Bengt Frölich

3 Frölich, Bengt, bror till F 2, f 1684 i Marstrand, d utrikes efter 1744. Musketerare vid guvernörsreg i Riga 1700, fänrik där s å, löjtn vid en dragonkår som upprättades där 1701, kapten vid guvernörsreg där 3 mars 1703, kapten vid Västgötadals reg 26 aug 1723, överstelöjtn:s titel 10 sept 1724, avsked 8 nov 1736.

G 1709 i Kazan, Ryssland, m Elisabeth Berner, d 13 jan 1740 i Vollsjö (Malm), dtr till ryske översten Johan B.

F råkade redan som tjugoårig i rysk fångenskap. Han vistades i Kazan och gifte sig där med den tyskfödde kommendanten Berners dotter. Efter hemkomsten 1722 slog han sig ned i Skåne på Vollsjö gård. Han hade emellertid ett oroligt lynne, vilket i förening med en svärmisk religiositet, som påminde om faderns och fasterns, så småningom förde honom i konflikt med samhället. F:s religiositet tog formen av en radikal, starkt mystisk pietism. Vid prästvalen i Frenninge och Vollsjö 1735 förordade han lottdragning för att Gud själv skulle få fälla utslaget. F hade på 1720-talet gjort bekantskap med Dippels (bd 11) skrifter och stod troligen i personlig beröring med denne, då han 1726 gästade Sverige. I varje fall har F haft förbindelse med de bekanta radikala pietisterna bröderna Jacob och Erick Ericksson (bd 14, 62 ff). Även hustrun var pietist och barnen fostrades i föräldrarnas anda.

F hade emellertid, förmodligen under den långa fångenskapen, utvecklats till en bisarr enstöring, knarrig, kantig och härsklysten. Orsaken till hans avsked från militärtjänsten 1736 var, att han förgått sig mot sin regementschef. Även i Vollsjö visade han ett häftigt sinnelag. Hans efterlämnade religiösa skrifter är långrandiga, diffusa och oklara. Han vållade anstöt genom att ej besöka gudstjänsten och inte heller gå till nattvardsbordet. Detta gav anledning till en rad skriftväxlingar, förhör och rättegångar, varvid F:s apokalyptiska och eskatologiska idéer och hugskott kommer i dagen. Han ogillade barndopet och ansåg, att de ovärdiga i nattvarden ingalunda blev delaktiga av Jesu lekamen och blod. Mest kättersk visade han sig i fråga om synden, nåden och de eviga straffen med en egenartad apokatastasislära.

Vintern 1732–33 kom han i brevväxling med Andreas Rydelius, vilken skarpt gick till rätta med honom. Kyrkoherden i Vollsjö Olof Palm refererade skräckslagen till domkapitlet F:s villomeningar. F ogillade prästerskapet i allmänhet såsom varande »legoherdar».

I april 1734 kallades F inför domkapitlet och en tioårig kättarförföljelse mot honom började. Saken drogs småningom inför Göta hovrätt, som 30 maj 1739 dömde F till landsförvisning. Justitierevisionen upphävde hovrättens dom, emedan det ej blivit ådagalagt, att F sökt utsprida sina villomeningar, och återförvisade målet. Efter hustruns död 1740 – hon vägrades på dödsbädden nattvarden av Palm – och F:s återkomst från besök i Tyskland våren s å öppnade han ursinniga processer mot alla verkliga eller förmenta förföljare. Hans olika mål, i vilka han förgick sig alltmer, ledde slutligen till hans fängslande. Han fördes till Kalmar men fick K M: ts tillstånd att lämna Sverige och reste utrikes våren 1744. F:s tragiska öde är ett vittnesbörd på en gång om den nervösa belastning, som är uppenbar i ätten F:s äldre släktled, och kyrkans obarmhärtiga renlärighetsiver.