Arvid Faxe

1. Arvid Faxe, f. 7 sept. 1733 i Skabersjö sn (Malm.), d. 10 maj 1793 i Karlskrona. Föräldrar: kyrkoherden i Skabersjö fil. magister Wilhelm Faxe och Anna Christina Möller. Student vid Lunds univ. 27 juni 1741; disp. pro exercitio där 1753; studieresa till Greifswald, Frankfurt a.d. Oder och Berlin 1754–56; medikus vid preussiska hovstaten 1756; deltog i fälttåget i Sachsen och Schlesien samt 1 okt. s. å. i slaget vid Lovosice; med. licentiat och anatomie prosector i Lund 14 sept. 1756; expeditionsmedikus vid svenska örlogsflottan i Nordsjön och Östersjön 1757–59; med. doktor i Lund 22 mars 1760; tjänstgjorde på flottan vid Nils Psilanderskiölds blockad av Colberg 1761; studier vid Uppsala univ. 1762; led. av Collegium medicum s. å.; stadsfysikus i Västervik 16 juni s. å.; provinsialmedikus' namn 2 sept. 1767; provinsialmedikus i Blekinge län 12 juni 1771; intendent för Ronneby hälsobrunn 1772–78; andre amiralitetsmedikus i Karlskrona 2 mars 1774; förste amiralitetsmedikus där 4 juni 1779, åtföljde flottan på dess kryssningar s. å. i Östersjön och Nordsjön; av Vetenskapsakademien tillerkänd fem silverjetoner 1777 för utredning ang. svårigheterna för medicinaiförfattningarnas tillämpande i riket; assessors namn 1780 (Sacklén); led. av Patriotiska sällskapet 1782; erhöll privilegium på 42 års tillverkningsrätt av stenpapper 1786; erhöll Patriotiska sällskapets stora silvermedalj för uppsats om konsten att simma 1788; ordf. i Samfundet Pro fide et christianismo 1790. LFS 1783; LVA 1787.

G. 20 juli 1762 i Kalmar m. Ulrica Christina Braun, f. omkr. 1735, d. 14 okt. 1789 i Karlskrona (Amiralitetsförs.), dotter av possessionaten Carl Fredric Braun och Christina Wigg.

Arvid F: s levnad föll inom upplysningstidevarvet. Man intresserade sig för sociala strävanden, mildrade strafflagar, ville främja nykterhet, hälso- och sjukvård. Medicinalväsendet visade denna tid sådana första ledets män som af Acrel, Abraham Bäck och David von Schulzenheim, som organiserade läkarnas arbete inom förvaltning, sjukhusbyggen, smittkoppympning och annat. Vad beträffar försvaret, inföll under denna tid en örlogsflottans storhetstid, där Gustav III kunde räkna med ledare som de tvenne Ehrenvärdarna, H. af Trolle och O. H. Nordenskjöld samt en skeppsbyggare som F. H. af Chapman.

Mot denna bakgrund är F. värd att minnas som en energisk och duktig läkare till lands och vatten, som folkupplysare och skriftställare. Sedan F. fullgjort sina utrikes studier och hemkommit efter äventyren under Fredrik den store, tog han sin licentiatexamen i Lund 1756. Som i flera yrken ännu i dag förlöpte ungdomsåren omväxlande med praktik och studier, i F: s fall med neutralitetskryssningar på haven och arbete vid akademier och i ämbetsverk. År 1762 syntes lugnare sysselsättning ligga inom räckhåll, då han blev stadsfysikus i Västervik. Som sådan hade han att avgiva berättelser till Collegium Medicum. Två sådana äro tryckta, nämligen för perioderna 1761–64 och 1766–68. De innehålla väderleksuppgifter samt redogörelser för hälsotillståndet i orten. Efter F:s utnämning till provinsialmedikus i Blekinge län 1771 förde honom hans smak för sjölivet till posten som amiralitetsmedikus i Karlskrona. Ännu 1779 fann man honom till sjöss med örlogsflottan i Nordsjön. År 1772 hade F. förvärvat intendentskapet för och, som han trodde, äganderätten till Ronneby hälsobrunn. Härav uppstodo dock långvariga strider. F. drog sig ifrån brunnen 1778, och K. M:t resolverade 4 okt. 1780, att kronan ägde brunnen (närmare hos Ingstad, 1, s. 53–68).

De erfarenheter F. samlat under sin tjänst på havet framlade han i en utförlig handbok »Afhandling om hushålningen til siös i afseende på hälsans bevarande. Til Kongl. örlogsflottans tienst» (1782). I själva verket är denna F: s framställning så märklig, att man frågar sig om källor och förebilder. Hit höra bl. a. arbeten av den engelske marinläkaren James Lind, som med sin skrift 1753 om skörbjuggen (övers. 1757 av F:s företrädare som amiralitetsmedikus, Mårten Kähler) och med »An essay on the most effectual means of preserving the Health of Seamen in the Royal Navy» 1757 blivit erkänd vara i flera avseenden långt före sin tid. Härav använde sig den geniale upptäcktsresanden James Cook under sina resor till Söderhavet 1772–75, vilka följdes av hela världens uppmärksamhet, lika mycket genom det utmärkta hälsotillståndet ombord på hans skepp som på grund av hans upptäckter. »Stilla oceanens karta och en otalig mängd sjömäns befrielse från lidande och död äro frukter av hans verksamhet» (Gustaf Stridsberg). Cooks brev, jämte kommentarer av John Pringle (då preses i Royal Society) översattes till svenska av J. H. Odhelius 1778 (»Sätt att bibehålla sjöfolkets hälsa»). Härtill voro fogade dels en inledning av Odhelius, vari F. rosades för sin tjänstgöring i Karlskrona, dels Bilagor, författade av F., däribland en av K. M:t fastställd spisordning för amiralitetssjukhuset i nämnda stad. Slutligen hade en yrkeskamrat till F., Lars Adolf Gersdorff, 1780–81 deltagit i nordsjökryssningarna och till Collegium medicum i Stockholm sistnämnda år lämnat en »sakrik och upplysande berättelse», tr. av O. Hult (i hans under Källor anf. arb.). Gersdorffs berättelse överensstämmer i mångt och mycket ganska nära med F:s verk. I huvudsak är emellertid F: s avhandling om hushållningen till sjöss grundad på hans egna erfarenheter och James Linds skrifter. På tvåhundra sidor redogör F. utförligt och fördomsfritt för samtidens skeppshygien, på ett kärvt språk, med innehållet grupperat ungefär som numera är brukligt och i sak minst på höjden av vad vetenskapen den tiden bjöd. Samarbetet mellan befälhavare och läkare är den självklara förutsättningen för god hälsa ombord, börjar F. Han sysslar även ingående med frågor rörande rekrytering, hälsovårdens intressen vid tjänstgöringens ordnande, luftväxling och beklädnad. Rörande födan tar han hänsyn till skörbjuggens bekämpande och till betydelsen av ett gott dricksvatten. Hospitals- och sjukfartygen ägnar han behörig uppmärksamhet (en utförlig redogörelse för innehållet finns hos Gunnar Nilson). En sak bör särskilt uppmärksammas i F:s bok, nämligen det intresse för idrott och framför allt simning, som däri kommer i dagen. Helt naturligt betonar F. i sammanhanget särskilt dennas betydelse för sjöfolk, men han tävlar också i Patriotiska sällskapets pristävlan 1788 angående bästa metoden till simkonstens lärande för rikets ungdom och föreslog därvid bl. a. inrättandet av särskilda »simningsgillen» för att ge en propaganda vidare omfattning.

Förflyttningen till Karlskrona innebar nya uppgifter. Som stadshygieniker berörde F. avlopps- och dricksvattenfrågorna och ägnade sig åt sjukhusorganisation. År 1777 utarbetade han ett utförligt memorial om förbättring av amiralitetssjukhuset vid bastionen Aurora. Ett nytt nådigt reglemente av den 21 juli 1783 för sjukhuset och den öppna sjukvården innebar bl. a. ökning av läkarnas antal och löner och hade tillkommit genom samarbete mellan H. af Trolle och F. År 1785 lämnade F. statistiska bedömanden av sjukdomsläget under en tioårsperiod vid flottans sjukhus och år 1789 begynte man uppföra ett nytt stort sjukhus enligt ritningar av Magnus Ankarswärd.

Vid samma tid sysslade F. även med tekniska problem. Han var alltid god iakttagare. På skeppsvarven spelade under träfartygens tid larverna av skeppsvarvsflugan, en liten skalbagge (Lymexylon navale L.), en farlig roll. De åto sig in i virket och kunde i värsta fall göra detta odugligt för vidare bruk. Linné själv hade på amiralitetsvarvet i Göteborg övertygat sig om saken. F. sökte energiskt finna ett skydd häremot genom något slags förhydning med cementpapper. Det visade sig, att F: s arbete på detta område blev en framgång. I en meritförteckning av år 1787 skriver F. härom: »Uppfunnit ett slags s.k. Stenpapper, vars egenskap är, att det uti vatten icke kan upplösas, samt äger en märklig härdighet mot eld, att de hus, som därmed klädde [äro] kunna icke av den häftigaste låga antändas, varmed 1786 ... uti hans Kongl. Maj: ts höga närvaro i Karlskrona gjordes ett fullständigt försök, som sedan uti Berlinska hovets närvaro repeterades ...». Den 8 mars s. å. lämnades nådigt medgivande till byggande av ett pappersbruk vid Lyckeby utanför Karlskrona, allt lämnat F. och efterkommande till evärdlig ägo. Sannolikt har Åboprofessorn i kemi Pehr Adrian Gadds utredning om murbruk och cement i Vetenskapsakademiens handlingar 1770 varit F. bekanta. Enligt en samtida tysk kemist innehöll F:s fabrikat »2/3 kalkdamm, 1/3 lera med en tillsats av järnoxid och vitriol samt tranolja» (Inga Lindskog). F:s uppfinning väckte uppseende, även utrikes (jfr J. G. Georgii, »Versuche wegen der Beschaffenheit und Nachahmung des schwedischen sogenannten Steinpapiers» i ökon. Abh. Freue ökon. Gesellsch. in St. Petersburg, bd 1, 1790, s. 49–67), och är ej alldeles glömd i nyare historiker i ämnet. Tillverkningen av stenpapp blev av olika skäl – krig, epidemier m.m. – aldrig fullföljd, varför bruket sedermera övergick till kronan.

F. fick i stället ägna sig åt den dagliga tillsynen och planeringen av hälsovården inom Karlskrona, vilket helt tog hans krafter i anspråk. Nu stundade också det tyngsta och mest dramatiska skedet i hans liv. Efter slaget vid Hogland den 17 juli 1788 – Anjalaåret – seglade svenska flottan till Sveaborg och gick där till ankars följande eftermiddag. Sedan 9 juni hade den, med korta uppehåll i Hangö och Sveaborg, varit till sjöss och hela tiden gynnats av ett förträffligt hälsotillstånd. I slutet av juli uppstod bland besättningarna en sjuklighet, som snabbt tog elaka former. F. höll för antagligt, att smitta spritt sig från besättningen på det vid Högland erövrade skeppet Wladislaus, något som flera omständigheter göra troligt. Förutsättningarna att vid Sveaborg ta emot både de sårade och de sjuka, som behövde omedelbar vård, voro otillräckliga. I Karlskrona, dit flottan anlände 27 nov. 1788 efter en svår överresa, tilltog farsoten och under tiden för fartygens avtackling fördes dagligen 70–80 sjuka i land (Faxe). Sjukligheten blev närmast katastrofal och visade sedermera det för liknande smittor vanliga förloppet – samband med årstiderna, störst sjuklighet bland nyinryckta och detta särskilt i täta grupper och trånga förläggningar. Från flottan spred sig sjukligheten till staden och sannolikt till en del orter i det övriga landet både i Sverige och Finland. Myndigheterna vidtogo omedelbart de åtgärder, som stodo till buds. Det tillsattes utrustningskommissioner, anvisades medel, värvades läkare – frivilliga sådana kommo bl. a. från Stockholm och Lund (J. H. Engelhart och A. H. Florman). Man fick lov att inhysa de sjuka i tillfälliga lokaler, i slupskjul, tackelbodar och tält. Farsoten fortsatte hela 1789; flottan hade vid återkomsten till Karlskrona från kryssningarna i juli 3.400 sjuka ombord. Sjukdomen bortryckte F: s egen hustru. År 1790 avtog äntligen epidemien. I maj kunde det nya amiralitetssjukhuset på fortifikationens tomt vid Stumholmssundet ta emot sin första uppsättning patienter.

Från Sveaborgstiden hösten 1788 till våren 1790 i Karlskrona, skall epidemien ha krävt 10.000 dödsoffer. Enligt O. T. Hults samvetsgranna utredningar synes farsoten ha varit en svårartad återfallsfeber, febris recurrens. Denna sprides, efter vad man numera vet, med löss och bekämpas med avlusning och salvarsanderivat. Man behöver ej påminna om, att kännedomen om en smittas natur och spridningssätt är en av förutsättningarna för resultatrika åtgärder; upptäckterna härom ha emellertid av tekniska och andra skäl väsentligen skett de sista hundra åren.

I stort sett synas Karlskronaläkarna ha skött sig bra under epidemien. Utskickade granskare delade ut goda betyg för de arbetande yrkesmännen. Om F. heter det, att han var en man med stor initiativkraft i sitt ämbete, med goda kunskaper och som säkerligen befordrat statens väl; om Gersdorff, att han skött sitt ämbete med lika mycken flit som ordentlighet (Hedin och Ribben 1788). Livmedikus J. G. Hallman d.ä., som av konungen nedskickats för inspektion, gav F. de amplaste lovord för det sätt, på vilket han sökt bekämpa sjukligheten.

På våren 1790 hade emellertid F:s »ständiga tjänstgöring vid hospitalerna» lättat, och förhållandena ordnats. Men den 17 juni kom den stora eldsvådan i Karlskrona. Härvid brann det nyuppförda sjukhuset upp, och F: s timliga ägodelar gingo till spillo, samtidigt som han såg sitt verksamhetsfält spolieras. Större delen av staden lades i aska. Okänt är, hur pass effektivt stockholmsläkarnas penninginsamling lindrade F:s iråkade ekonomiska svårigheter.

De sista åren av F: s levnad präglades av ohälsa, men sysslolös var han därför icke. Det låg i tidens smak att författa upplysningsskrifter. F. bidrog för sin del med en »Läkare-bok för landtmannen» (1792), utarbetad i samråd med sonen Carl Arvid F. – ett enkelt, anspråkslöst bidrag, på sitt sätt belysande både för F. och för rörelserna i tiden. Slutligen författade F. en sammanhängande skildring av sjukligheten under epidemien vid flottan, men denna hann icke tryckas under hans livstid.

Söker man med ledning av F: s levnadshistoria bilda sig en uppfattning av hans personlighet, får man bilden av en outtröttligt verksam medborgare. Han måste ha ägt betydande kunskaper och gott omdöme för att ha kunnat så hedersamt reda upp sina olikartade uppgifter. Det goda intryck han lämnat sin omgivning måste även ha vilat på uppenbart tilldragande sidor i hans väsen och på lust att gagna.