A David Hummel

Hummel, Arvid David, f 30 april 1778 i Gbg, Domk, d 20 okt 1836 i Ekenäs, Finland. Föräldrar: justitieborgmästaren tit lagmannen Hans H o Wilhelmina Carolina Möller. Inskr vid UU 2 okt 92, hovrättsex där 13 juni 94, v auditör vid v Stedingkska reg 8 juni 96, stadsnotarie i Gbg 18 dec 96, auditör vid Göta art:reg 22 sept 01–02, inskr i hovkanslersexp maj 02, tf bokhandels- o boktryckeriombudsman där okt 02, prot:sekr i utrikesexp 9 dec 02, rymde till Ryssland i början av 07, v bibliotekarie vid kejserl bibl i S:t Petersburg 07, lär vid guvernementsgymn där 08–11, tolk vid sv beskickningen där juni 11–13, anställd vid ryska undervisn:ministeriet 14, bibliotekarie vid ryska polisministeriets censur 1 maj 16, sekr vid generalkomm för censuren i ryska inrikesministeriet 21, flyttade till Ekenäs 31 o kallas då assessor. — LVVS 01, Korresp led av vetenskapsakademin i S:t Petersburg, led av Societas pro fauna et flora fennica i Hfors 32.

G 30 april 04 i Sthlm, Jak, m Sophia Magdalena Öhman, f trol 5 dec 85 där, Ad Fredr, d 31 okt 66 i S:t Petersburg, S:ta Kat (begr i Smolensk), dtr till kommissarien Johan Ö o Maria Elisabet Bäck. Uppges av C A Agardh vara fosterdtr, av Crusenstolpe vara naturlig dtr till en frih De Geer.

David H var tidigt utvecklad. Fjortonårig blev han student i Uppsala; fyra år senare var han stadsnotarie i sin hemstad Gbg. Redan vid tretton års ålder publicerade han sin första dikt och som sjuttonårig sin första diktsamling. När han på hösten 1801 överflyttade till huvudstaden, kunde han se tillbaka på ytterligare framgångar. Den första diktsamlingen hade följts av en ny och större, som fått goda recensioner; flera pjäser av honom hade spelats, och hans ställning var obestridd som stadens festtalare, trots att han skrivit satirer över landshövding och myndigheter. Han var medlem av två vittra samfund och korresponderade med Gjörwell och andra kulturella notabiliteter. Enligt Agardh var det hovkanslern Zibeth som lockade honom till Sthlm. Han skrevs in i verken och knöt snabbt förbindelser med vad staden hade av litterära ädlingar och borgerliga litteratörer. Om hans goda position rapporterar skalden Choræus 1802 avundsamt: "Han har ton och air av ett stort genié, och han är även ansedd som ett sådant. Leopold gör honom visiter; han säger åt honom vad han vill". Han tävlade i SA, dock utan att få mer än hedersomnämnanden. Däremot belönade VVS 1803 honom med den mindre guldmedaljen för dikten Till en ung vän. H höll stort hus och sammanbragte ett ansenligt bibliotek; boksamlare förblev han livet ut. Hans fåfänga och svaga karaktär förde honom emellertid i olycka. Ohållbara affärer tvingade honom att förfalska sin fars namn. Inför upptäckten flydde han ur landet i början av 1807. Han klandrades särskilt för att han lämnat hustru och två späda barn oförsörjda.

I S:t Petersburg, dit han flydde, fann han en gynnare i sv ministern C von Stedingk, vars regemente H tidigare tillhört. Han blev informator i dennes familj och lärare i ett ryskt gymnasium. När båda tjänsterna upphört, den senare med avsked, blev H sécretaire interpréte vid sv beskickningen. I januari 1812 sändes han som kurir till Konstantinopel, där sv ministern skulle bistå vid fredsmäklingen mellan Ryssland och Porten. Han uppehöll sig där ett år. Vid återkomsten avskedades han ur sv tjänst, beskylld för att ha gått ryssarnas ärenden. Hur befogad misstanken var kan ej avgöras. Han fick sedan ryska befattningar och tjänstgjorde tidvis from 1813 vid den finska kommittén i Petersburg. Hans familj förenade sig med honom 1827 och 1831 flyttade de till Ekenäs.

Som skald är H enbart efterföljare och en produkt av en brytningstid. Han företrädde både det upplysningsmässiga och det känslosamma, han dyrkar Rousseau lika varmt som Voltaire. I sitt exlibris satte han en lyra, på vilken en satyr och en amorin knäpper, en bild av hans diktning. I sina satirer imiterar han Kellgren och de övriga gustavianerna. Han ville också i sin ungdom framstå som fullfjädrad upplysningsman: skeptiker, jakobinskt anstucken, oppositionell samt framför allt en varm anhängare av tryckfriheten — en idealitet som han torde ha fått överge som tjänsteman vid ryska censuren. Den känslosamma stilen trivs han ändå bäst med. Franzén hör här till hans läromästare. Inom den skapade han sitt enda mera spridda poem, Leonard och Tilda, närmast en romantisk skräckballad. Den har många gånger omtryckts som skillingtryck, vanligen betitlad efter sin första rad "Ömt älskade Leonard Tilda". Under sin ryska tid författade H på franska två litterärt obetydliga brevromaner.

Även H:s intressen är tidstypiska. Förutom lyriken ägnades de teatern och insekterna. Han författade och översatte pjäser, spelade stundom själv, recenserade föreställningar och utgav under några månader 1800 en specialtidskrift för teatern efter mönster av Lessings Hamburgische Dramaturgie. Den kortlivade tidskriften, den första av detta slag i landet, torde vara H:s märkligaste insats. Redan 1799 kunde han skänka Gbgs gymnasium 800 insektsarter. I Petersburg genomgick han 1823 en omvändelse (till kalvinismen). Han upphörde nu med utsvävningar; pornografi och mera vågade tavelmotiv utrensades ur samlingarna och skänktes till förtjusta vänner. Nu blev entomologin huvudintresset. Han utgav en skriftserie i ämnet på franska, i vilken bl a även vännen C G Mannerheim medarbetade. — Karakteristikerna av H från olika skeden av hans liv är vanligen bistert eller roat ironiska och tecknar en begåvad men ohjälplig slarver med både älskvärda och löjliga drag.