Johannes Loccenius

Loccenius, Johannes, f 13 mars 1598 trol i Itzehoe, Holstein, d 27 juli 1677 i Uppsala. Föräldrar: borgaren o handelsmannen Albrecht Locken o Anna Sommer (alla uppgifter enl Rudbeckius). Elev vid gymnasium i Hamburg (enl Rudbeckius), inskr vid univ i Helmstedt 26 mars 16, studier vid univ i Rostock (Rudbeckius) o i Leiden, jur dr där 7 juli 25, eo prof i hist vid UU 25 okt 25, ord prof i hist mars 27–34, eo prof Skytteanus senast 3 okt 28, ord prof Skytteanus 30–42, rektor 31–32, prof i romersk rätt 7 nov 34–48, allt vid UU, led av prästeståndet 35, univ:bibliotekarie från 13 juli 48, rikshistoriograf från 29 mars 51, prof h c juris Sveogothici vid UU 4 juli 66–69, assessor i antikvitetskoll 17 dec 66, v preses där 68, preses från 72, erhöll frälsefrihet för sina hemman 6 april 71.

G 1) 21 febr 1622 m Ursula Tamm från Hamburg i hennes 2:a gifte, f 19 maj 1594, d 1 juli 1652 i Uppsala, dtr till borgaren Hinrik T 0 Regina Firscheck samt förut g Wallrave (Biographica: Tigerklou, RA); 2) 20 okt 1654 i Sthlm, Nik, m Margareta Kitz, f i juli 1625 i Sthlm, d 22 juli 1699 (begr 26 nov i Uppsala enl begr:vers, KB), dtr till bagaråldermannen Christopher K o Dorothea Larsdtr samt förut g Wankelmuth.

Johan Skytte, Uppsala universitets kansler, sökte 1622 en innehavare till den av honom bekostade professuren där i vältalighet och politik. Han vände sig först till en äldre professor i Rostock, Johannes Simonius. Under förhandlingarna med denne hade Skyttes uppmärksamhet emellertid riktats mot en ung förmåga, Johannes L från Holstein. Simonius antog dock Skyttes anbud och blev den förste professor Skytteanus. Emellertid begav sig L i samförstånd med Skytte till Leiden för att avsluta sin utbildning med en doktorsgrad i hopp om att senare få en sv professur (L till Skytte 26 sept 1624, RA). Han blev ej heller besviken; redan 1625 utsågs han till eo professor i historia vid akademin efter Jonas Magni och 1627 till ordinarie professor. När sedan Simonius redan efter halvtannat år avled, fick L blott ej hålla "oratio funebris" över den aktade läraren utan även efterträda honom som extraordinarius. Han innehade då den skytteanska professuren vid sidan av den historiska.

Till den juridiska fakulteten kom L 1634, då han överflyttades till en professur i romersk rätt. Han bestred denna till 1648, då han blev universitetets bibliotekarie. På sin ålders höst återvände L dock till juridiken, då – 1666 – som juris professor honorarius.

L:s akademiska undervisning och forskning ägnades till en början statsrättliga problem. I vårt land förfäktade han teorier, som han inhämtat i Holland och Tyskland. Främst märks de fördragsläror, som Althusius utformat. Grunden för statens verksamhet var, förklarade han, ett härskarfördrag; med något samhällsfördrag arbetade han däremot ej.

I ett fördrag måste kung och folk ha avtalat om ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. I avtalet låg grunden till kungens maktutövning, som ej var obegränsad. Ständernas rättigheter måste likaså bygga på ett avtal. L:s statsrättslära rymde även begreppet "fundamentallag", vilket åtnjöt särskild respekt. Dylika lagar rymde principerna för statsskicket. Det var emellertid ej hos L fråga om en eller flera lagar av särskild innebörd utan om ett obestämt antal grundläggande normer för statslivet.

Det var sålunda knappast några självständiga konstruktioner, som L utarbetat. Han tillämpade teorier, som utformats på kontinenten om konstitutionellt statsskick. Hans lärarverksamhet verkade emellertid inspirerande på många studerande i Uppsala. De tillhörde i flera fall familjer, där sönerna sannolikt skulle komma att utöva ett inflytande i sv politik. L:s termer och begrepp finner vi åberopade i senare debatter i riksrådet och på riksdagarna, intill dess enväldets teoretiker tog makten under Karl XI:s regeringstid.

L:s statsrättsliga föreläsningar gav upphov till ett större arbete i ämnet. Det förelåg i manuskript redan omkr 1640. Enligt en senare men trovärdig uppgift av Edvard Ehren-steen avrådde emellertid Axel Oxenstierna ifrån ett offentliggörande i tryck. Han ansåg det vådligt att söka fixera de sv statsrättsliga förhållandena. Det kom därför att dröja ända till 1673 innan L:s verk utkom, nu som en del av en upplaga av hans Synopsis juris. Under den långa tidsperiod, som förflutit mellan L:s första utkast och tryckningen, har framställningen i åtskilliga hänseenden förändrats, något som hans bevarade och av S Clason analyserade manuskript visar.

L:s största insatser låg dock inom den centrala rättsvetenskapen. Han var en betydande lärare. Flera goda läroböcker är av hans hand. En mångfald disputationer erbjuder stort intresse. L har jämte Johan Stiernhöök och Clas Rålamb grundlagt den sv vetenskapliga juridiken. Hans främsta verk är här Synopsis juris ad leges Sueticas accommodata. Dess första upplaga, som utkom 1648, behandlade civilrätt och straff- och processrätt i nära anslutning till den romerska rätten. Arbetet var pedagogiskt skickligt upplagt med många givande analyser av viktiga frågeställningar. En andra upplaga kom 1653. När den tredje utkom 1673, hade därtill fogats en översikt av den sv statsrätt, som tilllämpades före det karolinska enväldet. Boken hette då Synopsis juris publici et privati.

Synopsis juris är ett mycket instruktivt arbete. Det avser att återge den sv rätt, som utbildats under det närmast föregående århundradet. En omfattande reception av romersk rätt hade då redan ägt rum, främst i hovrätterna. För L var det naturligt att lägga den romerska rätten till grund för sin systematik och terminologi. Han återger visserligen den medeltida sv rättens stadganden, i den mån dessa räckte, men sökte om möjligt bringa dem i samklang med romersk rätt. Inom de stora rättsområden, som ej var reglerade i landskaps- eller landslagar, fylldes luckorna ut med romersk rätt. Främst gällde detta allmän obligationsrätt. En del kritiker anmärkte också på att L ej i större utsträckning hänvisat till den inhemska rätten. Under intryck härav har han i senare upplagor av Synopsis sökt tillgodogöra sig sv hovrättsmaterial. Det är känt att han i detta syfte rådgjort med den lärde assessorn i Svea hovrätt Olof Bärling. Att hovrätternas praxis även uppvisar ett beroende av romersk rätt liksom av L:s arbeten har numera påvisats (Jägerskiöld).

Den romerska rätt, som L följde, var Corpus juris civilis, ej som man ofta felaktigt hävdat, tysk-romersk dåtida doktrin. Han framhåller i "prologomena" till Synopsis, att domare har att gå direkt till Corpus, särskilt till "institutionerna", och ej ödsla tid på studium av sena kommentarer. Så har man även förfarit. I ett särskilt arbete, Exercitationes juris (1639), ägnade sig L speciellt åt romerskrättsliga studier.

L:s författarskap rymmer även arbeten på speciella juridiska områden. Sålunda hyste han stort intresse för den då även i vårt land allt viktigare sjörätten, som var bristfälligt behandlad i våra medeltidslagar. Redan före den för sin tid utmärkta sv sjölagen från 1667 utgav han 1651 De iure maritimo. Framställningen kunde då ej bli annat än en i tämligen allmänna ordalag hållen översikt över sjörättsliga principer. Vid den nya sjölagens utarbetande har L inte spelat någon större roll. Bosatt i Uppsala kunde han svårligen deltaga i den kommitté av stockholmska domare och skeppsredare, som utförde det mesta arbetet. Efter lagens ikraftträdande utgav L två nya upplagor av sin sjörätt. Texten ansluter sig här nära till den nya författningen.

Även på kyrkorättens område har L gjort en insats. Han intresserade sig särskilt för frågor om kyrklig lagstiftningsmakt och förhållandet mellan kyrka och stat (Kjöllerström).

Under sina rättsvetenskapliga studier hade L mött svårigheter att finna de rätta sv motsvarigheterna till den romerskrättsliga terminologin. Särskilt gällde detta om vårt medeltida lagspråk, med vilket man ännu måste arbeta. L föranleddes härav att utarbeta ett särskilt lexikografiskt arbete, Lexicon juris Sveo-Gothici, som utkom 1651, 1665 och 1674. De senare upplagorna är avsevärt utvidgade. L har beaktat runforskningen och norskt, isländskt och engelskt källmaterial. Arbetet fyllde en lucka i vår litteratur, ur såväl språklig som juridisk synpunkt.

Samtidigt som Johan Stiernhöök bedrev sina rättshistoriska studier, sysslade även L med de sv medeltida lagtexterna. Han sökte systematisera den sv rätten och genom översättningar göra dessa texter internationellt tillgängliga, och han utgav latinska versioner av Magnus Erikssons lands- och stadslag. Efter L:s död utgav C Lundius hans översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna med noter (se härom Schlyters företal till Västgötalagen, s 48). L:s latinska översättningar är inte felfria; han behärskade inte tillräckligt det fornsv språket. Men detta var tidstypiskt; L:s texter har dock bidragit till att göra vår äldsta laglitteratur känd i Europa, där den länge åtnjöt anseende.

L var även historiker och utsågs 1651 till rikshistoriograf. Han var jämväl på historiens område en produktiv författare. Hans Antiquitatum Sveo-Gothicarum ... libri tres utkom 1647 och följdes av tre nya upplagor, delvis inbördes olika, 1654, 1670 och 1676. Verket är en bred framställning av sv äldre samhällsskick och folkliga sedvanor med historiska, politiska och geografiska inslag. Liksom sina samtida och föregångare fyller han boken även med djärva, för oss orimliga etymologier. Av upplysningar, som L lämnat i den första upplagan, framgår att han samarbetat med Stiernhöök ("Dalecarlus"), vars äldsta manuskript till De jure Sveonum et Gothorum vetusto han läst.

1654 följde L:s första större arbete i sv historia, Rerum Suecicarum historia. Det var såtillvida märkligt som L här intog en kritisk hållning till de många sägner om vår fornhistoria, med vilka tidigare historiker prytt sina arbeten. De återger vanligen en kungalängd, som omfattar ett stort antal sagofigurer tillbaka till Magog. L däremot börjar sin framställning med kristendomens införande. Emellertid gav han i arbetets andra upplaga, 1662, efter för påtryckningar och beredde i kungalängden plats för många av sagotidens namn. Stiernhöök däremot vägrade med risk för obehag att kompromissa med sitt vetenskapliga samvete; han slutade sin De jure med en vädjan om samvetsfrihet. Av L:s formuleringar framgår, att han givit vika inför ett allvarligt tryck. Ej heller i den tredje upplagan (tr i Tyskland) vågade L ge utlopp åt sin kritiska syn utan bereder nu även plats för en av kungalängder (Löw). L:s eftergivenhet återspeglar hans fridsamma natur och kanske även hans utsatta ställning som främling i vårt land. L är även märkbart försiktig i sin kritik av den äldsta rättshistorien. Han tar med de gamla berättelserna om svenskarnas härstamning från goter och geter, med Zamolxis som vår förste lagstiftare. Stiernhöök däremot har – i vart fall i sin 1673 tryckta text – rensat ut dessa fantastiska uppgifter, något som i en sen eftervärld skaffat honom berömmelse, medan hans samtid ej gillade detta. Det var främst Rudbeck som i sin Atlantica höll fast vid dessa sagor.

L:s historiska intresse fick många andra uttryck. Han utgav 1654 – till studenternas vägledning – ånyo Ericus Olai märkliga historiearbete, som dock var känt genom Messenius' tidigare utgåva. L anlitades även för att författa texten till Erik Dahlberghs stora verk Suecia antiqua et hodierna. Uppdraget lämnades av Karl XI:s förmyndarregering 28 mars 1661, samma dag som Dahlbergh anbefalldes att utarbeta planschverket. L avsåg att belysa varje plansch med en kort förklarande text. Vissa delar av L:s manuskript är bevarade i KB, men uppgiften blev aldrig slutförd.

Sedan antikvitetskollegiet inrättats i Uppsala 1666, blev L assessor där och efter Georg Stiernhielms död 1672 preses. Det var inom kollegiets ram som L utarbetade de nyss nämnda översättningarna till latin av våra medeltida lagar. Uppslaget härrörde dock närmast från Johan Hadorph (bd 17). Debatterna inom kollegiet har tydligen berikat L:s senare vetenskapliga arbeten (Schück).

L ville emellertid under sin verksamhet i Uppsala även utveckla sina nya landsmäns intresse for det latinska språket, som han själv nyttjade i sin vetenskapliga produktion och i sin brevväxling med utländska lärde. Utan att vara någon stor skald kunde han också utforma elegant latinsk diktning med en personlig prägel. I den redan 1627 tryckta samlingen Epigrammata quaedam sacra & moralia behandlar han i anslutning till klassisk tradition även Herkules-motivet, vägvalet mellan dygd och lusta. Han var därmed en inspirationskälla för Georg Stiernhielm (Friberg). L utgav ett flertal klassiska latinska arbeten till studenternas hjälp. Han var överhuvudtaget varmt intresserad för pedagogiska frågor och utarbetade uppmärksammade "metoder" för undervisning.

Under senare delen av sin bana tjänstgjorde L som föreståndare för universitetsbiblioteket. Hans insatser här var dock ej märkliga. Om de medeltida handskrifternas vård har L dock förtjänster. Nämnas må, att han hopsamlat fragmenter av den heliga Birgittas uppenbarelser, ordnat dem och skänkt verket till biblioteket (Cod Ups C 61).

Personligen var L en vänlig man, som snart visste att förskaffa sig ett gott namn. Han levde helt för vetenskapen. Han hade lätt att samarbeta. Ett vittnesbörd om kollegernas förtroende är att han, ensam bland universitetets många utländska lärarkrafter, for en period valdes till dess rektor. Han sökte utöva ett lugnande inflytande på sina många stridslystna kolleger. Till den av motståndare häftigt angripne, betydande forskaren Joh Schefferus kom han i ett nära personligt förhållande, särskilt sedan denne blivit hans svärson. L fick även under en riksdag (1635) representera universitetet i prästeståndet. Om L:s betydelse vittnade att han hörde till dem, med vilka Cromwells representant, B Whitelocke, sökte förbindelse under sin vistelse i Uppsala 1653–54.

Vid L:s frånfälle vid hög ålder kommenterade Rudbeck i skrivelse till kanslern M G De la Gardie universitetets förlust: "Vi hava här på denna orten mist den ärlige och uppriktige gubben d:r Loccenium, en sådan, som Uppsala aldrig knappt lärer få igen."

L:s son adlades 1673 med namnet Tigerklou.