Karl Z K Hedvall

Hedvall, Karl Zacharias Knut, f 6 sept 1873 i Gävle, d 18 maj 1918 i Uppsala. Föräldrar: byggmästaren Olof H o Brita Ersdtr. Mogenhetsex vid h a l i Sundsvall 6 juni 92, inskr vid UU 26 sept 92, vik extralär i Sundsvall ht 92, vik adj där vt 93, FK 29 maj 97, FL 15 sept 04, disp pro gradu 3 febr 06, doc i teoret filosofi vid UU 20 febr 06, FD 31 maj 06, tf prof vid Gbgs högskola 1 jan 17.

G 1) 14 aug 05 i Uppsala m Johanna (Hanna) Elisabet Andersson, f 15 april 85 i Örebro, d 13 april 07 i Uppsala, dtr till arbetaren Karl Peter A o Johanna Matilda Ersdtr; 2) 17 dec 08 i Skön (Vnl) m Anna Margareta Modin, f 10 mars 85 där, d 7 juli 35 i Gbg (Karl Johan), dtr till dir Gustaf Bernhard M o Erika Margareta Zetterblad.

Efter disputation 1906 på avhandlingen Humes Erkenntnistheorie utnämndes Karl H till docent i teoretisk filosofi i Uppsala. Han tillhörde den grupp av uppsalafilosofer, som såg sin ledare i Axel Hägerström och som via den av E O Burman företrädda »återgången till Kant» i seklets början bröt med den i Uppsala tidigare förhärskande idealismen (jfr C J Boström) och särskilt med vad man kallade den »subjektivistiska» kunskapsteorin. Andra medlemmar av kretsen var Harry Meurling, Adolf Phalén och (de något yngre) Carl Hellström och Einar Tegen. Som Marc-Wogau i en utredning klargjort, var H den förste som i sin doktorsavhandling i tryck framlade några av grundtankarna i den antisubjektivistiska kritiken. I uppsatsen Frihet och natur (1910) kritiserade han en rad nykantianska och pragmatistiska teorier, enligt vilka en uppfattnings sanning är dess värde ur en eller annan synpunkt. Mot sådana teorier försvarade han det »vetenskapliga» sanningsbegreppet: att sant uppfatta något är att uppfatta det som det är. I samma uppsats avvisade han också föreställningen om en mänsklig »frihet», som skulle innebära ett undantag från orsakssammanhanget i naturen.

H:s andra större arbete om Fichtes filosofi (1914) är av mindre intresse. Han var, också enligt samtidens åsikt, en otymplig författare, vars abstrakta och snåriga skrivsätt ställer mycket stora krav på läsarens välvilja. I den muntliga debatten skall han däremot ha visat »lysande kvickhet» och ett »bisarrt konstnärligt bildval». Som så många obefordrade akademiker hade han att kämpa med ekonomiska svårigheter. Det tog honom också hårt, att hans vän Hägerström (för vars akademiska karriär han själv gått i bräschen 1905) endast med tvekan förklarade honom kompetent, då han sökte professur 1914 i Gbg och 1916 i Uppsala. Besviken lämnade H till slut universitetet och tog anställning som korrekturläsare på Sv stadsförbundet i Sthlm. En morgon hittades han död i »Geijersdalen» i Uppsala, där han tagit sitt liv.

Sigfrid Siwertz, som en tid var hans elev i Uppsala, har i sina minnen tecknat ett porträtt av H: »Transcendentalismens verklige profet blev för mig Karl H. Gud vet om inte ändå lektionstimmarna hos honom är mitt bästa Uppsalaminne. Han framstår för den forna eleven som något av en kunskapsteoriens genius. Jag kan ännu känna Virginiadoften i hans lya och se den knutna gestalten framför mig. Han hade ett kärvt och tungt träsnittsansikte och ett lidande drag kring munnen. Men den plöjande tankemödan kunde ibland göra honom nästan vacker. Hans egen hederliga norrländska fattigdom förmäldes på något vackert vis med abstraktionens nobla och självvalda armod. Han var med all sin knivskarpa en fängslande natur och detta förminskades inte av att man hos honom anade något tragiskt.» I Siwertz roman Jonas och draken (1928) har »Vergelins» eller »Vargens» gestalt lånat drag från H:s personlighet och öde.