Tillbaka

Gustaf Fröding

Start

Gustaf Fröding

Poet

Fröding, Gustaf, f 22 aug 1860 på Alsters bruk i Karlstads landsförs, d 8 febr 1911 på Gröndal, Djurgården, Sthlm (Osc). Föräldrar: löjtn Gustaf Ferdinand F o Anna Eleonora Emilia Agardh. Mogenhetsex vid Karlstads h elementarlärov 10 juni 1880, inskr vid Uppsala univ 14 sept s å, medarb i Karlstads-tidn 1885, fast anställn vid tidn:s red 1887—88 o 1891—94. Skald. — Ogift.

F hade sitt ursprung i den värmländska herrgårdsmiljön. Farfadern, Jan F, var brukspatron och skogsägare och skapade sig en betydande förmögenhet. F:s morfar var den berömde C A Agardh, biskopen i Karlstad, och han växte upp tillsammans med människor som självklart kände sig höra hemma i Värmlands ekonomiskt och kulturellt ledande skikt: »pappa, mamma och Tegnér» var för hans syster Cecilia en naturlig sammanställning. Men detta högre-ståndsmedvetande komplicerades av en rad tillstötande faktorer. Jan F:s avkomlingar visade sig oförmögna att bygga vidare på den grund han lagt och släktegendomama, Alster med tillhörande gårdar, övergick efter hand i annan ägo. Speciellt livsoduglig var skaldens far. I sin ungdom en elegant och musikaliskt begåvad kavaljer blev Ferdinand F en hypokonder, sjukligt oföretagsam och mot slutet ständigt kloralbedövad (jfr dikten En främmande man). Vid tiden för F:s födelse lämnade han familjen och försvann på en tvåårig utlandsresa. Strax därpå råkade Emilia F in i ett förvirringstillstånd och måste söka hospitalsvård i Danmark. Hon tillfrisknade efter någon tid men störningarna återkom mot slutet av hennes liv.

Denna familjens nedåtgående kurva, ekonomiskt och psykiskt, kom efterhand att bli en viktig komponent i F:s eget sjukdomsmedvetande. Men ingenting tyder på att den på något allvarligare sätt förmörkade hans barndom och tidiga ungdom. Familjen litade i mycket till gästfria släktingar och förde en ambulerande tillvaro. Man bodde först på Byn, en av Jan F:s besittningar, och gästade ofta farmodern Gustava Branzell på Gunnerud. Från dessa lokaliteter jämte F:s upplevelse i mognare år av Brunskog, där systern Matilda bodde, härrör det mesta i hans »värmländska bilder». I varje fall i diktens form har dessa tidiga minnen en övervägande ljus kolorit. Systern Cecilia talar om den unge Gustaf som fumlig och osjälvständig men glad åt upptåg och fantasilekar. En tid (1865—67) bodde familjen hos morbrodern professor Agardh i Lund, vilket dock inte tycks ha efterlämnat djupare minnesspår.

Något stabilare förhållanden inträffade sedan fadern inköpt en egendom på Kyrkogatan i Kristinehamn. Där bodde familjen under den tid F gick i skolan, först i Kristinehamns femklassiga läroverk och sedan i gymnasiet i Karlstad. Hans betyg var i början medelmåttiga men sjönk efter hand; en av klasserna i gymnasiet måste han gå om. Han tog studenten i juni 1880 och blev då nr 11 bland 23 elever i sin klass. Det är emellertid en iögonfallande kontrast mellan F:s ganska svaga resultat i skolan och den tanke som hans kamrater, att inte tala om hans familj, hyste om honom. Visserligen anade man inte hans kommande storhet som poet, även om han gärna uppträdde som tillfälligihetsskald och medverkade i den litterära gymnasistföreningen i Karlstad. Däremot ansågs han både begåvad och beläst, särskilt i historia, ett ämne som han också själv tänkte fortsätta med efter studenten för att bli en lärd man som morfadern. Han var en utomordentligt klen gymnast och ansågs bland de närstående ovanligt opraktisk, en »tillvarons utlänning», vilket i efterhand har uppfattats som en nyckel till hans personlighet och verk. Men det framgår av andra vittnesbörd, exempelvis Selma Lagerlöfs, att han vid tillfälle kunde uppträda både elegant och självmedvetet. Han roade sina vänner med att spela »Agust Kallsonns» bondkomiska roll, men han hade nu liksom senare i livet också andra nummer på sin repertoar.

Det är först med studentåren som F:s livskurva tar en dramatisk och efterhand tragisk vändning. Han anlände till Uppsala hösten 1880, klarade latinskrivningen samma termin och tenterade på våren i statskunskap för professor W E Svedelius med godkänt resultat. Någon ytterligare tentamen avlade F aldrig. Följande läsår kom han tillbaka till Uppsala med ett fadersarv, 17 000 kronor, på fickan. Detta förslösade han under loppet av två intensiva men ur studiesynpunkt alldeles ofruktbara år och återvände sommaren 1883 till hembygden som misslyckad student. Frånsett ett kortare mellanspel i Uppsala våren 1885 var detta slutet på hans försök till studier, och tanken på en vetenskaplig karriär måste givetvis skrinläggas. I stället anmäler sig, först vagt, sedan under loppet av 80-talet med allt fastare konturer, diktarplanerna som en möjlighet till revansch för misslyckandet.

Samtidigt grundlades under dessa studentår det periodvis återkommande behov av excesser, alkoholiska och sexuella, som följde F genom livet så länge krafterna medgav. De blev — jämte sinnessjukdomen, som de måste ha något samband med — ett utomordentligt problem för F och hans närmaste och bildar klangbotten i åtskilliga av hans dikter. Ett och annat i sammanhanget har väl som följd därav romantiserats. »Köpa kärlek för pengar» var ingenting som F var ensam om bland sina kamrater, och en fuktig afton på källare, åtföljd av besök hos »flickor», var på 80-talet ett ingalunda ovanligt sätt att ge utlopp åt ungdomsglädjen. Men det är också tydligt att dessa utsvävningar i F:s fall efterhand antog så våldsamma former att det frapperade omgivningen och skrämde honom själv. Skuldkänslor och självförebråelser hörde till efterspelet och bidrog samtidigt att framkalla nya utsvävningar. Till bilden hörde också anfall av alltmer tätnande ångest och oro: enligt Cecilia var det regelbundet från sådana svårmodsattacker som F tog sin tillflykt in i veckolånga rus.

Så länge F bodde kvar i Uppsala idkade han emellertid under lugnare perioder ett flitigt umgängesliv och följde ganska ivrigt med vad som hände i staden, som vid den tiden präglades av den unga Verdandiradikalismens manifestationer. Till Verdandi hörde flera av F:s ungdomsvänner, först och främst Mauritz (»Maggan») Hellberg, som satt som ordförande vid den ryktbara sedlighetsdebatten 1887. F tillägnade sig den unga radikalismens kritiska syn på religion och överhetssamhälle och tog inom litteraturen tveklöst parti för Strindberg, men det skedde i enlighet med hans natur på ett något tankspritt sätt — någon barrikadkämpe för de nya idéerna var han inte, däremot en lojal vapendragare. Det fanns å andra sidan ingenting av sekterism i hans hållning: den radikala övertygelsen hindrade honom exempelvis inte att flitigt umgås med medlemmarna i det s k domkapitlet, ett antal äldre, tämligen konservativa studenter vid Värmlands nation.

Under studentåren lade F också grunden till sin stora beläsenhet. F hörde överhuvud och under hela sitt liv till de läsande poeterna. Redan som skolpojke och gymnasist hade han studerat mängder av litteratur, mest historisk: Fryxell och Walter Scott hörde ända sedan denna tid till hans förtrogna. Under studenttiden följde han noga med den moderna litteraturen, förutom Strindberg svenskar som Snoilsky, Rydberg, Bååth, Ola Hansson, danskar som Brandes och Bang, norrmän som Ibsen och Björnson, ryssar som Turgenjev och Gontjarov. Han »följde med». Men han sökte sig också bakåt till Goethe, Byron, Heine och andra äldre författare, som hade fått en renässans genom Brandes hyllning till dem i Hovedstremninger. Denna rika beläsenhet skulle sedermera bli ett element i F:s egen diktning: den är som en byggnad med egen och omisskännlig arkitektur men uppfylld av ekon från den stora 1800-talsdikten.

F hade länge skrivit vers, enligt systern Cecilia alltifrån 1875, dock enligt samma källa utan större framgång. Först under studentåren och särskilt i samband med studiemisslyckandet kan man märka, att han började syssla med diktning på ett allvarligare sätt. Den första skaparperioden i hans liv tycks ha infallit kring årsskiftet 1883—1884, dvs då han hade förslösat sitt arv och utsikterna att återvända till Uppsala syntes små. Han anförtrodde sina diktarplaner åt kamrater, naturligtvis under skämtsamhetens mask, och skickade Hellberg ett antal dikter med begäran om utlåtande. Vid ungefär samma tid inträffade det s k sångarkriget med modern, varvid den ene förde realismens talan, den andra romantikens, och bägge gav sina repliker lyrisk form. Överhuvud har Emilia F, som hade påfallande versifikatorisk talang, utövat inflytande på sonens skaldeplaner; något av hennes lättflytande, »romantiska» diktion hör också till förutsättningarna för F:s poesi.

Sjukdom och diktning blir därefter de två grundmotiven i F:s liv, och bäggedera uppträder periodvis. Att de också betingar varandra hör till Frödingforskningens mest grundmurade teser, även om tvekan råder om hur sambandet bör definieras. Ofta har F:s öde fått tjäna som utgångspunkt för spekulationer över temat »snille och själssjukdom». Vill man hålla sig på fasta marken, kan man i varje fall konstatera ett visst funktionellt samband mellan F:s diktning och sjukdom. En av hans diktsamlingar fick namnet Reconvalescentia, men samma rubrik skulle kunna gälla en stor del av hans författarskap på vers. Sjukdomsanfallen föregicks av sterila perioder med melankoli och oro, så kom utbrottet, och därefter en produktiv period med relativ hälsa och skaparkraft. Mönstret gäller redan för den första diktarperioden 1883—84, som på sommaren hade föregåtts av en våldsam alkoholperiod, och det upprepas sedan ideligen under F:s liv.

Dessutom råkade denna första diktarperiod sammanfalla med utgivandet av Strindbergs båda diktsamlingar Dikter (slutet av 1883) och Sömngångarnätter (början av 1884), vilket är mer än en händelse. Försåvitt det inte i F:s tidigaste diktning rör sig om parodier eller komiska hjältedikter om vänkretsen är det nämligen fråga om realistisk poesi i Strindbergs efterföljd, ibland på föregångarens favoritversslag, knitteln. Karakteristiska för denna tendens är rimbrevet till Maggan 2 dec 1883 med dess bordellskildring och dikten På Taddis, som blev färdig några månader senare. I dem bägge talas om djuriska lustar och målas pinsamma interiörer, som nu inte kan uppfattas som karakteristiska för F men som passade bra ihop med de unglitterära strävandena. Närmare sina senare domäner kom F i de skotska dikterna Claverhouse och Abbotsford, som byggde på Walter Scott-läsningen och gav plats för vekare romantiska stämningar.

Från och med hösten 1885 sände F in tillfällighetsdikter och artiklar till den då av Albin Forssell ägda och redigerade Karlstads-tidningen och 1887 fick man fast anställning där. Anställningen varade till hösten 1888 men förnyades (efter debuten med Guitarr och dragharmonika) för tiden aug 1891—april 1894. Närmare en borgerlig rangerad existens än under dessa drygt fyra år kom F aldrig, och då måste man ta med i beräkningen att han medarbetade i en radikal, bland stadens tongivande illa sedd tidning, och att han dessutom till det yttersta utnyttjade de möjligheter till ett fritt levnadssätt som en journalistisk anställning på den tiden kunde ge. Både tidningens ägare och dess redaktörer, först Yngve Svartengren och sedan Mauritz Hellberg, sökte efter förmåga skona hans ömtåliga naturell. På hans journalistiska flit var det för övrigt inte något fel. F skrev utom dikter mångahanda inlägg i dagens frågor, recensioner och kåserier, i regel under signaturen Hans Sax — han var vad som nu skulle kunna kallas en kulturmedarbetare — och dessa hans bidrag utgör kvantitativt sett ungefär hälften av hans produktion.

Under den korta tid den varade hörde dessutom hans gärning till de framstående i dåtida sv publicistik. Hans litterära artiklar och recensioner vittnar om hans beläsenhet, balanserade omdöme och kritiska samvetsgrannhet; de är alltid mycket välskrivna om också inte så slagkraftiga. Han bidrog också att utforma »dagsversen» men framför allt gjorde han en insats i det sv kåseriets historia. I den konservative Sigurds och den radikale Jörgens epok förenade han godmodighet med vaken blick för svagheter hos människor och institutioner, och han införde den halvt parodiska, självironiska ton som sedermera har blivit så flitigt odlad av kåsörer. Det försök till anpassning, varom tjänstgöringen på Karlstads-tidningen vittnar, hängde samman med ett svärmeri för herrgårdsflickan Hildegard Alstermark: F trodde vid det laget ännu att han kanske kunde gifta sig och bli rangerad karl. Men kärlekshistorien rann ut i sanden, och F: s rehabilitering tog ett brått slut redan sommaren 1888, då han efter ett sammanbrott måste föras till Ersta sjukhus. Vintern därpå tillbringade han overksam i Mangskog, där han tidigare som misslyckad student hade besökt sin syster Matilda. På sommaren 1889 kom en ny svår tid i Gbg och Varberg: »det var vansinnet som var över mig som en slöja av grå jord», sade F, som också berättade att han i slöjan sett gestalter, levande och döda. Till sist intogs han på dr Kahlbaums nervanstalt i Görlitz i Schlesien och kvarblev där ett helt år, till sommaren 1890. Det var den första i en rad av interneringar, denna gång dock helt frivillig.

Som rekonvalescent i Görlitz upplevde F sin första stora skapande period. Här tillkom uppsatserna Naturalism och romantik och Om humor, ett slags manifest som visar att F funnit sin plats i de litterära brytningar som framkallats genom Heidenstams Renässans 1889. Heidenstam hade stimulerat F genom sitt framträdande, som frigörare om också inte som föredöme. Dessutom tillkom under Görlitzåret huvuddelen av debutdiktsamlingen Guitarr och dragharmonika. Den sändes redan i februari 1890 i en första version till Hellberg och därpå en ny version i juli s å till Bonniers, men arbetet fortgick, och först på våren 1891 förelåg den i bokhandeln. Boken blev genast en framgång; till och med Carl David af Wirsén var nådig, och särskilt de värmländska låtarna, »dragharmonikan», slog an hos en bred läsekrets.

Bakom Guitarr och dragharmonika liksom den därpå följande Nya dikter låg övergivna litterära planer. Dit hörde bl a tanken på ett epos — på prosa — om det gamla Värmland, som F alltså umgicks med samtidigt som Selma Lagerlöf brottades med stoffet till Gösta Berlings saga. De »värmländska låtarna» sprang fram ur detta intresse, och själv tyckte F att resultatet blev magert i jämförelse med vad han ursprungligen hade tänkt sig. Man kan väl numera gå med på hans kritik såtillvida, att det finns åtskilligt av herrskapspojkens synsätt i dessa folkliga genrestycken: författaren utbyter leenden med sin bildade publik över gestalternas huvuden i dikter som Våran prost. Det är mera den virtuosa härmningsförmågan än inlevelsen som ger de värmländska dikterna deras egenart, men för samtiden var detta tillräckligt och framstod med full rätt som en förnyelse av landsbygdsdiktningen.

Talangen att härma sätter överhuvud sin prägel på F:s debut, och det förminskar inte hans originalitet; som Henry Olsson har påpekat är han på ett paradoxalt sätt sig själv just i imitationen. Många av dikterna är rolldikter, och andra lever på den virtuosa efterbildningen av äldre stilformer. Men vid sidan av detta förekom renodlade stämningsstycken och jagsjuka grubbeldikter; de gick samtiden i stort sett förbi men intresserar nu bl a som ett tecken på vad som skulle komma. Sett i det litteraturhistoriska sammanhanget var kanske det viktigaste med samlingen att den gav ett musikaliskt alternativ till den bildrika versen hos Heidenstam och Levertin; härvidlag fortsatte F vad Ola Hansson hade börjat och utvecklade redan vid sin debut versens klangverkan till raffinerad fulländning.

Framgången med debutdiktsamlingen stimulerade F:s självkänsla och följdes av några — relativt — harmoniska år. Återresan från Görlitz sommaren 1890 hade varit besvärlig men efter att ha tillbringat ungefär ett år, september 1890—augusti 1891, på nervhemmet Suttestad nära Lillehammer i Norge kände han sig mogen att återvända till Karlstads-tidningens redaktion. Känslan av återvunna krafter tog sig bl a uttryck i en flitig journalistisk verksamhet, utmärkt av en mera målmedveten radikalism än tidigare. Efter bakslagen vid 80-talets slut samlade sig de radikala krafterna, nu förstärkta av det nybildade socialdemokratiska partiet, till nya attacker mot det bestående. F deltog i åtskilliga politiska fälttåg, kritiserade statsminister Boström och statskyrkan, talade för tullfrihet och tog avstånd från den storsvenska ståndpunkten i unionsfrågan liksom från Wirséns litteraturpolitik. F:s »sociala diktning», bl a Den gamla goda tiden med dess angrepp på utsugningen vid de värmländska bruken, hör hemma i denna tid. Medan nittitalsförfattarna, dit F räknades, i regel sakta men säkert gled åt höger, gick F:s utveckling snarast i motsatt riktning. En litterär bekräftelse på denna utveckling var att F 1892 åtog sig att redigera En bok om Strindberg.

I samband med den återvunna självkänslan och radikaliseringen står nya krav, som F ställde på sin diktning. Fr o m 1891 började han skriva dikter och berättelser på landsmål, vilket så småningom resulterade i samlingarna Räggler å paschaser ... (1895, 1897). Det var ett försök att frigöra sig från »herrskapssynen» på det folkliga, att finna en genuinare ton, och som sådant framgångsrikt. De dikter med värmländska motiv som kom att ingå i Nya dikter 1894, har vidare inte mycket kvar av det idylliska och oförargliga i den första samlingen. F:s folkliga diktning domineras nu av en helt åttitalistisk strävan att tränga verkligheten in på livet, utan att dölja dess mindre tilltalande drag, och ur somliga dikter talar rentav en halvdold aggressivitet. Samtidigt upplevde F under dessa år klyftan mellan sig själv, den liberale tidningsredaktören, och det borgerliga Karlstad, och han irriterades av att man från det senare hållet ibland sökte hans sällskap. Han planerade en diktcykel, Staden, som skulle bli en satir över »brackiotismen» i småstadslivet, och spår av detta syfte kan märkas exempelvis i Stadens löjtnant och Balen. Den rollskapande funktionen behåller hans diktning trots detta, men den nalkas i den andra samlingen en heroisk och tragisk sfär: obändigare gestalter som Blixten, jättelikare som Simson och Salomo, är det som nu främst attraherar F.

Fantasier av denna sort satte också sin prägel på F:s sinnessjukdom, som nu uppträdde med full kraft och från och med april 1894 präglade hans liv. Därmed avbröts hastigt den aktiva verklighetsanpassning som de närmast föregående åren vittnat om, och F fördes efter hand in i en autistisk drömvärld med orostillstånd av växlande styrka. Efter sammanbrottet fördes han till Norge och stannade där en tid hos sin syster Matilda, därefter återigen på Suttestad, tills han vid jultiden 1895 måste tas in på sjukhuset i Lillehammer. Därifrån gick färden tillbaka till Sverige, och sommaren 1896 tillbringades på Utö. Därefter gjorde han och Cecilia sällskap till Uppsala, där F påföljande sommar togs in på Akademiska sjukhuset. Slutstationen blev Uppsala hospital, där F intogs i december 1898 och stannade till våren 1905.

Sjukdomen yttrade sig i depressioner och orostillstånd med talrika självmordsförsök. Ibland kunde F också bli farlig för omgivningen. Ofta hade han hallucinationer och lyssnade till röster. Ibland kunde syner och röster bli utgångspunkt för hans diktande (exempelvis Drömmar i Hades), men man bör inte trycka alltför starkt på sjukdomens roll som inspirationskälla för F. I längden verkade den nedbrytande och förlamande. Däremot gäller liksom tidigare det funktionella sambandet för inledningsskedet 1894— 98. Det var F:s oroligaste tid men samtidigt också hans mest produktiva. Då tillkom Stänk och flikar (1896), Nytt och gammalt (1897, trots titeln en i huvudsak nyskriven diktsamling) samt Gralstänk (1898). Vid samma tid författade han de teoretiska skrifterna Grillfängerier och Om livsmonader.

Ett centralt motiv i F:s sjukdom liksom i hans diktning under denna tid är de sexuella skuldkänslorna. På hösten 1894 anmälde han sig själv till rådhusrätten i Karlstad för sexuella förvillelser av enligt F brottslig karaktär. Anmälan, som följdes av en liknande till en frikyrklig församling, föranledde ingen åtgärd. Till tiden för denna händelse daterar sig en förändring också i F:s lyrik. Vid sidan om de maskerade självbekännelserna möter nu också direkta försök att bikta särskilt hans erotiska konflikter. Resultatet blev en rad variationer på Narkissosmotivet, av vilka Flickan i ögat (i Stänk och flikar) är den mest gripande. Till den bekännande karaktär som F:s lyrik sålunda nu anlägger, kommer den profetiska, också den knuten till de erotiska problemen. Det blev ett problem för F — liksom för Tolstoj — hur man skulle kunna tala öppet om sexuella förhållanden och med diktens hjälp övervinna samtidens dubbelmoral. I det syftet skrev han En morgondröm, som i oktober 1896 föranledde kvarstad på Stänk och flikar. F bevistade själv processen som slutade med kvarstadens upphävande i november s å. Men då hade F själv gripits av tvekan om de ifrågavarande partiernas värde, åtminstone i estetiskt avseende, och lät dem utgå ur följande upplagor, dock utan att i sak återkalla sin strävan till erotisk uppriktighet i dikten. I nära sammanhang med F:s personliga skuldproblematik står den moralfilosofiska spekulation som han under denna tid utvecklade särskilt i anslutning till Gralsymbolen (i Nytt och gammalt och Gralstänk), vad som har kallats F: s mystik. Impulser till den kom från skilda håll, från Nietzsche och Goethe, från teosofien och Leibniz, och den utmynnar i en panteism förenad med moralisk relativism, där motsatsen mellan gott och ont är upphävd. I entusiastiska ögonblick förmäls denna lära med storslagna visioner av ett »ariskt» framtidsland där alla drifter har accepterats inom ramen för en allt omfattande harmoni. Men i andra fall, och oftare ju längre in i sjukdomen F går, blir det fråga snarare om en nedskrivning av alla värden än en omvärdering av dem, en indifferentism i trötthetens tecken.

På Uppsala hospital tillkom Mattoidens sånger, »undermänskliga» dikter med teosofisk inspiration där skalden på själavandringslärans grund försöker ge ord åt självmedvetandet hos en gråsten eller ett grönt blad. Eljest var han under dessa långa år som författare helt tyst, om man inte vill räkna med hans vidlyftiga, oändligt tveksamma ooh kritikfyllda randanteckningar till böcker som han läste, däribland de egna dikterna som nu i stort sett underkändes. Hans umgänge var av naturliga skäl begränsat: förutom av läkarna och sina systrar besöktes han regelbundet bara av författarinnan Ida Bäckmann, som har skildrat denna tid i en dessvärre otillförlitlig minnesbok.

Sedan F på våren 1905 fått lämna sjukhuset var han vid såpass vigör att han kunde företa en resa till Tyskland och Österrike men redan på hösten samma år måste han ånyo söka vård, från sommaren 1906 på Svenonius sjukhem i Sthlm. Här togs han om hand av sjuksköterskan Signe Trotzig, som sedan följde honom till slutet, först 1907 i skaldeboningen Gröndal på Djurgården, sedan i Tullinge och slutligen från hösten 1909 åter på Gröndal. Dessa sista år blev ljusare och lugnare än det mesta i F: s liv. Han gick tidvis långa promenader, kunde ta emot besök och upplevde rentav under 1909 och 1910 en litterär efterblomstring. Han redigerade Efterskörd, som utgavs 1910, och skrev de postumt utgivna dikterna Reconvalescentia med den fängslande Ghaselens makt, en bild ur F:s och Signe Trotzigs »familjeliv». På sin femtiårsdag hyllades han i de varmaste ordalag i pressen. Bara några månader senare förvärrades hans sockersjuka och 8 februari avled han. Fyra dagar senare förrättades jordfästningen av Nathan Söderblom; vid graven sjöngs Heidenstams sång vid G F:s jordafärd, tonsatt av Hugo Alfvén.

Om F:s betydelse som fullkomnare av den sv versen på klassisk grund kan ingen tvekan råda; han har tillsammans med de övriga nittitalisterna men på bredare front än de förskaffat lyriken den centrala ställning i det sv kulturmedvetandet som den alltjämt i viss mån bevarar. Men vid en modern värdering är det ändå inte främst det formella mästerskapet och det musikaliska välljudet i hans vers som kommer i åtanke. Vad som fängslar mest är F som den olycklige skalden, kämpande med sjukdomens alla anfäktelser och i sin poesi segrande över dem. Det finns här och var ett drag av självmedlidande i hans diktning, förklarligt men kanske inte så lätt att acceptera för eftervärlden, men det uppvägs av hans ängsliga självkritik; det finns trots och självhävdelse i hans utrustning men dessutom saklighet och ödmjukhet, egenskaper som kanske allra bäst kommer till sin rätt i hans vänbrev. Genom sjukdomen och skuldupplevelsen övervann han den dragning till lättköpt virtuositet, som onekligen är ett element i hans vers, och gav allmängiltiga uttryck åt höga och skakande, »existentiella» erfarenheter.

Gunnar Brandell


Svenskt biografiskt lexikon