Magnus N Celsius

1. Magnus Nicolai Metagrius, senare Celsius, f. 16 jan. 1621 i Alfta socken, d 5 maj 1679 i Uppsala. Föräldrar: kaplanen i Alfta och Ovanåker, sedermera kyrkoherden i Ovanåker Nikolaus Magni Travillagæus, senare Alptaneus, och Sigrid Unonia. Elev i Gävle skola 1639; student i Uppsala 14 febr,. 1641; disp. 1642 (Dissertatio aliquot theorematibus miscellaneis inclusa; pres. E. Unonis Gevalius), 15 juni 1644 (Disputatio ethica de actionum humanorum principiis; pres. Ol. Unonius), 16 dec. 1646 (Disputatio physica de cerebro humano; pres. Ol. Unonius) och 3 maj 1647 (Disputatio physica de plantis; pres. Ol. Unonius); fil. magister 7 maj 1649. Rector scholæ i Uppsala och tillika fil. adjunkt vid universitetet (åtnjöt enligt universitetets provisionalstat 12 juni 1655 100 dlr smt); e. o. professor i matematik 10 okt. 1665; tilllika assessor i antikvitetskollegiet 17 dec. 1666; professor i matematik 9 apr. 1668; universitetets rektor dec. 1674–juni 1675; prästvigd i Strängnäs 24 febr. 1677; kyrkoherde i Gamla Uppsala 1677.

Gift 24 maj 1657 med Sara Edmundi Figrelia, f. 1638, d 1720, dotter till kyrkoherden i Rappestad och Sjögestad, prosten Nikolaus Edmundi.

C. bortrycktes i förtid från en rik och mångförgrenad verksamhet inom astronomien, matematiken, botaniken och fornforskningen. Ehuru mycket av vad han inom dessa olika områden påbörjat därför endast blev ansatser, gick till följd av lyckliga omständigheter ej hans ofullbordade verk alldeles till spillo. Hans uppslag och intressen fullföljdes nämligen i flera avseenden på ett lysande sätt av sonen Olof. Denne har också i sin skrift »De runis helsingicis ad... Antonium Magliabechium... epistola» (1698) i förbigående bevarat några personliga drag av fadern, hans kärlek till hembygden, hans ihärdiga återvändande till en föresatt uppgift, även om den syntes hopplös, samverkan mellan tålmodiga experiment och rationellt tänkande i hans vetenskapliga arbete.

Det lider intet tvivel, att de matematiskt-naturvetenskapliga intressena voro förhärskande hos C. De framträdde redan under hans studentår, och Olof Celsius har vittnat, att han framför allt hade sin glädje i matematiken (i dess dåtida vidsträckta betydelse) och botaniken. Han responderade fyra gånger. I Uppsala vägleddes C:s' studier först av hans båda morbröder Elias Unonis Gevalius och Olaus Unonius. Redan i den första av hans dissertationer finnes ett »Corollarium historico-chronologicum», som kan vara av hans hand. De två sista, som behandla naturvetenskapliga ämnen, äro säkert, såsom Johannes Schefferus uppger i »Svecia literata», författade av honom själv. Gradualdisputationen »De plantis», som han försvarade på våren 1647, röjer redan genom valet av ämne C:s' håg för botaniken. Och en personlig bekännelse är det helt visst, då han säger sig ha blivit ledd till att välja detta sitt ämne ej blott genom dess egen tjusning utan ock genom den vackra årstiden, då träden muntert lövas och gräsens grönska över allt bryter fram ur jorden.

Ehuru C. tidigt bands vid universitetet genom en adjunktur, dröjde det ganska länge, innan hans akademiska lärarverksamhet skänkte honom en tillräcklig utkomst. Även sedan han 1665 fått en e. o. professur i sitt huvudämne, matematiken, måste han undvara lön. Vid sidan av adjunkturen skötte han rektoratet i katedralskolan, vid sidan av e. o. professuren fick han ett assessorat i det nyinrättade antikvitetskollegiet, vars ekonomiska grundval dock också var svag. Ordnade avlöningsförhållanden nådde han först, då han 1668 fick tillträda en ordinarie professur i matematiken. År 1664 inledde C. sitt ganska omfattande självständiga matematiskt-astronomiska författarskap genom att påbörja en serie disputationer i den kyrkliga tideräkningen. Av dessa väckte särskilt den sjätte, »De anno» (1672), uppmärksamhet hos samtiden. C. angrep nämligen däri med skärpa sin ämbetsbroder, den vid universitetet illa sedde tyske orientalisten Kristian Ravius, vilken i sitt arbete »Unica vera et infallibilis chronologia biblica» velat fastslå, att världen skapades söndagen den 1 maj 573 i den julianska (Scaligerska) perioden. C. kunde emellertid uppvisa, att redan Ravius' beräkningar voro felaktigt utförda, och tillade försmädligt, att författaren väl mödade sig med att avlägsna denna olägenhet från sitt arbete »men rullade på en Sisyfussten». Episoden fick naturligtvis ett efterspel i konsistorium, där rektor Petrus Rudbeckius framförde som kanslerns mening, att kollegerna skulle behandla varandra fogligt. C. svarade, att Ravius icke så vackert hanterat mathematicos, att man kunde tiga stilla. »Vi sitta här likväl, som jag hoppas, av K. Maj:t hållne för de kärar, att vi våra professioner försvarligen må kunna handhava.» Som Ravius redan ett par år tidigare lämnat landet, dog saken bort. Sina disputationer samlade C. till en bok med titeln »Computus ecclesiasticus» (1673), vilken dedicerades till Karl XI och inbragte författaren en gåva av 100 dukater. — Den främsta frukten av C: s' arbete på fornforskningens område var tolkandet av Hälsingerunorna. Denna, sin upptäckt, för vilken närmare redogöres i sonen Olofs biografi nedan, omnämnde han i sitt tal vid rektoratets nedläggande 1675; offentliggörandet började ett par. år senare, 1677, men avbröts genom C:s' död. Ett vittnesbörd om en annan sida av hans historiskt-antikvariska intresse är, att han, måhända som lån ur antikvitetskollegiets samlingar, hos sig förvarade dyrbara medeltidshistoriska källskrifter, vilka sedan tack vare Olof Celsius blivit räddade åt historieforskningen. C. övervägde även att göra sitt huvudstudium fruktbärande inom fornkunskapen genom en skrift »De fastis suecorum», vilken han ämnade utgiva »cum Burei Calendario perpetuo». Om C:s' givetvis mera amatörmässiga sysslande med botaniken är att anteckna, att han på 1650-talet upptäckte Rubus arcticus i Hälsingland. I sin trädgård odlade han sällsynta växter. C. var även en lycklig poet på latin och svenska. I Uppsala universitets historia intar han ett bemärkt rum. Han slöt sig från början till oppositionen mot Olof Rudbeck och framträdde i tvisten om kommunitetet 1670, i processen mot boktryckaren Curio 1674—75 och i striden om fullföljandet av processen mot räntmästaren Bo Chruzelius' änka 1676 som dennes orubblige motståndare. I alla dessa tvister ådagalade han samma dristiga mod som vid försvaret för sitt angrepp på Ravius. I det program, han utfärdade vid rektoratets nedläggande 1675, beklagade han sig, med otvetydig syftning på kanslerns förkärlek för Olof Rudbeck, ej över rektoratets tyngd men över de hårda omdömen, som drabbat universitetet, och ställde dess sak i försynens hand.

I sin »Computus ecclesiasticus», liksom för övrigt i hela sin produktion, visar sig C. väl behärska sin tids astronomiska vetande. Arbetet innehåller utom sitt egentliga ämne en hel del utvikningar av historisk och filologisk art, ja, även en del folkliga minnesverser om tideräkning och väderlek finnas anförda på svenska. I handskriftsvolymen A. 501 i Uppsala universitetsbibliotek finnas anteckningar i astrologi av C:s' hand efter R. Baranzano, och han har där ställt sitt eget horoskop. Härav får man dock icke draga den slutsatsen, att C. skulle vara någon anhängare av de astrologiska teorierna, tvärtom, i skriften »Dissertatiuncula de cometis» (N, 537) säger han sig på tal om fruktan för kometer i allmänhet för sin del tro, att man har anledning att frukta och söka försona försynen, i samma mån som man vet med sig ha syndat. Även i C:s' utmärkta almanackor, som bland andra nyheter även ange den nya stilen jämsides med den gamla, finnas uttalanden, som kunna tolkas som kraftiga reservationer mot astrologien. Så till exempel börjar det obligatoriska prognosticon, som åtföljer hans första almanacka, för år 1658, med förbehållet: »Där man gambla astrologorum grund och förfarenhet någon tro skall tillställa...»

Mot alla de under C: s' tid stridande världssystemen intar han en kritisk hållning. Icke osannolikt är emellertid, att han varit anhängare av det kopernikanska världssystemet. I hans disputation »Tractatus de mundo visibili», 1672, anföres nämligen, att jorden är en planet 'ex Pythagorseorum opinione'. Försiktigare än sin son Nils och sin efterträdare, Johan Bilberg, uttalade han sig likväl aldrig klart för detsamma, vilket kunde ha ådragit honom förföljelse från hans teologiska kollegers sida. C:s' egen uppfattning av planeternas banor är oriktig, och även den mycket elementära förklaring han ger av förmörkelsefenomenen är på flera punkter felaktig. Jämväl som praktisk astronom har C. försökt sig. En del av hans observationer ha publicerats i Acta literaria, men att flera funnits, framgår av ett brev från astronomen De l'Isle i Petersburg till C:s' sonson, Anders Celsius, daterat 1 aug. 1738. I detta uppmanar brevskrivaren Anders Celsius att utgiva de gamla astronomiska observationer, som befinna sig i hans ägo, och uppräknar härvid namnen Bengt Hedræus, Magnus Celsius, Olof Rudbeck, Anders Spole och Per Elvius. Till sitt förfogande hade C. en del av Hedræus' instrument, som långt senare fingo göra tjänst, men han var även själv skicklig instrumentmakare och dessutom kopparstickare. Enligt Johannes Schefferus har han bl. a. konstruerat en månvisare, möjligen den, som beskrives i en Hedræus tillskriven handskrift om detta ämne (A. 502). Vad C:s' övriga kända handskrifter av astronomiskt och matematiskt innehåll angår (sign. A. 504—507, A. 510, liksom de ovan nämnda A. 501, A. 502 och N. 537 i Uppsala universitetsbibliotek), så utgöras de till största delen av fragment och omfatta alla hans professurs olika ämnen. I ren matematik föreligger av honom i tryck ej mer än några enkla geometriska satser i avhandlingen »De horologio sciatherico».