Erik W Hulthén

Hulthén, Erik Wilhelm, f 19 sept 1891 i Helsingborg, d 19 jan 1972 i Khvn. Föräldrar: skeppsmäkl Anton Bernhard H o Ida Swensson. Studentex vid h a l i Helsingborg 3 juni 11, studerade skeppsbyggen vid Chalmers tekn läroanstalt 11—12, inskr vid LU vt 12, FM där 3 april 16, lär vid Malmö privata lärov vt 20, vid Lunds privata elementarlärov ht 20—vt 22, amanuens vid fysiska instit vid LU 22—23, FL 31 maj 23, disp pro gradu 31 maj 23, doc i fysik 29 sept 23—25, FD 31 maj 24, allt vid LU, studier vid Michigan Univ i USA 25—26, vid Instit for teoretisk fysik vid univ i Khvn 27—28, vik lektor vid Tekn lärov i Malmö ht 28, prof i fysik vid Sthlms högskola 21 dec 28—30 juni 59, led av Nobelkomm för fysik 29—62, led av sv nationalkomm för fysik 29, led av styr för Försvarets forskn:anstalt 45, led av sv nationalkomm för geodesi o geofysik 47. — LVA 31, LFS 53.

G 1) 31 aug 23 m Else Ludvigine Vermehren, f 13 mars 96 i Khvn (Vor Frue), d 5 nov 49 i Solna, dtr till bankofullm Johannes V o Ida Christine Ingeborg Henriette Larsen; 2) 19 mars 51 i Khvn m Nanna Stub, f 5 okt 10 i Kristiania, dtr till Kjeld S o Ellen Sperling.

Erik H var en i raden av de internationellt berömda spektroskopister, som framträtt i Sverige, alltsedan prof Anders Ångström introducerade spektroskopin i Uppsala i mitten av 1800-talet. Hans intresse för spektroskopin, särskilt molekylspektroskopin väcktes av teoretikern Torsten Heurlinger (s 9). H utförde i Lund med stor skicklighet experimentella undersökningar. Han följde även noggrant med framåtskridandet av teorin och bidrog till denna genom att utveckla den s k kombinationsprincipen som bygger på att det i spektret finns par av spektrallinjer med återkommande lika energidifferenser. Observerandet av sådana linjepar är av avgörande betydelse för analysen av ett spektrum. 1921 publicerade H ett litet, men mycket viktigt arbete häröver i den franska tidskriften Comptes rendus.

H disputerade 1923 på en avhandling med titeln Über die Kombinationsbeziehungen unter den Bandenspektra. I denna lämnas utomordentligt vackra rotationsanalyser över spektra av koloxid och kolväte samt molekyler innehållande zink, kadmium och kvicksilver. H behandlade även Zeemaneffekten hos några av dessa molekylers spektra. Efter ett par års vistelse i USA vid University of Michigan i Ann Arbor och i Khvn vid Institutet for teoretisk fysik utnämndes H 1928 till professor i fysik vid Sthlms högskola. Han hade då anseendet som en av de ledande bland världens molekylspektroskopister.

H fortsatte i Sthlm sina undersökningar av molekylspektra. Han studerade särskilt de fysikaliska processerna inom molekylen, såsom predissociationsfenomen, sambandet mellan atom- och molekyltillstånd m m. Med stor iver ägnade han sig åt studiet av hyperfinstrukturer och isotopieffekter, undersökningar som kräver synnerligen omsorgsfulla experiment. Huvudsakligen studerade han metallhydridernas spektra. H följde väl fysikämnets utveckling, inte bara inom sitt eget specialområde. Hans föreläsningsserier omspände alla delar av fysiken. Till en del kanske detta berodde på att han tidigt, redan 1929, blev ledamot i Nobelkommittén för fysik och härigenom hade tillfälle ta del av och bedöma forskarinsatser från fysikens alla områden. Under ett flertal år, 1929—62, nedlade han ett stort och hängivet arbete inom Nobelkommittén.

Ett av H:s huvudintressen var att konstruera och bygga fysikalisk apparatur. En stor del av 50-talet ägnade han sig åt detta vad beträffar apparater för spektroskopi. Beroende på den då nya tekniken att framställa gitter, så att ljusintensiteten koncentreras i en viss riktning, den s k blazeriktningen, visade H att ett diffraktionsgitter tillsammans med en planspegel på olika sätt kunde monteras till spektrografuppställningar med stora optiska prestanda. Metoden innebär att diffrakterat ljus från gittret reflekteras mot planspegeln och därefter undergår ytterligare en diffraktion mot gittret. Den teoretiska upplösningsförmågan hos uppställningen blir på detta sätt fördubblad mot den som erhålles med enbart gittret. H prövade experimentellt monteringar med plangitter såväl som med konkavgitter. Vid en konferens i optik i London 1950 väckte H:s resultat stort intresse. Den s k immersionsspektrografen lät H bygga efter en annan princip. Han begagnade sig härvid av den summerade effekten hos ett prisma och ett plangitter. Prismat trycktes medelst en immersionsolja, a-bromnaftalin, tätt mot plangittret. För att erhålla stor dispersion begagnade han höga ordningar av gittret och införde därför ett prisma med liten brytande vinkel i strålgången för att skilja spektrets olika ordningar. Uppställningen kompletterades med en ytterst elegant anordning för vågtalsmarkering, baserad på en Fabry-Perot interferometer.

H:s två sista spektroskopiska arbeten, publicerade 1959 och 1961, behandlar spektret av jodklorid. Här utnyttjar han till fullo immersionsspektrografen och övrig apparatur han konstruerat under 50-talet. Noggrannheten i bestämningarna är bland de yppersta, som gjorts i optisk spektroskopi. H tog härmed ett sällsport vackert avsked som utövande forskare.

Då H tillträdde professuren i Sthlm, fick han mycket snart en stor elevskara. Detta berodde på hans egenskaper som forskare, lärare och människa. Han var internationellt känd; bl a fick han i slutet av 30-talet som gåva av den amerikanske forskaren Wood ett av denne ritsat konkavgitter, som länge ansågs vara ett av de bästa i världen. Som forskarhandledare var han outtröttlig, alltid tillgänglig för diskussioner, idérik, positiv och entusiasmerande. Inemot tjugo av hans elever disputerade för doktorsgraden. I laboratoriet visade H prov på ovanlig djärvhet, det kunde gälla iordningställandet av komplicerad apparatur eller andra saker. Vid ett tillfälle exploderade alldeles framför H en större glasflaska, av misstag innehållande knallgas. Ur flaskhalsen flög ett decimeterlångt sylformat glasrör, passerande H:s panna där ett långt, ehuru ej djupt sår uppkom. H var alldeles oberörd och konstaterade: "Det var nära ögat." Under H:s tid som ordinarie prof var fysikinstitutionen placerad i trånga lokaler på Kungstensgatan 45. Årsanslaget var knappt tillmätt, under 30-talet några tusen kronor. Detta räckte naturligtvis ej för den livaktiga institutionen. Obekymrad häröver införskaffade H den materiel och de instrument, han ansåg nödvändiga. Under sina tre sista år som prof, 1956—59, nedlade H ett omsorgsfullt och oegennyttigt arbete på att i alla detaljer deltaga i uppbyggnaden och utrustningen av en ny fysikinstitution vid Vanadisvägen 9. Denna blev inflyttningsklar i sept 1959. Som emeritus kvarstannade H i den nya institutionen fram till hösten 1962.

H flyttade till Danmark 1962 och bosatte sig i Snekkersten, nära Helsingör. Han fick där tillfälle att ägna sig åt sin hobby att teckna och måla. Sin andliga vitalitet behöll han ända till slutet.