Eric Hagström

Hagström, Eric, f 2 dec 1760 i Silvberg (Kopp), d 15 dec 1827 i Avesta. Föräldrar: bruksdisponenten Eric H o Maria Magdalena Gustrin. Inskr vid UU 19 febr 82, auskultant i Bergskoll 17 april 87, eo ämnessven i masmästeriet s d, eo kanslist i kontrollverket 87, projekterade o förvaltade Älvdalens porfyrverk (Kopp) 88—11, geschworners titel 16 dec 93, undermekanikus vid Göta kanalverk 11, övermekanikus 14, överdir:s titel 9 maj 15, styresman vid Avesta bruk 20, led av myntkommittén 23. — LVA 00.

G 17 maj 92 i Mora (Kopp) m Catharina Elisabeth Munktell, f 24 febr 70 i Falun, d efter 32, dtr till v bergsfogden Johan Eric M o Magdalena Nordman.

H:s förste lärare var morfadern kyrkoherde Erik Gustrin i Västra Skedvi, hos vilken han bodde i tre år för att sedan fortsätta sin lärogång i Falu trivialskola och Västerås gymnasium. I Uppsala vistades han med långa avbrott under åren 1782—87. Hans studier gällde fysik, matematik och kemi. Professorerna S Duraeus, F Mallet och akademiadjunkten J Afzelius framhåller alla tre i sina rapporter till kanslersämbetet H som ett föredöme i kunskaper och nit.

Under studieåren hade H tidvis haft anställning som bokhållare vid Voxna bruk, där han gjort sig känd som konstruktör av arbetsbesparande maskiner, bl a en för slipning och polering av sten. Av chefen för Bergskollegium, greve N A Bielke, blev han 1788 erbjuden att projektera och förestå det porfyrverk, som skulle startas i Älvdalen. Detta djärva företag kunde genomföras tack vare H:s entusiasm, orubbliga envishet och skicklighet som maskinkonstruktör. De första produkterna levererades 1789, men först 1802 var anläggningen fullt utbyggd och omfattade då ett stort antal verkstäder, där drygt 50 man hade arbete. Med hjälp av sinnrika vattenkraftsdrivna maskiner sågades, slipades och polerades porfyren till mångahanda ting, till käppknappar för en rdr och till praktfulla vaser, som kostade 1 000. Bland beställningsarbeten som utfördes under verkets första tid kan nämnas sockeln till Gustav III:s staty och minnesvården över Linné i Uppsala domkyrka. Porfyrverket och dess märkliga anordningar blev en attraktion som lockade såväl turister från när och fjärran som industrispioner från Norge. H tog i närheten av verket upp en mineralvattensbrunn, där fattig och rik »gjorde lyckliga brunnsdrickningar». I burar utanför sin bostad höll han rovfåglar, rävar och grävlingar och en tam älg gjorde djupt intryck på turistande främlingar. Flera av tidens främsta resenärer — t ex Acerbi, Hausmann och Arndt — sökte sig till Älvdalen, och de två sistnämnda har utförligt beskrivit porfyrverket och dess ledare.

Verkets produkter fick marknad även på kontinenten men under napoleonkrigen minskades avsättningen och driften måste inskränkas. För att i detta läge säkra tillgången på arbete lät porfyrverkets aktieägare 1807 på H:s initiativ i samma socken bygga Långa liebruk, som försågs med av denne konstruerade stångjärnshammare. Hans skicklighet som bruksbyggmästare togs även i anspråk vid anläggande av Torsåkers och Limå bruk.

Jernkontoret hade uppmärksammat H redan 1787 och då tilldelat honom en belöning på 100 rdr; från 1805 fick han ett årligt stipendium på 300 rdr bco av brukssocieteten. Avsikten var att han skulle få möjlighet att frigöra sig från vardagsrutinen och ägna sig åt bergsvetenskapen. Följande år erbjöd Bergslaget honom tjänst i Falun. Han övertalades den gången av porfyrverkets intressenter att stanna kvar, men 1811 accepterade han anbudet att bli undermekanikus vid det då nybildade Göta kanalbolag. Han anlitades av bolaget för utredningar och beräkningar samt som projektor av kajdammar, av vilka den vid Sjötorp ansågs som ett mästerverk i sitt slag. När övermekanikus S Bagge drunknade, blev H 1814 dennes efterträdare och titulerades i egenskap av v Platens närmaste man överdirektör. S å gjorde han upp den generalplan för kanalarbetet på vilken riksdagen grundade sitt beslut om fortsatt stöd åt företaget. 1817 fick han av konungen i uppdrag att undersöka möjligheterna att mildra verkningarna av Tidans och Vänerns översvämningar. Liknande fristående uppdrag tilldelades honom även senare. 1823 gjorde han ritningar till den påbörjade men aldrig fullbordade kanal, som skulle möjliggöra transporter förbi Grådafallen i Gagnefs socken, och 1824 undersökte han vilka verkningar Kvicksundets upprensning skulle få på segelfarten i Mälaren.

1820 hade H lämnat kanalbolaget och blivit styresman vid Avesta bruk, som då ägdes av Bergslaget. Hans lön — 1 500 rdr bco per år — var god vid en tidpunkt, då t ex de bäst betalda provinsialläkarna fick 150. Falu koppargruva hade börjat sina, och 1822 brann Avesta myntverk. H avvecklade förädlingen av kopparmalm och påbörjade anläggningens övergång till järnbruk genom att 1823 utverka privilegier för stångjärnssmide. Samtidigt var han ledamot av den kommitté, som satte myntverket i stånd. Stor nytta drogs i dessa sammanhang av hans skicklighet som maskinkonstruktör. H var på detta område autodidakt men stod på höjden av sin tids kunnande. Han gjorde exakta ritningar och prövade omsorgsfullt sina konstruktioner som modeller, innan de monterades.

Med avbrott för ofta inträffande sjukdomsperioder arbetade H strängt och metodiskt till några veckor före sin död. Han var blygsam till sin natur, en hem- och barnkär man, som hörde till de stilla i landet.