K J Alfred Hedenstierna

Hedenstierna, Karl Joseph Alfred, f 12 mars 1852 på Skeda, Ryssby (Kron), d 12 okt 1906 i Sthlm (Jak). Föräldrar: lantbrukaren hovjunkare Carl Gustaf Teodor H o Sofia Elisabet Maria Sofia Berg. Lantbrukare 72—79, red:sekr i Smålandsposten 1 sept 79—84, startade tills med A V Forsberg Smålandspostens Veckoblad 83, meddelägare i o red för Smålandsposten 84—90, huvuddelägare o utgivare 90—98, korresp i Sthlm till Smålandsposten o andra landsortstidn:ar från 98. — Förf.

G 23 juni 85 i Växjö m Hilma Lovisa Johansson, f 8 jan 58 i Jönköping, d 5 jan 32 i Sthlm (Engelbr), dtr till kvarnägaren Magnus Johannisson o Brita Pettersdtr.

Alfred H startade 1877 sin tidningsmannabana genom att som ortsmeddelare sända bidrag till den protektionistiska, strängt konservativa tidningen Smålandsposten. Han visade sig vara en så skicklig referent att tidningens ägare och huvudredaktör, Axel Forsberg, 1879 anställde honom som redaktionssekreterare. Forsberg fann snart att H var en unik begåvning. "Med sin exceptionella förmåga till snabb uppfattning kunde han efter blott några antydningar på kortast möjliga tid få ihop en uppsats över hart när vilket ämne som helst" (Forsberg 1907). Denna förmåga gjorde H väl skickad till kåsör. 1880 föreslogs det därför att han skulle skriva regelbundna kåserier för tidningen. Under signaturen Sigurd publicerade han sedan sina delvis politiserande Kaleidoskop, krönikor och skisser. De var, i varje fall under de första åren, skrivna med fart, humor och satir men mattades mot slutet av hans journalistbana. H:s artiklar skänkte tidningen stor popularitet och gjorde den känd långt utanför hemprovinsen.

1883 startade H och Forsberg Smålandspostens Veckoblad, som främst under 1890-talet vann en enastående spridning över landet. Medan Smålandsposten under 1890-talet i stort höll en konstant upplaga med omkring 4 500 ex, ökade Veckobladet sin upplagssiffra från 3 500 till 15 400 under åren 1890—97. Efter 1897 fick även Veckobladet vidkännas en viss upplageminskning. Det var främst H:s artiklar, Kaleidoskop, Dagskrönikor och Månadsrevyer, samt de låga prenumerationspriserna, som gjorde Smålandspostens Veckoblad till landets mest spridda lokaltidning under 1890-talet.

En del av de i Smålandsposten publicerade Kaleidoskopen sammanställde H 1884 till en bok. Den blev en stor framgång, och han kom att i fortsättningen fram till sin död 1906 ge ut minst en bok om året. De flesta av hans arbeten utgjordes av skisser och humoresker, en mindre del av noveller och romaner. Hans böcker gick ut i flera upplagor. Den mest lästa trycktes i omkring 13 000 ex och flera översattes till främmande språk: till tyska, danska, norska och holländska. Av utgivningsfrekvensen att döma framstår H som en av Sveriges mest lästa författare under 1890-talet —en uppfattning, som han också själv sökte bibringa sin läsekrets. Professor Karl Warburg, som under sin gbgstid märkligt nog brevväxlade med H, ansåg, att H genom en del av sina Kaleidoskop kunde placeras bland skämtare av rang i sv litteratur. Genom sitt författarskap skapade sig H en förmögenhet, vilket Albert Engström under en karikatyr dubbeltydigt uttryckte med orden: Diktare bliva sällan feta/om de inte Sigurd heta.

H vände sig i sina böcker till en bred borgerlig läsekrets. I sitt författarskap sökte han opponera mot de nya strömningarna i 1880-talets sv litteratur. Med en hänsyftning på Strindbergs böcker skrev han i förordet till en av sina romaner, att han hoppades finna en läsekrets utan att använda "skandal och förförelse". I sin "fosterländska" karakteristik av H framhöll Eva Fryxell (1895) hans opposition mot den kulturella radikalismen. Hon ansåg att hans popularitet berodde på att han kände det varmaste deltagande med de ringa och förbisedda och att han i sitt författarskap sökte skapa bilder av vardagslivet hos de klasser, som "draga dagens tunga och hetta och som utgöra nationens must och märg".

Som hans främsta arbete framstår I svenska bondehem (1885), där den småländske bondens negativa inställning mot adeln och hans motvilja mot ämbetsmän och byråkrati utgör ledmotivet. Boken är inte oväsentlig som realistisk bondeskildring. Hans senare produktion förlorade emellertid sin originalitet, karaktärsteckningarna blev genomgående svagare och han förföll ofta i en slags godmodig sentimentalitet.

H:s ställning som väletablerad författare gav honom ett starkt inflytande på den politiska opinionsbildningen. En genomgång av större delen av den sv pressen under början av 1890-talet understryker H:s opinionsbildande roll, och han citerades då påfallande ofta i konservativ press. Redan på 1880-talet hade Smålandsposten stått på den småländska konservatismens sida och arbetat för en bestående jordbruksprotektionism och indelningsverkets bevarande. Då H 1890 tillträdde som huvudredaktör, spelade inte tullfrågan samma dominerande roll som under 1880-talet. Vid sidan av tullfrågan aktualiserades nu flera viktiga politiska frågor, som skulle dominera politiken under 1890-talet. Ytterst gällde det en strid, där protektionism och krav på ökade försvarsbördor utan kompensation i vidgad rösträtt på den konservativa sidan knöts till motstånd mot den norska vänsterns separatistiska strävanden. I dessa huvudfrågor var H:s ställningstagande klart, och under första hälften av 1890-talet intog han en ledande ställning i kampen på den konservativa sidan. Försvarsfrågan var av central betydelse för honom. Så länge ett allmänt värnpliktssystem inte var politiskt eller ekonomiskt möjligt, förordade han reformer på indelningsverkets grund. Han ansåg, att sociala skäl talade för ett sådant försvarssystem. 1892 kom han därför till en början att motarbeta den boströmska regeringens kompromissförslag, som i stort sett innebar en lösning av försvarsfrågan genom eftergifter gentemot lantmannakraven om grundskatteavskrivning.

H:s misstro mot förslaget oroade statsminister Boström, och då han inför den viktiga urtima försvarsriksdagen 1892 sökte vinna olika opinionsbildande gruppers stöd, var han mycket mån om att se till att H inte tog "munnen för full" mot regeringens förslag (Boström till Ludvig Eklund 16 sept, B:s saml, RA). Det var troligen den tillspetsade unionskrisen samt det faktum att regeringens nederlag vid en urtima riksdag skulle betytt ett svårt nederlag för konservatismen som fick H att reservationslöst sluta upp bakom den boströmska regeringen. Efter den urtima kompromissen engagerade han sig för fortsatt utbyggnad av försvaret och talade för en lösning på allmänna värnpliktens grund.

Lika klart var H:s ställningstagande i den norska frågan. Han förordade en storsvensk politik. De norska regeringarna begick grundlagsbrott, och kungen visade för stor eftergivenhet inför de norska kraven, menade han. Särskilt kritisk var han mot "grundlagsbrottens överstepräst", Björnstjerne Björnson. Som bärare av ett nationellt kulturkonservativt ideal var det naturligt att H sökte motverka den politiska, religiösa och kulturella radikalismen. Det är mot denna bakgrund man skall se hans hårda angrepp på författare som Gustaf Fröding (1896). Det förklarar också hans aversion mot storstadsliberalism och socialism. Kretsen kring den radikalliberala tidningen Aftonbladet och i synnerhet den liberale politikern S A Hedin var utsatt för H:s onåd. Uppenbarligen sökte han motverka ett politiskt närmande mellan storstadsliberalism och landsbygdsfrisinne.

H:s konservativa attityd var dock knappast entydig. Han stödde nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen och intog en reserverad hållning till statskyrkan. I tidningens spalter visade han ibland ett socialt engagemang genom att föra den skuldsatta landsbygdsbefolkningens talan. Så propagerade han energiskt för kontanthandelsprincipen, samtidigt som han kritiserade kommunerna för den bristfälliga fattigvården.

Veterligen sökte H aldrig någon plats i riksdagen, men han spelade genom sin utomparlamentariska verksamhet en betydelsefull roll i 1890-talets politiska historia. 1898 avgick H som huvudredaktör och bosatte sig i Sthlm. Han engagerades som korrespondent från huvudstaden till Smålandsposten och till ett stort antal landsortstidningar. Med en tilltagande ohälsa mattades dock hans verksamhet mycket snart.