Axel W C Gyllenkrok

3 Gyllenkrok, Axel Walfrid Carl, brorsons sonson till G 2, f 9 aug 1888 i Karlskrona, d 7 aug 1946 i Sthlm (Gustav Vasa). Föräldrar: kommendören frih Axel Ture Christian G o Elin Emma Ulrika Frick. Mogenhetsex i Karlskrona 18 maj 06, i krigstjänst 1 juni 06, officersex 19 dec 08, underlöjtn vid Svea livg 31 dec 08, löjtn 31 aug 11, stabsadjutant o kapten vid generalstaben 30 juni 20, kapten vid Svea livg 13 maj 21, generalstabsoff i 1:a arméfördeln 15 okt 21—1 okt 24, flygspanar- o fältflygarutbildn 25—27, transport till Norrbottens reg 11 juni 26, tjänstg vid flygvapnet 1 nov 27—32, vid generalstaben 4 april 28—31, kapten vid flygvapnet 1 juli 28, lär i luftkrigskonst vid krigshögsk 1 okt 29—1 jan 31, major i armén 31 dec 29, vid flygvapnet 1 april 32, chef för 3:e flygkåren 32— 34, major vid Livreg:s grenadjärer 1 aug 34, överstelöjtn där 9 okt 36, överste o chef för Hallands reg 1 juli 37—21 jan 38, överste på reservstat 1 juli 38, — LKrVA 43. — Ogift.

Axel G vann tidigt erkännande som trupputbildare och instruktör. Han var en framstående idrottsman och utmärkt skytt. Också som generalstabsofficer gjorde han sig gällande med självständiga idéer om organisation, utbildning och disciplin. Bland dem som tog intryck därav var C A Ehrensvärd, yngre kamrat till G vid Svea garde. G:s ståndpunkt i utbildningsfrågor belystes i ett intressant och framsynt förslag till reglemente för infanteriets stridsutbildning, som han gav ut 1923 tillsammans med M Hanngren: former som speglade en föråldrad och övergiven taktik måste tveklöst rensas ut. Själva ordet exercis ledde tanken alltför mycket bort från det stridsmässiga och på det formella. Stridsutbildning var mera adekvat. Mycket berodde i fält på den enskildes förmåga att anpassa sig. Utbildningen måste lämpas härefter. Självförtroende och handlingskraft skulle främjas, inte förkvävas. Som lärare i luftkrigskonst vid skilda skolor och kurser gjorde G en betydelsefull insats. Han utarbetade 1928 bestämmelser för samverkan mellan armé- och flygstridskrafter. Flygvapnets första instruktion för rekrytutbildning, fastställd 1933, byggde på förarbeten av G och hans officerare vid tredje flygkåren.

1927—32 medverkade G i Ny Militär Tidskrift, där han företrädesvis behandlade flygmilitära ämnen. I NMT-gruppens programskrift 1930 Antingen — eller, under redaktion av Helge Jung, var G huvudförfattare tillsammans med C A Ehrensvärd och Gunnar Berggren. Han skrev det väsentliga i det viktiga avsnittet om luftkrigföring och granskade kapitlet om hemortsförsvaret, skrivet av Axel Ljungdahl. Teorin om ett sv sanktionsingripande i Finland intresserade däremot knappast G, även om han inte hade något direkt emot att den framfördes och utvecklades på det sätt som blev fallet i Antingen — eller. Senare ställde sig G kritisk till Sandlers Finlandspolitik.

I 1930 års försvarskommission hävdade G i samförstånd med arméns representant Helge Jung framgångsrikt flygets intressen och bidrog till att skapa förtroende för det nya vapnet och dess möjligheter. Han betonade flygvapnets luftförsvarsuppgifter och självständiga roll i invasionsförsvaret samt lade i anslutning härtill upp riktlinjer för organisation och materielanskaffning. Till flygvapencheferna Amundson och Virgin råkade han i motsatsställning. Flygvapnets ledning var enligt G ineffektiv. Materielen var föråldrad, organisationen svag och utbildningen bedrevs inte tillräckligt energiskt och systematiskt. Upprepade haverier ledde till att flygvapnet kom i blickfånget för en allmän kritik. G utnyttjade situationen. Han gick till attack med NMT som forum, blåste under en presskampanj mot flygledningen och tog också officiellt ställning bl a i ett uppmärksammat yttrande rörande förhållandena inom flygvapnets ledning till 1931 års flygkommission (SOU 1931: 29, s 298 f o 303). G fick rätt i mycket. Men han var skoningslös i sin kritik och förstod att utnyttja sina stora kunskaper om organisation och materiel för att sätta mindre väl bevandrade överordnade på det hala. Han tog ingen hänsyn till flygledningens svårigheter bl a i form av knappa anslag, en i ett initialskede naturlig brist på rutin och ett svårbedömt materielläge.

När Torsten Friis 1934 blev chef för flygvapnet, såg han som en angelägen första uppgift att söka jämna ut motsättningar och skapa arbetsro. Motståndet mot G hade hårdnat, när han hösten 1934 återgick till armén. Senare råkade han under en kort tid som chef för Hallands regemente in i en härva av beskyllningar för gunstlingssystem och trakasserier av officerare enskilt och inför trupp. En taktiskt skickligt upplagd aktion mot honom ledde efter anmälan hos MO till åtal, och i jan 1938 dömdes han till två månaders suspension. Den hårda domen kom som en överraskning. Krigsrätten förklarade emellertid i utslaget, att hänsyn tagits till att G förut upprepade gånger straffats för liknande och andra förseelser. G fick sedan krigsrättens dom fallit motta yttringar av sympati och uppskattning från kamrater vid regementet och från utomstående. Flera tidningar i skilda läger tog hans parti. G:s militära begåvning och förtjänster framhölls, och kritik riktades mot hans överordnade för att inte ha gripit in i tid. Till hans försvar anfördes bl a att Hallands regemente allmänt hade ansetts vara i behov av uppryckning. Livligt kommenterade blev inlägg till G:s favör av Willy Kleen i Nya Dagligt Allehanda och av Torgny Segerstedt i Handelstidningen. För en rörlig och oreflekterad opinion framstod G nära nog som dagens hjälte.

Sedan G förflyttats från Hallands regemente och gått över på reservstat, kom han att i stor utsträckning ägna tid och krafter åt militärt författarskap och artiklar i pressen om försvars- och militärpolitiska frågor. Hans inlägg, främst i Handelstidningen, sammanfördes 1938 i boken Arméns krigsberedskap. Här underkastades 1936 års försvarsordning bister kritik, som följdes upp på möten bl a i Lund och Uppsala med G som huvudtalare. Hösten 1940 skrev han en serie artiklar i Östgöta Correspondenten om tysk krigföring, senare samlade i en broschyr som översattes till tyska och även andra språk. Det var en skickligt skriven apoteos över Hitler och den tyska krigsmaskinen. G inbjöds att gästa Tyskland och gjorde en längre resa där våren 1941 som representant för sv armén. Med tyske militärattachén i Sthlm von Uthmann uppehöll G genom åren fortlöpande och vänskaplig kontakt. Under en kommendering till Italien 1934—35 hade G lärt känna sovjetiske militärattachén i Rom och 1937 gjorde han en resa i Sovjetunionen. Sina intryck redovisade han 1945 i boken Utan uppdrag i Moskva (titeln var en travesti på den amerikanske ambassadören Davies' arbete, På uppdrag i Moskva). G:s bok kom ut på Inapress, ett kommunistiskt förlag. Svårigheter att finna förläggare försenade utgivningen, som var planerad att stämma i tiden med sovjettruppernas inmarsch i Berlin. I broschyren om tysk krigföring hade G spått, att rött skulle stå mot svart i slutskedet. Trots sin respekt för tysk militär förmåga ansåg han inte utgången given. Under resan i Sovjet hade G imponerats av soldatmaterialet och försvarets passiva styrka. Och han delgav gärna en länge klentrogen omgivning dessa sina intryck. Under sina sista år knöt G personlig kontakt med spetsar inom det kommunistiska partiet, och Ny dag framstod till pressgrannars och andras oförställda förvåning som hans egentliga språkrör. Från denna tid daterar sig också hans vänskap med Marika Stiernstedt. Författarinnan tecknade efter G:s bortgång hans porträtt i Veckojournalen i en artikel som hon kallade Möte med svensk officer.

Sina erfarenheter från tjänstgöringen under beredskapstiden som infanteribefälhavare i Karlskrona och brigadchef i västra Skåne sammanfattade G i två arbeten 1942 med kritik och synpunkter rörande utbildning, som ivrigt studerades vid förband och skolor. Per Albin Hanssons paroll i jan 1943 om motstånd till det yttersta i alla lägen inspirerade G till den lilla skriften Partisankrig, som mycket lovordades i pressen. G ansågs ha givit en första och temperamentsfull skiss till sv gerillataktik. Boken som kom ut i flera upplagor spreds illegalt i Danmark och Norge. Under åren före sin bortgång utarbetade G ensam reglemente för marinens skytteförband om nära 400 sidor, ett arbete som uppskattades för mönstergill disposition, tankereda och en för G karakteristisk koncis stil. G:s inval i Krigsvetenskapsakademin 1943 var ett erkännande av hans alla reservationer till trots stora insatser för försvaret.

G var mångsidigt begåvad och hade stor arbetskapacitet. Han var en skicklig skribent, observant, klar och ofta bitande ironisk. Hans beläsenhet och kunskaper i militära ämnen var stor. Ökad grad av militär effektivitet i organisation och krigföring och G var genast en intresserad iakttagare, har det träffande sagts om honom (Carlos Adlercreutz). G var idérik och hade modet att stå för sina åsikter. Men han gick ofta till överdrifter och tog ställning från högst personliga utgångspunkter. Han odlade sedan subalternåren vid Svea garde en raljant och sarkastisk jargong, som stötte folk för huvudet, och kunde i sina relationer till omgivningen visa påfallande brist på balans och omdöme. Dessa negativa sidor hos honom kunde i längden inte tolereras även med erkännande av hans stora förtjänster. G gick gärna sin egen väg och blev efter hand alltmer isolerad. Sjukdom spelade också in liksom hans benägenhet att svänga mellan olika ytterlighetsriktningar, även om det stod klart att han aldrig var djupare politiskt engagerad.