Carl Christoffer Gjörwell

1 Gjörwell, Carl Christoffer, f 10 febr 1731 i Landskrona, d 26 aug 1811 i Sthlm (Jak). Son utom äktenskapet till överstelöjtnanten Christoffer Ehrensparre (bd 12) o Walborg Gröning, sedan g Ståhl. Inskr vid LU 44, vid Greifswalds univ 26 juli 45, var respondent i Lund 22 dec 48, informator för brukspatron Elias Brandels barn i Sthlm 51–55, extra kanslist vid (Antikvitetsarkivet o) KB 11 mars 55, amanuens där 21 nov 58, bibliotekaries namn o heder 6 mars 64, tjänstefrihet 13 aug 81, avsked 25 juni 95, förestod Gustav III:s handbibl 1772–78. Bokhandel i Sthlm från 9 jan 69. Publicist. – LVVS 1777, LFS 80.

G 4 jan 65 m Brita Eleonora Müllern, f 26 mars 48 i Sthlm (Klara), d 10 okt 22 där (Jak), dtr till kommissarien Carl M o Brigitta Sophia Georgii.

G tillbragte sina första år hos två fastrar i Önnestad (Krist). Fadern bekostade hans studier. Med honom och hans familj stod G alltid i livlig kontakt, fastän släktskapen aldrig erkändes öppet. 1739 följde han faderns regemente till Finland, vistades ett par år i Tenala prästgård (Nyland) hos en släkting med ett värdefullt historiskt bibliotek och följde därefter Algot Scarins undervisning i Åbo från hösten 1741, tills krigshändelserna kom honom att återvända hem. Redan 1742 studerade han enligt egen uppgift i Lund, där historikern Sven (Lager) Bring blev avgörande för hans framtida inriktning. Efter dennes uppmaning »gör väl» skall han också vid denna tid ha tagit sitt namn. Det uttalades av G själv och hans familj Gjö'rwell enligt familjetradition (Almquist), men även en avvikande sådan finns. Studierna fortsattes i Greifswald 1745–48 under bl a lärdomshistorikern J C Dähnert. Efter ännu en tid i Lund, utan examen, gjorde G en längre studieresa till Nederländerna och Frankrike 1750–51.

G var vek och lättpåverkad och visade tidigt en fromhet av pietistisk typ. Det var länge meningen att han skulle bli präst. Han predikade under sin studietid, upplevde åtskilligt tvivel i upplysningens »naturalistiska» anda men till sist också ett slags omvändelse. Han tog intryck för livet av den herrnhutiska väckelsen, i Skåne dominerad av prosten J Sundius i Allerum, som G besökte. Ännu under sina närmast följande år som informator i Sthlm tillhörde han en Brödraförsamling och umgicks även med planer på att bli missionär. 1755 blev han emellertid mot förmodan antagen som tjänsteman i Kungl biblioteket, t v utan lön.

Då hade G redan på egen bekostnad låtit trycka en periodisk skrift, Bref om blandade ämnen. Med ungdomlig och ganska naiv frejdighet sade han sin mening i vitt skilda frågor, vilket genast väckte stark reaktion både i sak och för hans mästrande ton. G hade också direkt uppfordrat till en mer aggressiv debatt än som varit vanligt i den lärda pressen, där en recension skulle vara rent refererande, medan verklig kritik uppfattades som personligt angrepp. Fastän G särskilt vänt sig mot »fritänkarna», gav hans bristande renlärighet samtidigt anledning till det första av många censuringripanden.

Publikframgången visade dock, att G:s skrifter varit ett välkommet tillskott i tidningsfloran. Han började nu på eget förlag utge en litteraturkritisk månadsskrift, Den svenska Mercurius. Liksom Lars Salvius' Lärda tidningar, som lett polemiken mot G, innehöll den mest sammandrag och anmälningar av nyutkommen litteratur och andra lärda nyheter. G saxade till stor del dessa direkt ur tyska och franska journaler, särskilt ur Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, en av de närmaste förebilderna. Läsekretsen fick därigenom en kontakt med det lärda Europa som förut saknats utanför naturvetenskapens område. Beroendet av de utländska publikationerna hindrade inte G att sätta sin prägel på tidskriften. Han var både i bildning och initiativkraft överlägsen sina föregångare P Momma och Salvius. G bevakade även den sv marknaden och utvidgade sitt område med vad läsarna ville ha, såsom statsnyheter och skönlitteratur. Teologin fick mycket utrymme, delvis av hänsyn till det stora antalet präster bland prenumeranterna. Upplagan steg snart till omkring 600, en mycket hög siffra, särskilt i en tid då exemplaren brukade gå från hand till hand, och G:s ställning som ledande publicist befästes. Mot sin ursprungliga avsikt blev han som kritiker alltmer välvilligt refererande, åtminstone mot svenskar. I kontroversiellare ämnen valde han hellre att tiga. Läsekretsens sammansättning och hotet från censuren var skäl nog, men därtill kom G:s naturliga godmodighet och ängslan inför »ett lärt och personligt krig med halva Sverige». I verkliga polemiker sviktade f ö ofta hans omdöme.

G:s medarbetare var till en början få och hans arbetsbörda stor. Ändå bar sig Mercurius knappast ens under sin bästa tid utan var baserad på lån. G drog sig tillbaka en tid, och då han återupptog tidskriften med något ändrad plan, hade den mist sin dragningskraft och lades snart ned. G fortsatte med en lång rad av nya skrifter av ungefär samma art och med mer eller mindre specialiserat innehåll.

G förnyade inte genren till vare sig form eller innehåll. Hans stil var ovanligt tung och ovig. Det har också med visst fog sagts, att han hade för trång andlig horisont för uppgiften och därför inte berikat och lett debatten i den utsträckning som en sådan position tillåtit. Sådana krav ställde knappast samtiden, och G bör heller inte klandras för att han inte kunde göra alla tidens nya idéer till sina. Mycket tilltalade honom, särskilt Rousseaus naturdyrkan, och även många andra upplysningsfilosofer gavs stor plats och ganska objektiv kritik. Deras kyliga skepsis bemötte G från sin religiöst-moraliska ståndpunkt, som han delade med många, och fyllde sin journalistiska uppgift med både konsekvens och lyhördhet. Han lämnar t ex de första sv notiserna om Shakespeare, Ossian och Winckelmann och följde redan från början vaksamt Nordamerikas politiska utveckling.

Väsentliga för G:s framgång var hans kontakter med utländska korrespondenter och en allt större sv medarbetarstab. Fastän han från början haft ett mycket begränsat umgänge och saknade släktförbindelser fick han snart vänner på alla nivåer, även den högsta, där riksråden A J v Höpken, C F Scheffer och F Sparre i tur och ordning var hans värdefullaste kontaktmän vid hovet. Han byggde upp en brevväxling med få motstycken. I brev var hans svenska ledigare och kan höja sig till stor slagkraft och pregnans, när han är starkare engagerad. Han skriver detaljrikt och träffande. Hans talang att knyta till sig människor genom uppriktighet och allehanda förtroenden och upplysningar var ovanlig. Mer än de flesta drog han direkt nytta av tidens vänskapskult, som han hela sitt liv intensivt utövade, ibland under närmast löjliga former. Betydligt nyktrare yttrar han sig om sin tillkommande, då han fann tiden mogen att gifta sig. Icke desto mindre blev hans äktenskap en vacker borgerlig idyll.

Jämsides med den allmänna tidskriften och dess avläggare och efterföljare utgav G nästan lika oavbrutet en rad historiska publikationer. Hans roll var även här referentens och utgivarens, utan anspråk på självständighet som historiker; han betecknar sig alltid som annalist, samlare och bearbetare. Biblioteket och vännerna levererade material, och även privatarkiv öppnades för honom. Han publicerade ett betydligt antal sv urkunder (1056 på 10 år), men ofta spridda även i de allmänna tidskrifterna och utan fast plan, vilket försvårat deras användande för forskningen. G:s riktlinjer vid utgivandet var annars för sin tid goda, även om urvalet var något publikfriande, och han har också ofta sörjt för personregister – i de arbeten som fullföljdes. Men han hade inte uthållighet och sinne för överblick i nivå med sin uppslagsrika entusiasm. Huvuddelen av G:s böcker påbörjades som fortsättningar eller inordnades själva i serier och samlingar, vilka sedan praktiskt taget alla förblev i någon bemärkelse oavslutade, liksom tidskrifterna i den mån de inte övergick i varandra.

G förde hela sitt liv intima dagböcker; brev- och tidningsskrivandet räckte inte för hans enorma behov av att dokumentera sina inre och yttre upplevelser. Redan i sitt allra första verk hade han infört en lätt maskerad »inre» självbiografi. På liknande sätt var historien för honom främst det kultur- och personhistoriskt karakteristiska, unika eller enbart anekdotiska. Både själviakttagelsen och intresset för den historiska personligheten sammanhängde med hans behov av religiös inlevelse och betraktelse, ett gott exempel på den innerligare strömning under upplysningen, som förebådar romantiken och bl a just förnyade personteckningen i psykologiserande och moraliserande riktning. Denna anda genomgår G:s historiska produktion: till stor del var urkunderna brev och självbiografiska anteckningar och resten personhistoria i bearbetade översättningar, både i tidskrifterna och, då deras ramar sprängdes, som fristående arbeten.

I frihetstidens Sverige, där Nyttan stod högst i kurs, måste sådan litteratur utgå på författarens bekostnad, vilket också tidskrifterna gjort. Fastän G saknade kapital, åtog han sig även att bekosta och utge andras arbeten i en omfattning som ingen enskild vare sig förr eller senare. Ändå var han inte alls föredömlig som förläggare. Sin oförbätterliga optimism, som var en stor personlig tillgång, tillämpade han på kalkylen och upplagans storlek. Han tilltrodde läsarna alltför mycket av sin egen kärlek för lärdomen, och försöken att rätta sig efter deras smak slog inte väl ut. Ändringar i planen, uppdelningar, sammanslagningar och avbrott avsåg bl a att ge omväxling, och inför samtida publik var detta och de nödvändiga namnändringarna inte heller någon stor belastning, men han nödgades ofta bryta direkta utfästelser och förverkade snart prenumeranternas förtroende. När skrifter lades ned i förtid, växte restlagren, nominellt värdefulla men skäligen osäljbara, om han inte lyckades avsätta dem under andra titlar eller med hjälp av fantasifulla rabattsystem. Bedyrande sin oegennytta vädjar han till publikens patriotism och ädelmod, ett föga effektivt sätt att sälja böcker.

G blev alltmer i stort behov av en egen boklåda. Den öppnades 1769 och var i frihetstidens hektiska slutskede tidvis en god affär. Under bokmarknadens dåtida villkor var detta dock ett riskabelt företag, särskilt att hålla utländska böcker. Värst utföll de orealistiska men tappra försöken att sälja sv böcker i utlandet. Exportpremier vinkade, men fraktkostnaderna blev mångdubbelt större än avsättningen, och riskerna var stora – G kunde med tiden räkna till 12 sjöskador. 1771 blev konkursen oundviklig. Genom vännen Patrik Alströmers ingripande kunde G dock snart fortsätta i föga begränsad skala. Först långt senare upphörde han med all utländsk handel på egen risk och reducerade lagren. Trött på kontroverser med boktryckarna, som närmast fick lida för hans penningnöd, hade G även sökt och fått tillstånd till eget tryckeri. Han utnyttjade det inte men kunde åberopa det, då Gustav III 1785 för att tämja oppositionen gav boktryckarna ensamrätt att utge tidningar.

G hade på några få år avsevärt berikat den magra humanistiska litteraturen, särskilt den historiska. Till naturvetenskapen sträckte sig inte hans intresse, och i jämförelse med frihetstidens smak är han i viss mening en pionjär för den mer humanistiskt sinnade gustavianska tiden, som han dock i många avseenden stod främmande för. Hans förbindelser med de unga litteratörerna i Tankebyggarorden var livliga, men sympatin inte helhjärtad. Med fru Nordenflycht, vars förkärlek för Voltaire han inte kunde dela, kom det till en direkt brytning. G:s tidskrifter innehöll mycken vitterhet, men han betraktade den alltid ur moralisk synpunkt; endast motvilligt gav han vika för sin egen smak för musik och teater. Hans rent skönlitterära omdömen visar stor begränsning. Mest tilltalades han av S Gessners sentimentala herdeidyller och av religiösa poeter som C F Gellert. Denna företrädesvis tyska litteratur, ofta läst i fransk översättning, hade en underordnad ställning i Sverige, liksom den tyska lärdomstradition, som G tillhörde och för vilken han f ö var en ganska svag representant. Någon lärd var han inte; än mindre förtjänade han sitt honnörsord »polyhistor» med sitt ytliga mångsysslande. Som sådan överträffas han vida av nära vänner och korrespondenter som G G Warmholtz, O A Knös, J H Lidén och A Schönberg och än mer av de utländska, av vilka några såsom A L Schlözer och C W Lüdeke med G:s bistånd kom att verka kortare eller längre tid i landet.

Med den gustavianska tiden blev den franska dominansen allt starkare. G, som skall ha talat tyska obehindrat, gjorde stor skandal med en version av sin Mercurius på dålig franska. Som flera än G konstaterade, innebar den nya epoken också ett försämrat klimat för den allvarligare forskningen, även den humanistiska, till förmån för vitterhet och journalistik under kungens beskydd. De tidvis osäkra konjunkturerna minskade också köparnas ekonomiska resurser; tidningsvärlden fick en lättare och kanske mer lättköpt karaktär, som den tungfotade G inte kunde göra till sin. Han fortsatte i sina gamla spår och tycks redan i fyrtioårsåldern ha framstått som en kvarleva från en gången tid. Hans sentimentalt självbespeglande religiositet och den beskäftiga omständligheten i skrift befäste detta intryck.

G stod i allmänhet liksom sina umgängesvänner på hattarnas sida. Sedan tryckfrihetsförordningen 1766 löst alla band blev han, särskilt under riksdagen 1769–70, deras bästa publicistiska tillgång med tidningarna, bokhandeln och sin osparda möda. Hans språkrör var Almänna Tidningar, en mångsidig och nästan daglig tidning av ganska modernt snitt. När han begav sig in på politikens område, var det rojalismen som ledde honom. Hans övertygelse var som vanligt säkrare än hans omdöme. Det blev nya polemiker och ingripanden, och G stod t o m åtalad, då statsvälvningen avbröt alla partistrider. Gustav III ville nu vinna båda lägrens skribenter för sig, men G var förbrukad efter sina devota hyllningar till kungen och den nya eran. Han blev närmast en belastning för hovet med sin konkurs, sina rättegångar och sin uppenbara politiska enfald. Irritationen i kungens omgivning var stor: G:s forne gynnare Scheffer gav honom en skrapa för hans ekonomiska och publicistiska fadäser. Då situationen klarnade för G, lade han omgående ned sin löpande tidskrift, för en gångs skull i vredesmod, och gav svar på tal. Ganska felaktigt ansåg han sig sedan som ett offer för politiska intriger, bragt till onödig konkurs av politiska motståndare och trakasserad av censuren. Att han helt enkelt saknat sinne för politikens regler undgick honom. Han behöll sin tillgivenhet för kungen, dels av beundran för denne, dels av religiöst grundad lojalitet mot överheten. En rojalistisk tillgång blev han ännu en gång – som alltid utan belöning – under kriget 1788–90, då han fick heta »riksförgyllaren». Kungamordet väckte hans fasa liksom den franska revolutionen.

Med sina många åtaganden var G inte någon exemplarisk ämbetsman, och på Kungl biblioteket, vars samlingar var oumbärliga för hans redaktionella arbete, gjorde han ingen karriär. Sedan han under 60-talet tre gånger fått stå tillbaka för yngre krafter vid befordran, fick han bibliotekaries titel och löfte om framtida avancemang, som dock aldrig infriades. De tidskrifter han lät utgå i KB:s namn var inte officiella; ändå använde han deras »vinst» till bokköp åt biblioteket. När han 1781 fick tjänstefrihet och i sinom tid avsked, med bibehållen lön, var detta en naturlig utveckling.

Oberoende av motgångarna behöll G en central position. Hans förbindelser med hovet och den lärda världen gav honom även utöver förläggarverksamheten möjligheter att främja olika projekt, t ex J J Björnståhls långa resa, och att hjälpa, introducera och rekommendera både yngre förmågor som Leopold och E M Fant och gästande lärde, från Schlözer på 1750-talet till E M Arndt femtio år senare. Genom uppmuntran och råd har han även indirekt befordrat arbeten till trycket och givit uppslaget till bl a de långt senare Scriptores rerum Svecicarum och Lindbloms latinska lexikon. Hans egen produktion omfattar omkring 100 000 sidor, varav drygt hälften periodiskt tryck.

I tidskrifterna följde G den pedagogiska debatten och ömmade för undervisningens läge i Sverige, särskilt sedan han blivit förmyndare för sin vän och medutgivare J J Anckarströms barn, bland dem kungamördaren. 1779 bildades med hovkanslern Sparre som protektor och G som direktor det s k Upfostrings-sälskapet med närmaste ändamål att främja utgivandet av läroböcker för ungdomen. Sådana hade visserligen alltid tillhört G:s bästa förlagsartiklar men fick nu gå under Sällskapets namn. Mer diskutabelt var, att detta även gavs åt G:s boklåda, tidskrifter och hela den kraftigt ökade förlagsproduktionen, där de historiska arbetena utan mycken pedagogisk anknytning som vanligt dominerar. Men G bar själv hela ansvaret, kostnaderna för tävlingar som utlystes och arbetsbördan tillsammans med sina barns duglige informator Jacob Björkegren (bd 4) och andra biträden. Sällskapets ledamöter däremot, som G själv nominerade, medverkade knappast ens som ekonomiska garanter, utom den generöse Alströmer.

Nu kunde G:s encyklopediska läggning komma till full utveckling. Tidningarna växer i omfång och deras program differentieras. Under skilda rubriker skulle kontinuerligt redovisas fakta om in- och utländska händelser, stats- och personhistoria, bibliografi osv. Han ber om allmänhetens bistånd och hoppas planerna skall följas även efter hans död. Lika monumentalt hade han planerat att trycka om sin egen samlade produktion och brevväxling och började med en mer än vanligt planlös serie, Gollectio Gjörwelliana. Så hette också hela hans växande manuskript- och brevsamling, där ingen skriven notis var för obetydlig att bevara. Den innehöll också G:s egna brev i kopia, ibland originalen, som han på begäran fått igen. Bådadera var ofta renskrivna av hans mångårige sekreterare och översättare J A Stechau, som kunde tyda hans allt svårläsligare handstil. Den enastående samlarinstinkten var inte förfelad. Samlingen blev en oumbärlig källa till sin tid, särskilt för de vardagens rykten, skvaller, familjenyheter och förhållanden som annars är svåra att dokumentera, men också till förlagsvärld, politik och mycket annat. Till och från vissa adressater blev breven digra rapporter, nyhetsbrev avpassade efter vederbörandes intressen. Särskilt sådana brev fann G det lämpligt att trycka i sina tidskrifter och i volymer som Collectio eller den långt senare Brefväxling i 6 band, som även den innehåller mycket annat och där många brev f ö är ställda till fingerad adressat. Monumentalt i bästa mening är hans sista verk, Axel Oxenstiernas brev till sonen Johan, vilket G fullt riktigt betecknar som sin viktigaste urkundsutgåva.

I Uppfostringssällskapets hägn vågade han uttömma sina resurser helt genom att 1780 köpa den sv delen av Warmholtz' bibliotek, den fullständigaste historiska specialsamlingen i Sverige. Tillsammans med G:s egna böcker och senare tillskott rubricerades den som Sällskapets egendom. Senare tillkom manuskriptet till Warmholtz' resonerande bibliografi över källorna till Sveriges historia, som G genast började trycka. Mot allas varningar förberedde han t o m en fransk utgåva. Den organisatoriska och ekonomiska orimligheten i det hela var uppenbar utom kanske för G själv. 1787 tvangs han att åter begära konkurs. Sällskapet måste nu sammanträda f f g, beslöt först huruvida det egentligen existerade och ställdes så inför den delikata uppgiften att göra boskillnad mellan sig och G, som skildes från sin befattning. Medan huvudparten av förlagsartiklarna gick på auktion, fick G fortsätta med några få, en tid under beteckningen »Historiska bokhandeln».

Warmholtz' boksamling och manuskript hade dock lyckligtvis formellt varit i Alströmers ägo. G lyckades trycka ännu några delar av bibliografien, huvudsakligen på det reorganiserade Sällskapets förlag. Senare övertog P F Aurivillius arbetet för UUB:s räkning och lyckades fullfölja det efter G:s död med Karl Johans hjälp. Verket är än i dag oumbärligt och har tom omtryckts, men tillkom utan varje hopp om vinst. Alströmer, som jämte G har största äran därav, hade själv kommit i ekonomiskt trångmål. När G:s nya stöd, svärsonen Lindahl, kom i samma situation, kunde boksamlingen, som G hela tiden disponerat, inte längre hållas samman. Efter vädjanden »till nationen» att bevara den, eventuellt som ett offentligt bibliotek, såldes den bit för bit privat och på auktioner, den sista 1794. Då hade G:s tidskrifter i huvudsak nedlagts.

Även om en viss bitterhet över motgångarna kan märkas, resignerade aldrig G ens inför denna kraftiga begränsning av möjligheterna. En källa till hans andliga spänst kan ha varit hans varma, med tiden allt tolerantare religiositet, men också ett gott humör och förmågan att intensivt njuta av tillvaron, om också glädjeämnena var oskyldiga: arbetet, ensliga naturpromenader och umgänge med vänner och familj. Hemmet på Djurgården, under senare år vid Regeringsgatan i vännen J F Martins hus, där döttrarnas friare, G:s unga favoriter och andra mottogs älskvärt och gästfritt, gav aldrig något intryck av misär. Där blir G alltmer av vis patriark, vars ålderdom livas av barnen och deras familjer. G får fördenskull inte uppfattas som bara en pratsam och kulturellt intresserad kälkborgare. En viss känslans genialitet, som kan föra tanken till dottersonen C J L Almquist, kännetecknade G, »vars egen eld alltid upplivat allt omkring sig» (Thorild).