Israel Holmström

Holmström, Israel, f 1661, d 24 febr 1708 i Smorgonie, Litauen. Föräldrar: borgmästaren i Sthlm hovrättsassessorn Nils Nilsson (Silenius) o Catharina Israelsdtr Skute (el Skuut). Inskr vid UU 14 sept 75, kanslist i k kansliet 10 maj 85, registrator i inrikesexp 22 dec 90, generalauditör 20 april 97, följde Karl XII på dennes fälttåg från 00, krigsråd i krigskoll (ej tjänstg) 19 juni 02. — Ogift.

Om H:s levnadsförhållanden är föga känt. Han förlorade sin far vid tre års ålder, och hans barndoms- och uppväxttid var troligen bekymmersam. Om hans studier i Uppsala är inget bekant; förmodligen avlade han ingen examen. En gravdikt uppger efter hörsägen att H "uti Brabant illa farit;/ tjänt där för gemen soldat". Detta bör ha varit under Ludvig XIV:s krig i Spanska Nederländerna i början av 1680-talet. H:s yrke blev sedan skrivarens. Han talar själv i flera dikter — så i den bekanta Supplique att blifwa Chartae Sigillatae Comissarius — om sin fattigdom. Mycket tyder också på att H levde ur hand i mun. Ett visst borgerligt anseende torde han dock ha haft — eller åtminstone eftersträvat — ty både 1693 vid Ulrika Eleonoras och 1697 vid Karl XI :s död föredrog han ståtliga versifierade parentationer på riddarhuset. Vid slaget vid Narva skall H ha agerat "fullkomlig soldat" och nedlagt några ryssar. 1702 blev han krigsråd. Om de sista åren vet man föga, men efter hans sjukdom och död i fältlägret sades om honom, att han lämnat många vänner och ett gott namn efter sig. Om detta vittnar också flera bevarade signerade och anonyma gravdikter.

Det namn H lämnat efter sig är främst ett diktarnamn. Han var "vår svenske Scar-ron; alltid glad, alltid fattig, alltid ovålig", säger C G Tessin i sin Äkerödagbok, där han skrivit av en del av H:s dikter. Det var tack vare de talrika avskrifterna H:s diktarnamn levde. Han tycks aldrig ha haft ambitionen att samla och trycka sina dikter; det enda som publicerades under hans livstid var — utöver de kungliga panegyrikerna •— några politiska dikter och ett par populära visor, sannolikt utan H:s medverkan. Detta har försvårat bedömningen av H:s diktarinsats. Utgivna är endast ett litet antal dikter ur Palmskiöldska samlingen (av Hanselli) och Tessins avskrifter (av Frunck) samt ett par politiska dikter. I avskriftsvolymer från 1700-talets början döljer sig hundratals andra dikter, som med större eller mindre säkerhet bör tillskrivas H. Den gängse bilden av honom kan därför nu revideras: vid sidan av burleskdiktaren och epigrammatikern framträder han som en av 1600-talets främsta kärlekslyriker i den elegiska stilen.

H odlade nämligen flera genrer. Den första daterbara dikten är en gravdikt över Magnus Gabriel De la Gardie (1686). H visar sig redan som en mästare — dock i traditionell stil — och ännu Sahlstedt satte det värde på dikten, att han i sin antologi (Saml af verser på svenska, 4, 1753) infogade den centrala metaforpackade betraktelsen över livet, med titeln Om wärlden. Tidig förefaller också den kända elegien Den olycklige Sylvanders ynkeliga lefwerne och önskeliga död vara. Den blev ett stående nummer i visböckerna för lång tid. Under det från d'Urfé lånade herdenamnet Sylvander uppträder H även i några andra dikter. Den elegiska tonen var på modet i kärlekspoesien under slutet av 1600-talet, men ingen har kunnat ge sin klagan så bevekande tonfall som H: Jag lefver dig till tjänst, och dör din trogna träl,/ Far väl då till ett slut, far väl, min vän, far väl! Har H besjungit en verklig kvinna? Det finns en del som tyder därpå. En helt annan karaktär har gravdikten över Ingrid Nohlanvähr (1697). Med hjälp av petrarkismens alla metaforer och utvecklande en egenartad sensibilitet beskriver H den förvandling hennes vackra kropp undergår.

Kanske har personliga sorger bidragit till att H vände sig till burlesken och den uppsluppna sällskapspoesien. H "led nöd och sökte dissipation", skriver Tessin. En rad elegant turnerade vers fugitives tycks ha tillkommit i en krets av vänner kring bröderna Düben omkr 1695. De rent burleska dikterna härrör, där dateringar kunnat göras, från tiden efter 1697. Några utgör antihöviska parodier på petrarkistisk kärlekspoesi, så den bekanta Een Fiskare Broos wijsa, som också, stympad, ofta går under namnet Bonde-caresser. En dryckesvisa som En Suputs förswar har en verve som förut endast Lucidor uppnått. Åtskilliga dikter rör äktenskapet; här framstår diktaren som den lyckligt frie. Med grova medel satiriseras i två pendangdikter äktenskap med en gammal kvinna resp med en gammal man. Omtyckta är gåtor — oftast oskyldiga — och parodier på spådomar, brev och tidningsnotiser. H är en av de första som efterbildar La Fontaines fabler, och han strör omkring sig ofta välturnerade epigram (t ex det kända om Karl XII:s hund Pompe). I mångsidighet söker han sin like.

Under kriget ställde han sin penna i statens tjänst. Ett infamt epigram August af Sachsens trosbekännelse (1697) torde vara av hans hand. Från början av det nordiska kriget härrör flera propagandadikter, bland dem Den nya Biörn-dansen (över slaget vid Narva) och den långa Description öfwer Påhlen.

H:s favoritversmått är den fyrfotade trokéen, le vers burlesque, som han använder inte bara i burlesker utan även i t ex beskrivningen över Polen. I kärlekselegierna är alexandrinen vanligast, och i visorna växlar versen nästan som hos Runius. Stilen är mestadels enkel. Ingen av 1600-talspoeterna skriver så talspråksnära som H. Sin sthlmsdialekt använder han t o m i panegyrikerna.