Nils G E Hofsten, von

von Hofsten, Nils Gustaf Erland, f 2 okt 1881 i Uppsala, d 18 jan 1967 där. Föräldrar: kanslisekr Adolf Erland v H o Ida Regina Lovisa Östberg. Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm 19 maj 00, inskr vid UU 11 sept 00, FK 27 maj 03, amanuens vid zootomiska lab jan 05—juni 07, FL 31 jan 07, disp 16 mars 07, FD 24 maj 07, doc i zoologi 31 maj 07, uppehöll professuren i jämförande anatomi 1 jan 09—10 febr 11, konservator vid zoologiska museet 26 febr 20—28 april 21, prof (efter kallelse) i jämförande anatomi 29 april 21, i zoologi, särskilt jämförande anatomi o histologi från 40 till 1 juni 47, allt vid UU, led av styr för Statens inst för rasbiologi 26—53 (v ordf 33—45, ordf från 45), UU:s prorektor 1 juni 33—31 maj 43 o dess rektor 1 juni 43 —31 maj 47, ordf i Lärdomshist samf från 35, led av Medicinalstyr:s vetensk råd 35— 53, av befolkningskommissionen 17 maj 35 —18 dec 38 (ordf i arvsbiologiska delegationen), led av UU:s drätselnämnd 38—43, inspektor för Linnéanska stiftelsen på Hammarby från 45, ordf i Sv Linnésällsk från 48. — LVS 25, LVA 29, LFS 38, med hedersdr vid UU 31 maj 44, HedLVS 60, HedLGAA 60.

G 1) 18 dec 09 i Sthlm, Hedv El, m Elsa Emilia Matilda Berlin, f 6 sept 86 där, ibid, d 30 aug 29 i Uppsala, dtr till tulldir Nils Gerhard B o Gerda Matilda Peterson Ernberg; 2) 30 dec 32 i Gävle (enl vb för Domk, Uppsala) m första hustruns syster FM Carin Gerda Matilda Berlin, f 27 juni 93 i Sthlm, Hedv El, d 28 maj 68 i Uppsala.

Efter skoltiden i Sthlm, som avslutades med mogenhetsexamen vid Beskowska skolan 1900, återvände Nils H redan på hösten s å till sin födelsestad Uppsala, där han sedan blev bofast hela sitt liv. Under inflytande av prof i zoologi Tycho Tullberg, som var en entusiasmerande lärare, kom han, liksom flera av dennes elever, att intressera sig för de ryggradslösa djurens anatomi, embryologi och geografiska utbredning. Han gjorde flera faunistiska specialstudier på platser med egenartad natur i Sverige, Mästermyr på Gotland, Tåkern och Sarek. I synnerhet studerade han virvelmaskar (turbellarier) och hjuldjur (rotatorier). Hans doktorsavhandling 1907 behandlade Turbellariaarterna i Schweiz. Senare utvidgade han detta arbete till en revidering av de schweiziska turbellarierna, ett arbete som 1912 belönades med schweiziska zoologiska sällskapets pris. På sommaren 1908 deltog han som zoolog i den av Gerard De Geer ledda Spetsbergsexpeditionen med kanonbåten Svensksund. I Isfjorden gjorde han tillsammans med S Bock en djurgeografisk-ekologisk detaljundersökning med inventering på 130 olika platser. Det insamlade materialet bearbetades efter hemkomsten delvis av H själv, och under 1910-talet utgav han en serie arbeten om Isfjordens tagghudingar, kräftdjur och fiskar.

Under denna tid kom H också i kontakt med ärftlighetsforskningen, som efter de mendelska lagarnas återupptäckt var synnerligen livaktig under 1900-talets första decennier. Han blev den förste utanför de lundensiska växtförädlarnas krets som introducerade den moderna ärftlighetsläran i Sverige, då han som docent 1916 inledde en serie föreläsningar i detta ämne vid Uppsala univ. Dessa föreläsningar utvidgades till ett flertal böcker, där han på ett föredömligt sätt populariserade den nya vetenskapen. Hans bok Ärftlighetslärans grunder, 1—2 (1927—31) var länge den enda sv läroboken i genetik.

Med sitt starka humanistiska intresse var H också snar att inse genetikens betydelse i samhälleliga frågor. Trots att han från början närmast varit fältbiologiskt inriktad och senare innehade en professur i jämförande anatomi, kom huvudparten av hans livsgärning att ägnas åt eugenik och befolkningsfrågor. Som ledamot av styrelsen för Statens institut för rasbiologi och ordf i befolkningskommissionens arvsbiologiska delegation 1935—38 fick han tillfälle att utnyttja sitt genetiska kunnande i praktiska frågeställningar. Framför allt intresserade han sig för steriliseringarnas eugeniska verkningar i teori och praktik. Han studerade steriliseringslagarna i Danmark, Finland och Norge, bearbetade ett omfattande statistiskt material över utförda steriliseringar i Sverige och publicerade mängder av artiklar såväl i dagspressen som i medicinska tidskrifter. Hans agerande i dessa frågor bidrog verksamt till att vidga förståelsen för genetikens betydelse i samhället och för befolkningsutvecklingen. Av bestående vetenskapligt värde är hans teoretiska analys av det negativa urvalets konsekvenser vid olika typer av nedärvning, publicerad 1951 i Hereditas. 1944 blev han medicine hedersdoktor, och ända in på 1960-talet togs hans arvsbiologiska sakkunskap i anspråk vid utredningar och lagförslag.

H:s formella begåvning och administrativa kapacitet kom också att utnyttjas i stor omfattning inom det akademiska livet. 1933 blev han prorektor vid Uppsala univ och tio år senare efterträdde han Thore Engströmer som rektor. Det var i en stormig tid han fick utöva sin rektorsgärning. Efter den tyska ockupationen i Norge hade norska studenter i stort antal tagit sig över till Sverige. Många av dem hamnade i Uppsala, där deras närvaro satte sin prägel på studentlivet. H verkade energiskt för att förbättra flyktingstudenternas villkor. När tyskarna på senhösten 1943 fängslade och deporterade ett stort antal lärare och elever vid Oslo univ, blev indignationen i Uppsala enorm, och H ställde sig omedelbart i spetsen för en regeringsuppvaktning för att förmå den sv regeringen att agera för de norska akademikernas sak. Två år senare, då baltutlämningen var aktuell, medverkade han åter i en uppvaktning inför utrikesminister Undén med syfte att söka få regeringen att ompröva utlämningsbeslutet.

H:s humanistiska läggning och mångsidiga bildning kom till uttryck i en mängd arbeten utanför det rent naturvetenskapliga facket. Han utgav 1921 en bok om ärftlighetsproblemet i Frödings diktning, och i en artikel i Ord och Bild s å analyserar han Frödings inställning till teosofin. 1934 gav han ut en volym centrallyriska dikter med titeln Främling. Under sin emeritustid kunde han mer odelat ägna sig åt biologins historia, ett område som alltid intresserat honom. Redan 1916 skrev han Zur älteren Geschichte des Diskontinuitätsproblems in der Biogeographie, där han påpekar, att Linné varit den förste att observera växternas ojämna och diskontinuerliga variation på jordklotet. Linnés genetiska artbegrepp diskuterar H också i Skapelsetro och uralstringshypoteser före Darwin (1928). Under senare år sysslade han gärna med gränsområdet mellan naturvetenskap och folklivsforskning, t ex i Edda-dikternas djur och växter, Segerlöken i folktro och folkmedicin och Pors och andra humleersättningar i äldre tid. Som ledamot och sedan 1947 ordf i Sv Linnésällskapet kom han på äldre dagar att känna sig befryndad med Linné, vars personlighet fascinerade och förbryllade honom. Han var inspektor för Linnés Hammarby, och i Linnésällskapets årsskrift skrev han flera artiklar både om Linnés personlighet och vetenskapliga betydelse, bl a om hans djursystem.