A Frithiof Holmgren

4 Holmgren, Alarik Frithiof, bror till H 1, H 2 o H 3, f 22 okt 1831 i Västra Ny, Ög, d 14 aug 1897 i Uppsala. Elev vid Linköpings gymn 4(3—50, inskr vid UU 12 juni 50, med fil ex 12 juni 52, tjänstg som läk vid koleraepidemin i Norrköping o Söderköping 1 sept—16 dec 53, underläk vid vattenkuranstalten i Söderköping sommaren 55, MK vid UU 25 maj 57, ML där 29 maj 60, förestod Akad sjukhuset i Uppsala somrarna 60 o 61, disp pro gradu vid UU 30 april 61, MD 1 juni 61, adjunkt i teoret o prakt medicin 20 juni 61, förestod ett fysiologiskt lab o undervisade där i fysiologisk histologi samt höll föreläsn:ar i experimentalfysiologi ht 62 — början av ht 63, prof i fysiologi från 27 juli 64, allt vid UU, ordf i Uppsala studentkårs skarpskytte-fören 65—82, stiftade Uppsala studentkårs gymnastiska fören, ständig ordf där 74. — LVS 73, LVVS 78, LVA 80, fil hedersdr vid UU 6 sept 93.

G 18 aug 69 i Uppsala m H 5.

1850 blev Frithiof H student i Uppsala, där resten av hans liv frånsett läkarförordnanden och utlandsvistelser förflöt, till en början under medicinska studier, som ledde till medicine licentiatexamen 1860. Följande år disputerade han i Uppsala på en avhandling om Den hvita blodcellen, grundad på litteraturstudier, och blev adjunkt i teoretisk och praktisk medicin.

På den tiden hade Sverige ingen förankring i den då nya vetenskapen fysiologi, som genomfört ett naturvetenskapligt sätt att betrakta livsföreteelserna. Även England var på efterkälken, och ledningen innehades av Tyskland och Frankrike. När H gjorde sin första utrikesresa 1861, leddes han enligt egen utsago "så gott som av slumpen". Ett dunkelt rykte om att Wiener-skolan var bra hade "sannolikt nått mitt (hans) öra". Han mottogs vänligt av Ernst v Brücke i Wien, åhörde dennes föreläsningar och sändes av honom vidare till Carl Ludwig i Leipzig, Tysklands förnämsta lärare i den nya experimentella vetenskapen. Vistelsen där kallade H "en lång och sammanhängande högtid". Efter en kort hemmavistelse reste H för andra gången ut till Tyskland, först till Emil Du Bois-Reymond i Berlin och sedan ånyo till Ludwig.

1864 kom H hem och inledde självständig experimentering, som omedelbart ledde till upptäckten av näthinnans elektriska svar på belysning (se nedan). 13 okt 1864 installerades han som Sveriges förste prof i fysiologi. Redan hösten 1862 hade han öppnat sitt första laboratorium, tre rum på anatomiska institutionen. 1867 erhöll han på Regnellska gåvomedel en hel våning i den patologiska institutionen. Han gifte sig 1869 med Ann Margret Tersmeden, och de nygifta reste ut på ett år till prof Hermann v Helmholtz i Heidelberg. 1875 företog H ånyo en studieresa, denna gång för att åhöra Claude Bernards föreläsningar i Paris. Regnell-medel stod till förfogande också då han 1893 byggde upp den stora institutionen, som står kvar ännu i dag. Byggnaden kom för sent för H, som dog i artärskleros 1897. Men den nya vetenskapen hade han därförinnan hunnit sätta på fötter.

I första hand gjorde H detta genom sin lärarverksamhet, från 1871 grundad på de laborationsövningar som i undervisningen tillämpade vad han lärt sig hos sina stora samtida. Internationell uppmärksamhet kom honom till del efter upptäckten av näthinneströmmen. Du Bois-Reymond hade redan 1849 placerat ögats fram- och baksida mellan elektroder och funnit en elektrisk vilospänning mellan dem. H belyste ögat och fann därvid, att galvanometern svarade med ett utslag på tandning och ett annat på släckning, en fundamental iakttagelse, som han emellertid inte genast förstod. H trodde sig registrera synnervsimpulser, men när han i senare arbeten (1870—73) började flytta sina elektroder runt ögat, fann han strömfördelningen vara sådan att den blott kunde vara följden av processer i själva retina. Elektroretinogrammet, som det numera kallas, har sedan dess studerats på många håll och även gjort sitt intåg i kliniken, där det används för att, som H hoppades, "objectivera" synprocesserna. Elektroniska hjälpmedel står i dag till buds på detta flitigt bearbetade arbetsområde. Föregående sekels långsamma galvanometrar kunde inte återge några detaljer. H:s upptäckt av elektroretinogrammet nådde ut i världen, när hans arbeten översattes till tyska (Untersuchungen aus dem physiol Inst der Univ Heidelberg, bd 2: 1, 1878, o bd 3: 3-4, 1880).

Om Du Bois-Reymonds inflytande kan spåras i denna H:s största vetenskapliga insats, så var sannolikt Helmholtz den som förde H in på arbetena över färgsinnet, som också i ett fall ledde till internationell berömmelse. Därvid var det fråga om vad man numera kallar målforskning. På olika håll i Europa hade sakkunskapen ställt krav på undersökning av färgblindhet för järnvägsmän, men utan större framgång. Så inträffade järnvägsolyckan vid Lagerlunda 1875, och H antog orsaken vara förarens färgblindhet, men denne hade själv omkommit och kunde inte undersökas. H tog energiskt upp frågan och utvecklade en metod grundad på jämförelse av färgade ullgarnsprov. Han kallade dem provdockor och indelade dem efter provfärger och förväxlingsfärger. I förhållande till tidigare metoder var det ett avgörande framsteg att inte kräva namngivning av färger utan enbart bygga på färgförväxling, vidare att metoden var enkel och praktiskt utformad. Han reste omkring på dressin och undersökte 266 personer vid Uppsala— Gävle järnväg, av vilka 13 befanns färgblinda. I juli 1876 var det nordiskt läkarmöte i Gbg, där han bland deltagarna upptäckte en rödblind och en grönblind, då han demonstrerade sin metod. Mötet uttalade sig enhälligt för färgblindhetsundersökningar av personalen vid järnvägen och vid fyr- och lotsverket och av skolbarn. Redan i nov s å infördes färgsinnesprövning enligt H:s metod vid järnvägen och flottan. H:s arbete Om färgblindheten i dess förhållande till järnvägstrafiken och sjöväsendet (1877) väckte stor uppmärksamhet överallt i världen, och Sveriges exempel följdes snart av alla kulturländer. Boken översattes till ett flertal språk (franska, tyska, engelska, ryska) och refererades utförligt på flera andra.

H:s vetenskapliga verksamhet i övrigt är av mindre intresse vid sidan av lärarverksamheten; de två mest framstående eleverna, Magnus Blix och Hjalmar Öhrvall, övertog professurerna i ämnet i respektive Lund och Uppsala. H kan sålunda sägas ha varit fysiologins upphovsman i Sverige. Han grundade även Acta physiologica scandinavica, då på tyskt förlag under titeln Skandinavisches Archiv für Physiologie.

H var en stor fosterlandsvän och ivrade med Hazelius för skapandet av Skansen. Han grundade i samma anda sällskapet Philochoros 1880 för att tillvarata gamla folkdanser och skrev fosterländska dikter för Hazelius propaganda. Vid dennes basarer hjälpte hans hustru till i arbetet. På den ena obelisken utanför Nordiska museet står inristat H:s varaktigaste alster i diktens värld: "Den dag kan gry då allt vårt guld ej räcker att forma bilden av en svunnen tid". Som talare vid akademiska fester och som tillfällighetsdiktare var H högt uppburen. Vid det skandinaviska studentmötet 1875 skall han ha gjort ett mäktigt intryck som festtalare (R Tigerstedt). Han publicerade två samlingar dikter och tal (1882 o 1897).

H var inspektor för Östgöta nation och ofta en generös värd för nationen vid glada hembjudningar med musik och dans. Om dem och livet i Uppsala ger hustruns memoarer en god föreställning. Hon berättar även om sin makes stora intresse för studenternas fysiska fostran. Praktiskt sinnad fysiolog som han var grundade han en gymnastikförening, var ordf där liksom i Philocoros och i studentkårens skarpskytteförening. Under den stora Verdandi-striden 1887 ställde H sig helt på studenternas sida. Diskussionen hade som bekant gällt: vilka är de viktigaste önskemålen i sedlighetsfrågan? H:s diktamen till konsistoriets protokoll förtjänar anföras till karaktäristik av hans personlighet: "Jag håller på tankens frihet såsom ett av människans dyrbaraste privilegier, och det universitet, där tankefrihetens grundsats icke står främst, fyller enligt min mening icke sin uppgift. Att utbilda den studerande ungdomen till tänkande män, bör, enligt mitt förstånd, utgöra en av universitetets huvuduppgifter." Hans maka berättar, att professorsfamiljen H efter detta blev socialt utfrusen i Uppsala. Ungdomen och framtiden var emellertid på dess sida.