4 Gyllenstierna, Jöran (Göran, Georg), f 2 febr 1632 i Dorpat, d 20 okt 1686 i Sthlm, begr 13 maj 1688 där (Ridd). Föräldrar: landsh frih Jöran G o frih Anna Skytte. Inskr vid UU 3 aug 41, utländska studier, rector illustris vid univ i Padua 54, kammarherre hos Karl X Gustav 55, eo kanslist i k kansliet s å, landsh i Kronobergs län 24 okt 57, landsh i Uppland 16 sept 64, riksråd 19 okt 66, tjänst i reduktionskoll 5 nov 66, hovrättsråd i Svea hovrätt o kommissarie i reduktionskoll 15 febr 67, tillika häradsh i Hollola hd i Finland 21 aug 68, president i reduktionskoll 5 okt 68, greve 16 maj 74 (titeln användes ej; ej introd), generalguvernör över Kristinas underhållsländer 25 aug 74, lagman på Gotland o Öland 74 (stadf 3 dec 79), kammarråd 6 juli 76, lagman i Uppland 25 juli 76, amiralitetsråd 5 jan 77, överståth i Sthlm 4 dec 78, president i Göta hovrätt 28 april 82 (tilltr ej).
G 11 dec 56 m frih Barbro Margareta Banér, f 5 maj 34 i Sthlm, d 91 där (själaringn i Jak 7 okt), dtr till riksrådet o riksmarskalken Axel B o grev Ebba Brahe.
G har i mycket kommit att stå i skuggan av sin broder Johan. Han saknade dennes dynamiska kraft och självständighet men uppträdde såväl under sin riksdagsmannabana som i rådet i regel på samma linje som denne. Under förmyndarregeringen stod han nära Bielke-Biörnclou-falangen. Han var moderatare och försiktigare än brodern, inte minst i de hätska rangstriderna. En orsak härtill torde ha varit hans högaristokratiska släktförbindelser genom giftermålet. Iakttagelsen gjordes redan i Anecdotes de Suède, där författaren med sina karakteristiska värderingar konstaterar: »Dock avhöll den äldre brodern Görans hustru och barn honom att ej så offentligen visa all den malice, som den yngre och ogifte Johan utan blygsel lät visa». En annan skillnad låg i att medan Johan G ansågs »incorruptabilis» var den allmänna uppfattningen om G att han var synnerligen mottaglig för handtryckningar. Han hade t ex ganska omfattande mellanhavanden med storfinansiären Joel Gripenstierna i samband med fastighetsspekulationer i Mälartrakten. Under sin tid som ledare av kammarkollegiet uppträdde G som Gripenstiernas beskyddare och fick bl a vid ett tillfälle en förgylld vagn »med kostligt bild-huggararbete» och med tillhörande parhästar, en gåva som värderades till 5 000 dlr kmt. G använde f ö också själv klingande övertalningsmedel, t ex då han 1674 sände kanslirådet Frans Joel Örnstedt tusen dukater, för att denne skulle befordra en av G till kungen inlämnad supplik att tillsammans med brodern bli upphöjd i grevligt stånd. Upphöjelsen följde också 16 maj 1674, men bröderna fick genom ett k brev besked att inte taga introduktion vid 1675 års riksdag.
Ekonomiska överväganden kan också ha spelat in då G 1674 utverkade sin utnämning till generalguvernör över drottning Kristinas underhållsländer. Han efterträdde riksrådet Gustaf Kurck, som enligt vissa uppgifter avlägsnats genom intriger av G. Generalguvernörsposten ansågs mycket lukrativ och tycks ha möjliggjort betydande friheter, när det gällde handhavandet av ränteinkomster från underhållsländerna.
Kammarkollegiet var det utan gensägelse viktigaste av de centrala ämbetsverken under kriget. G:s utnämning till kammarråd kom 6 juli 1676, samma dag som brodern Johan beordrades att inställa sig i högkvarteret hos Karl XI. G kom att i realiteten fungera som kammarkollegiets chef under de följande krigsåren. Riksskattmästaren Sten Bielke var sjuklig och kom huvudsakligen att ägna sig åt rådets sammanträden och senare åt arbetet som tf chef för kansliet. I juli 1676 hade överståthållaren i Sthlm riksrådet Clas Rålamb utsetts till chef för det betydelsefulla arbetet med flottans utrustning, den vid denna tid viktigaste uppgiften i Sthlm. Han fick långtgående fullmakter, som bl a i vissa avseenden gav honom överordnad ställning i förhållande till kammaren. I jan 1677 besökte G i spetsen för en delegation från kammaren högkvarteret för överläggningar med Karl XI och Johan G. Resultatet blev, att Rålamb avlägsnades från sin post som ledare av flottans utrustning och ersattes av G, som samtidigt utnämndes också till amiralitetsråd. G befann sig redan tidigare i skarp motsättning till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och dennes anhängare inom rådet. Han kom också i konflikt med Rålamb och dennes vän och meningsfrände riksrådet Knut Kurck. Denne var president i kommerskollegium, och efter en häftig strid, som bl a gällde om kammaren eller kommerskollegiet skulle ha kontroll över stora sjötullen, åstadkom G tillsammans med brodern, att Knut Kurck entledigades från presidentposten i kommerskollegiet och utnämndes till president i Svea hovrätt.
Den utomordentliga maktökningen för Johan G liksom även för G ledde till att den Kurck-Rålambska rådsfalangen gick samman med rikskanslerns anhängare inom rådet i ett försök att störta bröderna hösten 1678. Bl a riktades mycket grava anklagelser mot G:s sätt att leda kammarens arbete med medelsanskaffningen. Bröderna anklagades också för högförrädiska stämplingar mot kungen. Attacken misslyckades och resulterade i att rådet helt förlorade sin maktställning. Bl a avlägsnades Clas Rålamb från posten som överståthållare i Sthlm och G utnämndes till hans efterträdare. Kort därpå befriades Magnus Gabriel De la Gardie från arbetet i kansliet.
G hade sålunda under kriget uppnått en utomordentligt stark ställning. I själva verket torde han under avsevärd tid varit den mäktigaste av alla de i huvudstaden verkande riksråden, de höga riksämbetsmännen inräknade. Även om hans kapacitet spelat en viktig roll för detta, står det klart, att hans ställning dock ytterst var betingad av brodern Johans position som den starke mannen hos Karl XI i högkvarteret i Skåne. Detta avslöjas klart genom det sätt på vilket G under 1680 skjuts åt sidan. I febr 1678 anhöll han om entledigande från tjänsten som amiralitetsråd för att få bättre tid att ägna sig åt kammaren. Hans ansökan beviljades i ett k brev fyllt av uttryck för den högsta uppskattning av hans insatser. Ett år senare anhöll G av samma skäl om befrielse från att vara president i reduktionskollegiet. Hans anhållan avslogs under erkännsamma former. Men efter ännu ett år entledigades han, inte från reduktionskollegium utan från den ur maktsynpunkt viktigare tjänsten i kammaren. G hade varken begärt eller önskat befrielse från arbetet i kammaren, där han intog en ledande position. Bakgrunden var, att G råkat i motsättning till såväl kungen som brodern.
Posten som guvernör för drottning Kristinas underhållsländer hade utan tvivel varit lukrativ för G men komplicerade hans ställning. Vid fredstraktaten hade danskarna genomdrivit, att de fick behålla Wismar som pant för upplupna men ej uppburna kontributioner. Johan G satsade hårt på att så snart som möjligt driva upp denna summa och få tillbaka Wismar till Sverige. Den del av Wismars lösen som föll på Gotland, som ju var en del av Kristinas underhållsländer, visade sig mycket svår att få ut. G förnekade att danskarnas krav på kontributionsrestantier därifrån var berättigat, och trots upprepade order från kungen och från brodern vägrade han att leverera pengarna. Hans dubbla trohetsförhållande bringade honom i häftig konflikt med brodern, som nu som annars hänsynslöst hävdade statsintresset och t o m utverkade fullmakt från Karl XI att, om så skulle erfordras, pantsätta Gotland. Entledigandet av G kom, när denna konflikt nått sin höjdpunkt. Bidragande har emellertid också varit att G energiskt och konsekvent hävdat kammarens intressen och dess rätt till inflytande över medelsdispositionen, då Johan G och kungen sökte metoder att få direkt kontroll och större smidighet genom kringgående av kammaren. Det kom att ske genom statskontorets upprättande, varom beslut troligen fattats hösten 1679, i strid mot den av G ledda kammardeputationens linje. Efter 1680 års riksdag drabbades G kännbart av den s k kammarkommissionens domar liksom också av reduktionen.
Göran Rystad