Josef E Sachs

Sachs, Josef Ernst, f 4 jan 1872 i Sthlm, Mosaiska, d 23 juni 1949 i Järfälla, Sth (kbf i Sthlm, Engelbr). Föräldrar: köpmannen o generalkonsuln Simon S o Lea Mathilda Leja. Mogenhetsex vid Sthlms reallärov 16 maj 90, praktiska handelsstudier i England o Frankrike 90-92, inträdde i firma Joseph Leja 93, chef där 94–02, VD i ab Nordiska kompaniet (NK) 02–37, led av styr där 02, v ordf 33, ordf från 44, VD o led av styr i ab Nordiska kompaniets filialer 04–13 o i ab Nordiska kompaniets verkstäder 04–19, v ordf i styr för Sveriges träindustriförb 05, ordf där 11–41, led av Sthlms handelskammares fullm 09, av dess verkst utsk 15–45, v ordf i handelskammaren 31–45, led av patentlagstiftn:komm juni 10–april 22, av styr för Sthlms ensk bank från 11, av styr för Vaxholms nya ångfartygs ab 13–18, av 1914 års tullkommission juli 14–febr 19, av Statens arbetslöshetskommission 14–22, generalkonsul för Norge 10 nov 16–febr 24, led av styr för Sveriges allm exportfören 16–43, av Statens handelskommission dec 17–sept 19, av finansrådet 17–20, ordf i styr för ab Sv oceankompaniet 17–20, i styr för Sveriges metallmanufakturfören 17–26, led av styr för ab Rörstrands porslinsfabriker 17, v ordf där 18–28, led av styr för ab Mellansv malmfälten 18–23, av styr för Sveriges industriförb 18–43, av tull- o traktatkomm jan 19–dec 22, av ryska utredn:kommissionen mars 19–nov 22, av Statens handelskommissions avveckl:kommitterade sept 19–juli 21, av ekon rådet 20–21, ordf i styr för ab Sv-engelska oceankompaniet 20–21, led av styr o verkst komm i Internat handelskammaren 27, v ordf där 39–48, v ordf i styr för ab Turitz & Co 29, ordf där från 46, led av styr för Sv arbetsgivarefören 30–41, av utställn:komm:er o av ett flertal styr:er för företag, fören:ar o korporationer. – Iqml 30.

G 28 sept 1899 i Sthlm, Mosaiska, m Sigrid Fränckel, f 28 juli 1880 där, ibid, d 2 nov 1929 där, Engelbr, dtr till generalkonsuln o riksdagsmannen Eduard F (bd 16) o Betty Davidson.

Josef S:s far Simon S (1839-1907) kom från Tyskland till Sthlm i början av 1850-talet för att arbeta i Joseph Lejas (bd 22, s 510 f) nyetablerade "Pariserbasar" vid Regeringsgatan 5. Han blev Lejas närmaste medarbetare i det växande detaljhandelsföretaget och övertog rörelsen genom att 1865, i överensstämmelse med dennes testamente, gifta sig med Lejas dotter Mathilda. Under Simon S:s patriarkaliska styre, med flera av hans bröder i ledande positioner, utvecklades firman Joseph Leja till ett av de största företagen inom detaljhandeln i Sthlm med drygt 120 anställda 1893. Det ursprungliga sortimentet, vilket huvudsakligen utgjorts av "galanterivaror", leksaker, kortvaror och glasvaror, utökades med bl a bosättningsartiklar, herrkläder och sportartiklar. Försäljningen inriktades på en jämförelsevis köpstark kundkrets. Även lokalerna utvidgades då den s k Stora Boden vid Regeringsgatan 7 öppnades 1876. Simon S var biträdande kommissarie för den sv avdelningen vid världsutställningen i Paris 1878 och från 1893 turkisk generalkonsul i Sverige. Han var en av föreståndarna för Mosaiska församlingen i Sthlm och bedrev välgörenhet, inte minst i form av understöd till kulturverksamhet. Sachsska barnsjukhuset i Sthlm (Barnsjukhuset Simon och Mathilda Sachs' minne) finansierades enligt hans och makans uttryckliga önskemål av hans dödsbo.

Josef S inträdde i faderns rörelse 1893 och övertog den, tillsammans med sin svåger Arthur Thiel, följande år. Från 1895 ledde han ensam företaget. Hans ofta deklarerade ambition var att höja detaljhandelns och köpmannayrkets status, som enligt vad han erfarit var mycket låg. S påbörjade ett omfattande moderniseringsarbete med syfte att efter hand omvandla firman Joseph Leja till ett modernt varuhus efter utländska förebilder. Han avskaffade det föråldrade prutsystemet och införde fasta priser som tydligt markerades på varorna. Kontrollen över lager och kassor utökades och affären omorganiserades under en mer enhetlig ledning än tidigare, vilket ledde till konflikter med hans farbröder. Dessa motsatte sig hans reform-plan och lämnade till slut firman. Lokalerna utökades och moderniserades; personalbostäder fick inte längre ta upp plats i fastigheten. Nya avdelningar - konfektion, herrskrädderi och fransk modeavdelning - tillkom.

Vid sekelskiftet 1900 var Leja det näst största affärshuset i Sthlm efter firman K M Lundberg, som förde de varusorter som saknades i Lejas sortiment. S initierade och genomdrev ett samgående mellan de två företagen och ab Nordiska kompaniet (NK) bildades i jan 1902 med honom och Karl Lundberg (bd 24) som verkställande direktörer. Av de två kompanjonerna var den yngre S den som mest energiskt drev utvecklingen av företaget vidare. Ett viktigt initiativ av S och Lundberg var grundandet av NK:s möbelverkstäder i Nyköping 1903. Eftersom produktionen där inte helt kunde avsättas på hemmamarknaden blev det aktuellt med möbelexport, och NK öppnade av detta skäl filialer i S:t Petersburg 1908 och i Moskva 1913. Senare öppnades en filial i Buenos Aires av samma anledning (1920).

Efter samgåendet fortsatte rationaliseringen av driften och moderna affärsmetoder tillämpades. NK införde tidigare stängningstid, vilket gav personalen förkortad arbetstid. Även semester för de anställda infördes. Den organisatoriska grunden för etableringen av ett modernt varuhus var nu lagd men fortfarande bedrevs försäljningen i flera lokaler i Sthlm. Av NK:s olika försäljningsställen var K M Lundbergs affärsfastighet vid Stureplan, färdigställd 1898, den lokal som mest liknade ett modernt varuhus. Där inrättades bl a ett terum vid sidan om försäljningsavdelningarna 1902.

S såg 1911 möjligheten att förverkliga sina planer för ett varuhusbygge i Sthlm och följande år fattade NK:s styrelse beslut om ett nybygge vid Hamngatan. I samband med lanseringen av detta projekt avvecklade Lundberg sina engagemang i NK och S blev ensam ledare och huvudägare i företaget. Efter att S tillsammans med den planerade affärsfastighetens arkitekt Ferdinand Boberg (bd 5) under en längre resa studerat varuhus i USA påbörjades byggnadsarbetet 1913. Trots världskrigets utbrott genomfördes det i en för tiden ovanligt snabb takt och 21 sept 1915 kunde Sveriges första egentliga varuhus invigas. Det förde ett fullständigt sortiment, innefattande allt från möbler, kläder och böcker till livsmedel. Det krävdes ett stort organisationsarbete från S:s sida vid skapandet av det nya varuhuset och han mötte motstånd, bl a från huvudstadens olika detaljhandelsföretag.

Varuhuset blev snabbt en sevärdhet, ett utflyktsmål i staden. Den modernaste tekniken användes vid utformningen av inomhusmiljön, bl a uppfördes Sveriges första rulltrappa där 1915. Postkontor, bankkontor och teaterbiljettförsäljning öppnades i huset liksom olika serveringar, som ett lunchrum, ett terum och en "sodabar" efter amerikanskt mönster. Frisörsalong och läsrum var andra nyheter. Vid sidan av en billighetsavdelning på nedre botten fanns flera lyxavdelningar.

I sin tidigaste form var NK inriktat på en köpstark kundkrets. På grund av deflationskrisen 1921-22 tvingades bolaget till en nedskrivning av aktiekapitalet till hälften - enligt den s k lex NK - samtidigt som kraftiga besparingar genomfördes och en allmän anpassning till en bredare kundkrets inleddes. Denna process fortsatte under 1930-talet då verksamheten präglades av försiktighet och konsolidering istället för den tidigare expansionistiska och utdelningsvänliga linjen. S avgick från befattningen som VD 1937 men fungerade därefter som jourhavande direktör och blev senare ordförande i bolagets styrelse.

S var tillsammans med Herman Turitz initiativtagare då billighets- eller enhetsprisaffärskedjor introducerades i Sverige. NK blev till hälften ägare av Enhetsprisaktiebolaget (EPA), som till 1938 leddes av Turitz. Med början 1930 öppnades en rad EPA-varuhus runt om i landet.

S:s verksamhet som företagsledare präglades av djärvhet, ibland enligt bedömare t o m av överdriven optimism. Hans ledarstil har beskrivits som patriarkalisk, men han hade sinne för moderna demokratiska former och organisatoriska metoder (Samuelsson). Personalen sattes under sträng kontroll men bereddes bra arbetsvillkor. NK erbjöd bl a fri läkarvård, semesterhem och bibliotek för sina anställda. Redan från början inrättades en pensionskassa och kurser i praktisk handelskunskap anordnades för de anställda. Kompanirullan, som började utkomma 1927, blev Sveriges första personaltidning. S behandlade och beskrev personalen som delar av "NK-familjen" och försökte skapa en speciell "NK-anda". Han gjorde stora donationer från sin privata förmögenhet till NK-personalens välfärdsinrättningar.

Det var till stor del S:s förtjänst att varuhuset blev något av en kulturinstitution i Sthlm. Redan från starten framhöll S kvalitetsmedvetenhet som en viktig faktor, och han propagerade ofta för "god smak". Han hade ett stort personligt intresse för sv och utländskt konsthantverk och samarbetade med Sv slöjdföreningen. Det anordnades många utställningar i varuhuset - framförallt med glas, textilier och möbler - och NK deltog i många olika internationella och sv utställningar. S framhöll också betydelsen av att ge en god service. Personalen utbildades till att ta hand om kunderna på ett professionellt sätt och detta kompletterades med många olika initiativ inom kundtjänstens område, t ex konsumentrådgivning. Allt detta bidrog till att ge företaget "goodwill".

Vid sidan av sin verksamhet inom NK åtog sig S en rad förtroendeuppdrag inom näringslivets organisationer, både i Sverige och internationellt. Han fick även viktiga offentliga uppdrag, inom kommittéväsendet och som sv förhandlare med andra länder i handelspolitiska frågor. I Statens handelskommission, som han tillhörde under första världskrigets slutskede, var han chef för avdelningen för centralmakterna och skötte förhandlingar om handelsavtal med framför allt Tyskland. 1923 förde han tillsammans med Eliel Löfgren (bd 24) överläggningar i Moskva om upptagande av handelsförbindelser mellan Sovjetunionen och Sverige. Liksom sin far engagerade sig S i det internationella utställningsväsendet, bl a som ordförande i den sv kommittén vid världsutställningarna i Bryssel 1935 och Paris 1937. Han deltog också i arbetet med Sthlmsutställningarna 1909 och 1930, i det senare fallet som utställningskommitténs vice ordförande. Dessa framträdanden i offentliga sammanhang gav många kontakter i Sverige och utomlands och fungerade även som en ovärderlig reklam för varuhuset.

Sonen Ragnar S (1902–73) examinerades från Handelshögskolan i Sthlm 1923 och anställdes 1925 i NK, där han vid sidan av den äldre och mer erfarne Gunnar Ernmark blev vice VD 1929 och VD 1937. Han innehade ensam VD-posten från 1944 till 1958, då han blev styrelseordförande både i NK och ab Turitz & Co. Fusionen mellan dessa företag 1969 var i hög grad hans verk. Han var styrelseledamot i Sthlms enskilda bank från 1959 (från 1972 Skandinaviska enskilda banken) och engagerade sig liksom fadern i näringslivets olika organisationer, bl a som fullmäktig och senare ledamot i verkställande utskottet i Sthlms handelskammare och som styrelseledamot i Sthlms köpmannaförbund och Sveriges köpmannaförbund. Ragnar S åtog sig uppdrag även på kulturens och medicinens områden. Han var styrelseledamot i Stiftelsen SvD 1957–71, i Sveriges radio ab 1961–68 och i Riksföreningen mot cancer från 1961. Från 1951 var Ragnar S i sitt andra äktenskap gift med skådespelerskan Anna Karin Elisabeth Ekelund (1913–76).