John Hall

2 Hall, John, son till H 1, f 23 dec 1771 i Gbg (Domk), d 28 dec 1830 i Sthlm (Ad Fredr). Burskap som grosshandl i Gbg 17 dec 02, övertog firma John Hall & Co 02, i konkurs mars 07.

G 19 nov 05 (—27 juni 11) i Gbg (Kristine) m frih Anna Gustava Constantia (Constance) Koskull, f 88, d 28 mars 40 i Khvn (Frue), dtr till krigsrådet frih Gustaf Fredrik K o Anna Charlotta Gjelstrup samt 23—24 omg m kammarherren, författaren o teaterdirektören baron Frederik Christian Wedel Jarlsberg (d 31).

H:s levnad fick ett dramatiskt och tragiskt förlopp. Född och uppvuxen som son till Gbgs förmögnaste man blev han redan fem år efter faderns död försatt i konkurs, varefter han tillbringade det mesta av sin tid under de följande två årtiondena med att skriva inlagor i ideliga processer mot sysslomännen. Under sin rikedoms dagar var han gift med en av Gbgs vackraste och mest firade kvinnor, Constance Koskull, men hon lämnade honom efter konkursen. 1830 dog han i Sthlm, ensam och i djupaste misär.

H, som saknade fallenhet för handelsyrket, visade tidigt en artistisk läggning och fick på detta område en utbildning i gustaviansk anda. Bl a studerade han i Sthlm etsning för Jakob Gillberg och teckning och scenkonst för Louis Jean Desprez, vilket resulterade i en stor mängd ännu bevarade teaterskisser från K teatern. Också från Lagerbjelkes tid vid teatern på 1820-talet föreligger teckningar av H. Ett tidstypiskt drag var H:s intresse för naturaliesamlingar. Med Linnés Bohuslänska resa som förebild ägnade han sig åt att samla växter, mineralier, snäckor, fiskar och fåglar, vilka han lät stoppa upp. 1796 for han på en studieresa till kontinenten och 1801 besökte han S:t Petersburg, där han efter rysk sed anlade skägg, och återvände genom Finland över Torneå till Sthlm med stora samlingar »naturalier» och mynt. H ägde även en ansenlig boksamling, där geografiska verk, kartor och resebeskrivningar dominerade. Om ett visst socialt intresse vittnar att H efter den stora branden i Gbg 1804 lät uppföra fyra stora baracker, där husvilla inlogerades gratis.

Vid faderns död 1802 övertog H själv ledningen av firmans affärer, fastän han saknade utbildning och egentligt intresse för uppgiften. För att komma i ensam besittning av handelshuset löste han ut modern och systern Christina, g m amiralen greve C A Wachtmeister, ur boet med inemot 300 000 rdr bko, vilket hårt pressade firmans likvida tillgångar. Detta skedde just vid en tidpunkt, då handelskonjunkturerna ställde stora krav på rörligt kapital hos exportföretagen. En inhemsk prisstegring, som resulterade i höjda produktionskostnader och ökat kreditbehov inom järnhantering och sågindustri, sammanföll i tiden med avsättningssvårigheter särskilt på den brittiska marknaden, där engelskt koksjärn och norska sågverksprodukter under 1800-talets första decennium konkurrerade ut de sv varorna.

John Hall & Co, som sedan gammalt var inriktad på handel med Storbritannien, fick under de närmast följande åren kännas vid markanta likviditetssvårigheter, som kulminerade inför fastingsmarknaden i Kristinehamn 1807, då de årliga järnavtalen skulle slutas och sedvanliga förskott utbetalas till bruksägarna. Den 2 mars 1807 fanns endast 142 rdr i kassan, och H fann sig tvungen att begära boet under administration för att »realisera fordringar, förlag och revenuer av bruk och sågar». Vid borgenärssammanträde 7 mars begärdes H i konkurs. Drivande krafter bakom denna åtgärd synes ha varit grosshandlaren David Carnegie, vilken genom kontrakt varit knuten till den hallska firman t o m utgången av 1806 och som uppträdde med fullmakt från den störste oprioriterade fordringsägaren, bankirfirman J Denison & Co i London, och grosshandlaren Niklas Björnberg, sedermera ombud för Göteborgs diskont samt H:s svåger C A Wachtmeister. Carnegie hävdade, att H efter faderns död helt vanskött företaget och lämnat räkenskaperna i den yttersta oreda. Enligt den av H ingivna konkursstaten översteg företagets tillgångar betydligt skulderna. De fasta egendomarna realiserades — sedan utlysta auktioner uppskjutits genom k ingripande — efter Gustav IV Adolfs avsättning i forcerad takt för belopp, som i de flesta fall vida understeg det i staten upptagna värdet. Björnberg, som var en av sysslomännen för höet, förvärvade härvid inte mindre än sex bruk till ett pris, som utgjorde endast 60 % av värderingsbeloppet.

H hade 16 nov 1807 med sitt konkurssatta företag ingått i handelsbolag med handelsmannen Pehr Backman. Denne var känd för sin processlystnad och låg sedan gammalt i tvist med David Carnegies kompanjon Jan Lamberg. Backman biträdde flitigt H vid de många processer som följde, sedan det nya bolaget John Hall & Co 1811 stämt sysslomännen och borgenärerna för vanvård av konkursboet. 24 aug 1820 tilldömde Gbgs rådhusrätt H ett totalt ersättningsbelopp på 638 723 rdr bko. Domen överklagades av sysslomännen hos Göta hovrätt, vars dom 14 maj 1824 i likhet med rådhusrättens gick emot sysslomännen. Målet fördes vidare till Högsta domstolen, men innan den egentliga föredragningen ägt rum, lyckades föredraganden, revisionssekreteraren N W Stråle få till stånd en av samtiden mycket diskuterad förlikning mellan kuratorerna och H. Pehr Backman lämnades utanför denna uppgörelse. Vid förlikningen avskrevs alla vidare fordringar i det fallerade handelshuset John Hall & Co (= 15 % av de oprioriterade fordringarna), och H erhöll bl a Gunnebo egendom med inventarier, två ännu oförsålda sågar vid Lilla Edet och en hamn i Masthugget, förutom 100 000 rdr bko och vissa andra poster. I ansökan om målets avskrivning hos HD 15 febr 1826 lämnade H en formlig avbön till kuratorerna.

Då H vid uppgörelsen med kuratorerna gått bakom ryggen på Backman, skyndade sig denne att inlägga protest. Förlikning med Backman uppnåddes 17 mars 1826, varvid Backman förutom vissa redan uppburna belopp fick en tredjedel av den till H utbetalade ersättningssumman om 100 000 rdr bko, och H påtog sig att inlösa alla skuldsedlar han utgivit i bolagets namn. Fordringsägarna gjorde sig snart påminta, och det kapital H erhållit vid den stora förlikningen skingrades nästan genast. 1828 lät H inteckna Gunnebo, som slutligen tilldömts honom efter ytterligare en tvist med Backman, utan att han hade haft råd att enligt sina planer sätta huvudbyggnaden i stånd efter dess långvariga förfall. Lösöret hade H då fått sälja till dottern Marianne och mågen Eduard Beckman, som lämnade kvar bohaget till H:s disposition på Gunnebo. De sista åren av sitt liv tycks H emellertid ej ha kunnat bo på Gunnebo. Efter hans död begärdes urarva konkurs, och H:s enda egendom, en illa medfaren naturaliesamling och det förfallna och delvis plundrade Gunnebo, gick under klubban.