Ann Margret Holmgren

5 Holmgren, Anna Margareta (Ann Margret), f 17 febr 1850 på Hessle gård i Fittja, Upps, d 12 okt 1940 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: kammarherren Jacob Nils Tersmeden o frih Augusta Jacquette Cederström. Studier i hemmet o på uti resor, VD i Upsala Nya Tidn ab 97—98, led av red:-komm för Verdandis populärvetensk småskriftsserie 98—05, v ordf i sthlmsavd av Fören för kvinnans polit rösträtt 02—04, sekr i Landsfören för kvinnans polit rösträtt mars 03—06, ständig medl av dess centralstyr, v ordf i Sveriges kvinnliga fredsfören 01—10, initiativtagare till Sv kvinnors medborgarförb 16 mars 21 (hedersordf), förf. — Iqml 8:e storl 25.

G 18 aug 69 i Uppsala m H 4.

H växte upp i ett hem med politiska och litterära intressen och fick en mångsidig utbildning. I lärarstaben ingick utom föräldrarna, informator, utländska guvernanter, en solodansös från operan, director musices J A Josephson och prof H Behrens. 13 år gammal fick hon i sin fars och systers sällskap företa en nio månaders utbildningsresa till kontinenten med huvudvikt lagd vid konsthistoria och musik. H hade en vacker sopran och ackompanjerade väl på piano. Den beundrade 55 år äldre fadern, som talade fyra språk och helst ägnade sig åt bokliga sysslor, var strängt konservativ.

Efter att 19 år gammal ha gift sig med den 38-årige Frithiof H tillägnade hon sig snart dennes för tiden radikala syn på samhället och medmänniskorna. Villa Åsen bortom Botaniska trädgården, där professorsparet fostrade åtta bara, blev under många år en samlingspunkt för Uppsalas akademiska radikaler. Till umgänget och vännerna hörde bl a Hjalmar Öhrvall och Knut Wicksell. Familjens under äktenskapets tidigare år goda ekonomi blev bekymmersam, när hustruns arv, som var placerat i bruksaktier, upphörde att ge avkastning. Åsen öppnades då för inackorderingar och blev ett uppskattat hem för flera studentgenerationer.

H, som sedan 1882 var medlem i studentföreningen Verdandi, åhörde den beryktade sedlighetsdebatten 1887. Då hon gjort detta utan att opponera sig eller lämna lokalen, blev hon utstött ur uppsalasocieteten. Hon hade under några år gått i spetsen för ordnande av s k familjeaftnar, som skulle ge studenter och familjer tillfälle att mötas under enkla former. Dessa aftnar blev nu bojkottade, och en tidningsinsändare varnade familjerna för att släppa sina ungdomar till det H:ska hemmet. H tog illa vid sig av dessa händelser och var glad att under sommaren som följde kunna hämta nya krafter på Aulestad hos Björnstjerne Björnson och hans hustru. Hon hade lärt känna Björnson under dennes vistelse i Uppsala 1873 och vunnit hans aktning och vänskap. Sommarvistelsen i Norge upprepades under flera decennier. H lärde sig tala norska och blev under skiftande tider från unionskrisen till andra världskriget enligt H Koht "Norges beste venn i Sverige". Hon var Björnsons modell för hjältinnan i romanen På Guds veje.

Efter mannens död 1897 blev den ekonomiska situationen än mer bekymmersam. Hon hyrde ut ytterligare några av de 14 rummen i sitt hem och tog under ett år med ett inte alldeles lyckligt resultat tjänst som direktör vid Upsala Nya Tidning. Redaktörskapet för Verdandis skriftserie, som hon handhade från 1898, passade henne bättre. Men varken det eller hennes ett par år tidigare under signaturen Märta Bolie utgivna romaner gav nämnvärt ekonomiskt utbyte. 1901 sålde hon Åsen och flyttade till Sthlm, där hon bodde till sin död.

Sommaren 1898 hade H i Bergen för första gången deltagit i ett kvinnosaksmöte. Hon greps av idéerna och uppmuntrades av goda vänner som Ellen Key och Lydia Wahlström. 1902 slöt hon sig till Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och blev v ordf i dess sthlmsavd. Under fyra år reste hon sedan som agitator från Ystad till Kiruna, och närmare 60 lokalföreningar bildades under hennes medverkan. Hon brukade i sin agitation inga suffragettmetoder. Med personlig charm lade hon fram förståndsmässiga och allmängiltiga skäl, och ingen tvivlade på hennes idealitet. Att hon fostrat en rad barn och skött ett stort hus gav hennes ord en särskild pondus. Dessa reseår tog hårt på hennes krafter. Efter 1906 förde hon huvudsakligen propaganda från skrivbordet och blev en flitig medarbetare i tidningar och tidskrifter. När reformen 1921 var i hamn, blev hon en av stiftarna av Sv kvinnors medborgarförbund, som skulle lära kvinnorna att utnyttja sina rättigheter.

Agitationsfärderna och arbetet för kvinnans rättigheter blev den stora bedriften i H:s liv, men hennes tid räckte till mer. Hon var v ordf i Sveriges första kvinnliga fredsförening 1901—10, ägnade ännu på ålderdomen fredssaken energiskt arbete och upprätthöll internationella förbindelser. 1920 tog hon initiativet till kronprinsessan Margarethas minnesfond. Under 20-talet skrev hon levnadsteckningar över vänner och meningsfränder. I Minnen och tidsbilder, som även innehåller intressanta blad ur sv och norsk kulturhistoria, berättar hon ofta naivt och charmfullt men förbehållsamt om sitt innehållsrika liv. När hennes krafter inte längre räckte till att aktivt delta i kongresser och sammanträden, förmådde hon entusiasmera andra för de idéer som besjälade henne. Till hennes 60-årsdag utgavs en festskrift, till 75-årsdagen erhöll hon Illis quorum och vid 90 år hyllades hon i Sthlms stadshus av Sveriges kvinnor representerade av arton kvinnoföreningar.