Magnus Gabriel De la Gardie

4. Magnus Gabriel De la Gardie, den föregåendes son, f. 15 okt. 1622 i Reval, d. 26 apr. 1686 å Vänngarn, S: t Olovs socken. Greve till Läckö, Arensburg och sedermera Pernau, friherre till Ekholmen, herre till ett större antal egendomar i olika delar av riket (se nedan). Student vid Uppsala universitet 27 maj 1635; rector illustris därstädes nov. 1639–9 juni 1640; reste för sin utbildning utrikes 1640–44; student vid Leidens universitet 11 jan. 1641; bevistade riksdagarna 1644 och 1647; överste vid livgardet 4 jan. 1645–1650; ambassadör i Frankrike 1646 (instruktion 17 juni 1646); återkom 28 jan. 1647; riksråd 17 mars 1647; krigsråd och assessor i krigskollegium 2 sept. 1647; häradshövding i Valle härad i Västergötland 20 dec. 1647; general över svenska och finska militien i Tyskland 17 apr. 1648 (instruktioner 6 och 30 juni); guvernör och överkommendant i Leipzig och Meissen 17 apr. 1648; erhöll fältmarskalks lön 9 maj 1649; generalguvernör i Lifland 11 maj 1649; hovmarskalk 4 jan. 1651; överstemarskalk (riksmarskalk) efter Åke Axelsson (Natt och Dag) 5 febr. 1651; utsedd att deltaga i förhandlingarna med Polen i Lybeck 28 maj 1651 och tillika förhandla med den franske medlaren (instruktioner 28 maj, 10 juli) men deltog sedermera ej i beskickningen; president i kammarkollegiet 31 jan. 1652–12 dec. 1653; lagman i Västergötland och Dal 27 mars 1652; erhöll jurisdiktion över trenne under den till grevskapet lagda Lidköpings stad lydande socknar 20 dec. 1652 samt rätt att i Lidköpings ställe anlägga Nya Lidköping 1655; riksskattmästare 31 dec. 1652; överstekammarherre 16 juni 1653; generalguvernör i Västergötland, Dal och Halland 19 aug. 1654; kansler för Uppsala universitet 12 dec. 1654; återinsatt i utövning av riksskattmästarämbetet 18 jan. 1655; konungens löjtnantsgeneral över hela krigsväsendet i Lifland, Estland och Ingermanland 1 juni 1655; generalguvernör i Lifland 1 juni 1655 samt i Samogitien och en del av Litauen 17 jan. 1656; erhöll fullmakt att traktera i Lifland 2 juli 1655 samt att förhandla med hertigen av Kurland 22 juli 1655; erhöll fullmakt att inleda fredsförhandlingar med Ryssland 11 juli 1656 och att »provisionaliter» underhandla med tsarens fullmäktige 31 okt. 1656 samt ny fullmakt att jämte medkolleger underhandla om fred 8 dec. 1656 (instruktioner för denna förhandling och för förhandlingar med hertigen av Kurland 9 dec); legatus primarius vid fredsunderhandlingen i Oliva 1659–60 med fullmakter 20 jan. 1658 (jmfr K. brev 13 och 20 dec. 1657) samt nya fullmakter rörande underhandlingarna med kejsaren 24 juli 1658 och 4 mars 1660, med Polen 24 juli 1658, 11 maj och 20 okt. 1659 och 4 mars 1660, med Danmark 20 okt. 1659 och 5 mars 1660 samt med Brandenburg 14 febr. och 24 juli 1658 och 4 mars 1660; rikskansler och en av riksförmyndarna 12 febr. (20 okt.) 1660; kommissarie vid förhandlingarna med franske ambassadören H. de Terlon 27 nov. 1662; ordförande i riddarhusdirektionen 1668—80; chef för postväsendet 10 juni 1673–1676 (se K. brev 7 jan. 1677); överste för ett regemente till häst 16 nov. 1674; ledamot av kommissionen angående staden Rigas klagomål 1675 (bet. 23 jan. 1675); erhöll i uppdrag att förhandla med donatarierna i Lifland om någon undsättning 13 nov. 1675; förestod försvaret i Västergötland, Dal och Bohuslän 1676–dec, 1677 (fullmakt 13 okt. 1676; om Västergötlands försvar se K. brev 4 och 7 juli 1676); en av de deputerade över kammarkollegiets förvaltning 1678 (K. konfirmation 28 okt. 1678)–6 dec. 1678; president i Svea hovrätt 9 maj 1680; riksdrots 18 sept. 1680; presiderade som sådan i Svea hovrätt 1681, varefter hans son Gustav Adolf De la Gardie utnämndes till president 27 apr. 1682; erhöll avsked från alla ämbeten utom befattningarna som riksdrots och kansler för Uppsala universitet 1682.

Gift 7 mars 1647 på Stockholms slott med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne (se nedan 5).

D., den mest lysande av 1600-talets höga adelsherrar och bärare av ett ärat namn i den svenska odlingshistorien, röjde redan i tidiga år ett ljust huvud och snabb fattningsgåva. Tioårig fick han en framstående lärare i Mattias Mylonius (senare adlad Biörenklou), studerade från sitt trettonde, år vid akademien i Uppsala och tillägnade sig en vidsträckt bildning. Vid flera tillfällen uppträdde han med latinska tal: över Gustav Adolfs minne (på riddarhuset 1634), om Axel Oxenstiernas återkomst från Tyskland (1636), om dennes förtjänster om akademin (1637). I nov. 1639 valdes den unge D. själv till universitetets rector illustris, ett ämbete, som han beklädde omkring ett halvt års tid (till juni 1640). Valet var en gärd åt hans börd och höga förbindelser i överensstämmelse med gängse sed, men tjänsten var dock ej blott ett namn; nästan varje gång förde D. ordet vid konsistoriets sammanträden. År 1640 började den till en adlig uppfostrans fullbordan nödiga utrikesresan; han hörde Boxhorns föreläsningar över Tacitus i Leiden men studerade också Hollands fästningar och krigsväsen. Sommaren 1642 reste han till Frankrike, där han särskilt i Ångers idkade ridderliga övningar och vid hovet blev väl mottagen; han besökte också sin franska släkt i Languedoc. Underrättelsen om Torstenssons infall i Holstein förmådde den unge greven att återvända till hemlandet för att tillbjuda detta sin tjänst. Han återkom till Sverige efter mer än fyra års frånvaro som en glänsande representant för den unga adel, som träder fram under drottning Kristinas regering, med större yttre förfining men också med större anspråk på livet än föregående släktled. D. var i sätt och väsen en fulländad hovman och gjorde sig så mycket lättare gällande, som han med ett ledigt uppträdande förenade manlig skönhet och en livlig begåvning, vars brister röjdes först efter hand. I hovlivet kunde ingen med framgång tävla med honom; han blev den unga drottningens förklarade gunstling och utnämndes av henne i jan. 1645 till överste för livgardet. Sitt första fälttåg gjorde han s. å. i Skåne under Gustav Horns befäl, men freden i Brömsebro slöts för snart för att giva honom tid att utmärka sig. Redan följande år erhöll han emellertid på ett annat område tillfälle att visa sin förmåga och sitt kynne, i det han utsågs att avgå som ambassadör till franska hovet. Beskickningens huvudändamål var att befästa den på sista tiden något rubbade vänskapen mellan Sverige och Frankrike, och D. fick också av franska regeringen mottaga lugnande försäkringar om dess trofasthet; den bajerske kurfurstens strävan att söndra kronorna misslyckades, och den danske rikshovmästaren Korfitz Ulfeldt vann med sitt besök i Paris (1647) endast vältaliga vänskapsförsäkringar. D:s ambassad var alltså icke utan sin uppgift och sitt värde, men den blev mycket dyr: ett överslag går på 175,000 rdr, varav 100,000 voro franska subsidier, och kostnaden vållade också klander. Men intet ogillande spordes från drottning Kristinas sida: hon hade själv påbjudit en präktig utrustning och gav sitt sändebud ett fullkomligt kvittobrev (4 apr. 1647; 31 maj 1655 stadfäst av Karl X Gustav). Och då det anmärktes, att de franska subsidiernas uteblivande kunde hämma Wrangels framsteg i Tyskland, vände hon sig till Adler Salvius — lika skicklig finansman som diplomat — för att genom honom till härens hjälp upplåna samma summa.

Drottningens ynnest tog sig likaledes uttryck i hennes främjande av D: s giftermål med pfalzgreven Johan Kasimirs dotter och Karl X Gustavs syster, prinsessan Maria Eufrosyne. Trolovningen skedde redan före den franska ambassaden; bröllopet firades med stor högtidlighet i mars 1647; gästabudet varade i fem dagar, varav två ägnades åt tornerspel och ringränning. Drottningen lämnade själv bruden i brudgummens hand med den förklaring, att hon därmed gav honom det käraste, hon ägde. Få dagar senare erhöll prinsessan gåvobrev på kungsgården Höjentorp med femtiofyra underlydande hemman (18 mars). Kristinas frikostighet visade sig icke mindre mot D. själv. De följande åren ända till 1653 utmärkas av en lång rad förläningar och skänker, varibland den förnämsta är grevskapet Arensburg (1648). Nämnas böra ock donationen av stycken och ammunition i fästningen Benfeld i Elsass (1648), som sedan av kronan ersattes med en försäkran på 26,000 rdr, samt D: s anslag av de tyska satisfaktionsmedlen (22,500 rdr). Endast Karl Gustav och fältmarskalkarna erhöllo mer, alla andra mindre; och därtill kommo löner, resekostnader och dylikt, så att greven i allo lär hava uppburit ej mindre än 93,600 rdr av dessa medel. Med dessa förmåner höllo befordringarna i kronans tjänst jämna steg. I mars 1647 utfärdades fullmakt för D. som riksråd — en tidig upphöjelse för en tjugufem års man med ringa erfarenhet i statsvärv. I samband härmed står hans inträde som krigsråd i krigskollegium (sept. 1647). Den unge ädlingens åtrå var att samla erfarenhet, och förtjänster på krigarbanan för ¦ att en gång få efterträda sin fader i riksmarsksvärdigheten, som förblev målet för hans ärelystnad även under Karl X Gustav. Det var således i full överensstämmelse med hans önskningar, då Kristina i apr. 1648 utnämnde honom till general över det svenska och finska krigsfolket i Tyskland och tillika guvernör i Leipzig och kretsen Meissen. Den nye generalen följde sin svåger pfalzgreven Karl Gustav till Prag och förde under honom befäl framför Galgenberger Thor; men nu som tre år tidigare avbröts hans tjänstgöring av freden. I mars 1649 sändes han av svågern till Sverige för att personligen förvissa sig om drottningens avsikter i de tyska förvecklingarna och redogöra för den politik, som dittills blivit följd och som också vann Kristinas gillande. Mellan Karl Gustav och D. rådde i allmänhet ett gott förhållande, endast vissa tider grumlat av misstankar å den förres sida, att D. icke ärligt understödde eller rent av motarbetade hans eftersträvade giftermål med Sveriges drottning. Denna misstanke var ogrundad; D. gjorde vad han kunde för saken, liksom han också med glädje såg Karl Gustavs upphöjelse till tronföljare; men mot äktenskapet med Kristina reste sig hinder i hennes eget sinnelag, som ingendera av dessa två kunde övervinna. D. sattes för övrigt ur stånd att göra sitt inflytande gällande, då han under följande vinter sändes till Riga som generalguvernör i Lifland, vartill han blivit utnämnd redan i maj 1649. Man har gissat, att drottningen har avfärdat honom just för att slippa hans påminnelser i Karl Gustavs sak. Han återkallades emellertid till kröningen 1650 och skänkte drottningen då den silverstol, som användes vid den högtidliga ceremonien i Stockholms Storkyrka.

Ännu vid denna tid åtnjöt D. drottning Kristinas nåd oförminskad. Vid hovet upphöjdes han till riksmarskalk (1651) och anordnade som sådan bland annat ett kämpaspel på borggården i Stockholms slott till firande av drottningens födelsedag (dec. 1651), varöver han själv lät utgiva en latinsk beskrivning. Men han skulle stiga ännu högre: åt honom bestämdes ett av de fem höga riksämbetena, nämligen skattmästarposten, som blev ledig genom Gabriel Bengtsson Oxenstiernas upphöjelse till riksamiral. Efter några månaders tjänstgöring som president i kammarkollegium utnämndes D. till Oxenstiernas efterträdare sista dec. 1652. Det förnämliga ämbetet var i själva verket föga lämpat efter den nye innehavarens begåvning och sinnelag. Riksfinansernas läge var sådant under dessa Kristinas sista år, att det tarvades en mer än vanlig kraft och insikt jämte förmåga av sträng hushållning, om någon reda skulle kunna åstadkommas i den förvirring, som drottningen själv endast bidrog att öka. Men dessa förutsättningar funnos ej hos den man, som icke alldeles med orätt skylldes för att framför andra hava givit orsak till Kristinas donationer och slösande utgifter. Tills vidare fick kammaren nöja sig med att finna utväg för behoven snart sagt dag för dag. D: s verksamhet i sitt nya kall blev för övrigt snart avbruten. Hans gunstlingstid tog en ända genom hans eget vållande; ömtålig om sin ställning, tålde han ogärna medtävlare om drottningens ynnest, och för att störta dem tillgrep han osanna eller halvsanna beskyllningar, som ohjälpligt nedsatte honom i Kristinas ögon. Sådant var otvivelaktigt sammanhanget redan vid angreppet på den med orätt förtalade läkaren Bourdelot i jan. 1653, som efterföljdes av en ny sammanstötning i början av apr., avslutad med en skenbar förlikning. Sant och osant och rykten från skilda håll torde också varit sammanblandade i de klagomål över påstådda yttranden av drottningen, som skattmästaren frambar till henne i dec. s. å. och för vilka han tvangs att uppgiva Schlippenbach och Steinberg som sina sagesman i första och andra hand. Då dessa icke vidkändes de uppgifter, som D. tillade dem, var det slut med drottningens tålamod, och till sin levnads afton synes hon hava bevarat sitt förakt för »lögnaren». Orsaken till den förre gunstlingens plötsligt synbara onåd låg dock utan tvivel i grunden djupare: ett välkänt brev av drottningen själv till D. (5 dec.) vittnar om hennes småningom vunna insikt, att hans stolta och behagfulla yttre uppträdande icke motsvarades av inre storhet, att han icke var värdig sin enastående lycka.

Med förbud att åter visa sig vid hovet, innan han tillfredsställt hederns fordringar, drog sig greven tillbaka till sina gods: enligt Kristinas mening skulle det tillkommit honom att med värjan avtvå sin skuld i envig med Schlippenbach. I sin nöd sökte skattmästaren råd och hjälp hos arvprinsen Karl Gustav och hos rikskanslern Axel Oxenstierna. Hänvändelsen till tronföljaren är fullt naturlig; men sedan denne från drottningen fått närmare upplysningar, rådde han endast till tålmodig förbidan. Påfallande är det däremot, att D. icke skydde att påkalla kanslerns bistånd. Mellan Oxenstierna och hans fader, riksmarsken greve Jakob, hade visserligen rått god sämja och vänskap, men sonen såg sedan början av sin bana fiender och medtävlare både i rikskanslern och i hans son Erik, för vars räkning ju den förre till och med trotts eftersträva drottningens hand (1646 och senare). Om också i det yttre ett vänskapligt förhållande inträtt under Erik Oxenstiernas guvernörstid i Estland, kvarlever dock D: s rivalitet med denne ännu under Karl Gustavs regering och präglar till exempel brodern Jakob Kasimirs brev från Preussen. På gjorda framställningar genom riksrådet Arvid Forbus — en vän till De la Gardieska familjen — avgav emellertid Axel Oxenstierna ett vänligt svar och styrkte på Kristinas egen förfrågan till nåd; men ställa till rätta förmådde han ej, och i brev till greve Erik yttrade han visserligen medlidande med D:s »galenskap» och motgång, men ansåg också det hela intyga dennes oförmåga att bära både lycka och olycka. Ett hårt slag för riksskattmästaren var det, att drottningen utan vidare skilde honom från utövningen av hans ämbete, i det hon 12 dec. 1653 gav kammarkollegium en ny chef med presidents titel i Herman Fleming. Alla försök att beveka henne strandade; fåfänga voro också de föreställningar mot en riksämbetsmans förvisning utan laga skäl, som (enligt Berch) lära gjorts av kanslern å rådets vägnar. För D. återstod blott att sätta sitt hopp till drottningens tronavsägelse; men denna medförde nya faror. Kristina krävde ett hederligt underhåll; och om de rådgivare, varom Per Brahes tankebok maler, styrkte henne i tanken att'delvis taga det av sina egna donationer, behövde hon säkert ingen eggelse för att rikta slaget mot D. genom att begära Ösel (med grevskapet Arensburg) samt Poel och Neukloster i Tyskland, vilka likaledes (jämte amtet Wollin i Pommern) upplåtits åt honom. Trots rådets motstånd visste hon också att genomdriva sin vilja.

Karl X Gustavs tronbestigning medförde ej en så hastig förbättring av hans svågers ställning, som denne hoppades; konungen var bunden av hänsyn och kanske av formliga löften till den, som givit honom kronan, och han saknade ingalunda blick för D: s svagheter. Han lät sålunda mana sin praktlystne och slösaktige frände att undvika onödig omkostnad och ståt; han lät också uttrycka sin önskan, att skattmästaren icke skulle återvända till kammaren. I stället utnämndes denne i aug. 1654 till generalguvernör i Västergötland med Dal och Halland. Säkerligen var dock detta uppdrag från början ärnat blott till en genomgångspost. Sedan D. i dec. blivit av konungen utsedd till kansler för Uppsala akademi, fick han slutligen i jan. 1655 en fullständig upprättelse, i det han genom kunglig befallning återinsattes i utövning av det ämbete, som Karl Gustav några månader tidigare nekat honom att återtaga. Man finner ock, att han i egenskap av riksskattmästare har uppläst i rådet kammarkollegiets framställning av finansläget för året (19 mars). Men de viktiga besluten på 1655 års riksdag voro andra mäns verk, och det var icke Karl X Gustavs avsikt att på allvar överflytta skötseln av rikets drätsel från Herman Fleming till D. Kriget med Polen öppnade utväg att bruka denne på annat håll: 1 juni utnämndes han till generalguvernör i Lifland och tillika konungens ställföreträdare (hans lieutenant-général) i ledningen av hela krigsväsendet i Östersjö- provinserna mellan Ladoga och Duna. D. begav sig till Riga, åtföljd bland annat av sina bröder Jakob Kasimir som generalmajor och Pontus Fredrik som överste. Medan Wittenberg och Karl Gustav själv angrepo Polen från tyska sidan, var det svågerns uppgift att utbreda de svenska vapnen över Litauen — ett uppdrag som direkt gick ut på att mota Rysslands framträngande från öster, ehuru det samtidigt ålades D. att såvitt möjligt hålla vänskap med denna makt. Planen blev ej fullständigt utförd; D. kunde icke hindra ryssarna att besätta Vilna, men med stöd av furstarna Radziwill och med biträde av Bengt Skytte lyckades dock den svenske fältherren förmå norra Litauens ständer att underkasta sig Sveriges konung på en lantdag i Keidany (okt. 1655). Med större delen av sin här blev därpå D. kallad till konungen i Preussen, som behövde hans trupper närmast för uppgörelsen med Brandenburgs kurfurste. Den 8 dec. förenade sig bådas härar vid Elbing, och denna samlade krigsmakt stannade i Polen. Den resning, som följande år utbröt i Litauen, kunde D. möta endast med starkt försvagade krafter. Till råga på olyckan bröt tsaren freden utan att låta sig återhållas av Gustav Bielkes beskickning till Moskva. I början av juli 1656 ryckte två ryska härar in i Lifland, och den större under tsar Alexejs eget befäl vände sig mot huvudstaden Riga, som belägrades i sex veckors tid från 21 aug. Ryssarna ägde en betydande övermakt — medan besättningen uppgives till 5,000 man, räknade fienden enligt D. i slutet av sept. 24,000 — men deras framsteg hindrades av deras egen okunnighet i belägringskonsten och av garnisonens tappra försvar; ett rykte om kommande undsättning var slutligen nog för att skrämma dem till återtåg. Äran av Rigas räddning måste dock D. dela med sin närmaste man, den honom som krigare överlägsne Helmfelt, och tillgängliga uppgifter tillåta intet avgörande omdöme om den förres förtjänst. Konungen klandrade såväl uppförandet, av vidlyftiga utanverk som oredan, då de brådstörtat utrymdes strax vid belägringens början.

Under det påföljande året (1657) anförde riksskattmästaren personligen en liten här i öppna fältet (omkring 3,000 man) och företog med denna i sept. en framryckning mot Gdov men möttes av en överlägsen fientlig styrka och måste anträda ett föga hedersamt återtåg. Verkliga fältherregåvor synes han över huvud icke hava ådagalagt, och han saknade den beslutsamma rådighet och raskhet, som krävdes för uppgiften att med ringa medel och stridskrafter försvara ett stort område mot i krigsduglighet underlägsna men i antal övermäktiga fiender. Karl Gustav sparade ej skarpa tillrättavisningar, dels i egna svar på skattmästarens vidlyftiga och klagande skrivelser, dels genom greve Jakob Kasimir, som bland annat lät brodern veta, att det icke anstode honom att föreskriva konungen, vad denne borde göra. D. hade nämligen uttalat sin önskan, att Karl Gustav måtte sluta polska kriget för att ägna alla krafter åt det ryska, som däremot av den senare ansågs som en bisak. Vid andra tillfällen var dock konungen bättre till freds med sin svågers uppförande och ursäktade nådigt hans framställda anspråk med hans okunnighet om förhållandena i Polen. Den ryska fejden upphörde på våren 1658 genom en överenskommelse i Moskva, som i dec. åtföljdes av stilleståndet i Valieser; men redan tidigare hade D. fått sig uppdragen en annan verksamhet: han förordnades i dec. 1657 och jan. 1658 att träda i spetsen för den beskickning, som skulle underhandla om freden med Polen. Det dröjde dock på grund av politiska och formella svårigheter ända till årsskiftet 1659–60, innan kongressen i Oliva kunde öppnas, där D., biträdd av Bengt Oxenstierna, Schlippenbach och Gyldenklou, under fransk medling förhandlade ej blott med polackerna utan också med Österrike och Brandenburg. Dessförinnan hade han tillfälle att sammanträffa med sin konung på Själland, där skattmästaren och hans gemål en tid hade sin bostad på Kronborgs slott. Trots Karl Gustavs död kröntes fredsunderhandlingen med framgång, och ehuru alla konungens polska erövringar gingo till spillo utan vederlag, vanns åtminstone, att Polen för alltid avträdde svenska Lifland och Johan Kasimir uppgav sina anspråk på Sveriges krona.

I juni 1660 återkom D. med välförrättat ärende till Stockholm och återinträdde där i utövning av skattmästarämbetet. Han var dock av den avlidne konungen på hans dödsbädd utnämnd till rikskansler, men fullmakten ansågs vilande liksom själva testamentet på grund av ständernas beslut efter Karl Gustavs död. Först när förmyndarregeringens sammansättning slutgiltigt avgjordes vid höstriksdagen i Stockholm, trädde också D. i besittning av sin nya tjänst. Därmed fick han icke den post, som han själv helst önskade, ty hans ärelystnad var alltjämt riktad på faderns värdighet, och till denna erhöll han vid rådets omröstning 20 okt. fjorton (eller femton) röster mot tjuguåtta för Lars Kagg. Men utan tvivel var kanslerstjänsten den, som bäst lämpade sig för D:s begåvning; han må själv, som han senare försäkrar, hava ryggat för ansvaret — för detta uppdrag ägde han dock verklig duglighet genom sina vidsträckta kunskaper i europeisk politik, sin snabba fattningsgåva och sin stora lätthet att umgås med människor och att uttrycka sig i tal och skrift. Karl Gustav hade tänkt även på andra kandidater (bröderna Bielke), men det var intet smicker, när han för prinsessan Maria Eufrosyne förklarade sig övertygad ej blott om hennes makes trohet utan också om hans skicklighet (1658); han önskade en kansler efter sitt sinne för sitt hus' och sin sons skull, som ett värn mot högadliga övergrepp, men icke mindre för rikets. Ledningen av kansliets arbete och vården om rikets förbindelser med främmande makter, var D. fullkomligt vuxen. Men det är sant, att kanslersvärdigheten genom kansliets centrala ställning i förvaltningen och genom tradition från Axel Oxenstiernas tid innebar något mer; den gav i viss mån ett slags anspråk på en förste ministers uppgifter, och såtillvida ålade den visserligen D. ett ansvar för riksstyrelsen i det hela och för landets öden, som han varken ägde tillräcklig skarpsynthet i de stora inre frågorna eller kraft nog för att uppbära.

En gång insatt i sitt ämbete, röjde emellertid den nye kanslern ingalunda någon tvekan att taga dess hela myndighet i anspråk. Han framträder visserligen mindre under förmyndarstyrelsens första tid; men hastigt nog tillkämpar han sig en ställ- ¦ ning som målsman för den riktning i den inre styrelsen, som motsatte sig Gustav. Bondes strängt genomförda sparsamhet i rikshushållningen och inskränkningar i förvaltningen. D. förfäktade vikten att tillfredsställande sörja för konungens heder, för diplomatiens behov och för rikets trygghet; han yrkade alltså höjda eller säkrare anslag till hovet, till kanslikollegium och till här och flotta. Han var tillika liksom Per Brahe och kanske i grunden mer än denne en avgjord motståndare till försöken att stävja bortförlänandet av gods. Ivrigare än någon annan hävdade kanslern den gängse satsen om belöningar och straff som lika nödvändiga förutsättningar för statens bestånd, och hans eget lynne gjorde honom särskilt till en fullt ärlig talesman för de nödlidandes och torftigas förhoppningar. Att hela denna politik på samma gång gav honom tillfälle att småningom bilda ett slags parti inom rådkammaren liksom att förvärva vänner och skyddslingar utom dess väggar, kunde icke misshaga rikskanslern men behöver icke fattas som det avgörande skälet till hans uppträdande. I sin kamp med Bonde gick D. emellertid med tiden längre, än olikheten i grundsatser utan vidare kan försvara. Han klandrade icke blott skattmästarens och kammarkollegiets handlingar och åsikter; han angrep även deras heder. Som förespråkare för kopparmyntningen bekämpar han kammarens myntpolitik; i tvisterna om bankens svårigheter giver han Palmstruch sitt stöd mot Bonde, och han tillvitar kammaren senfärdighet i det årliga statsarbetet. Men skarpast träffas kollegiet och dess chef av hans förebråelser för oklok och till och med oärlig förvaltning av rikets gäld. Medan Bondes syftemål var att genom kraftig avbetalning lätta skuldbördan och därmed befästa kronans kredit, ville kanslern hava dessa avbetalningar omedelbart beräknade på möjligheten att av samma män erhålla nya försträckningar vid behov, och viktigare än skuldens minskande ansåg han fullt tillgodoseende av den löpande förvaltningens tarv. När härtill fogades beskyllningen för väld och egennytta, blev denna föga mindre kränkande genom att framställas på sådant sätt, att det lämnades åt kollegiet självt att utröna de egentligen skyldiga. Brevet till kammarkollegium av 13 mars 1667 sammanfattar i en rad av frågepunkter alla anklagelser mot dess förvaltning. Vid denna tid hade kanslern, gynnad av Gustav Bondes sjukdom, vunnit ett bestämt övertag, och 1667 års riksstat blev byggd på de grunder, som han förestavat. En skarp reaktion mot D: s principer och mot hela hans ingripande i rikshushållningen framträder emellertid i det betänkande av 1668 års första statskommission, som bär namn av Blå boken. Dess kritik var i mycket grundad på goda skäl; D. ägde som finansman den förtjänsten, att han icke lät behärska sig av rädslan för svårigheter, men han saknade sinne för behovet av ordning och säkerhet. Kommissionens utlåtande avsåg emellertid ej blott att rent sakligt utreda ställningen utan ock att rikta ett hårt och svidande slag mot kanslern och hela hans riktning, och härmed sammanhänger en ensidighet, som icke har hindrat arbetet att öva bestämmande inflytande på förmyndarräfsten och på eftervärldens uppfattning men som gjorde det tämligen lätt för D. att tillbakaslå angreppet, när blå boken först företogs till prövning. Vid diskussionerna i rådet i dec. 1668 kunde kanslern uppvisa, att dess siffror esomoftast voro överdrivna och missvisande, och motståndarna, som gillat och skrivit under, vad lägre kammartjänstemän utarbetat, kunde varken verksamt försvara sig själva eller klart framställa sakernas verkliga läge. Finansnöden beredde dem dock den upprättelsen, att deras grundsatser vunno tillämpning i den reviderade riksstat, som under drotsens ledning utarbetades i dec. 1669, sedan kanslerns stat för året gått över ända. Bittra strider inom rådet under förra delen av året 1670 medförde ingen ändring, och först vändningen i Sveriges yttre politik 1671–72 återgav kanslern överhanden även i finansernas ledning. D. räknade bland annat på rikligt tilltagna subsidier av utländska makter. Man har av detta och dylika drag slutit till ett direkt samband av. föga hedrande slag mellan hans och i allmänhet förmyndarrådets yttre och inre statskonst: statskassans penningbrist skulle bestämt så väl deras krigsföretag (bremiska kriget) som deras allianspolitik. Det är intet tvivel underkastat, ehuru ännu icke i alla enskildheter uppvisat, att denna åskådning är falsk. Subsidier önskade man enligt då och senare gängse sed, men den större eller mindre utsikten till subsidievinst var icke det avgörande — varmed ej skall nekas möjligheten, att den dock vid tillfälle kan hava betytt mer, än den borde. Minst kan emellertid tillvitelsen träffa rikskanslern, som följdriktigt under hela sin bana var en trogen målsman för ett visst utrikespolitiskt system: samverkan och förbund med Frankrike. Detta var fallet redan under Kristinas dagar, varför också Mazarin 1654 beklagade hans fall utan att dock tillåta sig något klander av drottningens handlingssätt; och D:s hållning var i grunden densamma under hela förmyndartiden, från fördraget i Fontainebleau 1661 till 1672 års franska förbund. Därmed har han dock ingalunda åsyftat ett blint beroende av Frankrikes konung. Här ligger i själva verket ur rent svensk synpunkt prövostenen för hans statskonst. Talande skäl kunde göras gällande för alliansen med Europas starkaste makt, Sveriges bundsförvant i trettioåriga kriget och medgaranten av westfaliska freden; talande skäl kunde också anföras mot en nära förbindelse med en konung, som tydligt givit sitt lands maktsträvan en erövrande och för den europeiska jämvikten ^hotande riktning. Den ena politiken som den andra kunde utan tvivel fullföljas med framgång, om Sverige ägde nog inre och krigisk styrka för att intaga en fast hållning mot både vän och fiende och för att rätta sina åtgöranden icke blott efter bundsförvantens önskningar utan framför allt efter lägets krav. Med orätt har man sett felet i själva alliansen av 1672 och tytt senare olyckor som en given följd av denna; felet låg fastmer i den slapphet och desorganisation i hela förvaltningen, som var det verkligen farliga arvet efter en splittrad och svag regering och som drog med sig bristande krigsberedskap. Här är för övrigt icke platsen att berätta kanslerns underhandlingar med sändebuden Pomponne och Courtin 1666–68 och 1671–72 eller därmed förknippade strider med anhängarna av motsatta grundsatser: en Biörenklou, en Bielke, en Johan Gyllenstierna. Uppmärksamhet kräva däremot två anmärkningar, som man ytterligare har riktat mot D: s person och karaktär. Man har klandrat hans hållning 1672 och senare även därför, att han tillät sig att själv mottaga penningskänker av Ludvig XIV, och därför, att han genom traktaten ålade svenska kronan förpliktelser, som enligt hans egen förklaring icke under alla omständigheter borde fyllas. Om Frankrike missbrukade en vunnen seger för att tillägna sig en fullständig övermakt, måste Sverige enligt D: s mening i och med detsamma anse sig löst från sina löften, ehuru fördraget icke upptog något sådant förbehåll. Detta tänkesätt har blivit hårt bedömt; man har till och med i detta sammanhang talat om D: s »djupa immoralitet» (Weibull). Ordet är för starkt både för saken och mannen: en dubbelhet som denna har dock knappast någonsin varit sällsynt i politiken. Mottagandet av gåvor av främmande makt — utan någon avsikt att gå dess ärenden mot eget land — var likaledes en vanlig företeelse; D:s motståndare i rådet nekade sig icke samma förmån. Det ena som det andra må vara fördömligt efter strängare måttstock, men med denna dom dömes mer tiden eller seden än den enskilde.

Med Karl XI :s myndighetsförklaring börjar ett nytt skede av rikskanslerns bana. Dittills hade han i inre och yttre frågor haft att kämpa med ett slagfärdigt motparti, som tidvis varit honom övermäktigt — män som Knut Kurck, Klas Rålamb och andra förut nämnda. Nu yppade sig för honom utsikt att vinna en mindre omstridd makt genom det förtroende, han njöt hos den unge konungen, hans gemåls brorson; och i de kabinettskonseljer, där sekreterarna Lindschöld och Rehnskiöld med flera blevo föredragande, fann han en lämplig form för dess utövande. I förbigående må erinras, att till dessa år hör ock D: s förvaltning av postväsendet (1673—76), som gavs honom i förläning med rätt att själv njuta överskjutande inkomst till godo. I ett förslag för 1675 beräknas den för detta år till 8,386 dir smt. En postordning av 10 juni 1673, då styrelsen uppdrogs åt kanslern, stadfäster tidigare och giver närmare föreskrifter om taxor, uppbörd, räkenskapsväsen och fribrevsrätt. I vad mån de sedan länt till efterföljd, blir visserligen en fråga för sig. — Men liksom D: s inflytande i rådet förut lidit av hans oförmåga av uthållig ansträngning och vaksamhet, hans böjelse att stundom i otid uppsöka lantlivets ro på sina gods, vållade samma bekvämlighet avbräck i hans strävan att leda konungen efter sina önskningar. Medtävlare fingo därigenom tillfälle att göra sina röster hörda, och nya män, som konungens förre lärare Gripenhielm eller kanslerns egen skyddsling Erik Lindschöld, vunno ett insteg, som kunde bliva vådligt för D. själv. Till åren mellan riksdagarna 1672 och 1675 hör emellertid dennes plan att befästa konung Karls makt, och därmed också sin egen, genom dess utveckling mot envälde.

Dessa strävanden kunde icke helt döljas och bidrogo icke att minska den ovilja mot kanslern, som hans gamla vedersakare närde och som vann hotande styrka och utbredning, när olyckan vid Fehrbellin 1675 med ens blottade rikets farliga läge. Under samma års riksdag i Uppsala höllos nattliga sammanträden mellan kanslerns förnämsta motståndare i rådet: Rålamb, bröderna Johan och Göran Gyllenstierna, bröderna Knut och Gustav Kurck, Gustav Soop och Gripenhielm; och vad kanslerns närmaste trodde honom och konungen hava att vänta av oppositionens ondska, intygas av Pontus Fredrik De la Gardies brev vid den episod, som plägar betecknas med namnet Widekindis sammansvärjning. Man fruktade intet mindre än en välvning, som skulle störta både den ene och den andre. Rörelsen bland ständerna vände sig emellertid emot den forna förmyndarstyrelsen i dess helhet, i det angreppen på dess finansförvaltning ledde till förmyndarräfstens begynnelse genom en undersökande kommission. Ett led i denna strid var den anklagelse för högförräderi, som bragtes å bane genom redskap som Gustav Adam Baner men sedan stöddes av Kurcks och Rålambs vittnesmål, att de hört kanslern uttala sin önskan om konungens avlägsnande ur landet. Dess falskhet blev snart nog uppenbar — den vilade tydligen på vantolkning av ett oskyldigt yttrande — men den gjorde sitt avsedda gagn i riksdagskampen; den berövade icke D. konungens förtroende, men den ådrog ej heller hans fiender någon näpst. Huvudsaken för Karl var rikets försvar; för partiernas strid hyste han vid denna tidpunkt ringa intresse. Det hade stått kanslern fritt att befästa sin ställning genom att stå den oerfarne konungen bi med råd och dåd i den kris, som satte det svenska väldets tillvaro på spel. Detta förehölls honom ock av en trogen vän, som inför konungen oförskräckt förde hans talan (nov. 1675): riksrådet Lorens Creutz. Men för en sådan uppgift svek inför olycksslagen hans kraft liksom hans förtröstan. Han drog sig tillbaka från rådets överläggningar och statsärendena i allmänhet; särskilt har han under intryck av angreppen på hans franska politik sökt undandraga sig dem, som rörde Frankrike, och det erkännande, som Ludvig XIV ägnade honom i sitt berömda brev av 20 mars 1676, torde därvidlag snarare ökat än minskat hans försiktighet. Konungen måste lita till andra hjälpare och till sig själv, och D:s inflytande knäcktes för alltid; icke fiendernas angrepp utan hans egna svagheter beredde hans fall. Det var modet och förmågan, som brusto; ärligt uppsåt saknades eljest icke. Ett försök att visa sitt nit i handling på det sätt, som borde vara konungen kärast, är man böjd att se i D: s uppträdande som befälhavare över de svenska stridskrafterna vid norska gränsen 1676 loch 1677. I första hand var det dock hans närvaro på sina Västgötagods, som redan på våren 1676 drev honom att gripa in i försvarsåtgärderna mot den norska här, som trängt fram genom Bohuslän och sedan på sommaren härjade i Västergötland. Genom en hotande rörelse mot Bohus lyckades då rikskanslern förmå fienden att upphäva belägringen av denna fästning, och för de svenska uppbåden vek Gyldenlöve tillbaka inåt Norge. I okt. fick kanslern formlig fullmakt att förestå försvaret i Västergötland, Dal och Bohuslän. Men hans verksamhet hindrades i hög grad av den fullständiga bristen på penningmedel och övat folk, sedan Karl XI i jan. 1677 kallat till Skåne alla trupper, som kunde undvaras; och överbefälhavaren själv vistades sedan febr. månad i Stockholm, där han hade att sköta en process med grevinnan Katarina De la Gardie, som rörde 150,000 rdr och som han slutligen förlorade, och där för övrigt rådet sökte hålla honom kvar. Konungens befallning och fiendens förnyade infall kallade honom dock i juni. till krigsskådeplatsen, där han 28 aug. vid Uddevalla blev överraskad av den mycket överlägsna fienden och med förlust av 300 man driven tillbaka över Göta älv. Trött på vedermödor, hade D. redan före träffningen begärt avsked från sitt befäl men måste dock uthärda på sin post, till dess han i dec. fick en efterträdare i riksamiralen Gustav Otto Stenbock.

Mellan kanslern och flera av hans gamla vedersakare (Knut Kurck, Rålamb, Bielke) var numera inför den gemensamma faran ingången en förlikning (våren 1677), men det senvunna samförståndet bar föga frukt. Det var kanske misströstan lika mycket som sjukdom, som höll D. fjärran från största delen av 1678 års riksdag. Ur stånd att verksamt ingripa i riksstyrelsen, sökte han nu liksom redan tidigare åtminstone försvara sin politik med pennan (»Vindicise veritatis», tryckt i DelaGardiska archivet, 7) men ådrog sig därmed blott en tillrättavisning av konungen. Hans egen ohälsa och oförmåga och konungens bristande förtroende skilde honom slutligen helt och hållet från utövningen av hans ämbete: på våren 1679 lämnade han Stockholm, och ledningen av kansliets och rådets arbeten uppdrogs åt riksskattmästaren Sten Bielke för att i juli följande år övergå till greve Bengt Oxenstierna. Det var en upphöjelse till högre rang men intet nådesbevis, då D. i sept. 1680 i den avlidne Per Brahes ställe utnämndes till riksdrots.

Under 1680 års riksdag vistades D. på landet. Förmyndarräfstens fortgång genom den dömande kommissionen och den stora, reduktionen var han ur stånd att möta med annat än klagomål. De drabbade honom hårt. Hans enskilda affärer hade på grund av stora utgifter och slösande hushållning aldrig varit i gott skick; men hans skulder hade (enligt Magalottis vittnesbörd) ej synnerligen besvärat honom på grund av svårigheten att göra penningkrav gällande mot landets höga herrar. Nu miste han och hans gemål allt utom Vänngarn och Höjentorp, som de under sin livstid fingo behålla. Konungen beklagade hans olycka, men säkerligen utan djupare medkänsla; med blicken fäst blott på statens tarv ansåg han sig ur stånd att hjälpa. Som drots tjänstgjorde emellertid D. både i rådet (ofta 1683, någon gång ännu 1684) och i hovrätten (1681); som sådan var det också han, som å rådets vägnar mottog stora kommissionens skrivelser vid inledandet av dess domsförfarande. På hans lott föll också att uppsätta den skrivelse, vari senaten underkastade sig konungens och ständernas vilja i fråga om 'sin ställning och myndighet. Vid rådets rensning våren 1682 fick han kvarstå — numera icke rikets utan »K. M:s drotset» — men hans sista år upptogos mest av kampen med de växande ekonomiska svårigheterna, under vilka han dock fann någon lättnad i religiösa betraktelser och filosofiska tänkespråk. Med hans död, 1686, utslocknade drotsvärdigheten för att återupplivas först under Gustav III. Av sin gemål överlevdes D. endast halvtannat år. Jämte döttrar, gifta med grevarna Otto Vilhelm von Königsmarck och Karl Gustav Oxenstierna, efterlämnade han en son, Gustav Adolf, riksråd och sedan 1682 faderns efterträdare som president i Svea hovrätt.

Som statsman var D. bättre än det rykte, som hans fiender och nederlagen i kriget med Brandenburg och Danmark hava berett honom; men visserligen måste han som rikets kansler under förmyndaråren 1660–72 bära sin dryga del av ansvaret för den oreda, som då rotfäste sig i riksförvaltningen och som redan är framhållen som egentliga orsaken till de följande olyckorna. Med sina stora och uppenbara svagheter står dock D. i främsta ledet bland de män, som giva mitten av 1600-talet dess prägel. Mångsidigt och grundligt bildad, älskvärd och elegant i sitt personliga uppträdande, kunglig i sitt levnadssätt, hjälpsam och välgörande, vältalig och snabbtänkt i regeringens överläggningar, uppbar han i yttre måtto och i goda tider med glans den roll, som börd och konungagunst tilldelade honom. Man har kanske gärna velat stanna vid detta intryck och se i hans begåvning blott och bart en glänsande yta. Men en sådan karakteristik vore mer enkel än sann. Svag i det hela som finansman, i bästa fall medelmåttig som krigare, starkt känslig för med- och motgång och därför som statsman och människa utan tillräcklig motståndskraft i de lägen, då den tarvades bäst, ådagalade han dock som kansler jämte utpräglad diplomatisk skicklighet fullgod kunskap om det europeiska statssystemet och klar överblick av dess förvecklingar. Hans franska system — man må gilla det eller ej — var dock en politik, som väl kunde försvaras, och icke i detta utan i förvaltningens och försvarets förfall låg orsaken till 1670-talets olycksöden. Verkligt stor var D. på ett annat område, som älskare och gynnare av vetenskaplig och konstnärlig odling, som verksam vän av Sveriges konstnärer och lärde.

Redan tidigt började D. samla betydande possessioner i sina händer. Sålunda fick han 1647 tillträda friherreskapet Ekholmen, 1651 erhöll hans gemål Drottningholm (K. brev 16 apr.; bortbytt 
1652 men ånyo upplåtet åt Maria Eufrosyne 1653; sålt till änkedrottning Hedvig Eleonora 1661) och på sommaren 1652 skaffade drottningen sin gunstling Ekolsunds förnämliga gods i Uppland genom ett framtvunget byte med Klas Tott, en transaktion, som för, D: s del även ekonomiskt möjliggjordes av Kristina men fick återgå 1654, sedan Tott intagit hans plats i hennes ynnest. Till denna tid hör även återförvärvandet av palatset Makalös (K. brev 30 sept. 1653; konfirmation 31 maj 1655). Att D. utrustades med furstliga besittningar i Östersjöprovinserna (på Ösel grevskapet Arensburg m. m. 9 febr. 1646, 8 juni, 16 sept., 25 dec. 1648) och i Tyskland (9 juni 1649, 14 dec. 1650), är redan omtalat. Trots att dessa besittningar väsentligen gingo förlorade vid upprättandet av Kristinas underhållsländer (K. brev 15 juli 1654), förblev D. en av de främsta magnaterna i Östersjöprovinserna genom sin ande] av faderns gods därstädes och den ersättning, han sent omsider ernådde för Arensburg, det von Thurnska grevskapet Pernau, som efter ett löfte av Karl Gustav (K. brev 6 juli 1655 och 16 jan. 1656) upplåts åt honom 8 apr. 1661. I Sverige är D:s namn framför allt knutet till Uppland och Västergötland. I det förra landskapet ärvde han vid faderns död Jakobsdal, som han visserligen 1653 upplät åt drottning Kristina men sedan åter innehade till 1669, då han sålde godset till änkedrottning Hedvig Eleonora. I dess ställe förvärvade han samma år Karlberg, som stannade i hans ägo til] reduktionen. Vid sidan av de båda nyssnämnda egendomarna samt Ekholmen och Drottningholm är det Vänngarn, som i Uppland främst bevarar minnet av D.; godset, som redan tidigare arrenderats av fadern, förvärvades 1653 definitivt av D. från von Thurnska stärbhuset. I Västergötland besatt D. vid sidan av grevskapet betydande egendomar, varjämte hans gemål, såsom tidigare omtalats, sedan 1647 innehade Höjentorp med talrika underlydande. Efter moderns död tillföll slutligen Kägleholm i Närke D. Den lysande-bilden av D. som godsägare har dock en skuggsida i de förpantningar och försäljningar, som ganska snart började bära vittne om hans penningbehov, en företeelse, vilken emellertid bör ses i samband med hans storslagna byggnadsverksamhet.

När D. emellanåt övergav politiken och regeringsbestyren och drog sig tillbaka till sina gods, var det knappast blott för att njuta vila och ro. Han nedlade en rastlös verksamhet på godsens förbättrande och förskönande; nästan på alla de många gårdarna pågingo under hans tid storartade och kostsamma om- och nyanläggningar. Det var ingalunda någon överdrift, när han med anledning av reduktionskommissionens krav förklarade, att han använt hela avkastningen av en bland sina förläningar och mera till på gårdens och byggnadernas förbättring.

De mest betydande slott, som D. ombyggde eller nyuppförde, voro Läckö, Jakobsdal (Ulriksdal), Ekholmen, Höjentorp, Drottningholm (nedbrann 1661), Vänngarn, Ekolsund, Karlberg, Mariedal och Kägleholm samt palatset Makalös i Stockholm. Praktfulla trädgårdsanläggningar med orangerier, lusthus, bassänger, fontäner och friskulpturer skapades invid slotten. Till många av dessa byggnadsarbeten hade D. själv gjort utkast och projekt. Åtskilliga bevarade skisser av hans hand visa, att han på detta område hade stora kunskaper, bildning och smak. På sin resa till Frankrike hade han haft blicken öppen för de moderna strömningarna i konsten. Det var rent franska och. italienska barockideal, han sökte förverkliga i vårt land och vilka som bekant småningom under 1600-talets senare del här också slogo igenom, även om icke de fullbordade arbetena alltid motsvarade hans intentioner och projekt. D. hade själv ledningen av byggnadsföretagen i sin hand och intresserade sig för alla detaljer. En gång klagar han över att han under en längre tid t. o. m. måst tjänstgöra som byggmästare och pådrivare vid ett av byggena. Han införskaffade och anställde j sin tjänst ett stort antal byggmästare, konstnärer och hantverkare, som flyttades omkring och voro verksamma på de olika slotten. . Han utfärdade utförliga order och bestämmelser om arbetenas bedrivande och stod i ständig rapport med arbetsledningen på de olika orterna. Han förmanade 'och läste lagen för sina konstnärer, när de »togo öl för ärende», slarvade och voro senfärdiga, han berömde dem och hjälpte dem som en god husbonde, skickade dem medicin, när de voro sjuka osv. När man bläddrar igenom den oerhört omfattande samlingen av D:s skrivelser rörande byggnadsföretagen, måste man nästan förvåna sig över att han haft tid övrig även för andra arbeten. Men byggnadsarbetena stodo nog hans hjärta närmast. Icke ens vid den värsta orostiden under Karl XI :s danska krig kunde han förmå sig till att helt lägga ned dessa arbeten. För att väcka mindre uppseende flyttade han emellertid då arbetarna från huvudstaden och Karlberg till Kägleholm, där de voro mera i skymundan.

För viktigare och mera omfattande byggnadsförslag och projekt och som konstnärliga och tekniska rådgivare anlitade D. de båda förnämsta samtida arkitekterna i Sverige, Jean de la Vallée och Nicodemus Tessin d. ä. Den i D: s tjänst helt anställde konduktören Olof Falck handhade detaljarbetet och uppgjorde även åtskilliga projekt och ritningar samt reste omkring till de olika gårdarna och övade tillsyn över arbetena. På de olika arbetsplatserna tjänstgjorde dessutom ett antal hos D. på längre eller kortare tid anställda konduktörer eller byggmästare såsom Frans Stiemer, Arvid Grotte, Mattias Holl, Nils Falck, Staffan Bauman (eller Boman) och Fredrik Siptus. För olika uppdrag anlitade han även andra konduktörer och ingenjörer såsom exempelvis Henrik de la Vallée, en broder till Jean. Bland de för D. verksamma konstnärerna och hantverkarna kunna nämnas skulptörerna Abraham L'Ammoreux, Jean Baptiste Dieussart och Nicolas Millich, stuckatören Carlo Carove, bildhuggarna Georg Baselaque, Nicolas Cordier, L. Faidherbe och Georg Rausch samt målarna Nicolas de Vallari, Johan Hammer, Johan Werner, Anders Lingh, Henrik Köpke m. fl. D. förvärvade också genom beställningar och köp såväl hemma som utomlands mycket stora och dyrbara konstsamlingar, vilka tyvärr under reduktionsåren till största delen skingrades. På allt sätt sökte han uppamma och främja den inhemska konstblomstringen. Han försökte ordna med arkitektutbildning åt lämpliga studerande vid Uppsala universitet. När framstående utländska konstnärer anställdes i D: s tjänst, föreskrevs i regel, att en inhemsk gesäll skulle vara mästaren behjälplig och undervisas av denne i hans konst.

Det var emellertid icke blott D: s egna palats, som voro föremål för hans omtanke. Han understödde med stor frikostighet och utförde också restaureringar och ombyggnader av kyrkor samt skänkte till dylika nya altaruppställningar, predikstolar eller orgelverk, utförda av de i hans tjänst verksamma konstnärerna. Om arbetet vid Ova kyrka skrev D. 1680: »... bättre ock att något annat studsar än Guds hus behov». Solna, Veckholm, Lidköping, Otterstad, Hu-saby m. fl. räkna honom bland sina främsta donatorer. Vid dessa kyrkoarbeten lade D. i dagen ett starkt historiskt-antikvariskt intresse, som i första hand i likhet med vad tidigare hade skett inriktade sig på uppsättande av epitafier och monument över gamla kungagravar o. d. Över kungagravarna i Vreta klosterkyrka lät han sålunda uppsätta förgyllda kronor. Sturegraven i Strängnäs domkyrka restaurerades, och minnestavlor uppsattes på hans bekostnad och efter hans egna utkast. Av den största omfattningen och viktigast är dock den av D. bekostade och utförda restaureringen av kungagravarna i Varnhem och i.samband därmed av hela klosterkyrkan, ty här leddes D. av ett djupare antikvariskt, intresse och mera moderna kulturminnesvårdande synpunkter. Åt Varnhems kyrka avsåg han nämligen i första rummet att återskänka dess gamla medeltida utseende sådant han föreställde sig det. Även i fråga om andra byggnader och konstverk hade D. en för sin tid ovanlig uppskattning av deras antikvariska värde och intresse. Till Särestads kyrka hade han exempelvis låtit förfärdiga ett nytt altare men finner det bättre (1680), »sedan jag själv kyrkan besiktigat, att låta reparera det gamla, som av många tämligen väl utskurne bilder består, för antikviteten skull, helst efter det så skall bliva förbättrat, att få altaren skola finnas på bygden, som det i skönhet övergå kunde». Och den ålderdomliga prägel, som Läckö slott onekligen hade efter D:s genomgripande ombyggnad och restaurering, bottnade åtminstone delvis i en medveten strävan att bevara anläggningens historiska karaktär.

Liksom Gustav II Adolf besjälades D. icke blott av tanken att göra fäderneslandet stort och mäktigt och där skapa en blomstrande kultur; han ville också inför världen uppvisa, att denna kultur hade urgamla anor i vårt land. D. sökte på allt sätt främja och stöda det av Gustav Adolf påbegynta verket med uppspårande och tillvaratagande av »antikviteter» belysande den nya stormaktens ärorika forntid. Särskilt inriktade man sig på att skaffa isländska sagomanuskript och andra »götiska» handskrifter. Genom D:s bedrivande realiserades Gustav Adolfs plan på en professur i »fäderneslandets antikviteter» vid Uppsala universitet, vartill Olof Verelius utnämndes 1662 vid sidan av sitt räntmästareämbete. Åren 1666–67 inrättade och organiserade D. ett helt nytt ämbetsverk för den antikvariskt-historiska forskningen, antikvitetskollegium vid Uppsala universitet, en historisk akademi och en föregångare till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. De år 1665 av förmyndarregeringen utfärdade instruktionerna för riksantikvarien Lars Bureus gjorde sig till tolk för en fornminnesvård i mera modern mening, i det att man nu inriktade sig på räddande och bevarande av landets gamla minnesmärken. Antikvitetskollegiet och. antikvariens arbeten följde D. personligen med stort intresse. Han föranstaltade om avritningar av Mora stenar och Uppsala, högar. Han bekostade och understödde J. Hadorphs och E. Brenners antikvariska resor och följde själv vid ett par tillfällen med på dessa. Till kollegiet skänkte han handskrifter och stödde dess verksamhet både genom egna medel och med statsanslag. En viktig roll spelade D. också för tillkomsten av Joh. Schefferus berömda »Lapponia» (1673).

D. sökte också på allt sätt gagna forskningen. Sitt eget dyrbara och synnerligen omfattande bibliotek, där det historiskt-antikvariska facket var väl företrätt med stora bok- och manuskriptsamlingar, ställde han till forskarnas disposition. Han understödde forskarna med stipendier och bekostade utgivandet av lärda verk. Genom den storartade donationen år 1669 till Uppsala universitet av en stor del av de värdefullaste handskrifterna ur hans samlingar, däribland »Codex argenteus», har han för alltid inskrivit sitt namn bland universitetets främsta donatorer. Som universitetets kansler sökte han på allt sätt stödja och främja universitetets intressen och röjde samma intresse som eljes för den högre bildningens sak. Dock har man här återfunnit hans oförmåga att väga medlen mot uppgifterna och anmärkt hans beroende av yttre intryck och sidoinflytanden, även när gunstlingarna voro män som Johannes Terserus (på 1650-talet) och den snillrike och viljestarke men också självrådige och stridige Olof Rudbeck. Ännu när motgångar och bekymmer träffat honom, tänkte D. på stora donationer. När han 1679 ämnade sälja Vänngarn, skriver han till Rudbeck, att han tänkte undantaga altare, predikstol, orgelverk och hela inredningen i slottskapellet och skänka dem till universitetet till ett »templum academium», vilket skulle åstadkommas genom en tidigare av D. utlovad reparation av S:t Eriks kapell i Uppsala. I samma brev berör han också planerna på inrättandet av ett »Delagardieanskt bibliotek» vid universitetet, för vilket ändamål han tänkte låta ombygga skolbyggnaden.