Eduard Fränckel

Fränckel, Eduard, f 17 dec 1836 i Gbg, d 4 febr 1912 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: grosshandlaren Moses F o Selly (ej Sally) Delbanco. Elev vid Chalmerska slöjdskolan i Gbg 1850–53, studier vid Polytechnisches Institut i Hannover 1854 o vid Technische Hochschule i Karlsruhe 1855, nivellör vid Statens järnvägsbyggnader s å (tjänstl därifrån två år för utlandspraktik, huvudsakl i Manchester), maskiningenjör i Gbg vid Statens järnvägstrafik 1863, maskindir i Sthlm vid samma verk 1870–73, led av styr för Lifförsäkringsab Nordstjernan 1871–1908, verkst dir för ab Atlas, Sthlm, 1873–87, led av styr för Sthlms Nya Spårvägsab 1876–1904 (ordf 1902–04), av stadsfullm i Sthlm 1878–1912 (beredningsutsk 1883–1912), led av flera statliga kommittéer 1884–1905, revisor vid Bergslagernas järnvägsab 1888–93, Österrike-Ungerns generalkonsul i Sthlm 1888–1912, led av FK 1889–1911 (statsrevisor 1891–93, led av statsutsk 1894–1909, av bankoutsk 1910–11), ordf i styr för Bultfabriksab, Hallstahammar, 1900–12, en av förest:na i Mosaiska förs i Sthlm 1904–12, led av Järnvägsrådet 1908–12, idkade grosshandel i Sthlm tills med Carl Georg Blanck under firma Blancks Oljeimport-Bolag. RVO 1870, KVO2kl 1890, KVO1kl 1896, KNO1kl 1909.

G 16 dec 1862 i Sthlm (Mosaiska) m Betty Davidson, f 21 maj 1843 där (ibid), d 1 juni 1908 där (ibid), dtr till konditor Jakob Vilhelm D o Bernhardina Levin.

I unga år hade F skaffat sig en omfattande ingenjörsutbildning i Sverige, Tyskland och England och fick i april 1855 anställning vid byggandet av västra stambanan. Efter överflyttning som maskindirektör till Sthlm 1870 fick han bl a leda slutuppförandet av järnvägsverkstäderna vid Liljeholmen.

Tillsammans med grosshandlaren Anders Wilhelm Frestadius hade F redan 1870 tagit initiativet till inrättande av spårvägstrafik i huvudstaden. År 1872 bildades för detta ändamål Sthlms Spårvägsab, vilket dock ej kom att utöva någon verksamhet. Då sedermera 1876 Sthlms Nya Spårvägsab bildades, blev F ledamot av styrelsen.

F lämnade 1873 statstjänsten för att i stället ägna sig åt enskild affärsverksamhet och blev direktör för det av bl a A O Wallenberg grundade ab Atlas i Sthlm, som tillverkade lokomotiv, järnvägsvagnar, brobyggnader m m. Här kvarstod han till 1887, då företaget måste finansiellt rekonstrueras. K A Wallenberg, som ansåg F olämplig som chef, gjorde honom i stället till revisor vid Bergslagernas järnvägsab. I huvudsak ägnade F därefter sitt intresse och sin stora arbetsförmåga åt allmänna angelägenheter som ledamot av Sthlms stadsfullmäktige och som riksdagsman.

Efter en uppmärksammad valstrid inom det konservativa lägret mellan protektionister och frihandlare utsågs F 1888 jämte nyutnämnda statsrådet justitierådet Axel Örbom, liksom F tullvän, till ledamot av riksdagens första kammare, som han kom att tillhöra ända till 1911. Här var han lika outtröttligt verksam som inom det kommunala arbetet och deltog aktivt i ett stort antal kommittéer och utredningar. Han intresserade sig särskilt för järnvägs- och spårvägsfrågor, som han kände väl till.

I en nekrolog sades F ha varit avgjort framstegsvänlig särskilt i sociala och ekonomiska frågor trots sin konservativa läggning. Från Sthlms stadsfullmäktiges beredningsutskott har Sixten v Friesen vitsordat hans »mångsidiga praktiska begåvning», »sällsporda lust och iver att arbeta» och »snart sagt otillfredsställbara behov att få använda sina stora krafter». Den ton han gärna tog sig i riksdagsdebatterna berättigades föga av anförandets innehåll och form (Thyselius). Värdet av hans inlägg minskades av att han alltid kastade sig in i diskussionen, innan han fullt penetrerat ämnet. För sina livliga och mångordiga anföranden kallades han »Ångtruten» (Hamilton). Privat var han enligt svärsonen Josef Sachs en mycket originell person med spartanska vanor.