M (Marika) A S Stiernstedt

3 Stiernstedt (Stjernstedt), Maria (Marika) Alexandra Sofia, kusins sondotter till S 2, f 12 jan 1875 i Sthlm, Romersk-Katolska, d 25 okt 1954 i Finja, Skåne. Föräldrar: generallöjtnanten frih Leonard Wilhelm S o Marie Pauline Victoria Ciechanowiecka. Elev vid klosterskolan Couvent du Roule, Paris, 88–90, medarb i DN 97–07, i Idun 07–15 o 24–27, led av styr för fören Amitié Franco-Suédoise 17, av styr för Rädda barnen 19, ordf i Sveriges författarefören 31–36 o 40–43, i Hjälp Polens barn 43. Förf. – Led av Samf De nio 18, sekr där från 36.

G 1) 5 juni 1900(–06) i Sthlm, S:ta Eugenia, m flygaren o direktören, frih Carl Gustaf Alexander Cederström (bd 8), i hans 1:a g, f 5 mars 1867 i Sthlm, Kat, d 29 juni 1918 genom flygolycka på Ålands hav (enl db för Sthlm, Maria), son till fideikommissarien fil dr, frih Anders C o Maria Cecilia Wennerström; 2) 4 okt 1909 (–38) i Sthlm, Engelbr, m författaren Ludvig Anshelm Nordström (bd 27), i hans 1:a g, f 25 febr 1882 i Härnösand, d 15 april 1942 i Sthlm, Kat, son till bankkamreren Oscar Anshelm N o Mary Sarah Parfitt.

Marika S växte upp i Uppsala i en tid som redan under tidigt 1900-tal tedde sig mycket avlägsen. I den självbiografiska Adjö min gröna ungdom (1930) konstaterar hon att nuddens unga kvinna, som "bosätter sig i dubblett och uppehåller en avlönad plats", var en företeelse som 1890-talet inte ens drömde om. S:s moder var av polsk adlig härkomst. Hon dog när S:s yngre bror föddes och fadern gifte om sig med sin svägerska, som var knappt sjutton år äldre än sin styv- och systerdotter. I hemmet talades franska - det språk som använts inom moderns familj - och svenska. Den dubbla kulturtillhörigheten märktes också i det att S och hennes syster Märta uppfostrades i den katolska läran medan bröderna var protestanter. Den formella skolutbildning S fick förlades till Frankrike: 13 år gammal skickades hon till en klosterskola utanför Paris. Efter återkomsten till hemmet två år senare fick hon viss privatundervisning. I självbiografin beskriver S sin senare strävan att kompensera bristande kunskaper inom olika områden och drar en parallell till arbetarklassens autodidakter.

För en ung vetgirig flicka framstod det konventionella småstadslivet i Uppsala som förödande tråkigt. Andningshålet för S blev läsandet och skrivandet i flickrummet i Villa Lyckan, mittemot Uppsalas botaniska trädgård. Från lånebiblioteket vid Fyristorg hemförde hon verk av unga radikala författare som Ola Hansson (bd 18) och August Strindberg. Lektyren ogillades av fadern som däremot uppmuntrade dotterns egna författarförsök, något S senare tolkade som att de vuxna främst såg hennes skrivande som en trevlig hobby. Fadern medverkade dock till att hon 1894 fick sin första roman, Sven Vingedal, utgiven på Hugo Gebers förlag. S framträdde då under pseudonymen Mark Stern, som hon även använt i det första alster hon publicerade, novellen Stackars Josef (tr i Sthlms Dagblad 20 nov 1892).

Trots att S i självbiografin delvis bagatelliserar sina ungdomsverk är det uppenbart att hon var en allvarligt syftande författare som tog kritik hårt. När Oscar Levertin ironiserade över den naiva tonen i hennes roman Slätten (1899), bestämde hon sig för att ge upp det skönlitterära skrivandet. Familjen flyttade till Sthlm och S gifte sig med Carl Cederström, sedermera känd som "flygbaronen". Paret bosatte sig på gården Brunn i Ingarö, och S började ett nytt liv som maka och från 1901 som mor till dottern Lena. Beslutet att ge upp författarskapet visade sig dock vara förhastat. S tog initiativ till brevväxling med flera unga lovande författare för att knyta litterära kontakter. Till dem hörde Henning v Melsted (bd 25), Henning Berger (bd 3), John Landquist (bd 22) och inte minst Ludvig Nordström (bd 27). Hon återupptog sitt skrivande och 1903 publicerades följetongen Fru Govenius i DN. 1905 följdes den av romanen Janinas hjärta. Nu skrev S inte längre under pseudonym utan framträdde som författaren Marika Cederström.

Skilsmässan 1906 från Cederström orsakade en del publicitet och S reste till Frankrike där hon tillbringade ett år. Under vistelsen utgav hon novellsamlingen Den halte Eros (1906) och romanen Det röda inslaget (1907). Förhållandet mellan könen är det centrala temat i böckerna, framförallt de olika villkor som gällde för män och kvinnor i såväl yrkes- som privatliv. Kvinnorna i S:s tidiga romaner möter män som inte förmår att se dem som annat än erotiska objekt och förväntningarna på en jämlik relation kommer därmed på skam. S var djärv i sina erotiska skildringar och beskrev senare Det röda inslaget som en skandalroman, som ansågs "oerhört fri".

S var en pionjär i sin skildring av den moderna kvinnans förhållande till män och erotik. Som frånskild självförsörjande mor personifierade hon den nya självständiga kvinnan. En viss air av skandal omgav henne, men hennes adliga bakgrund erbjöd ett mått av frihet att bryta med etablerade normer. Därigenom kunde hon också nå en läsande publik som förmodligen var betydligt mer konservativ än hon själv var.

De kontakter S odlat med unga manliga författare fick inte sällan erotiska inslag, och precis som männen i hennes romaner var de mer benägna att betrakta S som åtråvärd kvinna än som författarkollega. Hon hade ett förhållande med Albert Engström (bd 13) som dock valde att stanna i sitt äktenskap efter S:s skilsmässa 1906. I dec 1908 inledde hon en brevväxling med Ludvig Nordström som då befann sig i Frankrike. S erbjöd sig att sända honom sin senaste bok, Gena (1908), och Nordström blev uppenbart smickrad över hälsningen från den kända, adliga författarinnan. Detta hindrade honom dock inte från att leverera en ganska skarp kritik av romanen i fråga. Särskilt riktade han in sig på det erotiska temat.

I brevväxlingen etablerades ett mönster som senare kom att känneteckna relationen under deras långa äktenskap. Nordström intog rollen som den litterärt mer begåvade och var även den som formulerade teorier om den ideala relationen mellan man och kvinna. S bemötte både kritiken och teorierna utifrån sina erfarenheter som kvinna och författare. Det är uppenbart att avståndet mellan parterna var stort redan i förhållandets begynnelse. Nordström framstod som en radikal samhällsvisionär men hans kvinnosyn var snarast viktoriansk. S däremot gestaltade den moderna kvinnan i sina romaner och trodde sig ha mött en man som förstod hennes situation.

Även om S blev mer framgångsrik som författare höll hon fast vid uppfattningen att Nordström var det litterära geniet. Han tilläts ägna lång tid åt sina romanprojekt, medan S ofta gav ut en roman varje år och därmed fick rollen som familjeförsörjare. Familjen flyttade 1912 till en nybyggd villa i Djursholm efter att året innan ha utökats med Nordströms dotter Ruth, vars mor var tjänsteflicka. Några gemensamma barn fick S och Nordström inte. De blev ett omtalat författarpar som umgicks inom den sv kultureliten. S tog ofta avstånd från den överklass som hon själv tillhörde och hon blev tidigt socialdemokrat. Emellertid bar hennes livsföring, med utlandsresor och kurortsvistelser, tydlig överklassprägel. Den avgörande skillnaden mellan S och de överklasskvinnor hon ofta kritiserade i sina verk var dock att hon var självförsörjande. S:s böcker sålde väl, särskilt under 1920-talet då flickboken Ulla-Bella (1922) utkom, den av böckerna som nådde flest läsare och som översattes till ett flertal språk. Till hennes 60-årsdag 1935 utgav Bonniers S:s samlade romaner i tolv volymer.

S var en produktiv författare ända till slutet av sitt liv. Förutom 21 romaner publicerade hon novellsamlingar och reseskildringar samt en självbiografisk svit, som utöver Adjö min gröna ungdom också innefattade Mitt och de mina (1928) och Mest sanning (1948) samt boken om äktenskapet med Ludvig Nordström, Kring ett äktenskap (1953), som väckte stor uppmärksamhet. S var således en känd och omtalad författare, och vid en omröstning 1942 i en damtidning om vilka kvinnor som ansågs spegla tidens Sverige placerades hon högt på listan. Denna uppfattning om S var inte överraskande, eftersom hon ofta tog upp aktuella frågor i sina romaner och hade en stor läsekrets.

I sina tidiga verk framträdde S som skildrare av den nya kvinnan som krävde samma frihet som mannen. Med friheten följde dock ansvar, etc tema som S redan 1909 utvecklade i en debatt om den moderna kvinnan i DN. Hon förkastade den sortens ytliga frigörelse som enbart bejakade driftsutlevelse, och för kvinnorna i hennes böcker som valde den vägen gick det illa. Ett exempel är romanen Daniela Herz från 1912, där huvudpersonen kritiseras för sin oförmåga att ta ansvar för sitt liv men också beskrivs som ett offer för samhällets dubbelmoral. Romanen innehåller en skarp kritik av överklassen, medan idealen representeras av ett ungt medelklasspar som ingår ett äktenskap grundat på arbetsgemenskap och delade intressen.

I Alma Wittfogels rykte (1913) återkom S till unga kvinnors utsatthet i samhället och tog upp prostitutionen. Skildringen av Marjannas tragiska öde formar sig främst till en kritik av samhället. Kvinnorna är "sin egen vara - och de sälja den. Hvarför? Därför att de finna köpare". Till S:s styrka som författare hörde att hon vågade ta upp kontroversiella ämnen. Hon gör skarpa iakttagelser kring prostitutionen som samhällsfenomen i denna roman som fortfarande äger aktualitet.

I Fröken Liwin (1925) skildras en framgångsrik yrkeskvinna i 40-årsåldern som bakom en oförvitlig fasad döljer en hemlighet som på ett grundläggande sätt påverkat hennes liv. Hon har i ungdomen fött ett barn som hon tvingats lämna bort. I romanen beskrivs hur den handlingen hinner ifatt henne och hur hennes omsorgsfullt uppbyggda skyddspansar bryts ned. Porträttet av den ensamstående, känslohämmade yrkeskvinnan väckte protester; Ellen Kleman (bd 21) menade i Hertha att S bidragit till att förstärka en föråldrad schablonbild. S besvarade kritiken med att hon inte var intresserad av att skriva om "ett feministiskt problem" utan av att gestalta en inre psykologisk konflikt. Vid den här tiden hade psykoanalysen nått Sverige och bilden av Elma Liwin är en studie i ett förträngt känsloliv. Dock förankras den psykologiska problematiken i en social kontext: det samhälle som omöjliggjorde för en ogift mor att behålla sitt barn. Elma dör i romanens slut men dottern, som hon lärt känna, visar sig kunna bli den självständiga och känslornassigt fullödiga människa hon själv aldrig blev. Det medkännande men ändå skarpt tecknade kvinnoporträttet utgör ett av de främsta i S:s författarskap.

S:s romaner har sällan romantiskt lyckliga slut där de kvinnliga huvudpersonerna lyckas förena kärlekslivet med sina krav på självständighet. Den moderna kvinnan hade uppenbarligen svårigheter att finna en motsvarande man. Man kan märka en ökad desillusion hos S beträffande möjligheterna till att etablera jämbördiga förhållanden. I romanerna Man glömmer ingenting (1940) och Banketten (1947) ges inblickar i äktenskaplig misär och en skoningslös maktkamp mellan man och hustru. Man glömmer ingenting är den första skildringen i sv litteratur av en kvinnlig alkoholist.

Under 1940-talet skrev S även romaner med starkt antifascistiskt budskap som Attentat i Paris (1942) och Indiansommar 39 (1944). Den förstnämnda blev en försäljningssuccé som filmades 1944 liksom Banketten 1948, något som befäste S:s ställning som framgångsrik författare. Hennes avsky för nazismen ledde till att hon under en period närmade sig kommunismen. Redan 1935 hade S rapporterat från en resa till Sovjetunionen i boken Ryskt: en resa på egen hand hösten 1934. Hon hade tidigare skrivit reportageböcker, bl a från resor till Marocko och Frankrike. S var den första kvinna som rapporterade från krigsfronten i Frankrike under första världskriget och hon skrev även om sina intryck av landet under andra världskrigets början i Allvar över Frankrike (1940). I sina reportageböcker skildrade S på ett levande sätt olika miljöer och människor. Hon uppmärksammade ofta kvinnornas situation vilket bidrog till att böckerna tillförde nya perspektiv.

Romanskrivandet koncentrerade S ofta till sommarmånaderna då hon vistades i Öregrund. I Sthlm fylldes tiden även av olika uppdrag. Hon var ledamot av Samfundet De nio, i vars hus på Villagatan hon bodde från 1936. Under 1920-talet var hon verksam som recensent i veckotidningen Idun och under en period ansvarig för dess litterära avdelning. S blev 1931 den första kvinnliga ordföranden i Sveriges författareförening men avgick 1936 med anledning av en konflikt kring biblioteksersättningen till författarna. Senare återinträdde hon dock som ordförande och organiserade under sitt sista år på posten föreningens 50-årsjubileum 1943.

S:s sista bok, novellsamlingen Bland människor (1954), var tänkt att ges ut i samband med hennes 80-årsdag men kom att publiceras postumt. Året före hennes död hade boken om äktenskapet med Ludvig Nordström fått stor medial uppmärksamhet. S:s sakliga och distanserade skildring av ett äktenskap där hon själv alltmer intog rollen av övervakande mor visavi mannen chockerade den publik som tagit del av en glättad offentlig bild av paret. Hennes skoningslösa analys av relationen blev slutpunkten i en rad skildringar av den moderna kvinnans förhållande till mannen – den röda tråden i S:s mer än halvsekellånga författarskap.