Carl Daniel Fallström

Fallström, Carl Daniel, f. 26 okt. 1858 i Gävle, d. 19 jan. 1937 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: grosshandlaren Carl Thure Fallström och Hildegard (Hilda) Eufrosyne Forsten. Elev vid Klara elementarläroverk 1868–73, vid Nya elementarskolan 1873–78; teaterstudier för fru Tammelin samt dans- och plastiklektioner; medarbetare i Figaro 1878–81, i Aftonbladet 1881–83 och från 1896; studieresa till Paris 1881–82; utgav teatertidningen Puck 17 mars–2 juni 1883; studieresa till Tyskland, Österrike och Italien som innehavare av Beskowska resestipendiet april–okt. 1893; medarbetare i Ny Illustrerad Tidning, Idun, Dagens Nyheter (från 1883), Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning m. fl.; Stockholmskorrespondent till Göteborgs Aftonblad; teateranmälare i Nya Dagligt Allehanda 1906–09, i Stockholms-Tidningen 1909–32 (pension). Skald, författare. – Litt. et art. 1894; RVO 1918; RDDO 1924; RNO 1928.

G. 1) 7 okt. 1883 (skilsmässa 30 maj 1884) i Stockholm (Hedv. El.) m. Maria Holmström, f. 16 nov. 1853, troligen död utomlands; 2) 10 juni 1905 i Stockholm (Hedv. El.) m. Anna Lovisa Alexandra Larsson, f. 31 juli 1861 i Uppsala, d. 19 jan. 1938 i Stockholm (Engelbr.), dotter av vaktmästaren vid Västgöta nation i Uppsala Gustaf Adolf Larsson och Louise Åkerstedt.

Daniel F. föddes i Gävle, men vid nio års ålder flyttade han med föräldrarna, en välbeställd grosshandlarfamilj, till Stockholm (om släkten, se Fahlström ovan s. 67 f.). Där gick han först i Klara skola och lekte och slogs under rasterna bland gravstenarna på Klara kyrkogård, som han besjungit i en stämningsfull dikt (1909). Daniel fortsatte sedan sina skolstudier under några år vid Nya elementarskolan. Alltifrån barnaåren hade han med eller utan föräldrarnas medgivande besökt så många teaterföreställningar han hade möjlighet till, och skolan lämnade han före studentexamen för att ägna sig åt teatern. Under två år studerade han med liv och lust välläsning och deklamation för den fordrande men skickliga fru Bertha Tammelin, som var bosatt och gav sina lektioner i huset Nybrohamnen 24, där nu Dramatiska teatern ligger. Fäktnings-, dans- och plastiklektioner tog han för Operans balettmästare Sigurd Lund. Genom August Lindbergs förmedling fick F. hastigt rycka in som Horatio i fru Elffors' Hamletföreställning i Göteborg; rollen fick han lära sig på tåget. Fru Elffors förklarade, att »bena duger», och han fick ett tämligen välvilligt omnämnande i pressen. Detta blev emellertid F:s enda framträdande som professionell skådespelare, även om han sedan många gånger kom att stå på en scen som talangfull uppläsare av egna jubileumsprologer. Lärdomarna från fru Tammelins lektioner hade han nytta av hela livet, han var en utomordentlig konferencier, hade en klar stämma och ett schvungfullt framförande av festtal och egna dikter. Under en uppläsningsturné skall han ha fått blommor av Julia Håkansson med påskriften »Till Sveriges främste diseur». Om hans verksamhet som teaterkritiker se nedan.

Från 1878 medarbetade F. i Hugo Nisbeths boulevardtidning »Figaro» med följetonger och kåserier. Ett besök i Paris 1881–82 för teater- och journalistikstudier gav F. vidgade vyer. Han skrev teaterbrev till Aftonbladet och Köpenhamnstidningar. På återvägen från Paris besökte han Köpenhamn och gjorde där bekantskap med Herman Bang och Peter Nansen. F. har i ett av de memoaravsnitt han på 1930-talet publicerade i Stockholms-Tidningen (14 aug. 1932) en obetalbar skildring av sitt första sammanträffande med den excentriske Bang.

Våren 1883 blev F. redaktör och ansvarig utgivare för Teatertidningen Puck, som utkom med elva nummer. F. har själv senare skildrat dess tillkomst. Vid en festmåltid tillsammans med Nisbeth och ingenjör V. Sahlbom på gamla Operakällaren, hade Sahlbom efter ostron med mosel och vildsvinsskinka med pommery (i sejdel för att ej reta brackorna) föreslagit, att F. skulle få sin egen tidning och sätta »sina versfötter under eget bord». I Puck medarbetade främst Gustaf af Geijerstam, med kåserier och teaterkritiker, och Pelle Staaff; Strindberg sände ett bidrag, Ola Hansson en dikt och Harald Molander gjorde kåserier. Förläggaren Sahlbom var emellertid mera godhjärtad än förmögen. Det sista numret skrev F. helt själv, medan hans rum på Nybrogatan 7 tömdes på möbler och andra inventarier, som gingo till pantbanken.

Utan att vara fast knuten till någon speciell tidning strödde F. under 1880-talet skisser, noveller, kåserier och dikter i dagspressen och tidskrifter. Redan 1880 hade han debuterat med den föga uppmärksammade samlingen »Novelletter». I »Fragment» (1883), som bar undertiteln »Studier och dikter», liksom i sin diktsamling »I vinterqväll» (1887) anslöt sig F. i många avseenden till åttiotalets tendenslitteratur, hörde en tid till Strindbergs umgänge och kunde i en dikt som »Skogsbrand» (ingår i »I vinterqväll») anslå rent revolutionära tongångar (Lundevall). Både formellt och sakligt torde han ha stått under starkt inflytande av Snoilsky. Liberala, någon gång vagt socialistiska, tendenser kunna allt framgent spåras hos F., som emellertid aldrig var någon idéernas man. Utan tvivel passade och klädde nittiotalets livsglädje och poetiska uttrycksmedel honom bättre. I sina närmaste diktsamlingar med de välklingande namnen »Chrysantemum» (1890), »Vildrosor» (1892), »I gyllenrödt» (1902), »Hvita syrener» (1905) hade F. funnit den rayon och den stil, som han hela livet skulle bli trogen. Hans diktsamling 1890 blev en stor publikframgång, och efter »Vildrosor» erhöll han det Beskowska resestipendiet på 2,000 kr. Hans studieresa 1893 till Tyskland, Österrike och framför allt till Italien, där han i Rom bodde hos envoyén frih. Carl Bildt, satte inga djupare spår i hans diktning, även om italienska person- och ortnamn för en tid kommo att prunka här och var i hans poem. Redan 1899 utgav F. sina »Valda dikter» (2:a uppl. »Gyllene liljor», 1904) i två delar, kanske motiverat av att han hade haft en stor del av sin poetiska produktion spridd i tidningar och tidskrifter. Samlingen utgick i en för tiden mycket stor upplaga, som vittnar om den enorma popularitet F. då åtnjöt.

F. har kallats »bourgeoisiens skald», »den siste trubaduren», »den siste stockholmaren». Med äkta känsla och ungdomlig glöd har han i lättflytande vers tolkat sin kärlek till våra historiska minnen, till kvinnan, till skärgården och framför allt till Stockholm. Hans dikter till Gustav-Adolfs- och Gustav-Vasa-minnesfester, till skytte-och fäktsoiréer äro i sin bombastiskt patriotiska stil för nutiden tämligen onjutbara, men voro av samtiden högt skattade. Hans kärleks-och kvinnodikter, främst ägnade stockholmskan, kunna ulan tvekan ofta betecknas som banala. Någon psykologisk blick eller karakteriseringskonst påträffar man sällan, det blir mest ögonglitter, blonda lockar, flor, blommor och framskymtande vrister, även om känslotemperaturen utan tvivel är hög hos »damernas riddare och sångare». Dock kan han som i sin kanske bästa diktsamling »I gyllenrödt» göra en så finstämd och ömsint studie som »Trädet vid vägen» med anslaget »När jag dig ser så ung och skövlad redan, ett träd jag minns ifrån en svunnen vår –». Vad som bäst stått sig i F:s poesi är hans skärgårds- och Stockholmsdikter och en och annan central-lyrisk naturstudie, vilket också framhållits av Silfverstolpe i inledningen till hans skickligt gjorda urval av F:s dikter (1937). F:s skärgårdsmotiv ha ofta en frisk omedelbar charm, t. ex. »Briggen 'Clara Josephina'», »Junikväll» och »En skärgårdspojke» med sina första rader: »Framför mig på toften sitter Wille Jansson, elva år – blåa ögon, lingult hår, mot en fond av böljeglitter». Sin innerliga kärlek till Stockholm under alla årstider, i sol, i afton- eller morgonskimmer, antingen den vita skärgårdsbåten är på väg in eller ut förbi det röda kastellet, har han givit vackra uttryck i otaliga dikter, t. ex. i strofer som: »Och, I, södra berg, som stigen mjukt, fantastiskt fram mot skyn, medan bortom Klaras kyrktorn liksom smälter västerns bryn –» (»Stockholm», 1898) eller: »Nu spränger Målarn sina lås med dån i förvårsnatten, nu leker svarta kråkan mås bland is på strömmens vatten» (»Stockholmsvår» i »I gyllenrödt», 1902).

F. säger i en dikt om Johannes kyrkogård (»I gyllenrödt»): »Bakom kyrkogårdens grindar blev min första visa till, föddes som bland gröna lindar bofinkshanens första drill». Det är denna skaldenaturs ursprunglighet, som fångat Levertin, vilken i sina »Essayer» ägnat honom ett kapitel fullt av välvillig förståelse och någon kritik. Han kallar F. en »absolut lyriker» och »talman för ögonblickets stämning» ; det är som sådan »han lyckas giva versen den tjusande omedelbarhet och den melodiska inspiration, som giva bouqueten åt hans diktning och skola låta mer än en av dessa så sorglöst skapade visor leva». Bo Bergman framhåller (Ord o. Bild, 1901), att F. ej har något sinne för själva stadslandskapets poetiska värden. Det är grönskan i Haga och på Djurgården och vattnens glitter han besjunger. Hans stockholmska kvinna är »Bellmans Ulla några trappsteg upp på den sociala rangskalan». Det centrala i F:s författarskap är enligt Bergman »det måleriska, idylliska, lättrörda och sångbara», som tagit form i småstycken »med visans flykt och en ögonblicksbilds darrande färg», medan balladerna och kostymsakerna blott hemfalla åt »det gamla trumslageriet».

F:s stora lätthet att skaka vers ur ärmen gjorde honom till en god improvisatör men disponerade honom också för »brist på stilistisk grättenhet» (Silfverstolpe). Hans iögonfallande svagheter som skald och personlighet ha av Erik Hedén gisslats hårt och med en elakhet, som den lättrörde, godhjärtade och vänsälle F. knappast förtjänat. Det är dock ofrånkomligt, att Hedén i mycket har sakligt rätt. Enligt denne är nyckeln till F:s stora publikframgång hans lyckliga hemlighet »att vara precis som folk i allmänhet... varenda hans känsla är enastående alldaglig». Hedén uppmanar läsaren: »Upplös D. F:s dikter i de klichéer, varav de bestå, omskaka sedan dessa, och ni får hur många kärleksdikter som helst!» Sin uppgörelse med F:s diktning slutar Hedén, efter att i förbifarten ha beskyllt honom för litterär stöld och för att bl. a. ha plundrat Snoilskys »Svarta svanor» på diverse fjädrar, med följande utrop: »Och denne rimmare, som har svårt att skriva felfria strofer och aldrig skrivit andra än banala, denne festande och syndande kälkborgare, han anses av en massa hyggligt folk som en typisk poetnatur.» Det var onekligen just vad man gjorde. F:s karakteristiska, kraftiga gestalt igenkändes överallt i Stockholm, som flanör i tidiga morgontimmar, som teaterhabitué, som festtalare, som medlem av kända bohemgäng, vilka med sina upptåg gjorde staden osäker, som flitig gäst på Rydbergs, på Grand och gamla Operakällaren, Bellmansro och Djurgårdsbrunn; han hörde helt enkelt till stadsbilden och fick tidigt ett legendariskt skimmer kring sin anekdotomspunna person. Robert Lundbergs tavla »Morgonfåglar» 1891 med F. betraktande några sparvar på Gustav Adolfstorg i den bleka gryningsdagern är karakteristisk (jfr avbildn. hos Laurin 1930). Hedén talar giftigt om F:s »skickligt valde vän» Holger Drachmann. F. har själv berättat (ett memoaravsnitt i Stockholms-Tidn. dec. 1931), om hur han, sedan han för Ranfts teater 1906 översatt Drachmanns »Gurre», fick i uppdrag att besöka Drachmann för att bjuda honom till premiären. F. älskade Köpenhamn, hade många danska vänner och tillbringade gärna några sommarveckor bland konstnärsvänner på Skagen. Han beundrade Drachmann varmt och ville säkerligen i sin typ efterlikna honom. Efter den Ranftska premiären på »Gurre» var det bankett på Grand med verstal av F. till Drachmanns ära. Festens ögonblick klädde F., han var »stundens härold, stämningens tolk», och när han höjde sitt glas bourgogne och »med några raska tag strök de berömda mustascherna åt sidan hade han på förhand auditoriet med sig» (Bo Bergman i nekr. 1937). Hans långa knävelborrar ingingo onekligen som en viktig ingrediens i hans personliga utrustning och ha i en improviserad hyllningsdikt besjungits av Drachmann: »Vemodig som en Graedepil, den ene Spids af din Moustache – den anden lyser som et Smil, et Blus, en Festplumage.»

Åren 1906–32 verkade F. som teaterkritiker i Stockholmspressen, först i Nya Dagligt Allehanda, från 1909 i Stockholms Dagblad-Stockholms-Tidningen. Hans egen tidigare utbildning, hans kärlek till teatern och skådespelarna, som han ofta kände personligen och umgicks med, gjorde honom till en förstående kritiker. Samvetsgrant nämnde han varje namn på programmet och noterade också den blygsammaste insats (Selander i nekr.). Hans bristande psykologiska blick gjorde, att han ej hade någon större förmåga analysera en roll eller en pjäs. Under mellanakterna inhämtade han också gärna sina yrkesbröders uppfattning (Rabenius). F. kåserade ofta i sina recensioner och gav kulturhistoriska återblickar ur sitt outtömliga teaterkunnande. Han hade en ledig och medryckande prosastil, och det är att beklaga, att hans memoarer blott publicerades i korta brottstycken. F. var varmt avhållen av scenens folk, och Daniels mustascher voro alltid välsedda på parketten. F:s hustru var honom ständigt följaktig. Efter ett kortvarigt misslyckat äktenskap på 1880-talets början hade han efter mer än 20 år gift om sig, och hans hustru Anna var hans trogna vän och livskamrat, även om något högljudda samtal dem emellan kunde uppstå på teatrar och restauranger. Både förståelse och överseende fordrades säkerligen i ett äktenskap med denne impulsive dryckeskämpe, som gjorde natt till dag.