Carl O Fineman

1 Fineman, Carl Olof, f enl uppgift (i husförhörsl) 15 maj 1792 i Älgå sn (Värml), d. 29 juli 1863 i Sthlm (Nik). Föräldrar: andre lantmätaren Johan Adam Fineman o Anna Catharina Ekelund. Elev vid Skara lärov 1809, inskr vid Uppsala univ 12 mars 1813, disp pro gradu där 11 april 1818, fil mag där 16 juni s å, prästv i Karlstad 6 aug s å, huspredikant hos frih O E Lagerheim, v kollega i Klara trivialskolas i Sthlm 2:a klass 12 jan 181.9, stadskonsistorieadj i Sthlm 6 juli s å, lärare vid Sthlms allm barnskola 18 sept 1821–1859, led av Sällsk för växelundervisn:s befrämjande 1822, led av kommittén till överseende av rikets allm under-visn:verk 1826–28; pastoralex 18 dec 1830. – Ogift.

Redan som ung visade Carl F intresse för undervisningsfrågorna, och då man vid 1820-talets början ville ordna folkundervisningen i huvudstaden medelst växelundervisningsmetoden, var det naturligt, att F ställde sig till förfogande. Sedan allmänna barnskolor upprättats, en på Norrmalm och en på Södermalm 1 nov 1820, öppnades en tredje barnskola i Gamla staden vid Munkbrogatan (nuv Mälartorget) 1 okt 1821 med F som lärare. Undervisning meddelades där i samma ämnen som vid de lägre apologistskolorna, ehuru i något mindre omfattning och enligt den nyssnämnda och då moderna metoden. Här verkade F såsom ensam lärare för barnskaror, vilka ofta mycket översteg 100-talet barn, ända till skolans nedläggande 1859. Den vid denna tid i Sthlm genomförda folkskoleorganisationen gjorde nämligen de allmänna barnskolorna överflödiga. Efter skolans nedläggande erhöll F en liten pension, som utgick så länge han levde.

Genom sin framgångsrika lärargärning kom F snart att betraktas som speciellt sakkunnig i frågor rörande folkundervisningen enligt lancaster- eller växelundervisningsmetoden. Härom vittnar medarbetarskapet i skolkommittén 1826–28 (den s k snillekommittén), tillsammans med bl a Anders Fryxell och A J Cnattingius. Sina åsikter i folkskolefrågan framlade F förutom inför kommittén också i en presidialdisputation i Uppsala 6 dec 1828: »De institutione populari disscrtatio», för vilken Olof Fryxell responderade. Hur en lancasterskola i detalj borde organiseras uppvisade han ett par år senare i sin »Anvisning till folkscholors organisation och ledning» (1830), vilket arbete länge ansågs såsom standardverket på området och som förskaffade sin författare anseende som en av lancastermetodens främsta och mest rättrogna representanter i Sverige.

Tron på viljans frihet var grunden för F:s filosofiska åskådning. »Denna fria vilja skall läras utöva det goda och rätta. Skolans främsta syfte är att nå detta mål. Därjämte skall den vara en lykta vid sökandet efter religionens helgande kraft.» Ordning och arbete var hjälpmedel att nå detta syfte. »Att ständigt erinra eleven om de krav, som rättigheter och skyldigheter ställa på honom, tjänar likaledes samma mål. Till erforderlig ordning bidrar rummets logiskt uttänkta inredning och materiel. Samma ändamål tjänar ett strängt iakttagande av övningarnas serier och alla rörelsers taktmässiga verkställande» (Aquilonius). Mekaniseringen i metoden ansågs inte vara av ondo, om man blott ständigt hade undervisningens mål i sikte.

Intresset för pedagogiken var för F ett utslag av hans allmänna intresse för filosofiska frågor. Han synes ha tillhört en krets av filosofiska mystiker i Sthlm, vilka varit starkt påverkade av Kant, Fichte och Schelling men som samtidigt tagit djupa intryck av den tyske filosofen F X von Baader, vilkens »Fermenta cognitionis» F översatte och i utdrag utgav under titel »Kunskapliga gäsningsämnen och frön» (1860). Genom studiet av Baader och en del andra filosofer av samma riktning gjorde F bekantskap med J Böhme och den franske idealisten L C de Saint-Martin och med den sistnämndes lärofader M Pasqualis, vilkens märkvärdiga talspekulationer återklingar i F:s läroböcker i räkning och språklära och detta ibland i mycket sökta sammanhang. Sålunda är F:s besynnerliga spekulationer över de tio grundtalen i dekaden och över Kristi person att förklara såsom påverkningar från dessa filosofiska riktningar.

Dittills hade man sökt sörja för lärares framtida trygghet genom att efter vissa års skoltjänst bereda dem prästtjänster. Detta ansåg F opraktiskt och stötande, eftersom församlingarna inte kunde vara betjänta med att få utslitna lärare till sina prästämbeten. F utarbetade därför ett detaljerat förslag till lönesystem och ålderspensionering för lärare – en epokgörande nyhet vid denna tid – och lät trycka förslaget under titel »Constitutionela grundsatser, synnerligast rörande folkscholan» (1846).

Sin viktigaste insats näst lärargärningen gjorde F såsom läroboksförfattare. Han var den förste, som skrev serier av läroböcker med huvudsakligt sikte på folkskolans behov. Mest betydelsefull var F:s insats som författare till läroböcker i modersmålet. I sin »Swensk språklära, lempad efter vexelunderwisningsmethoden» (1828, flera uppl) ger han en ganska ingående satslära och prövar nya svenska beteckningar för de grammatiska begreppen. Största uppmärksamhet ägnade han åt läsmetoderna för nybörjare. För egen del höll F strängt fast vid bokstaveringsmetoden vid läsinlärningen, och kunde icke acceptera ljudmetoden, som han ansåg svårare och mindre grundlig. Alla hans läroböcker i språklära, läsning och skrivning var därför avpassade för bokstaveringsmetoden. De kom därför också snart ur bruk, då från 1860-talet och framåt ljudmetoden gick segrande fram inom den svenska skolan och då modernare grammatiska läroböcker stod till buds.

Vid sidan av sin lärarverksamhet verkade F ivrigt i den samtida nykterhetsrörelsens tjänst och för lapska missionen och hednamissionen. Han ansåg, att redan barnen i skolan borde entusiasmeras för dessa uppgifter och propagerade härför i flera skrifter. I sin egenskap av prästman biträdde han icke sällan sina ämbetsbröder med predikningar i Sthlms kyrkor. Några av dessa predikningar utgavs av trycket.