Per A Freudenthal

Freudenthal, Per Ali, f 9 jan 1875 i Dals-Ed (Älvsb), f 14 dec 1953 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: kronolänsmannen Knut August F o Julia Mathilda Luttropp. Mogenhetsex i Örebro 1898, tjänsteman i Örebro handelsbank 1899–1901 o i Kristinehamns ensk bank 1901–12, kontorist vid A V Carlsons bokförlagsab i Sthlm 1912–17, skattmästare i Sveriges författarfören 1916–25, medarb i Aftontidn 1918–20, sv red för Nordisk Författertidende 1920–27, red för Folkkalendern 1921–30, korrekturläsare vid Ny Dag 1938-49.

G 11 mars 1922(–1931) i Sthlm (Jak) m Ebba Viola Theorin, f 20 febr 1891 i Tjärby (Hall), dtr till domänintendenten Karl Gottfrid Nathanael T o Anna Gustafa Maria Lyttkens.

Som författare framträdde Per F oftast under pseudonymen Ode Balten. Han publicerade 1910–24 tio skönlitterära prosaböcker, som, särskilt i början, uppmärksammades för en sober stilkonst och ett dekadant, satiriskt temperament. Han debuterade med novellsamlingen »Döddansare» (1910), med underrubriken »Skuggspel». Denna, liksom hans båda följande böcker, skrevs redan 1907. Boken ansluter sig till »fin-de-siécle»-traditionen och tecknar i Hjalmar Söderbergs efterföljd en småstadsflanör, Sven Fernebo, som är författarens alter ego. I en av novellerna, »Drömmarnes stad», skildras en vanlig dag i Kristinehamn, men stämningsmåleriet bygger på ett fjärrperspektiv som förvandlar dess invånare till insektssmå kryp. »Mirabile dictu» skildrar Sven Fernebos orgiastiska umgänge, med en främling, som visar sig vara en personifikation av döden. Novellen är outrerat dekadant på ett för svenska förhållanden unikt sätt och delvis påverkad av Herman Bangs »Haablese Slaegter». Esteticism och dödslängtan sammanvävs här på ett formfulländat sätt, som gjorde att debuten kom att observeras av bl a Böök, Klara Johanson och Österling.

»Spöksyner», med underrubriken »några etyder», utgav F också 1910. Här är anslaget inte lika genomgående lyriskt. Boken öppnar med satiren »Bidrag till kännedom om de så kallade Gnagarna», där en misantropi, som delvis lånat uttrycksmedel från Anatole France men ytterst är besläktad med Swifts, kommer till uttryck. I ett fingerat brev längre fram i boken rekapitulerar F sin stamtavla och förklarar delvis sin pseudonym, Ode Balten, med sin härkomst från livländska, handlingsförlamade förfäder med Gontjarovs »Oblomov» som livsmönster. Om en handlingsförlamning, stegrad till patologiska dimensioner, handlar novellen »Ur den stilla sinnessjukes stunder», där frasen »jag lider av» upprepas med en katalogartad monotoni, och där hypersensibilitet och människoskygghet kulminerar i ord som dessa: »Jag lider av att lida. Jag lider över att lida av att lida. Jag lider av termen lider; jag eliminerar den, men lidandet står kvar». Psevdo Solipse valde F som pseudonym för sin tredje bok, en samling prosadikter med titeln »Hos nymfer» (1911). Boken utvecklar spekulationer om det undermedvetnas drivkrafter bakom sexualitetens yttringar på ett sätt som delvis kan erinra om Ola Hanssons »Sensitiva Amorosa». Den pendlar mellan orgiastisk driftsutlevelse och en stark inlevelse i könslivets mekaniska tristess. Den överarbetade bildrikedomen styrker en tillkomst före den mer välavvägda debutboken. I en recension i »Figaro» – osignerad, men troligen skriven av A Möller – framhölls bokens släktskap med Freuds läror.

Med sin vanliga pseudonym återkom F 1912 med sitt märkligaste arbete, »I lustgården. En sagas sanning». Under ett motto från Maeterlincks »Fågel Blå» skildras här en ond saga om en omöjlig kärlek, där den alltför högt uppdrivna sensibiliteten hos hjälten, som av en ironisk slump bär kraftnamnet Tor, förstör ett skyggt förhållande till en kvinna. Den totala ensamheten, också i kärleksupplevelsen, ger en ironisk belysning åt bokens titel. Vissa partier i framställningen har en expressionistisk uttryckskraft, som kan erinra om linjeföringen hos Edvard Munch och sägas förebåda Pär Lagerkvist. På ett unikt sätt förenas här livsskygghet med dödsnärhet, en Swifts eller en Strindbergs motvilja mot enkla kroppsfunktioner, med en vidöppen dödsskräck, symboliserad i bilden av ett tåg som »järnormen med eldögonen». Denna aldrig uppmärksammade roman betecknar vändpunkten i F:s författarskap, som därefter vänder sig mot det mindre formatet. Satir och kåseri i Hasse Z:s efterföljd blir med få undantag hans genre i fortsättningen.

Samhällssatiren dominerar böcker som »Kulturblommor» (1913), »I narrkåpa och harnesk» (1915) och »Idyller i helvetet» (1919), där främst den fria konstnärens ekonomiskt oskyddade ställning behandlas, medan »Den förgyllda grodan» (1914), »en berättelse från böckernas värld», på ett både engagerat och raljant sätt behandlar förlagsverksamhet. Vissa noveller i dessa böcker, som »När förståndet vaknar» (ur »I narrkåpa och harnesk»), är språkligt experimenterande på ett avancerat sätt och ger samtidigt uttryck för ett främlingsskap i tillvaron av närmast patologisk karaktär.

F:s sista skönlitterära arbete, »Resa till Venus», utkom 1923 i hans eget namn och dedicerades »åt det oförgätliga minnet av forna etthundra recensenter och 50-tals läsare». Det är en kort berättelse i lätt sciencefiction-stil, där, efter Swifts föredöme, samtiden satiriseras med en djup misantropisk insikt.

Under 1920-talet engagerade sig F allt starkare inom Sveriges Kommunistiska Parti, och hans sista bok blev en reseskildring från Moskva 1927. Sin kortvariga litterära berömmelse upplevde F främst för sina fyra första böcker, där han, enligt Bööks recension av »I lustgården», förenade »det hopplösaste temperamentet och den omsorgsfullaste syntaxen bland moderna svenska prosaister».