David Schulzenheim, von

von Schulzenheim, David (före adl Schultz), f 16 (g st; Hagberg), dp 19 mars 1732 i Amsberg, Dalarna, d 24 april 1823 i Sthlm, Klara. Föräldrar: regementsfältskären Jacob Schultz o Maria Magdalena v Husum. Inskr vid univ i Königsberg 26 sept 47, disp där 50, inskr vid UU 25 nov 51, anatomie prosektor där 51–54, med dr där 31 okt 54, reste i Europa 54–56, läk vid Frimurarebarnhuset i Sthlm 59, prof o direktor i barnförlossn:konsten 22 juni 61–30 nov 78, intendent o förste läkare vid Koppympn:huset i Sthlm 65–78, assessor i Collegium medicum 18 nov 66–78, k arkiater 13 april 69 (tilltr ej), adl 6 febr 70 (introd 73), intendent vid Allm barnbördshuset i Sthlm 75–78, deltog i riksdagarna 78/79–09/10 o 12–23 (led av bankoutsk 89, av hemliga utsk 00, av statsutsk 09/10 o 12–18), revisor i Riksbanken 92, 99 o 05, preses i Collegium medicum 16 maj 09 (från 13 ordf i Sundhetskoll)–15 jan 22, led av Kommissionen över tabellverket 09–22, förste arkiater hos konungen 21 aug 09–22, led av riksbanksfullm 10, av dir för Frimurarebarnhuset i Sthlm 17 juni 10–17, av komm för allm läkarvården maj 10–12, av komm ang allm fattigvården i riket juni 10–juni 11, ordf i komm ang den Osbeckska kurmetoden maj–dec 11, kir mag 18 sept 13, erhöll lika rang med presidenter i kollegierna 6 dec 15, led av K direktionen över allm barnbörds- o koppympn:inrättmen i Sthlm 16–22, av Riksens ständers tryckfrihetskomm 17–18. – LVA 60, LPS 77, LLA 12, led av flera uti lärda sällsk.

G 22 juli 1762 i Sthlm, Svea livg:s norra bataljonsförs, m Catharina Eleonora Svedenstierna, dp 25 mars 1728 där, Maria, d 9 juli 1797 (Svea hovrätt, bouppt) i Gryt, Söd (Elgenstierna; ej i db), dtr till brukspatronen assessorn Carl S o Margareta Petré.

S föddes på Brusala boställe i dåvarande Amsbergs kapellförsamling inom Stora Tuna. Åtta år gammal sattes han i skola i Västerås och fyra år senare fick han fortsätta sina studier i Königsberg, faderns hemstad. Här togs han om hand i familjen hos en kvinnlig släkting, som var gift med matematikprofessorn Conrad Gottlieb Marquardt, en man med vidsträckta intressen från astronomi till teologi.

Efter två år vid Collegium Fredericianum i Königsberg, där han fick en klassisk bildning, blev S vid femton års ålder student vid universitetet där och inriktade sig snart på medicinen. Särskilt ägnade han sig åt anatomi, som i Christoph Gottlieb Buttner hade fakultetens främste företrädare. Studierna gick fort och under prof Johann Wilhelm Werner försvarade S 1750 avhandlingen De medicina forensi. Den har ej kunnat återfinnas vare sig i tyska eller svenska bibliotek och det är tveksamt om S författat den själv. Enligt den fullständiga latinska titeln handlade den om åtskiljandet i rättsmedicinska sammanhang mellan dödliga och icke dödliga sår.

Efter resor i Preussen återvände S 1751 till Sverige och följande år fortsatte han sina studier i Uppsala under Linné och Nils Rosén v Rosenstein (bd 30). Under den senares presidium disputerade han 1754 på den av honom själv författade avhandlingen De emesi (om kräkning), där han undersökte magens funktionssätt utifrån en teori av Albrecht von Haller i Göttingen. Av Rosenstein inspirerades S att intressera sig för såväl den nyupptäckta koppympningen som för barnavård och barnafödande. Att S var en man att satsa på tycks tidigt ha varit bestämt, och vid tiden för promotionen var han, 22 år gammal, redan utsänd på en stor utrikesresa, försedd med rekommendationsskrivelser av Linné och Abraham Bäck (bd 7). Resan företogs på uppdrag av Sundhetskommissionen och bekostades av allmänna medel med 9 000 rdr kmt och sedan med ytterligare 1 500. Det främsta ändamålet var att studera koppympningen, men redan i London kom S in också på andra områden. Han mötte William Smellie, den stora auktoriteten inom förlossningskonsten och fick av honom personligen hans stora nyutgivna arbete i ämnet (exemplaret bevarat i Hagströmerbiblioteket, KI). S studerade också de sjukhus och vårdinstitutioner av olika slag som fanns i London, erfarenheter som han senare skulle återkomma till. Han stannade utomlands i två år och gjorde även ett längre besök i Paris, där han likaså studerade vårdinrättningar och uppsökte "tidens utmärktaste lärde". Till sina tidigare tyska erfarenheter kunde han nu lägga de engelska, i viss mån också de franska, och trots sin tyska bakgrund blev han för resten av livet påfallande engelskt orienterad.

S återvände hem över Nederländerna och Hamburg och lämnade till riksrådet Carl Fredrik Scheffer (s 520) sin Berättelse om koppors ympande, som trycktes först på svenska och sedan utkom också i tysk och engelsk översättning.

1759 blev S läkare vid Frimurarebarnhuset (men var själv aldrig frimurare), 1760 ledamot av VA, där han tog sitt inträde med ett Inträdes-tal om barns skötsel, i vilket han helt förkastade bruket att linda småbarn; 1761 blev han professor i förlossningskonst, följande år gifte han sig, 1763 köpte han det fd Sparreska palatset väster om Riddarholmskyrkan, blev tre år senare assessor i Collegium medicum och 1773 läkare vid barnbördshuset, som började sin verksamhet i hans hus på Riddarholmen. Den verksamheten såg S sedan tillbaka på med särskild tillfredsställelse: "att hava tillövat ett stort antal lärlingar av båda könen i barnförlossningskonsten" och nästan bannlyst bruket av skarpa instrument.

1769 koppympade han de yngre medlemmarna av den k familjen och för den lyckliga utgången - koppympningen var i motsats till den senare lanserade vaccineringen inte utan sina risker - belönades han med adelskap.

En vändpunkt i S:s liv och karriär blev året 1778, då han på höjden av framgång vid endast 46 års ålder lämnade sina offentliga uppdrag. Varför drog sig en begåvad och företagsam person tillbaka vid så unga år? S har själv mot slutet av sitt liv lämnat den förklaring som återfinns redan hos hans förste biograf: Orsaken var vantrivsel i det gustavianska samhället med dess i förhållande till frihetstiden förändrade maktfördelning. Men det var knappast den enda förklaringen, och om S drog sig tillbaka var det inte till ett liv i stillhet. Förutom att han förblev en aktiv ledamot av VA och en likaså aktiv politiker på Riddarhuset var han från denna tid också jordägare och i tilltagande grad även bruksägare. Två år tidigare hade S till staten sålt sitt hus på Riddarholmen. I stället inköpte han Grönsö vid Mälaren, i Kungs-Husby (dåv Bond-Arnö) i Uppland, där familjen bosatte sig. I samma trakt ägde han sedan 1767 Huseby i Svinnegarn.

S delade många av sin tids fysiokratiska värderingar och ägnade sig med stor energi åt jordbruket, fårskötseln inte minst, om vilken han 1792 skrev en kortare uppsats som behandlade både de nationalekonomiska och de praktiska aspekterna på ämnet och som också översattes till engelska. Han byggde om övervåningen i mangårdsbyggnaden på Grönsö, som fick en modern, gustaviansk inredning. Matsalen pryddes av Minervas bild och elva medaljongporträtt av levande, framstående svenskar, bland dem S själv; alla utom möjligen det sistnämnda var utförda av Sergel. S fortsatte också den förre ägarens arbete med parken, vars stora märkvärdighet blev det kinesiska lusthuset nere vid bryggan, uppfört 1786. Han intresserade sig också för egendomens historia, och det var av både historiska och estetiska skäl som han infogade det närbelägna Utö hus i parkens visuella sammanhang.

1790 sålde S Grönsö till sin son Carl Jakob, men också därefter var han särskilt sommartid bosatt där och engagerad i egendomens skötsel. Sonen dog dock 1799 och fyra år senare hjälpte S sin sonhustru att sälja Grönsö. Huseby däremot behöll han till 1813.

Det var på Grönsö som S författade flera av sina märkligaste verk, Bref om rikets penninge-verk och allmänna hushållning, Anmärkningar vid svenska språkets skrif-sätt, och kanske också Tal om den offenteliga vården, i hänseende til folkets seder och helsa, samt de fattigas lifbergning, dessutom ett stort antal mindre uppsatser och artiklar.

I Bref om rikets penninge-verk var S den förste i Sverige att uppmärksamma Adam Smith, och han såg i honom "den ypperste lärare i oeconomia publica". I motsats till en tidigare uppfattning som hävdat att S inte helt förstått Smith har senare forskning visat att S mycket nära följer både Smith och David Hume (Hildebrand). Dispositionen styrs av S:s polemik mot Christian Ludvig Jöransson, grosshandlare och ekonomisk författare, och den skulle vara besvärlig för läsaren om inte S hade tillfo- gat ett utförligt, kommenterat register. I samma arbete yrkade S på att statsskulden – riksgälden – inte skulle vara hemlig utan offentliggöras. "Hemlighetsprincipen" trodde han inte på.

S var genom en rad uppdrag som riksdagsman – första gången som ledamot av bankoutskottet 1789 – väl insatt i rikets finanser och han utgav 1796 också Bref om Sveriges bank och riksgäldskontor. Hans sista ekonomiska skrift var åminnelsetalet över finansstatssekreteraren Johan Liljencrants (bd 23) hållet i VA 1816, där han gav en historisk översikt över Sveriges myntrealisationer.

Tal om den offenteliga vården (1799) består dels av det egentliga talet och dels av bilagor på 285 sidor. Som granskning av samhällets institutioner är detta arbete utan tidigare motstycke, både genom sina internationella utblickar och genom sin utförlighet, knappast möjlig utan många meddelare. Vård var för S ett vidsträckt begrepp som också innefattade undervisning, från skolor och gymnasier till universitet. Sitt gamla gymnasium i Königsberg framhöll han som förebildligt men menade samtidigt att de flesta skolelever skulle ha större nytta av tyska, engelska och franska än av latin. Stor uppmärksamhet ägnade han åt fängelserna och här följde han i sin kritik John Howards bok The state of the prisons in England and Wales från 1777. Liksom Howard utgick S från en ingående beskrivning av faktiska förhållanden, och samma granskande förhållningssätt hade han också till övriga institutioner. Han pläderar energiskt för deras förbättring genom nya hygieniska byggnader, bättre resurser och större omsorg om fattiga, fångar och sjuka, men samtidigt har han alla upplysningstidens reservationer mot institutionerna: "Hospital, barn- och fattighus böra icke annorlunda anses än nödfallstillflykter, och utmärka de dock alltid någon vållande sjuklighet eller misshushållning i staten."

Anmärkningar vid svenska språkets skrifsätt tillkom på VA:s uppdrag 1802. Den var ett slags remissvar på det förslag till rättstavningsnormer som Leopold (bd 23) lagt fram på SA:s vägnar. S hävdade etymologin som viktigaste norm för stavningen, kanske inspirerad av sin hemmastaddhet i engelskan. Hans inlägg tycks ha besvärat Leopold, och när akademin i flera år dröjde med att svara lät S 1807 själv bekosta tryckningen av sitt inlägg.

S förblev i opposition under hela den gustavianska tiden. 1789 uppträdde han mot förenings- och säkerhetsakten. Också på riksdagen i Norrköping år 1800 tillhörde han oppositionen.

I många sammanhang verkade S för reformer. På Riddarhuset argumenterade han för hushållningsnämnder i härader och socknar, inför Jernkontorets deputerade och inför Brukssocieteten för en högre teknisk läroanstalt och i VA 1799 för inrättandet av en särskild lantbruksakademi. När LA bildades 1812 hörde S till de första ledamöterna.

Den andra vändpunkten i S:s karriär kom 1809, då han efter statsvälvningen åter trädde i offentlig tjänst. Han blev bl a Karl XIII:s förste arkiater, en hovbefattning han tidigare undanbett sig, och han blev framför allt ordförande i Collegium medicum, som under hans ledning 1813 ombildades till ett ämbetsverk, Sundhetskollegium. Han fortsatte emellertid sin ekonomiska verksamhet och ägnade sig under de sista tio åren av sitt liv åt att utveckla den andel i Rockhammars bruk i Fellingsbro, Vm, som hans 1797 bortgångna hustru hade ärvt redan som nygift. Ägarna var många, men S blev efterhand den bestämmande och han utökade egendomen ännu på 1810-talet genom köp av flera angränsande gårdar. 1815 köpte han egendomen Sörby (Sörbyholm) i samma socken och där bodde han vid tiden för sin död. Han gravsattes emellertid under koret i Svinnegarns kyrka, där familjen sedan tiden på Huseby disponerade det Falkenbergska gravvalvet.

På äldre dagar utgav S ett skådespel, Thorkil Knutsson, en tragedi på orimmade alexandriner (1812). "Den högtänkte Thorkil Knutssons olycksöde tyckes utgöra ett värdigt och lärorikt ämne till ett sorgespel" skrev S i en efterskrift och där förklarade han också att stycket i första hand var ett läsdrama. Det går också att läsa, men S är mer till sin fördel som författare i sina övriga verk. S:s sista skrift, utkommen 1820, var en ny upplaga av hans Tal om den rätta ålderdomens ernående. 57 år ddigare, 1763, hade han gett ut första upplagan.

S hade ett stort bibliotek, till en del förtecknat i en efter hans död tryckt auktionskatalog (1824). Större delen av samlingen skingrades, men långt över hundra volymer av företrädesvis medicinsk litteratur finns i Hagströmerbiblioteket; om också mindre trycksaker räknas uppgår samlingen till över tusen nummer.

S, som tidigare i livet var återhållsam inför titlar och utmärkelser, visade på äldre dagar en annan attityd, som kan förklaras med att han efter 1809 hade ett helt annat förhållande till statsledningen. Men han blev också, som vördad ålderspresident i alla sammanhang under ett par decennier, ganska van vid att bli visad högaktning. En yngre kollega talar om en "ädel fåfänga", med syfte att framstå som ett föredöme för sitt stånd (Pontin).

S:s porträtt målades av Lorens Pasch d y 1777 och efter det gjorde Fredrik Akrel 1786 en gravyr, som sedan kompletterades två gånger med nytillkomna ordnar. 1814 lät VA slå hans medalj med texten Acumine et vigilantia (genom skarpsinne och vaksamhet). S hade då varit ledamot i över 50 år, och s å målade Carl Fredric v Breda hans porträtt i Sundhetskollegiums uniform, med broderade linneor på kragen. 1817 högg Georg Göthe hans byst i marmor "på uppdrag av Sveriges läkare och farmacevter", för att uppställas i samma kollegiums sessionsrum. På piedestalen står texten Åt läkaren statsmannen medborgaren. Tidigare nämnd är porträttmedaljongen på Grönsö.

Av eftervärlden har S uppmärksammats som läkare och vetenskapsman, som framstående ämbetsman, som skribent i samhällsfrågor och i viss mån också som politiker. Men han var därutöver också företagare, som tog nya initiativ in i det sista. Hans personliga erfarenheter av jordbruk, boskapsskötsel och bergsbruk betydde mycket för hans ekonomiska skrifter. Trots en omfattande verksamhet var S, i varje fall inte vid sin bortgång, någon förmögen man. Av bouppteckningen framgår att hans egendomar, som vid denna tid alla låg i Västmanland, tillsammantaget omfattade 15 mantal, men att behållningen efter avräkning av skulder och inteckningar var liten.

S var en idealistisk rationalist med en i grunden harmonisk samhällssyn, på en gång optimistisk och patriarkalisk. Bristerna i samhället kunde nästan alla sammanfattas med det enda ordet "misshushållning". Målet var en "allmän välmåga", men den kunde inte uppnås på annat sätt än genom "näringarnas fulla trevnad".

S:s bana var enastående lång och innehållsrik och kan indelas i fyra skeden. Det första sträckte sig från 1732: uppväxt och utbildning, längsta tiden i Königsberg; det andra från 1754: läkare och ämbetsman i offentlig tjänst; det tredje och längsta från 1778: jordbrukare och i tilltagande utsträckning också bruksägare men med säte i Riddarhuset och i VA, samt det fjärde från 1809: ämbetsman på nytt - ännu vid nästan 90 års ålder aktiv på hela det fält han gjort till sitt.

För eftervärlden är det påfallande att S började sin bana som medicinare men med tiden blev alltmer ekonom, inspirerad av sin verksamhet både som företagare och som politiker på Riddarhuset. För S själv fanns dock ingen motsägelse i detta. Koppympning och barnafödande, fåravel och bergsbruk, fängelser och lasarett, "de fattigas livbergning", riksgälden, Sundhetskollegiums organisation och "näringarnas fulla trevnad", ja, kanske tom rättstavningen - allt hängde samman.

Det är anmärkningsvärt att S ännu inte blivit föremål för en utförlig biografi. Hans långa och innehållsrika liv tycks inbjuda till det. Frånvaron av biografi kan vara en tillfällighet, men den kan också bero på svårigheten att göra rättvisa åt hans verksamhet på skilda områden. En tredje orsak kan vara att S med sin integritet och sin framgång i nästan allt han företog sig, i varje fall hittills, mer inbjudit till beundran än till ställande av frågor. Men som mångsidig representant för vad 1700-talet i vid mening kallade "hushållning" är S värd att lyftas fram på ett helt annat sätt än hittills.