Ellen H L Hagen

Hagen, Ellen Helga Louise, f 15 sept 1873 i Sthlm (Jak o Joh), d 28 jan 1967 i Täby (Sth). Föräldrar: komministern i Klara förs i Sthlm Carl Bernhard Philonegros Wadström o Helga Westdahl. Genomgick Åhlinska skolan, studerade konsthantverk vid Tekn skolan samt målning för Richard Bergh o G Kallstenius, undervisade i teckn, måln o slöjd 93—96, pionjär inom sv kvinnorörelse, populärföreläsare, skriftställare.

G 22 maj 96 i Sthlm (Klara) m landsh August Robert H, f 2 maj 68 i Vetlanda, d 30 aug 22 i Gävle, son till arrendatorn Carl August Svensson o Elisabet Fredrika van der Hagen.

Ellen H:s namn är i första hand knutet till den kvinnliga rösträttsrörelsen. 1902 tog hon i Uppsala initiativet till bildandet av en rösträttsförening, i vilken hon var ordförande till dess upplösning 1923. 1903 var hon med om att grunda Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, där hon tillhörde den frisinnade falangen. Hon var under hela dess tillvaro medlem av centralstyrelsen och en av föreningens mest anlitade talare. H ivrade för sammanhållning med arbetarkvinnorna, som satte värde på hennes föredrag. Under dessa decennier tog hon i kampen för kvinnans rättigheter intryck av sin radikalare äldre syster författarinnan Frida Stéenhoff.

Efter författningsändringen 1919, som gav kvinnorna allmän rösträtt, var H en av högtidstalarna vid segerfesten på Skansen på det stora medborgarmötet 29 maj. Dagen efter firade man riksdagsbeslutet i Uppsala universitets aula, varvid H inledde festen, den första kvinna som talat offentligt från dess podium. I frågan om rösträttsföreningarnas upplösning ställde sig H på Ann Margret Holmgrens sida, när denna 1921 bildade Sv kvinnors medborgarförbund (H var dess ordf 1936—63). Detta fick till uppgift att ta vara på de vunna resultaten och föra kampen vidare för kvinnornas sociala och politiska rättigheter, även internationellt. H förstod tidigt betydelsen av de internationella förbindelserna. På den stora internationella rösträttskongressen i Sthlm i juni 1911 spelade hon en framträdande roll och under flera decennier också i den internationella kvinnorörelsen som sv representant på många kongresser. H:s insatser belönades med hedersledamotskap i International Alliance of Women.

Som landshövdingska i Gävleborgs län fick H en rad uppdrag som ordförande i olika sociala och kulturella sammanslutningar. Hon var med om att grunda gävleföreningen Rädda barnen (1920) och De blindas vänners förening i Gävleborgs län. Hemslöjden låg henne varmt om hjärtat, och hon skrev en historik om Gestriklands hemslöjdsförening. Det är omvittnat (bl a av R Sandler), att man i regeringen diskuterat möjligheten att göra H till landshövding efter makens död, men det ansågs då ännu inte möjligt med en kvinna på denna post.

På 20-talet kom H att mer och mer ägna sig åt den aktiva politiken. Hon tillhörde föreningen Frisinnade kvinnor från dess tillkomst 1914. Förbundet engagerade sig i fredsrörelsen, och H var medlem av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet från dess bildande 1915 till slutet av 1940-talet, då hon avgick på grund av brytningar inom detta. Åren 1923—25 var hon redaktör för den då nystartade politiska veckotidningen Tidevarvet, organ för Frisinnade kvinnors riksförbund. Sprängningen av det frisinnade partiet gick även ut över kvinnoföreningen. 1924 grundades Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, i vilken H blev v ordförande. 1927 kom hon med i frisinnade partiets verkställande utskott och kandiderade 1928 i riksdagsmannavalet på platsen närmast efter C G Ekman. Hon tillhörde den delegation som skulle utreda frågan om mellanpartiernas sammanslagning, och efter Folkpartiets tillkomst i aug 1934 arbetade hon för grundandet av folkpartiets kvinnoförbund. Hon var dess ordförande 1938—46. Även om H inte kom in i riksdagen, kom hon att betyda mycket för partiet som opinionsbildare. I sammanhanget kan nämnas hennes insatser under andra världskriget, då hon bl a tog initiativet till ett upprop till riksdagens ledamöter att slå vakt om tryckfriheten. Hon var med i arbetsutskottet för Sv norgehjälpen, hade tidigare varit ordförande i kvinnokommittén för Spaniens barn, var med om att starta Sv kvinnors hjälpaktion och blev dess ordförande, tillhörde Tisdagsklubben, Kommittén för kulturens frihet, Raoul Wallenberg-aktionen m m. Hennes hem var den givna samlingspunkten.

H:s nordiska intressen och rikt förgrenade vänskapsförbindelser i alla de nordiska länderna är dokumenterade i många föredragsresor, i hennes författarskap och inte minst i hennes omfattande brevväxling. Hit kan också räknas hennes bok om Margareta, Nordens drottning. En återblick vid 600-årsminnet. När Dansk Kvindesamfund och Föreningen Norden i maj 1953 firade Drottning Margareta-jubileet i Köpenhamns rådhus höll hon festtalet.

H:s första större arbete var boken Prinsessan Eugénie. Konstnärinna och filantrop (1929). Hon hade redan som liten flicka lärt känna prinsessan, som tagit sig an henne och syskonen efter moderns död (1879) och låtit dem bo på hennes Fridhem på Gotland på somrarna. Biografin är skriven »i innerlig tacksamhet» och visar den stora betydelse prinsessan haft för H:s uppväxt och inriktning. Ännu mera har fadern betytt för hennes utveckling. Det framgår av den pietetsfulla, klarsynta och utförliga biografi hon skrivit om honom söm »präst, skriftställare och människovän». Trots sitt stora beroende av dessa varmt kristna personligheter kan inte H karakteriseras som direkt religiös oaktat sin stora aktivitet för kvinnans rätt att bli präst. Men hennes starkt moraliska inställning och världsförbättrarvilja liksom hennes omfattande människointresse kan uppenbarligen tillskrivas arv och miljö. Hennes mest betydande arbete är biografin över hennes farfars farbror Carl Bernhard Wadström (1946), den framstående bergsingenjören, forskningsresanden och fi-lantropen, som utforskade Sierra Leone och planlade en fri negerstad, Freetown, och på 1790-talet i London försökte få myndigheterna att förbjuda slavhandeln. Han fick hedersnamnet Philonegros. I honom såg H sitt ideal. Arbetet bygger på omfattande biblioteks- och arkivstudier, även i London och Paris. Sitt sista stora arbete, Livet på Gefleborg under furstar, hövdingar, fruar i 350 år, kallar H med rätta en krönika. Det är en kavalkad av älskvärt tecknade porträtt, originell så till vida som hon bemödat sig om att även ge en rad snabbskisser av de forna landshövdingskorna, en inte alldeles lätt uppgift med tanke på det magra källmaterialet. H var enastående i sina mödor att presentera kvinnoinsatser på skilda områden. Särskilt förtjänar att framhållas »minnesbilden» av Gulli Petrini. Hennes stora personintresse gällde ofta de förbisedda eller helt glömda.

H var en eftersökt föreläsare i Folkbildningsförbundet. Det sägs att hon hållit över 3 000 föredrag över politiska, sociala och kulturella ämnen. Många av dessa blev senare tryckta. Under sitt långa liv hann hon skriva och redigera otaliga artiklar, broschyrer och flygblad i aktuella ämnen. Hon tyckte om att skriva i folkupplysningens tjänst och har sin givna plats i folkbildningsrörelsens historia. Hit kan räknas rader av uppsatser publicerade i tidskrifter, samlingsverk, Sv turistföreningens årsskrift, kalendrar etc.

Med all sin anknytning till de radikala kretsarna i Uppsala och Sthlm, sitt ständiga ingripande på vänstersidan i de dagsaktuella frågorna hade H mycket av grande dame, vilket kom väl till pass på de stora kvinnokongresserna. Det var inte bara hennes mångomtalade eleganta hattar, som väckte uppseende, det var framför allt hennes klara intellekt och slagkraft, hennes snabba repliker. Attribut som strålande, charmant, oförliknelig, okuvlig, slösades som rosor på hennes väg. Hennes rakryggade hållning, hennes sinne för realiteter prisades också liksom trofastheten mot vänner och kamrater i olika kretsar. I yngre år var hon både oförsiktig och frispråkig, fattade snabbt sina beslut, satte dem oförskräckt i verket och skydde inte hindren — hon såg dem inte. Som en följd härav kom hon in i konflikter och inte sällan fick hon uppleva motgångar, ja nederlag.

H:s insatser i kampen för social och politisk rättvisa, för människovärde, för tryckfrihet och demokrati har väl bleknat med åren, eftersom hennes vapen i så hög grad var det talade ordet, som hon behärskade i eminent grad. Om hennes stora betydelse som initiativtagare, väckare och opinions-bildare är samtida vittnesbörd eniga.