P Sigfrid Siwertz

Siwertz, Per Sigfrid, f 24 jan 1882 i Sthlm, Klara, d 26 nov 1970 där, Engelbr. Föräldrar: kassadirektören Johan Sigfrid S o Ingrid Mathilda Lorentz. Mogenhetsex vid H reallärov på Norrmalm, Sthlm, 17 maj 00, inskr vid UU ht 01–vt 07, FK där 15 sept 04, led av styr för K dramatiska teatern 33–41, av Radiotjänsts programråd 34, av styr för K teatern 39–48, av Statens skönlitterära nämnd 46–49. – LSA 32 (led av No-belkomm 42-63), fil hedersdr vid StH 30 maj 47.

G1) 11 mars 1908 (–28) i Sthlm, Kungsh, m Elsa Vilhelmina Olsson, f 4 april 1888 där, Maria, d 4 dec 1962 i Helsingborg, Maria, dtr till trävaruhandlaren Erik O o Anna Lovisa Widerqvist, samt omg Troedsson; 2) 19 jan 1929 i Sthlm, Osc, mjournalisten Margit Maria Strömberg, f 27 aug 1900 i Norrköping, Matt, d 10 juni 1971 i Sthlm, Engelbr, dtr till grosshandlaren o godsägaren Georg Ludvig S o Maria Cecilia Malmström.

Sigfrid S växte upp i ett enkelt medelklasshem i Sthlm, och denna stad blev den givna mittpunkten i hans liv och litteratur. På fädernet härstammade han från en norrländsk släkt, som etablerat sig i huvudstaden. S:s farfar var vaktmästare vid FrKA, och enligt memoarboken Att vara ung (1949) härrör hans tidigaste minnen från akademins byggnad intill det gamla Rödbodtorget. På mödernet kom S från en välbärgad småländsk bondesläkt med stor geografisk rörlighet.

Norrmalm utgjorde ett centrum i S:s barn- och ungdomsvärld: "Akademiflygeln, Upplandsgatan och Holländargatan är de stationer jag känner till på våra husgudars via dolorosa. Och så till slut Lilla Vattugatan 21", skriver han i memoarboken. Det är samma stadsdel som var revir för tidens flanördiktare, i vilkas fotspår han litterärt skulle börja sin bana. Somrarna tillbringades vid Antonsberg nära Huvudsta gård i Solna, som senare skulle spela en viktig roll för romanen Selambs. Skolgången påbörjades i Klara folkskola för att fortsätta på Norra Latin och avslutas med mogenhetsexamen på Norra Real. S var en begåvad och tidigt utvecklad elev, som fick hoppa över en klass i Norra Latin och som läste litteratur och filosofiska verk med brinnande intresse.

1901 for S till Uppsala för att bedriva akademiska studier. Han trivdes illa i universitetsstaden, och hans studier blev långtifrån framgångsrika. Av större vikt än studierna för hans utveckling var de litterära kamratkretsar han sögs in i. Till de kontakter han knöt hörde Sven Lidman, John Landquist, Sigurd Agrell, Harald Brising och Otto Järte. Bland de lärare vilkas föreläsningar han besökte märktes framför allt Henrik Schück (bd 31), men det ämne som intresserade honom mest var inte litteraturhistoria utan filosofi. Ett välbehövligt avbrott i studierna gav en sommarresa med ett lastfartyg till Frankrike och England; sjöfärden gav S mersmak för seglatser, som kom att höra till hans favoritnöjen under hela livet. "Siwertz har offrat mer tid på vistelse på vattnet än någon annan svensk författare gjort", skrev John Landquist i ett vänporträtt. "Han vet precis hur molnformationerna, vågorna, dygnets himmelsdagrar på havet ser ut. Han känner djupt havets gränslösa ödslighet och förnimmer sjömannens tillgivenhet för det avlägsna lilla fyrljuset."

Så småningom ledde de akademiska studierna fram till en kandidatexamen med romanska språk, litteraturhistoria och teoretisk filosofi som huvudämnen. Den närmaste tiden därefter synes S ha levt ett tämligen bohemiskt liv i Sthlm, ännu bosatt hos föräldrarna som så småningom byggde ett eget hus i Ulvsunda. Hans examen ledde inte till någon fast yrkesverksamhet, men författarbanan tycks tidigt ha lockat honom. Han rörde sig inom fin de siécle-diktarnas kotterier, och förutom med Sven Lidman (bd 22) fick han nu kontakt med Gustaf Hellström (bd 18), som visade sig vara en granne i huset invid Vasagatan, vidare med Hjalmar Söderberg, som gav honom ett visst personligt stöd, och med Henning Berger (bd 3). S debuterade 1905 på Bonniers förlag med ett litet häfte sekelskiftestypiska dikter, Gatans drömmar, och året därpå kom en novellsamling, Margot, med flera berättelser, för vilken han fick uppmuntrande recensioner, bl a av Tor Hedberg (bd 18), som han senare skulle efterträda i SA. För honoraret reste han på en bildningsresa till Tyskland, Schweiz och Italien.

Viktigare än denna resa blev vistelsen i Paris våren 1907. S umgicks där i ett skandinaviskt kotteri av målare och författarkolleger som Christian Krohg, Anders Österling, John Landquist och Henning Bergen Den stora läsupplevelsen blev Henri Bergson, av vilken han läste flera centrala verk. Tillsammans med Landquist besökte han även dennes föreläsningar vid College de France, men behållningen av dessa tycks inte ha stått i paritet med studiet av böckerna.

Bergson stod för en vitalisering av S:s föreställningsvärld, som skulle ge återklang i hans fortsatta författarskap, men med tanke på Bergsons roll i den samtida modernismens utveckling måste inflytandet ändå karakteriseras som relativt begränsat. S kom i sitt författarskap att följa en mer samhällsrealistisk linje med rötter i 1880-talets naturalism och med betoning av det personliga ansvaret. Han blev en typisk exponent för den linje inom sv 1900-talslitteratur som brukar kallas för "tiotalism" och för dess borgerliga samhällsskildrare. Den tematiska accentueringen av fri vilja och kreativ livskraft brukar dock med viss rätt sättas i samband med Bergson. När Landquist (bd 22) skrev sin avhandling om viljan från 1908, var S uppenbart aktivt involverad.

Återbördad till Sthlm ingick S 1908 sitt första äktenskap och slog definitivt in på författarbanan. Sitt genombrott fick han framför allt med ungdomsskildringen Mälarpirater (1911), där hans seglarintresse tog litterär gestalt och livsbejakelsen och handlingslivet helt slog ut de tidiga arbetenas pessimism, fördrömdhet och fatalism. Boken kan betecknas som en mindre klassiker i sv litteratur och har blivit mycket läst, inte minst i skolorna. Dess skildring av tre pojkars äventyr i en stulen segelbåt på Mälaren har pojkbokens hela friskhet. Viljetemat framträder i att den äldre Georg tar befälet ombord från "busen" Fabian och därmed ansvar för sig själv och sin lillebror Erik.

Etablerad som författare utvecklade S en enorm produktivitet. Han arbetade inom alla de tre litterära huvudgenrerna: lyrik, dramatik och prosaepik. I begynnelseskedet av sin karriär torde han först ha framstått som lyriker. Debuthäftet Gatans drömmar följdes av ett nytt: Den unga lönnen (1906). I denna ungdomslyrik gick S otvivelaktigt i Bo Bergmans (bd 3) och andra flanördiktares fotspår. Poemen visar impressionistiska stadsbilder från sekelskiftets Sthlm, och stämningarna är ofta drömmens och vemodets, som i sviten De nakna trädens sånger. I fortsättningen kännetecknas hans poesi av betydande variationer, så i samlingen Lördagskvällar (1917), som arbetar med poetiska situationsbilder, inledda av prosaingresser, en genre med rötter hos Bellman. Till hans senare lyriska diktning hör de mogna samlingarna Vindros (1919), Ekotemplet (1930) och Minnas (1937), där han i viss mån återvänder till sina tidigaste lyriska domäner. Där finner man åter stadsbilder men också friska havsdikter och nostalgiska minnesperspektiv samt en del tillfällespoesi. Lyriken var för S till stor del en genre för den inåtvändhet och melankoli som hörde till hans psykiska konstitution. Han måste tillgodoräknas en betydande formell skicklighet; ofta skriver han välgjorda sonetter. Hans lyrik har emellertid av eftervärlden fått en tämligen snäv bedömning. Han är visserligen representerad i Bonniers serie Vår tids lyrik (1944ff), men han har haft svårt att vinna burskap i våra vanligaste lyrikantologier.

Inte heller inom dramatiken har S vunnit några verkligt bestående framgångar trots en stark kärlek till teaterkonsten och en ganska omfattande produktion av pjäser. Hans dramatiska intresse torde ha väckts redan under gymnasieåren då han slukade Ibsen med stor frenesi. Denne följde honom också genom författarkarriären som scenisk inspiratör till idédramatik i borgerlig miljö, moderniserad till tematiken men i princip kalkerad på förebildens rollgallerier och inriktning på problemdebatt.

S:s tidiga pjäser, komedierna Indiansommar (1908) och Visdomständerna (1911), är variationer på temat om utträdet ur sekelskiftespessimismens letargi. Ännu på 1910-talet var trots tidens journalistiskt samhällsrealistiska klimat S:s produktion för teatern relativt blygsam (En strid på Defvensö, 1913; Storm i vattenglas, 1918), och under 1920-talet lyste den helt med sin frånvaro. Först i och med 1930-talet växte den i omfång och betydelse. Skådespel som Trions bröllop (1930) och Jag har varit en tjuv! (1931), tidsaktuella bilder av modern ungdom och sociala problem i scenisk belysning, introducerar denna period i hans utveckling, som kulminerar med Två tidsdramer (1933), omfattande Ett brott och En hederlig man. Här är Ibsen-inflytandet som tydligast hos S. Ett brott är odiskutabelt hans bästa pjäs och också den mest kända, inte minst genom en filmatisering i Anders Henriksons (bd 18) regi och med Edvin Adolphson och Karin Ekelund i huvudrollerna (1940). Den är inspirerad av tidningsartiklar om ett fadermord och har ett etiskt tema, riktat mot den nya tidens egoism och hänsynslöshet. En hederlig man är S:s mest politiska drama och använder den engelske premiärministern Ramsay MacDonald som lätt kamouflerad förebild till huvudpersonen; pjäsen skildrar i fiktiv form hur denne labourpolitiker ställer sig i spetsen för en nationell samlingsregering.

S:s dramatiska period avslutades med pjäser som Skönhet (1937), Spel på havet (1938), inspirerad av Kreuger-kraschen, Medelålders herre (1940) och det historiska dramat Brutus (1942), som mot bakgrund av det andra världskriget är ett spel om makt och motstånd. En tidigare novell, Djami och vattenandarna (i samlingen Ställverket, 1921), ett av S:s bästa verk, gjordes 1945 om till radiopjäs. Därefter lämnade S scenkonsten för andra genrer.

Som dramatiker är S en tekniskt skicklig fäsör i 1800-talets tradition, klar och distinkt, med säkert sinne för dialog och sceniska krav. På sin tid spelades han med viss publik framgång på sv scener, och han intog en bemärkt plats i teaterlivet. Han var också ledamot av styrelserna för K dramatiska teatern och K teatern. S:s berättelser har ibland skådespelare i huvudrollerna; i romanen Sex fribiljetter (1943) anar man t ex ett porträtt av Gösta Ekman (bd 13). Hans sceniska intresse ledde till att han from 1941 verkade som teaterkritiker i Vecko-journalen.

Det var emellertid på prosaberättelsens område S skördade sina främsta lagrar. Han framträdde dels som novellist, dels som romanförfattare. På novellens område utvecklade han ett betydande och hög-produktivt författarskap, som av eftervärlden knappast uppskattats efter förtjänst. I det korta formatet kunde han odla en berättarkonst med livligt tempo och koncentrerade poänger, som i det längre formatet lätt kunde bli monoton och glanslös. Efter tidiga novellsamlingar som den ovan nämnda Margot, Cirkeln (1907) och De gamla (1909), vilka till största delen präglas av sekelskiftets pessimism och determinism och av en esteticerande, Per Hallström-inspirerad stil kom berättelser med utåtvänd aptit på livet och satirisk komik: Hamn och haf (1911) och Ämbetsmän på äfventyr (1912).

Vid 30 års ålder hade S publicerat fem novellsamlingar. Ytterligare flera skulle följa på 1910- och 20-talen: De stora barnen (1915), Noveller (1918), Ställverket (1921), En handfull dun (1922), Vattenvärlden (1923) och Reskamraterna (1929). I Ställverket, där kontrasterna mellan realism och symbolik är häftiga, ingår novellen Djami och vattenandarna, en symboliserande berättelse med orientalisk sagokaraktär, där vattnet blir en vitalistisk bild för en socialt undanglidande och dynamisk-elementär livsattityd, som kanske mer än något annat av hans hand har förbindelse med Bergsons mer modernistiska och anti-intellektualistiska föreställningsvärld men som av författaren också kunde kallas för "heraklitisk". Den har med rätta betraktats som ett av S:s mest personliga verk.

Denna tematik kan spåras också i S:s följande novellproduktion: Sista äventyret (1935), Jag fattig syndig (1939) med dess originellt arkaiserande stil, och Mer än skuggor (1940); i den senare samlingen ställs personliga drömmotiv i bjärtare belysning än tidigare. I en sista fas av novellskrivande, som omfattar Enhörningen och andra noveller (1958), Minnets kapriser (1963) och Trappan och Eurydike (1966), intar kulturperspektiv och minnesbilder en viktig plats. Sammanlagt utgav S 17 se- parata novellsamlingar, vilket möjligen är ett sv rekord.

I synnerhet på 1940-talet prövade S att skriva ett mellanting mellan novell och roman, som kan betecknas som något mycket signifikativt för hans berättarbegåvning. I verk som Sex fribiljetter (1943), Förtroenden (1945) och Spegeln med amorinerna (1947) konstitueras en helhet av några relativt fristående noveller, som successivt växer ut till en roman med en symbol eller en enskild röst som sammanhållande element; greppet hade med framgång prövats redan i Det stora varuhuset (1926). Novellromanen kan som form ses som en kompromiss mellan romanen som en genom längd och intrigutveckling populär och säljbar genre och den naturliga fallenhet för det koncentrerade berättarformatet med dess mer exklusiva formgivning som S ägde. Här kunde hans livfulla, på det episkt centrala och på stram komposition fokuserade stil komma till konstnärligt tillfredsställande uttryck samtidigt som de enskilda berättelsefragmenten liksom i en mosaik fogades samman till en romanhandlings vidare dimensioner. Tekniken vidareutvecklades i den sista fasen av produktivitet, t ex i Trådar i en väv (1957), där ett modernt finansbolag är den sammanhållande länken mellan några historier som är fyllda av furiös satir mot den moderna tidens civilisationslyten, samt i Episodernas hus (1968). S har med all säkerhet använt novellromanen som form mer än någon annan sv författare.

Novellen är ingen genre som bäddar för succé. Det var på den konventionella romanens område som S fick störst genomslagskraft på marknaden. Efter framgången med Mälarpirater utgav han 1914 En flanör, den roman i vilken han tydligast gjorde upp räkningen med flanörlitteraturens ideal. I en serie precisa Stockholmsbilder, som ironiskt nog utspelas under storstrejken 1909, låter han huvudpersonen Thomas Gjörloff utvecklas från passiv och estetiskt drömmande iakttagare till en mer viljestark människa, redo att ta socialt ansvar. I den följande romanen, Eldens återsken (1916), en av hans mest läsvärda, låter han en erotisk berättelse utspelas parallellt med en tidsaktuell, politisk krönika som med Strindberg-influerad satirisk verv och språklig energi speglar Sverige och de aktivistiska kretsarna under första världskrigets år.

Sitt mästerverk på romanens område skrev emellertid S med Selambs, utgiven i två delar 1920. Den har sedan länge framstått som krönet på hans litterära bana. Selambs kan i stor utsträckning läsas som en nyckelroman, skildrande personer som S genom sitt första äktenskap kommit att stå nära. Den ger en bred skildring av en streberaktigt borgerlig miljö, där egoism och penninghunger står i centrum och har gått i arv till den syskonskara som spelar huvudrollerna. De utvecklas alla till att bli känslokalla och hänsynslösa människor, som aldrig tyglar sin vilja till social medverkan. Den äldste sonen Peter - kallad Vargen - blir en monstruöst girig bevakare av den stora egendomen Selambshof, Hedvig gifter sig till social position och rikedom, Laura och Stellan rör sig ytligt och kallhamrat i societetens karriärvärld, och Tord, den mest individualistiske i kretsen, styr sin båt ut i havet mot sin egen undergång. Satiren är obarmhärtigt kraftfull och saklig, för att inte säga furiös, i sin belysning av borgerlighetens diskreta charm och penningens makt.

Selambs framstår som en av de bästa samhällskritiska romanerna i sv litteratur. När den TV-filmatiserades 1979 av Bengt Lagerkvist, ägde den åtskilligt av tidsaktualitet i sin skildring av egoism och girighet. Men S lät aldrig samhällskritiken övergå i politisk aktivitet eller socialistiskt ställningstagande. Individen och dess frihet stod i centrum av hans i princip liberala åskådning. Den centrala motsättningen i hans idévärld, som sedan ofta skulle fram-tona i hans fortsatta produktion, t ex i Ett brott, stod mellan egoism och altruism, mellan egocentrisk isolering och social delaktighet. Men det är jagupptagenheten och själva övergången till en mer samhällstillvänd hållning som han konstnärligt kan gestalta, mindre däremot manifestationer av socialt engagemang.

Efter detta kraftprov odlade S alltmer en aktuell samtidsroman som ofta närmar sig ett journalistiskt samhällsreportage med civilisationskritiska inslag. Hem från Babylon (1923), filmatiserad 1941 av Alf Sjöberg (nedan), är en typisk generationsroman, som geografiskt pendlar mellan efterkrigstidens hektiskt blomstrande Paris och en sv landsortsstad. I Det stora varuhuset prövade han en form av lättsamt underhållande kollektivroman med episodisk uppbyggnad, där den egentliga huvudrollen innehas av ett modernt varuhus med NK som förebild. På likartat sätt står en modern tidningsredaktion i centrum för Jonas och draken (1928), där det finns drag av mörkare samhällskritik.

1923 hade ungdomssuccén Mälarpirater filmatiserats av Gustaf Molander (bd 25), som märkligt nog förlade handlingen till Sthlms skärgård. Själv försökte S upprepa succén genom att låta de tre protagonisterna återuppstå i ett nytt seglaräventyr, Saltsjöpirater (1931), men denna bok har aldrig nått tillnärmelsevis den popularitet som kommit föregångaren ull del. I Lågan (1932) vände S sin samhällskritiska furia mot det offentliga konstlivet och skildrade en ung skulptörs mödosamma väg till självförverkligande. För en tid lämnade S så romanen som uttrycksform för att mera ägna sig åt dramatik och novellistik.

1940-talet gick som framgått i novellromanens tecken. Först i och med 1950-talet återupptog S den renodlade romangenren. Denna senare fas av hans litterära produktion har ofta framträtt som mindre framgångsrik än hans tidigare. En modernare romanform hade fått ett genombrott genom mästare som Eyvind Johnson, Stig Dagerman och Lars Ahlin, som ställde ökade krav på läsaren, och i ljuset av denna nya roman började S framstå som ohjälpligt passé. Slottsfinal (1950), som skildrar ett skådespelarkollektiv under en filminspelning, har en framställningsform som närmar sig ett ytligt raljerande kåseri med rötter i tiotalisternas lätt karikerande människoskildring långt från en modernare, psykologiskt inspirerad människoteckning. Glasberget (1952) är däremot en roman med inåtvända och resignerade bottnar: från en sjukhussäng efter en bilolycka begrundar glaskonstnären Stellan Sylvester sitt estetiskt inriktade liv och erinrar sig som kontrast sin relation till Otti Moréus, en helhjärtat samhällsengagerad kvinna, bakom vars drag man kan ana S:s litterära generationskamrat Elin Wägner. Till de senare årens produktion hör också romaner som Pagoden (1954), Det skedde i Liechtenstein (1961) och Andromeda tur och retur (1964).

Som romanförfattare fann S en borgerlig läspublik som kunde uppskatta hans humoristiska tonfall i miljö- och människoteckning och samtidigt få sitt behov av spirituellt turnerade kultur- och åskådningsperspektiv tillfredställt. Han värnade om denna publik och gav den en lättsam berättarkonst med filosofiska bottnar. Endast undantagsvis höjer den sig till högre litterära nivåer och förmedlar en häftigare konstnärlig puls, en briljant satir eller en estetiskt färgad meditation. S kunde vara en mycket effektiv berättare, men någon språkets mästare var han inte annat än i enstaka inspirerade ögonblick. Hans prosa är bäst när den ger lyriska stadsbilder och stämningar eller söker sig in mot kontemplativa tankevärldar. Hans utåtriktade berättare kan lätt byta om till essäistiska kläder.

Essäistiken var en genre som S ägnade sitt intresse under den senare perioden av sin bana. Som en kulturkonservativ åldrande herre med bitska eller resignerade kommentarer till den samtida kultur- och samhällsutvecklingen framträdde han i Det stora bullret (1938). Under 1950-talet blev en såväl franskt som brittiskt inspirerad essäkonst rentav en av hans mest produktiva och litterärt Iödiga genrer med prosaböcker som Den goda trätan (1956), Korsade spår (1956) och Fåfäng gå ... (1959). De vittnar om vidsträckt beläsenhet. Här finner man essäer om "lättjan", om "gamla träsnitts förtrollning", om modern reklam och om "universum sett från en öronlappsfåtölj", men också en längre essä om Jacob Wallenberg, vars världsomsegling på Galejan appellerade till sjömannen S. Senare skrev han för SA:s räkning minnesteckningar över romantikern Adolf Törneros (1961) och över den 1928 avlidne skådespelaren och Dramatenche-fen Nils Personne (1967). Hans egna memoarer från barn- och ungdomstiden, Att vara ung, kan i sin friskhet framstå som en av hans mest levande böcker. Som redaktör för en serie antologier, All världens be- rättare (1942, 1948), All världens äventyr (1944) m fl, kunde han förse verken med värdefulla inledningar, t ex om novellens konst och "äventyrens värld".

Ytterligare en genre ingick i S:s litterära verksamhetsfält: reseskildringen. Efter första världskriget öppnades världen på nytt, och S gav sig med stor resaptit ut på globala färder. Han tillhörde i det avseendet den första generadonen av moderna skönlitterära världsresenärer, till vilka också hörde prins Wilhelm, Anders Osterling och Ludvig Nordström. Hans första resa, skildrad i boken Lata latituder (1924), var en jordenruntfärd, som via den amerikanska kontinenten gick till Honolulu, Fidjiöarna, New South Wales i Australien, Java och Sumatra, för att slutligen via Su-ezkanalen styra mot Europa igen. Resan bekostades av Bonniers och Svensk filmindustri, och ett filmteam medföljde för att i bild föreviga den litterära odyssén (filmen Bland malajer på Sumatra, 1925). Som reseskildrare är S saklig, konventionell och något trivialt detaljerad, med tidstypisk etnografisk nyfikenhet men med föga sinne för sociala och politiska realiteter.

I april 1926 kunde tidningar rapportera att S spårlöst försvunnit under en resa i Afrika. Man utmålade historien som ett nytt Livingstone-fall. S kom emellertid snart till rätta, och om sina äventyr berättade han i boken En färd till Abessinien (1926). Denna resa utsträcktes via bl a Konstantinopel och Jerusalem till Kairo och sedan uppför Nilen till Khartoum och Addis Abeba. Under en karavan över högslätterna i Abessinien ådrog han sig malaria, innan han försenad återbördades till en sv missionsstation i Amhara. Episoden bidrog till S:s äventyrliga och livsbejakande image. En sista bok i genren är Jorden min hobby (1936), som har en mera litterär struktur, där olika resor från olika perioder presenteras i en kortfattad novellistisk eller essäistisk form och där en poetisk prolog och epilog inramar hela arbetet. Där berättas medryckande om resor till Tanger och Kanarieöarna, till Västindien och till Latinamerika alltifrån Buenos Aires över Chile och Bolivia till Peru.

Omkring 1930 förändrades S:s medborgliga ställning i flera avseenden. Han ingick ett andra äktenskap, med journalisten Margit Strömberg. 1932 invaldes han i SA, och han kom att ägna en stor del av sitt arbete åt verksamhet inom akademins ramar; bl a var han under lång tid ledamot av dess Nobelkommitté. Av forskning i det litterära Nobelprisets historia framgår att S:s insatser bakom kulisserna var många, och att han spelade en betydande roll i strävandena under 1940-talet att ge litteraturpriset åt banbrytande och kvalitativt mer högtstående författare (Espmark). Fler offentliga förtroendeuppdrag följde efter akademiutnämningen.

På sin tid var S en uppburen författare och ett välkänt namn i kulturlivet. Den litterära otidsenligheten har dock gett honom en allt mindre plats i den sv litteraturhistorien. Sina rötter hade han i 1800-talets litterära ideal, och trots sin vitalism förhöll han sig i stort kallsinnig mot många av 1900-talets kultur- och civilisationsformer. Hans diktning kan i våra dagar mera framstå som en exponent för det förgångna än för det framåtpekande eller det universella. S har ofta kommit att stå som viljans skildrare i sv litteratur, detta i fruktbar kontrast till en mer meditativ sida. Han skulle emellertid lika gärna kunna ses som en den utåtriktade optimismens och livsglädjens diktare, som, något i Dickens' efterföljd, ger en sund och bejakande bild av människans inneboende möjligheter, låt vara mot en mörk botten. Bakom S:s odogmatiska frisinne med dess humor och common sense-perspektiv finner man en tidlös, frisk och opretentiös humanism.