Johannes C Freinshemius (Freinsheim)

Freinshemius (Freinsheim), Johannes Casparus, f 16 nov 1608 i Ulm, d 30 okt 1660 i Heidelberg. Föräldrar: Johann Bartholomeus Freinsheim o Elisabet Meijel. Inskr vid univ i Marburg 13 sept 1625, i Giessen o i Strassburg 9 okt 1627, sekr i Frankrike 1633–36, installerad prof skytteanus i Uppsala 25 aug 1642, bibliotekarie vid KB i Sthlm o rikshistoriograf 4 sept 1647, prof eloquentiae i Uppsala 9 sept 1650, avsked 9 aug 1651, prof eloquentiae honorarius i Heidelberg 1656.

G 1637 i Strassburg m Elisabeth Bernegger, dtr till prof Matthias B o Maria Jacobe Kehner.

Johannes F är den förste i raden av lärde från Strassburg – Johannes Schefferus, J H Boeclerus och E Obrecht – vilka knöts till akademin i Uppsala och, frånsett Boeclerus, till den skytteanska professuren där. Denna kom till väsentlig del att formas till en klassisk språkdisciplin, varvid F:s särskilda förtjänst är att ha introducerat den kontinentala filologins metoder i Sverige enligt den i Strassburg florerande filologiskhistoriska eller filologisk-politiska inriktningen på de antika, särskilt romerska auktorerna.

Bland lärarna i Strassburg slöt sig F, som anlagt studierna på juridik och politik, till Matthias Bernegger, professor i historia 1613–40. Bernegger hade planer på utgåvor av grekiska och romerska historiker i en för den humanistiska undervisningen tillrättalagd form. F, som bodde hos Bernegger, fick träda in som medarbetare, och detta blev upptakten till ett lyckligt samarbete och en djup vänskap mellan de båda. F:s naturliga fallenhet för den klassiska filologin gjorde honom snart nog till den reelle ledaren av verksamheten. Denna koncentrerades till Berneggers hus, där t o m ett tryckeri inrättades. Resultaten lät ej vänta på sig. En utgåva av Justinus (1631) signerades av Bernegger, men F:s insats fick sitt tillbörliga erkännande; Florus-editionen (1632) fick F äran av. Nästa romerska författare på dagordningen var Curtius men denna uppgift lades åt sidan genom F:s uppbrott i sept 1633 till en tjänst i Metz som secrétaire interprète och registrator Germaniae, varunder han fick en direkt inblick i det politiska spelet under denna förvirrade tid.

I början av 1637 återvände F till Strassburg, nu som Berneggers svärson. Här fick han först hjälpa sin svärfar med dennes utgåva av Tacitus (1638) och därpå avsluta Curtius-editionen. Motigheterna hopade sig emellertid, och när verket nyåret 1639 såg ljuset, stod F:s omsorgsfulla kommentar, av ekonomiska skäl, utan text och register. Berneggers död 1640 förändrade i ringa mån F:s situation. Möjligheten att i Strassburg erhålla professur syntes oviss – F var ej magister och hans stolthet hindrade honom att söka tjänst; han ville, bli kallad.

Det väntade tillfället kom 1642, då skytteanska professuren i Uppsala blev ledig efter Loccenius. F:s kontakter med Sverige hade etablerats tio år tidigare med en panegyrik över Gustav II Adolf (1632) och genom dedikation av Florus-utgåvan till Axel Oxenstierna. Anbudet om den skytteanska professuren framfördes i febr 1642 av Bengt Skytte under dennes kontinentresa. Efter betänketid accepterade F detta och förverkligade därmed en gammal önskan om sv statstjänst.

De under F:s presidium ventilerade dissertationerna har alla politiskt innehåll, dock utan att ge uttryck för uppenbart personliga åsikter, och berör frågor som motståndsrätten och fundamentallagarna. F betraktar ständerna som furstemaktens redskap och tillmäter folkrepresentationen ett ringa inflytande. Han vill dock ej utesluta de lägre stånden från alla rättigheter, och likaså tar han hänsyn till nyadelns statsrättsliga krav. F framträder sålunda med en till sv förhållanden anpassad maktfördelningsteori.

Vid drottning Kristinas besök i Uppsala i slutet av aug och början av sept 1647 hade hon dagliga filosofiska samtal med F. På drottningens befallning höll F en oration, som åhördes av henne och den franske ambassadören Chanut, över »det högsta goda» (de vero bono), vari F hävdar, att etikens problem ej kan läras med förnuftets hjälp utan endast genom Gud. Härigenom föranleddes Kristina att genom Chanut tillskriva Cartesius om dennes uppfattning i frågan. Ett år senare beordrade hon F att grundligt studera Cartesius »Principia philosophiæ» för att vägleda henne; F vände sig i sin tur till Chanut i samma ärende. Dessa tre hade sålunda ett gemensamt intresse av att dra Cartesius till Sverige. Vid dennes samtal med drottningen på slottet var F oftast närvarande.

Under sitt sista besök hos drottningen, 1 febr 1650, överlämnade Cartesius statuter till en akademi. Dess verksamhet synes ha varit knuten till slottet. Från aug s å finns en uppgift härom och därvid omtalas, att F mestadels fungerade som preses för disputationerna. I Junckers biografi över den tyske lärde Hiob Ludolf säges akademin samlas på bestämda dagar i k biblioteket.

I sina framträdanden inför drottningen hade F gjort ett så starkt intryck, att hon förflyttade honom till sin omgivning, och från sept 1647 erhöll han såväl dubbel lön som värdighet av k bibliotekarie och rikshistoriograf. Skötseln av biblioteket var ej mer betungande än att F hade god tid att undervisa drottningen i grekiska och bereda sina Supplementa Liviana för tryckning (1649). Bakom denna utgåva ligger ett intrikat arbete och mycken möda att komplettera förlorade delar; i detta supplement ingår böckerna 11–20. Efter återresan till Tyskland fortsatte F arbetet med böckerna 46–95, varefter samtliga 60 av honom kompletterade böcker utkom i Strassburg 1654.

En annan klassisk historieskrivare som intresserade både F och drottningen var Tacitus, som alltsedan J Lipsius tid gällt för »den mest politiske av alla historiker» och var självklar läsning för den som förberedde sig till ledande uppgifter i samhället. Kristinas intresse för Tacitus är flerfaldigt dokumenterat, och F:s sakkunskap bör ha ytterligare stimulerat detta.

Som bibliotekarie synes F ej ha gjort någon större insats. Under sin korta verksamhetstid på denna post fick han av krigsbytesböckerna mottaga det Dietrichsteinska biblioteket från Nikolsburg i Mähren, vilket ankom till Sthlm sommaren 1647. I slutet av maj 1649 kom ännu en stor laddning böcker från Tyskland, men ordningsarbetet hann ej avsätta några anmärkningsvärda spår, innan F i sept 1650 utnämndes till professor i vältalighet i Uppsala efter J H Boeclerus, med bibehållande av såväl rikshistoriografämbetet som lönen. Denna Uppsala-period blev kort; endast några orationer och ett par dissertationer minner om den. Under förebärande av hälsoskäl begärde F sitt avsked. Detta erhöll han i aug 1651, utan förändring av sitt uppdrag som rikshistoriograf och hugnades därtill med ett underhåll av 30 tunnor spannmål per år.

Vid återkomsten till Tyskland torde F ha slagit sig ned i Worms, där han hade släktingar. Han synes ha haft en besvärlig tid, innan han 1656 kallades till det upprättade universitetet i Heidelberg som professor honorarius. Schefferus, som efterträtt F som professor skytteanus, kan i brev till Boeclerus s å ej underlåta att oroa sig för hans själ i den kalvinistiska miljön. F:s död gjorde dock 1660 slut på alla farhågor. Äreminnet tecknades av brorsonen Abraham F i ett tal i Strassburg året därpå.