Wilhelm Grubb

2 Grubb, Wilhelm, dp 2 aug 1688 i Sthlm (Nik), d 24 sept 1753 där (ibid). Föräldrar: handl Mikael G o Catharina Sohm. Siden- o klädeskramhandl i Sthlm, led av borgarståndet 31 o 40—41, grosshandl 46.

G 1) 6 aug 17 m Catharina Thormölen, dp 29 juli 95 i Sthlm (Ty), d 10 (själaringn 11) jan 21 där (Nik), dtr till handl Lorentz T o Maria Tham; 2) 26 okt 21 i Sthlm (Kat) m Maria Catharina Eckman, dp 5 febr 02 där (ibid), d 25 jan 62 där (Nik), dtr till kommissarien Hans E (bd 12, s 771) o Catharina Christina Lagerstedt.

G utbildades från pojkåren i faderns bod i sitt blivande yrke. Skrivelser av hans hand, offentliga anföranden i riksdagen och i andra sammanhang tyder på att han även erhöll gedigna kunskaper på andra områden. Den ärvda kramhandeln utvecklade han till en av de större i sitt slag i Sthlm. Han hade 1730 två butiker och ett tjugotal anställda och importerade vid den tiden till stor del själv de tyger, som han vid sidan av sin egen rörelse distribuerade till mindre företag.

Sin politiska bana började G 1722 som en av ledarna för den »handelskommission», vilken detta år bildades av 26 affärsmän representerande det handlande borgerskapets förmögnare mellanskikt. Sthlmsborgarnas riksdagsmän under ledning av grosshandlaren Abr Grill hade vid denna tid börjat omfatta den nya skydds- och understödspolitiken. G och hans anhängare företrädde köpmännens traditionella misstro mot tullbarriärer och merkantilistiska strävanden. Kommissionen utövade under riksdagen 1723 påtryckningar på riksdagsmännen i frågor, som för dess stiftare var av vitalt intresse, särskilt tullärenden. 1727 antog riksdagen den s k landshjälpen, som bl a innebar ett femprocentigt extra pålägg på åtskilliga importvaror. De influtna medlen användes till att finansiera Jonas Alström(er)s företag i Alingsås. För kramhandlarna betydde denna pålaga besvärliga formaliteter och minskad omsättning. G framträdde då som frihandlare och Alingsåsverkens vedersakare. På detta program valdes han till borgerskapets representant vid riksdagen 1731. Under den häftiga valstriden hade motsättningarna inom ståndet mellan kramhandlare och grosshandlare markerats. G representerade framförallt Sthlms 30 siden- och klädeshandlare, en homogen och välbärgad krets, inom vilken han stod främst i inkomster och politisk verksamhetslust.

G utsågs till en av sthlmsborgarnas tre representanter i sekreta utskottet. Där förde han oförskräckt minuthandlarnas talan mot grosshandlare, tullmyndigheter och ett protektionistiskt inställt kommerskollegium. Så kritiserade han sakkunnigt pessimistiska beräkningar av handelsbalansen, som kollegiet lagt fram i riksdagen för att få dennas stöd för överflödsförordningar och tullbarriärer. Kritiken hade inflytande på ståndens behandling av näringsfrågor bl a när det gällde en förteckning över varor, som skulle beläggas med införselförbud. Han gick till rätta med det lösliga sätt på vilket Alingsås-verken erhöll understöd. Han ansåg, att anläggningarna ej var fullgod borgen för de statliga lånen och att de varor som tillverkades där var undermåliga och svårsålda. Kritiken kunde inte vederläggas men vann ingen majoritet i riksdagen. Till riksdagen 1734 blev G inte återvald, och när han 1738 utsågs undanbad han sig. 1740 blev han på nytt riksdagsman och invaldes då i kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen. Som mössa hade han i borgarståndet bittra uppgörelser med hattarna och grosshandlarna Thomas Plomgren och Gustaf Kierman.

Vid olika tillfällen hade G valts till illiterat rådman, ett uppdrag som han ihärdigt avböjde för sin »välfärds skull». Han var dock i olika sammanhang — när behov förelåg av en talför och orädd man — sina meningsfränders representant även utanför riksdagen. I juni 1742 hörde han till dem, som inför ett hotande ryskt anfall på borgerskapets uppdrag undersökte de förfallna befästningarna vid Vaxholm. Ett år senare valdes han till den deputation, som av samma borgerskap delegerades att med brännvin och mat söka lugna de upproriska dalkarlar, som slagit läger vid Staket. I principalatsfrågan vid 1742—43 års riksdag — den gällde riksdagsmännens ansvarighet inför väljarna — var han en av den ivriga mössan Christopher Springers verksammaste medhjälpare och ådrog sig de styrande hattarnas ovilja. När dessa 1747 satte igång en utrensningsaktion mot politiska motståndare, blev Springer dömd till livstids fästning, medan G undgick efterräkningar, vilket kan ha berott på att han 1746 sökt och vunnit inträde i grosshandlarsocieteten. I samband härmed tycks han ha spelat ut sin politiska roll. Han hade förverkat sina tidigare anhängares förtroende och blev inte fullt accepterad av sina nya kolleger. Han var 1742 en av initiativtagarna till Sthlms stads brandförsäkringskontor.

I ett av de sorgekväden som delades ut vid G:s begravning heter det om honom, att han ». . . Handlens djup till grunden hunnit och en välsignad rikdom vunnit». Arv och äktenskap hade givit honom startkapital, som han ökade genom kloka placeringar. Så blev han delägare i 12 större och mindre fartyg och drev import- och exportaffärer på bl a Bordeaux och Lissabon. I det 1740 grundade sockerraffinaderiet vid Lilla Nygatan hade G 9/32. Det gav sina intressenter god utdelning. Han blev ägare till flera fastigheter i staden — bl a Skeppsbron 24 och Västerlånggatan 7 — samt skattehemmanen Aspviken, Hökarängen och Farsta. På Farsta uppehöll sig familjen flera somrar. I olika sammanhang framgår det att G var en frikostig natur. I en tillägnan i sin disputation för magistergraden prisar Mikael G (af Grubbens) sin morbror för dennes »gunst, ömhet och välgärningar». Bouppteckningen 1754 visade en behållning av drygt 750 000 dir kmt.

Arkiatern Abraham Bäck var under många år den G:ska familjens läkare. Om husfadern skriver han, att denne vid 60 år var en »stark man som gärna drack vin». Under de sista fem åren av sitt liv led han av gikt och var intill sin död svårt utsatt för åderlåtningar, laxativ, spansk fluga och beska dekokter. Av G:s döttrar var en gift med Niclas Sahlgren och en annan med William Tottie (jfr Örnberg nedan a a).