade som skådespelare o teaterförf 49, skådespelare i landsorten 49—53, vid Mindre teatern i Sthlm 53—54, litteratör o lärare i deklamation vid K teatern 62—81, lär vid MA 68, föreståndare för K teaterns elevskola 68—74, intendent för K teatern 71—81, dir för St Teatern i Gbg 81—83. Förf. — Litt et art 65, LMA 70.

G 1 febr 57 i Sthlm (Jak) m skådespelerskan Julia Amanda Carolina Broman, f 20 maj 35 i Borås (enl intyg vid föräldrarnas vigsel 1 sept 37 i Hedv El, Sthlm), d 27 juli 16 i Sthlm (Kungsh), dtr till skådespelaren Gustaf Robert B o Augusta Wilhelmina Haglund.

Frans H inskrevs på Frimurarbarnhuset och uppfostrades — efter vad han själv berättat i Ny ill tidn 1872 — under sina första sex år av en »öm och god» komministeränka på ett litet undantagstorp under Sigridsholms säteri i Lunda (Sth), varefter han återkom till Sthlm och upptogs som barn i huset hos sin mors syster, gift med en vaktmästare. Efter tre år i Jakobs skola och två år i Tyska lyceum måste han i brist på pengar avstå från vidare skolstudier och tog tjänst hos en destillator under två år och sedan en kort tid hos en kramhandlare. Under sex år arbetade han därefter som perukmakare. Det var en hård tid, men den gav honom samtidigt stimulerande kontakt med teaterlivet och även lust att börja skriva.

Redan som perukmakare framträdde H med dikter och noveller i tidningen Friskytten, och 1849 tog han det avgörande steget till teatern, som länge lockat honom, då han dels debuterade som skådespelare (i Uddevalla), dels fick sin första pjäs, Hafvets son, uppförd. Som skådespelare skördade H inga lagrar. Ibland fick han under turnétiden nöja sig med sufflörens anspråkslösa roll; i sitt arbete Fyra år vid landsorts-theatern (1857—58) ville han bl a visa hur de avundade skådespelarna måste »framsläpa sitt liv». Efter sitt engagemang vid Mindre teatern i Sthlm lämnade han 1854 definitivt skådespelarbanan för att bli författare men senare också teaterledare.

Som dramatisk författare blev H snart sin tids populäraste, och han torde alltjämt vara den i Sverige hittills mest produktive med ett hundratal original och c:a 200 översättningar och bearbetningar; av de senare förtjänar framför allt Advokaten Knifving (1898) nämnas. I sina första originalverk höll han sig huvudsakligen inom farsens och vådevillens enklare uttrycksformer, men sedan han tagit råd av O U Torsslow och dessutom studerat särskilt August Blanche men också dansk, fransk och tysk lustspelsdiktning, utvecklade han en egen komedistil, som inte bara slog an på enklare teaterpublik utan även blev av betydelse för Strindbergs tidigare lustspel. Stor framgång hade han bl a med Frun af stånd och frun i ståndet (1861) och Blommor i drifbänk (1862). H ansåg själv, att han nästan alltid skrev med »en smula tendens», och det gällde i varje fall om dessa båda stycken, av vilka det förra förlöjligade ståndshögfärden och det senare var ett inlägg i tidens könsrollsdebatt, skildrande kvinnouppfostran i de moderna flickpensionerna. Den borgerliga sedekomedin En odåga (1867) har troligen bidragit till utformningen av Strindbergs Fritänkaren, och folklustspelet Rospiggarna (1884) finner alltjämt publik.

Annars står H numera nästan helt utanför repertoaren. Det gäller också om hans folkvisedramer, historiska skådespel, tragedier och mellanformer av dessa. Han utnyttjade här flitigt romantiska anekdoter och folkrim hos Fryxell, Starbäck-Bäckström, Afzelius och Arwidsson och tog intryck av Beskows, Scribes och dansk teknik liksom norsk nationalromantisk dramatik. Stilen är arkaiserande och den pedagogiskt-moraliserande idealismen överträder ofta gränsen till en besvärande sentimentalitet..Hans första historiska skådespel, Kung Märtha (1860; otr) behandlar Stureänkan på Hörningsholm men är mera borgerligt-sedelärande än historiskt, medan det bejublade Dagen gryr! (1863), som utspelas under Västerås riksdag 1527, var ett inlägg i representationsfrågan som kom att påverka Strindbergs både Mäster Olof och Gustav Vasa. Någon betydelse tillmätte Strindberg däremot inte H:s mest kända verk: Brölloppet på Ulfåsa (1865), ett nationalromantiskt skådespel i fyra akter på blankvers, byggt på Sigrid den fagras romantiska kärlekssaga och med musik av August Söderman. Den H:ska moralismen har här fått sin mest bekanta formulering i det råd Sigrid får av modern: »Gör glatt din plikt, så blir du säll på jorden!»

H har som dramatiker blivit hårt bedömd av eftervärlden; Stig Torsslow har kallat honom fäsör och teaterskräddare, saknande finess och elegans och med föga ambition att skriva en verkligt sv dialog. Man kan tillägga att han förvisso inte heller var förfaren i begränsningens konst. Men han ville hålla på teaterns värdighet under en tid då han såg hotet från gratismusik, varieté och flack operett. Däråt har han givit många uttryck i bl a brev, i Svenska skådespelare (1884), På ömse sidor om ridån (1888) och den anonymt utgivna skriften Teater eller varieté? (1893). För dramatikens förnyelse utgjorde han emellertid ett hinder. I sitt närmast för teaterskolor avsedda verk Bidrag till skådespelarekonstens och dramatikens historia (1890) säger han t ex om Strindbergs naturalistiska mästerverk, att det torde vara svårt att avgöra om de skulle beteckna ett nytt skede i den sv dramatikens historia och »motbjudande att hoppas».

H:s skådespel är ofta lyriska i tonen, och lyriken odlade han också i diktsamlingar präglade av enkelhet i Talis Qualis' stil, reflexion och naturkänsla, där »ögonblicket är spegeln för evighetens glans». Han skrev även livfulla realistiska och dramatiska noveller i borgerlig huvudstadsmiljö och skärgårdsberättelser grupperade kring dialoger på roslagsdialekt och med markerad sympati för urinvånarna — han tillbringade ofta somrarna på Skarpö utanför Vaxholm. Mest lästa blev samlingarna Svart på hvitt (1876 —79) och Stockholmslif och skärgårdsluft (1886), av vilka den senare bland berättelserna upptar Vid höslåttern med motiv som Strindberg följande år behandlade i Hemsöborna. Ett speciellt intresse har Sthlms-romanen Arbetarlif (1892), som i framstegsvänlig anda diskuterar rösträtts- och arbetarfrågan, rättslösheten och fattigdomens förbannelse och är vår första egentliga roman om arbetarrörelsen och dess ledare.

H var en optimistisk natur, som trodde människor om gott, och han ville gärna hjälpa dem som råkat i svårigheter; hans godtrogenhet ledde honom emellertid till egna ekonomiska bekymmer som teaterledare i både Gbg och Sthlm. Som föreståndare för Dramatens elevskola var han lärare för Strindberg, och då denne misslyckades i sitt försök att bli skådespelare, stödde H honom på många sätt, och det var väsentligen hans förtjänst, att Strindberg fick sina ungdomsdramer uppförda. I sin minnesbok Vid skrifbordet och bakom ridån (1908) angav han som det viktigaste hos en sceninstruktör »lugn och hovsamhet», och det var egenskaper som han själv ofta prisades för av sina många vänner. »H är trevlig som alltid», heter det i af Edholms dagbok, och det var en allmän uppfattning i sällskapslivet, bl a i Idun, där han med sin förnöjsamhet och älskvärda frihet från all avundsjuka hörde till de populäraste berömdheterna.